Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Aftonbladet är Sveriges största tidning med fler än 2,8 miljoner läsare varje dag. Det är en räckvidd som heter duga – ingenting man skojar bort. I mitten av augusti startade ledarsidan i denna tidning ett upprop mot lägre skatter i allmänhet och mot det femte jobbskatteavdraget i synnerhet. Delningarna på Facebook har varit många, artiklarna på ledarplats har påmint oss, vecka ut och vecka in. Varje dag har man på såväl papper som webb uppmanat och puffat läsarna att skriva på ledarsidans upprop.

 

Nu, en och en halv månad senare, summerar ledarsidans chef Karin Pettersson framgångarna, och hon är jättenöjd:

”I går hade över 80 000 personer skrivit under. Det är faktiskt helt fantastiskt.
Vi har aldrig fått sådan läsarrespons. Särskilt många mejl har kommit från läsare som skriver att de tidigare röstat på Alliansen, men nu fått nog.”

 

Låt mig upprepa. Aftonbladet är Sveriges största tidning med fler än 2,8 miljoner läsare varje dag. Dessa läsare har sedan mitten av augusti bombarderats med uppmaningen att sätta en kråka mot lägre skatt. Av dem har 80 000 gjort det. 80 000 personer får Karin Pettersson att konstatera att ”debatten äntligen börjat svänga”.

80 000 filurer är förvisso inte kattskit, men kan vi använda dem som bevis för att ”folk” ogillar skattesänkningar? Om Pingströrelsen – 83 284 medlemmar – gick ut och meddelade en kollektiv åsikt om inkomstskatten, skulle Aftonbladets ledarsida då utropa att saken är biff? Det tror jag inte.

Om Sveriges rollspelande ungdomar samlade i organisationen Sverok – 123 167 personer – uttalade en fatwa mot jobbskatteavdrag, skulle Aftonbladets ledarsida då meddela att reformen är vansinnigt impopulär? Nä, kanske inte va?

 

Att debatten svänger och kränger har Karin Pettersson förvisso rätt i, det är bara hennes idéer om varför som brister. Men att kampanja mot 2,8 miljoner läsare varje dag i en och en halv månad och få ihop 80 000 namn mot jobbskatteavdraget är inte ”helt fantastiskt”.

Kämpa, Aftonbladet.

Arkiv

Sanna Rayman

I Italien har regeringen kraschat, igen. Det var väl ingen som hade väntat sig myspys när högern och vänstern förenades i koalition och mycket riktigt höll det bara i fem månader. Nu spricker regeringen över en oenighet kring en momshöjning. I protest mot höjningen kliver fem ministrar från Frihetens folk av, men premiärministern Enrico Letta går inte på den lätta. De verkliga skälen är personliga, säger han i ett uttalande.

– För att rättfärdiga de här galenskaperna och oviljan att ta ansvar, använder Berlusconi moms-frågan som alibi.

Det är högst troligt att Letta har rätt. Momsversionen är liksom inte riktigt lika trovärdig som att avhoppen kommer som protest inför veckans slut, då Frihetens partis fixstjärna Silvio Berlusconi väntas mista sin plats i senaten. Därefter väntar finkan eller husarrest.

 

Detta var inte vad det krisdrabbade Italien behövde. Men det konstaterandet är å andra sidan något man kunnat reprisera i åratal. Frågan är hur mycket mer kris det kan bli. Finns det ett ”stjärnstopp” för politiska krislägen?

Maria Ludvigsson

En uppmärksam läsare påpekar i ett mail att upphovsmännen till den solidariska lönepolitiken som omskrevs i fredagens tidning var LO-ekonomerna  Rudolf Meidner och Gösta Rehn. Modellen kallas även Meidner-Rehn och den uttryckliga avsikten var att slå ut lågproduktiva företag. Med en lönepolitik som krävde lika lön oavsett var företagen låg geografiskt eller vilken bärkraft och ekonomisk styrka de hade blev domen hård för dem som arbetade på mindre orter och i mindre produktiva verksamheter. När företagen tvingades in i likalönesystemet kunde de inte längre överleva på platser där ekonomin låg på en annan nivå än i Stockholm och de större städerna.

Andreas Bergh skriver initierat om detta i sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten (Studentlitteratur). Läs!

