Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I veckan har det rapporterats i DN att säkerhetsbrister i en server gjorde att tre miljoner sjukjournaler låg oskyddade i uppemot åtta månader, en minst sagt allvarlig händelse om den stämmer.

Upprinnelsen är journalsystemet Take Care, som används i Stockholms läns landsting och på Gotland, som havererade flera gånger i somras, vilket skapade kaos när vårdgivare inte kunde komma åt nödvändiga journaler.

 

Just hågkomsten av problemen då gör att det är lite svårt att ta landstinget på allvar när de nu tillbakavisar rapporterna om att miljontals rapporter legat oskyddade på nätet. I somras, när det rapporterades om systemhaverierna var landstinget genast där och påstod att problemet stannade vid att det inte gick att skriva i journalerna – ett ganska marginellt problem som kan lösas med en kort period av papper och penna.

Men all personal höll inte med. För SvD berättade en läkare att de ”stått helt utan fungerande journalsystem”, dvs att man heller inte kunnat läsa journaler eller få åtkomst till uppgifter om medicinering – ett betydligt allvarligare problem än det som pressavdelningen på hälso- och sjukvårdsförvaltningen beskrivit. Att landstinget hellre tonar ner än berättar rakt hur stora problemen är i dylika situationer är inte förtroendeingivande.

 

Vad som stämmer kan vi inte så noga veta. Kanske var haveriet i somras illa, men inte så illa. Kanske har journaler legat oskyddade, kanske inte. Redan riskerna som syns i dessa haverisituationer är illa nog, synes det mig. Och i kombination med de här små signalerna om att landstingen hellre lägger locket på när något gnisslar lugnar inte heller.

Tidigare i år skrev jag några texter med anledning av ett par synnerligen allvarliga journalintrång och konstaterade som följer:

”Snabbare åtkomst och mer heltäckande information kan vara en välsignelse, särskilt i akuta situationer. Men allt är inte underbart – än. Klivet från en situation där allt patienten behövde fråga sig själv var ”känner jag förtroende för den här läkaren?” till en situation där man istället förutsätts känna förtroende för ett anonymt ”system” är inte enkelt. Det kommer krävas en del skruvande och rattande med både hängslen och livrem för att få de här systemen i trygg, integritetsskyddad hamn.”

 

Till detta uppenbara – att systemen i sig måste vara robusta och att kontrollen och konsekvenserna av intrång är skarpa, kan läggas att organisationen som sitter på journalerna måste ta frågan på tillbörligt allvar. Journalsystem är inte vilka informationssamlingar som helst, alltså bör även kommunikationen kring deras eventuella fnurror ske med största respekt för ärendet.

Hellre raka puckar och ödmjukhet för svårigheterna än nedtoning, tillbakavisanden och krishanteringslingo.

 

Förresten kan man med fördel läsa några av Hanne Kjöllers ledaretemat från tidigare i år.

Arkiv

Ivar Arpi

”Han är vackrare än någon annan i byn”, sade den 22-årige lantbrukaren Mirzahan (bild) till Washington Post, om varför han uppvaktar Waheed, en 9-årig pojke (4/4 -2012). ”Han har ingen pappa, så det finns ingen som kan stoppa det”, lade Waheed till. Nej, det är inte ett isolerat fall av pedofili. Troféfruar är ett väletablerat begrepp. Rika, mäktiga män som skaffar sig vackra, yngre fruar, nästan som något slags accessoarer. En kukmätning med andra rika, mäktiga män. I Afghanistan ser det annorlunda ut. Där är det i stället förpubertala pojkar som ger status. Att ha den snyggaste pojken som dansar bäst ger prestige. Fenomenet kallas ”bacha bazi” vilket betyder ”leka med barn” på dari, Afghanistans persiska dialekt. Men det handlar inte om någon lek, utan om sexuellt slaveri och barnprostitution.

Den afghanska landsbygden kommer nära vad filosofen Thomas Hobbes kallade ett urtillstånd – med allas krig mot alla, där livet är fattigt, otrevligt, brutalt och kort. När nu NATO gör sig redo för att dra tillbaka de sista trupperna kommer problemet med bacha bazi förmodligen bara att öka, skriver Chris Mondloch i Foreign Policy (28/10). Mondloch har varit stationerad i Afghanistan och arbetat fem år som analytiker för den amerikanska marinkåren. Artikeln innehåller egentligen inte mycket nytt, men är en påminnelse om en kultur som få i Väst känner till. En del fick upp ögonen eftersom bacha bazi förekom i prisbelönta afghanska filmen Flyga drake från 2007.