Sanna Rayman

Ibland står debatten så till den grad stilla att man kan återanvända flera år gamla texter. Ett exempel är läxdebatten som nu blossat upp efter en del debattinlägg, bland annat från Malin Wollin, som tycker som följer om läxorna:

”Det är så himla mycket vi föräldrar ska klara av. Vi ska inte ­behöva vara pedagoger. På föräldramöten över hela landet står de stackars lärarna och försvarar läxorna inför uppgivna föräldrar. Ingen förstår varför man inte kan göra skolarbetet i skolan, varför hemmet inte kan få vara en fredad zon. Inga vuxna vill ta med sig jobbet hem. Varför ska barnen?”

 

Idén om hemmet som en fredad zon är en chimär. Varken Wollin eller andra föräldrar låter bli att prata jobb, svara på mejl eller på andra sätt ägna tankarna åt sitt jobb hemma. Det kan göras överdrivet mycket, eller i en helt oförarglig omfattning, men sällan är jobbet helt frånvarande. Det är trots allt en del av livet. På samma sätt som skolan är en del av barnens liv.

Läxor är jobbiga eftersom de är en källa till konflikter hemma, tycker en del. Ja, jo, det är klart. Det är inga glada miner när man påminner om läxan. Men sen när är det föräldrars uppgift att bara leverera glada budskap hela tiden? Det är faktiskt vårt ansvar att rusta våra barn inför livet – och som bekant består det ibland av plikter, konflikter och måsten. En läxa som våra föräldrar uppenbarligen gjorde ett dåligt jobb med att lära oss eftersom så många av oss nu tycker att det är en bra lösning att debattera fram en smitväg undan besväret att påminna våra barn om läxan…

 

Jag skrev om detta här på bloggen 2008, under rubriken Vad är en läxa?

”I min föreställningsvärld är det detta läxor ska vara i första hand. En förberedelse, så att morgondagen inte blir en fullständig överraskning.

Överfört till skolvärlden betyder detta att lärare ber sina elever att läsa ett kapitel i en lärobok, göra ett antal räkneuppgifter eller plugga in ett nytt avsnitt glosor inför kommande lektion.

Gör man det har man nämligen relevanta frågor att ställa under lektionen om det man inte förstod. Om mattetalet man inte lyckades lösa. Om ordet man inte förstod hur man skulle uttala. Blir det läxförhör eller dylikt blir det uppenbart vad man missat och därmed blir lektionen lättare att ta itu med.”

 

Personligen tycker jag att läxorna överdramatiseras en hel del i debatten. Wollin berättar i sin krönika att hon har svårt att förklara lösningen på ett mattetal för sitt barn. Okej, men det är inte hela världen. Då förklarar du för ditt barn att du vet svaret, men du har svårt att förklara vägen dit. Och så säger du åt ditt barn att fråga läraren på lektionen i morgon. Idén med en läxa är faktiskt inte att barnen måste vara färdiga experter på området senast 8.15 efterföljande morgon. Idén är att man ska orientera sig inför en lektion, då blir den nämligen mer givande och man blir kapabel att ställa relevanta frågor.

Det viktiga som jag ser det är att lärarna inte ska förvänta sig att barn som fått en läxa ska vara färdiglärda på läxans område. Förväntningen bör vara att eleven ska vara orienterad och förberedd – inte utbildad. Utbildningen är lärarens ansvar, såklart.

 

Wollin raljerar i sin krönika över tanken på förberedelse inför såväl lektion som livet i stort. ”Måste vi inte se till att barnen i trean betalar räkningar och tvättar nittiotvättar när de kommer hem eftersom det längre fram i livet lär krylla av dessa sysslor och då är det viktigt att de är förberedda?”, frågar hon sig irriterat.

Nej, vi måste inte det. Det trista med smutsiga kläder och hotet om vräkning duger bra. Men att läsa läxor är också att nöta in läsvana, inlärning, tyst läsning och att helt enkelt arbeta och tänka enskilt, utan guidning. Då uppstår frågor – värdet av det ska inte underskattas. Och förresten! Ibland när man som förälder får frågor från sina läxläsande barn måste man nog vara redo att avslöja dessa frågor som vad de är – ett förtäckt önskemål om att man ska träda in och guida dem så mycket att man i praktiken gör läxan åt dem. Då kan föräldrauppgiften faktiskt vara att säga nej och ge dem en knuff i det självständiga arbetets riktning…

 

Per Gudmundson

I veckan dog omvärldens strategi för ett nytt Syrien. Tanken har ju varit – när Ryssland och Kina har blockerat andra försök – att stötta en oppositionskoalition av moderata krafter, den Nationella Koalitionen. Den är tänkt att hålla al-Qaida-anknutna grupper på mattan, samtidigt som den ska företräda mer ”sekulära” kämpar mot Assad. Efter diktatorns fall ska koalitionen administrera övergången till ett vettigt styrelseskick. Var det tänkt, alltså.