Afghanistan har annars utmärkt sig som ett av världens mest kvinnofientliga länder. Därför kanske det tycks märkligt att små pojkar råkar illa ut på så stor skala. Hur rimmar det med den de patriarkala normerna? Men bacha bazi är bara andra sidan av samma mynt. Eftersom kvinnor tvingats försvinna helt ur offentligheten har pojkar fått bli ställföreträdande sexobjekt. ”Hur ska du kunna bli kär om du inte kan se hennes ansikte?”, som 29-årige Mohammed Daud sade till journalisten Joel Brinkley 2010. ”Vi kan se pojkarna, så vi kan se vilka som är vackra”. Och fattiga familjer säljer sina pojkar till mäktiga män i utbyte mot pengar och förmåner. Pojkarna lär sig dansa, och tränas att behaga. De kläs i kvinnokläder och uppträder, för äldre män. En bisarr konsekvens av kvinnoförtrycket är alltså att pojkar förtrycks och används som sexslavar. Afghanistan är ett ypperligt bevis för att jämställdhet även kan gynna män, åtminstone pojkar.

Om man ska säga något positivt om talibanerna, så är det att de faktiskt fick bukt med problemet, som tyvärr har en lång tradition i landet. Homosexualitet är förbjudet enligt koranen, men det har hittills bara varit talibanerna som verkligen försökt göra upp med skicket, på grund av sina religiösa övertygelser. Bacha bazi är förvisso olagligt i Afghanistan. Men eftersom det rör sig om män med pengar och makt genomdriver inte polisen lagen. Då är regeringens löften till FN, om att förbjuda bacha bazi, inte mycket värda.

Å andra sidan, vem vågar utmana krigsherrar? Och vem kan? Dessutom finns mycket som tyder på att polisen inte bara ser genom fingrarna med det, utan även är med på festerna där pojkarna dansar, enligt artikeln i Washington Post. Sedan talibanernas fall 2001 har problemet därför bara blivit värre. Indirekt med hjälp av NATO och USA. Problemet är inte okänt för de som varit stationerade i Afghanistan, men underrapporterat här hemma.

Pashtunerna är den dominerande folkgruppen södra och östra Afghanistan. I deras kultur är bacha bazi inte detsamma som homosexualitet och anses därför förenligt med islam. Attityden är att om mannen inte älskar pojken så är inte den sexuella handlingen omoralisk, och därför vida bättre än att besudla en kvinna, enligt en studie från 2009 om pashtunernas sexualitet. Eftersom skicket är så utbrett bär många afghanska män ärren efter det. Det kan vara så många som femtio procent av de pashtunska männen som tar pojkar till ”älskare”, enligt Joel Brinkley uppskattning.

Medan övergreppen mot kvinnor är så väldokumenterade att Afghanistan närmast har blivit synonymt med ett slags nollpunkt för jämställdhet, så är fortfarande de systematiska övergreppen mot afghanska pojkar nästan okända här i Väst. Kanske är det för att fenomenet känns så annorlunda? Tanken värjer sig inför den institutionaliserade grymhet som bacha bazi bygger på. Så hur ska man göra för att motverka bacha bazi? Försöka förmå muslimska krafter att understryka verserna i koranen som förbjuder homosexualitet? Många i Afghanistan talar inte arabiska, så det kanske blir svårt att övertyga med koranverser. Det skulle ändå kunna vara ett sätt, menar Chris Mondloch. Men frågan är om man inte samtidigt förstärker homofobin då.

Dessutom, snart har NATO:s styrkor rest hem. Vem finns då kvar som har inflytande nog att påverka? Kvar lämnas pojkar som 9-årige Waheed. Kvar lämnas pojkarna som dansar för de mäktiga männen. Bacha bazi är i Afghanistan för att stanna.

 

—————–

Uppdatering: För den som har förmågan att kväva sina kräkreflexer i ungefär en timme finns en bra dokumentär om fenomenet här. Och här kan man lyssna eller läsa ett radioprogram från Radio Australia från juli i år. Och här är ett illustrerande bildspel av Washington Post om bacha bazi.

Sanna Rayman

För ett drygt år sedan skrev jag några rader om det skamliga i att man i en av världens största demokratier hänger kvar vid en rättsskipning där (del)staten överlagt tar en människas liv. Och det skamliga i att man inte bara håller kvar vid dödsstraffet, utan dessutom ligger i topp fem när man tittar på listan över vilka länder som har genomfört flest avrättningar – vilket rapporteras i Amnestys årliga statistik över dödsstraffet i världen. I detta toppskikt ligger alltså USA vanligen kvar år efter år, på en lista som i övrigt domineras av diktaturer.

Även i år är det Kina, Iran, Irak, Saudiarabien och USA som samsas däruppe. Årets rapport var dessutom särskilt nedslående eftersom Indien, Pakistan, Japan och Gambia, länder som haft dödsstraff, men inte utfört några på ett tag, nu åter genomfört avrättningar. Och när Ekot rapporterade om årets Amnestyrapport förklarade organisationens Elisabeth Löfgren även att straffen långtifrån utdöms enbart för mord eller liknande grov brottslighet:

”Men det är inte bara människor som är dömda för grova våldsbrott som avrättas. Framför allt i Kina och Mellanöstern är det vanligt med dödsdomar av helt andra orsaker.

– Saudiarabien har dömt människor till döden för häxeri, för sodomi och för att man är avfälling, alltså har lämnat islam. Vi ser i Iran att det ofta är politiska skäl, men man påstås vara fiende till Gud.”

 

Politiskt motiverade dödsstraff ringar in särskilt tydligt hur oanständigt detta straff är. När det inte ens finns ett grovt och hänsynslöst våldsbrott i bakgrunden blir det liksom ännu tydligare hur sjuk det är att stater tar sig denna rätt. Men i själva verket spelar det ingen roll vilket brott som finns där bakom. Att stater, demokratier, tar liv är helt enkelt aldrig försvarbart.

Nu läser jag att en fånge i Ohio ska avrättas med otestade droger. Bakgrunden är att de droger som används för avrättningar inte längre finns att köpa. Läkemedelstillverkarna som tidigare har sålt drogerna har helt enkelt slutat föra dem, av etiska skäl. Resultatet blir då att Ohio kör en Cajsa Warg och tager vad de haver, nämligen en ”kombination av drogerna midazolam och hydromorfon som aldrig använts tidigare i USA”. Agerandet understryker på något sätt dödsstraffets barbari. Man får en känsla av att om drogerna inte skulle visa sig räcka hela vägen så skulle Ohio inte banga för spadar och påkar heller. Livet ska släckas – kosta vad det kosta vill.

Som sagt. En skam är det. Särskilt i en demokrati.

Ivar Arpi

I helgen som gick demonstrerade Saudiarabiska kvinnor för rätten att få köra bil. Sextio kvinnor körde bil i protest mot det förbud som råder. Ett argument som framförts för att legitimera förbudet har varit, och jag skojar inte, att kvinnor kan skada sina äggstockar när de kör bil och alltså indirekt skada sina framtida barn. Bättre vore dock att förbjuda de Saudiska männen från att köra bil. För de är verkligen skitdåliga på det.

Landet har en av världens högsta siffror på trafikrelaterade olyckor och dödsfall. I tidningen Foreign Policy har Katelyn Fossett listat statistik. Till skillnad mot andra länder med usel statistik så är Saudiarabien ett rikt land som inte kan skylla på dåliga vägar. Varje dag dör 19 personer till följd av trafikrelaterade olyckor, vilket är nästan 7000 om året. Den största orsaken, enligt en studie från 2013, är helt enkelt vårdslöst körande. Folk, dvs. män, som kör mot rött står för en tredjedel av olyckorna, och olagliga u-svängar står för 18 procent.