Men i vad som måste vara veckans mest underrapporterade nyhet sprack planen med besked, då en rad av de absolut mest inflytelserika stridande grupperna i den syriska motståndsrörelsen tog avstånd från den Nationella Koalitionen i ett gemensamt uttalande. Den av Väst legitimerade Fria Syriska Armen, FSA, tappade en stor del av sina krigare. De gick istället ut och förklarade att de kämpar för en islamisk stat baserad på Sharia.

De aktuella grupperna hade förstås redan tidigare stridit sida vid sida med al-Qaida. Men nu blev det officiellt, så att säga. Och detta samtidigt som en delegation från den Nationella Koalitionen stod i New York och mötte USA:s utrikesminister John Kerry.

Den politiska processen inne i revolutionen i Syrien är naturligtvis både osäker och ombytlig. Men om splittringen ovan står sig ser det ut som om omvärlden återigen står med rumpan bar. Så vad göra nu?

Den svenske Syrienexperten Aron Lund skriver detaljerat om olika tolkningar av dokumentet och dess eventuella effekter.

SvD

I ett inlägg på ledarsidan (26/9) har Björn Lomborg brett ut sig om klimatproblemet. Lomborgs trovärdighet i denna fråga kan naturligtvis diskuteras. Länge tillhörde han förnekarnas skara. För några år sedan modifierade han sin åsikt och erkänner nu att människans utsläpp av växthusgaser har en påverkan. Inget fel i att ändra åsikt. Problemet är bara att han fortsätter att bagatellisera frågan. Han påstår till exempel att en uppvärmning på 1,5-2° C skulle vara positiv för jorden. Han bagatelliserar den förväntade havsnivåhöjningen och bortser helt ifrån de stora skador som i ökad omfattning drabbat olika delar av jorden under senare tid i form av svåra stormar, skyfall och/eller torka.

Lomborgs budskap är förvånande likt det som brukar basuneras ut från olika fossilföretag. Å ena sidan att klimatkänsligheten är låg och därmed problemet inte så mycket att oroa sig över. Å andra sidan att stödinsatser för olika förnybara energislag är meningslösa. Istället ska vi satsa på forskning ”för att med nydanande idéer få ner priset på nästa generation grön energi”.

Jag har inga problem med förslaget om att öka anslagen till energiforskningen. Dess andel av BNP har legat stilla under lång tid och behöver lyftas. Men forskningen måste kombineras med aktiva insatser för marknadsintroduktion. Att ta ny teknik från prototyp till marknaden är den stora utmaningen, inte minst i ett läge där de fossila bränslena fortsatt subventioneras med stora belopp och i flertalet länder inte betalar någonting för de miljö- och klimatskador som de orsakar.

Utan gröna certifikat eller fastprissystem skulle väldigt litet hända. Men med hjälp av dessa stödformer har vi nu nära 300 GW vind och 100 GW sol installerat världen över (Sveriges samlade elkapacitet ligger runt 35 GW). Samtidigt sjunker kostnaderna snabbt, både för vind och sol. Enda chansen att bryta fossilenergins dominans är genom en kombination av forskning och utveckling och direkt stöd för marknadsinträde. Att göra som Lomborg föreslår – att bara forska – är detsamma som att låsa världen än fastare i fossilekonomins grepp. Ett bra alternativ för fossilindustrin, men en katastrof för klimatet!

Anders Wijkman, ordförande i Romklubben

Sanna Rayman

Att skolvalet har segregerande effekter har diskuterats en hel del senare år. Med rätta, ska tilläggas, det är en viktig fråga som inte bör slätas eller hoppas över. Samtidigt är det inte heller en bra idé att förenkla den. De segregerande effekter vi kunnat se innebär på intet vis att frånvaron av val skulle innebära frånvaron av segregering. Sannolikt tvärtom.

Däremot är det helt klart så att skolvalssystemet inte informerats tillräckligt eller i alla fall att valet har praktiserats långt mer av exempelvis barn till högutbildade föräldrar med svensk bakgrund än av barn som befinner sig något eller några snäpp ner socioekonomiskt eller barn med utländsk bakgrund. Om redan valet är snedfördelat är det ganska självklart att effekten blir segregerande.