Det handlar enligt många om ”tufush”, vilket är ett begrepp som syftar på uttråkade unga män utan jobb som är ute och kör vårdslöst för att bota tristessen. Låter det bekant? Problemet finns i många andra länder, även Sverige. Tänk er ett helt land med unga, arga, uttråkade män med hävdelsebehov som hetsar varandra i trafiken. Det är uppenbart att Saudiarabiens problem knappast är att kvinnor vill köra bil. Problemet är att män gör det. Tänk bara hur statistiken hade sett ut om det var kvinnorna som skjutsade runt männen i stället för tvärtom. De saudiska kvinnorna som trotsar förbudet slår alltså inte bara ett slag för jämställdheten, utan även för trafiksäkerheten.

 

Per Gudmundson

Beskedet om Lou Reeds död är med rätta en stor och sorglig nyhet. Få har påverkat samtidskulturen mer än han. Till beskrivningarna av Reeds roll i historien kan också fogas en politisk dimension.

Nedan följer två klipp från YouTube där Vaclav Havel, dissident i det kommunistiska Tjeckoslovakien och sedermera president efter Sovjetblockets kollaps, förklarar vad Velvet Underground och Lou Reed hade för betydelse för frigörelsen.

YouTube Preview Image YouTube Preview Image
Sanna Rayman

Som om föregående bloggpost inte vore nog så berättar Fredrik Segerfeldt på sin blogg hur han och en rapport han författat används för att styrka en tes som han både uttryckligen muntligt över telefon samt i text avvisat.

Vad det handlar om är Expressen/GT som haft en artikel om att många invandrare som kör taxi har betydligt högre kvalifikationer. Så kan det givetvis vara i många fall, men kan vi därav dra slutsatsen att Sverige är ett rasistiskt land? Ja, menar GT:s Frida Boisen, som skriver en krönika med just denna rubrik.

 

Jaja, fine, tycker Segerfeldt och menar att man väl inte kan kräva så mycket av en kvällstidning. I sådana ”behöver man inte ha något annat än anekdoter som belägg för sina påståenden”, konstaterar han syrligt. Men vad han däremot inte är okej med är att bli en del av den svaga bevisföringen i nämnda artikel:

 

”Särskilt inte som den rapport journalisten hänvisar till (som jag har skrivit) visar att tesen om diskriminering som huvudorsak till den bristande integrationen inte stämmer. Ni kunde väl åtminstone läst rapporten.”

 

En ganska rimlig begäran, kan tyckas. Segerfeldt skriver vidare – och tvärtemot GT:s tes – att:

”Sverige är nämligen mindre rasistiskt än alla andra jämförbara länder. Däremot har vi högre lägstalöner, färre enkla jobb och striktare arbetsrätt än andra länder. Det är mycket mer sannolikt att detta är orsaken till den bristande integrationen.

Det kan vara så att en oljeingenjör med en trettio år gammal utbildning från Irak, som inte behärskar svenska eller engelska, inte har den kompetens som krävs för att få ett svenskt ingenjörsjobb. I alla fall inte till den lön som krävs enligt kollektivavtalen.

Men det struntade journalisterna i. För de drev en tes, och använde min rapport och citat från mig för att driva hem tesen.”

 

Mer läsvärt i ärendet finns för övrigt här. En längre postning från i våras där samme Segerfeldt lägger ut texten under rubriken ”Varför diskriminering inte kan vara huvudorsaken till integrationsproblemen”. Vilket understryker att han sannerligen inte har varit otydlig.

Det ska med andra ord till ett riktigt proffs i konsten att få allt om bakfoten för att tolka honom så fel som GT har gjort.

Tja. Alla ska ju vara proffs på något antar jag.

Sanna Rayman

Aftonbladet rapporterar att det har utgått ett larm ifrån Kanada, eller åtminstone den kanadensiske forskaren Dennis Raphael. Den svenska hälsan är hotad och vår kärlek till välfärdsstaten likaså:

”nu varnas för att förutsättningarna för att upprätthålla folkhälsan förändras drastiskt – genom att svenska folket tagit till sig en retorik där det egna välmåendet ställs mot andras.

– Det görs genom att ideologiskt drivna politiska strategier och mediabudskap förändrar synen på välfärdsstaten, säger Dennis Raphael.

Sedan alliansens tillträde 2006 har svenskarnas stöd för välfärdsstaten rasat med 15 procent och låg i fjol på 58 procent, enligt OECD Social welfare statistics.

– Det är den lägsta nivån bland de nordiska länderna och den största minskningen i stöd för välfärdsstaten. Jag kallar det ”welfare state fatigue” (trötthet inför välfärdsstaten, reds anm).”

Jag är inte helt med på självklarheten i idén att en folkhälsa kan förändras drastiskt genom att ett folk tar till sig en retorik, men det finns (ja, faktiskt) ännu större problem med denna artikel.

Hos Andreas Bergh kan man läsa två bloggposter om alstret i Aftonbladet. Först frågar han sig lite förbryllat varifrån påståendet om svenskarnas vikande stöd för välfärdsstaten kommer. Bergh påminner sig nämligen tvärtom om siffror som visar på motsatsen. Efter lite grupparbete i kommentarsfältet visar det sig att kanadensaren i fråga blandat ihop källor. Bergh skriver:

”Mysteriet löst. Data är från ISSP, inte OECD.

Killen har dessutom läst fel i sin källa. Stödet för ‘unconditional welfare state’ har inte fallit 15 procent sedan 2006, det föll 15 procent mellan 1996 och 2006. 

Den lilla detaljen har onekligen vissa konsekvenser för tesen att alliansen orsakat ‘welfare state fatique’ i Sverige.”

 

Ehm, ja, det får man ju säga. Och historien slutar inte här. I den uppföljande bloggposten berättar Bergh att han mejlat både forskaren och journalisten som skrivit artikeln. Forskaren har han fått svar ifrån, denne meddelade ”snabbt att han redan kände till felet, och förtydligade sedan i ytterligare ett mail att han även påpekade felet för Lisa Röstlund (före Aftonbladets publicering). Stödet för välfärdsstaten minskade 1996-2006, inte sedan 2006.”

Journalisten har däremot inte svarat, varken på Raphaels eller Berghs mejl. Mycket märkligt. För att inte tala om hur konstig artikeln blir mot bakgrund av felaktigheterna. Gunvor G Ericson och Jonas Sjöstedt som ivrigt petar in nålstick mot  och förklarar statistiken med än det ena och än det andra. Jodå, både Alliansens brist på ansvar och vinster i välfärden langas upp som möjliga förklaringar.

Någon borde kanske ringa Ericson och Sjöstedt och be dem klura ut alternativa förklaringar? Företrädesvis några som härrör från tiden 1996-2006, så att resonemangen hänger ihop lite…  Eller ska vi förstå det som att såväl Aftonbladet som Miljöpartiet och Vänsterpartiet tilltror Alliansen SÅ destruktiva och med  klinisk precision isärslitande krafter att dessa borgaruslingar började ställa till det redan tio år innan de tagit makten? Finns det forskning på det med månntro?

 

Sanna Rayman

Lördagens protest i Saudiarabien, som jag skrev om i gårdagens tidning, blev dämpad. En och annan kvinnlig förare må ha synts, men i huvudsak avblåstes aktionen efter påtryckningar och hot från myndigheter. Det är säkert inte slutet för den saudiska diskussionen om kvinnors förarskap, men frågan lär sitta långt inne. Frånsett att denna förtryckande ordning säkert uppfattas som korrekt av många så har frågan också symbolpolitiska och strategiska dimensioner. SVT beskriver till exempel hur ”Eftergifter skulle kunna uppmuntra andra grupper som kräver demokrati och en annan fördelning av landets oljeresurser.”

Samtidigt fortgår debatten, bland annat genom ett ”inlägg” på youtube där en cover på Bob Marleys No Woman, No Cry har uppdaterats i en träffande satir. Definitivt värd en titt:

 

Per Gudmundson

Ibland föreställer man sig att politiker är särdeles sluga. Att de bedriver ett sofistikerat och välplanerat rävspel mot varandra. Att det finns män i kulisserna med diaboliska planer. Politiskt tillsatta tjänstemän. Spinndoktorer.