 

Därför är det med viss glädje jag tar del av nyheten att Botkyrka kommun kommer att gå miste om ungefär sex miljoner kronor i elevintäkter bara under hösten. Nej, det är klart att den förlusten i sig inte är rolig för kommunen, men skälet till den försvunna intäkten är att mängder av elever på skolorna i Norra Botkyrka lämnar kommunen för andra stadsdelar och skolor.

Helt säker på varför är kommunen inte än, men spekulationerna kring avhoppen kretsar förstås i hög grad kring att många elever helt enkelt söker sig till mindre segregerade miljöer.

Ett elevavhopp i Botkyrka gör inget trendbrott, men jag hoppas att vi snart får fler nyheter i denna riktning. Det vore en fingervisning om att skolvalet så smått börjar få sitt breda genombrott och fungerar som det är tänkt, det vill säga som ett val för alla.  Det vore mycket välkommet.

 

Sanna Rayman

I Dagens Media läser jag en synnerligen intressant debattartikel signerad Maria Grafström, docent, Pernilla Petrelius Karlberg, ekon.dr. samt Karolina Windell, ekon.dr. De är aktuella med en bok betitlad Föredöme eller fördömd? Medierna som moralisk domstol (SNS Förlag), som handlar om det bekymmersamma i att medier ofta intar rollen både som åklagare och domare. Att det ofta blir så är förvisso ingen nyhet, men ju större följsamheten och ängsligheten är från de som brukar hamna på de anklagades bänk – företagsledare, politiker, myndigheter etc – desto färre blir nyanserna.

 

”Frågor som rör moral och ansvar har sällan självklara svar, men när medierna ges tolkningsföreträde tenderar det att framstå så. Moraliskt laddade frågor framställs ofta som endimensionella – rapporteringen blir svartvit och de gråa nyanserna får inte plats. Idag har medielogikens förenklade världsbild i hög grad accepterats och istället för att visa på andra bilder tenderar organisationer och företag att lämna walk over.

I mötet mellan moraliskt värdeladdade ämnen och medielogikens krav på dramaturgi förändras därför förutsättningarna för dagens ledarskap. Vår forskning visar att inte bara allmänhetens uppfattningar påverkas av mediebilden. Även de som får spela huvudroller i ett mediedrama tenderar att ändra uppfattning om det egna beteendet. Det handlar ofta om en känsla av att inte få möjlighet att förklara sig och att man därför måste anpassa sig till den mediala versionen med argumentet att det inte går att vinna mot medierna.”

 

Detta är ett stort problem. Om man ger upp redan på förhand, trots att det kanske finns goda skäl och förklaringar som mildrar eller motiverar något som i förstone ser klandervärt eller förbryllande ut, så innebär det att man helt enkelt inte har någon tilltro till möjligheten att föra ett offentligt samtal om komplexa frågor. Kan man ens säga att vi har ett offentligt samtal om det har gått så här långt?

Det borde vara mediernas uppgift att försöka förmedla flera sidor och nyanser av komplexa frågor. Men allt oftare agerar vi på ett sätt som snarast handlar om att kora den segrande nyansen. Resultatet blir rätt enfärgat.

Per Gudmundson

Tidskriften Dagens Samhälle avslöjar vilka som låg bakom JB-skolornas konkurs. Utdrag ur slutklämmen på artikeln:

”För flera av ledamöterna i Folksams styrelser är det problematiskt med riskkapitalaffärer. Dessutom att varken banken FIH eller Axcel var beredda att finansiera JB Education hela vägen utan satte skolkoncernen i konkurs med miljardskulder och kaos i skolorna.

Konkursen föranledde Socialdemokraterna att kräva en speciallagstiftning, ‘lex JB’, för att förhindra liknande händelser.

Dagens Samhälle har sökt Anders Sundström, som avböjer att kommentera ‘eftersom han lämnat Folksams ledning’. Han kommer även att lämna styrelsen i FIH Holding vid en extra bolagsstämma i november.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande för Folksam Sak, meddelar via sin presschef att Folksamaffären gjordes före hans tid som ordförande, men att han avser ta upp frågan om Folksams ägande i JB Education på nästa styrelsemöte. Den som hade ordförandeposten när affären beslutades var förra LO-chefen Wanja Lundby-Wedin.”

Per Gudmundson

Att möta väljarna på deras arenor – det är en av utmaningarna för politiker i en tid när ingen går på torgmöten och ungdomarna sviker den etablerade pressen. Alla klarar inte det. Men vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt ska ha poäng idag. Mellan 15 och 16 svarar han på frågor på den sociala nyhetssidan Reddit. Och frågorna är av hög kvalitet. Coolt.