Ta dagens omröstning i riksdagen som exempel. Trots veckor av snack och förberedelser, trots en oändlig rad av påminnelser om att regeringen minsann är i minoritet och trots en lätt generande överenskommelse med SD, så misslyckades oppositionen att bryta ut regeringens förslag om att höja brytpunkten för när invånarna ska betala statlig skatt. Man skulle kunna tänka sig att den förlorade omröstningen vore del i en plan. Det slutgiltiga beslutet tas ju inte förrän i november eller – i värsta fall – strax före jul. Genom att förlora kan oppositionen hålla debatten vid liv ytterligare någon månad – en debatt där regeringen framstår som svag och nedtryckt.

Men så kommer jag ihåg att jag har träffat väldigt många politiker. Och de är som folk är mest. De är definitivt inga raketforskare. De skulle inte kunna genomföra en så komplex plan. Ibland klarar de inte ens av att trycka på rätt knapp vid omröstningarna. Det finns tre knappar att välja mellan.

Vad vi såg i dag var helt enkelt ett pinsamt nederlag för oppositionen. Ett bakslag som kan ta luften ur den mest uppblåsta figur.

Och de som missade var inte några gröngölingar som kommit in i riksdagen direkt från Unga örnar heller. Det var tunga namn i vänsteroppositionen. Socialdemokraten Mikael Damberg, som exempelvis sköter riksdagsdebatterna där Stefan Löfven inte kan delta, var frånvarande från omröstningen. Carina Hägg, som är inne på femte mandatperioden för Socialdemokraterna i riksdagen, var heller inte på plats. Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt uteblev från omröstningen.

Toppnamn, alltså, i den rödgröna sufflé som gör anspråk på regeringsmakten. Trots att de uppenbarligen inte klarar av att trycka på en knapp i årets mest prestigefyllda riksdagsomröstning.

Rykte om regeringsduglighet är något man förtjänar. Det är inget man bara kan påstå att man har. Förtroendet bygger på rutin, stabilitet, konsekvens och förmåga att exekvera det som är bestämt, bland annat. Men är det något man kan förknippa Socialdemokraterna med i dag? För några veckor sedan missade Socialdemokraternas ledning att räkna bort 12 miljarder kronor i skuggbudgeten. Idag missade de knapptryckningen. Vad ska de missa nästa gång?

Ivar Arpi

Det skulle vara lätt att uteslutande vara skadeglad. Pika om arbetslinjen. Fördöma skolkandet. Etc osv. Men att regeringen fick igenom den höjda brytgränsen för statlig skatt, som oppositionen inklusive SD hade tänkt fälla i dag, är kanske allra mest pinsamt. Ja, inte för regeringen då, utan för oppositionen. Och lite även för hela Sverige. Hade någon månne ändrat uppfattning efter gårdagens riksdagsdebatt? Nej, nej. Ve den som röstar mot partilinjen! Lojalitet värderas högre än självständigt tänkande i skarpa lägen. Nej, att regeringen vann omröstningen med en (1) röst berodde på att Mikael Damberg (S), Carina Hägg (S), Jonas Sjöstedt (V) och Mattias Karlsson (SD) var frånvarande. Och de hade inte kvitterat ut sig heller, och därför räknades deras icke-röster. Var de befann sig vet jag inte i skrivande stund. Det hela verkar det bero på dålig kommunikation i de tre nämnda partierna, eller något annat, vem vet. Det är inte så lovande att oppositionen inte ens klarar av att samarbeta vid en enkel omröstning. Än mindre att toppolitiker inte mäktar med att dyka upp, oavsett skäl. Hur skulle det då gå vid en eventuell valvinst?

Man kan kosta på sig lite munterhet, men den här omröstningen ändrar inte något på sikt. Inget av oppositionspartierna har ändrat sig. Frågan kan komma att tas upp igen under budgetomröstningarna i november. Så det vore förstås helt okej och bra för ekonomin om nämnda kvartett då skolkade återigen.

Uppdatering 1: Mikael Damberg och Carina Hägg missade voteringen för att de var på ett internationellt S-seminarium i riksdagens andrakammarsal och kom av den anledningen inte till voteringen i tid. Till skillnad från det interna missförståndet som gällde för V, så var Damberg och Hägg tidsoptimister.  Klassiskt skolkbeteende…

Uppdatering 2: Mattias Karlsson (SD) är utomlands och kunde alltså inte närvara. Och eftersom SD av övriga partier inte tillåts vara med i kvittningssystemet kunde han inte kvittas. Ingen miss där alltså.