Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Amelie Langby

Amelie Langby

I sommar flyttade Nicklas Lundblad hem till Stockholm från Kalifornien, efter att under några år ha jobbat som samhällspolitisk rådgivare på Googles högkvarter. Från Stockholm är han nu en del av ett globalt team på Google som fokuserar på yttrandefrihetsfrågor och internationell policy. I dag tar han även plats som kolumnist på SvD:s ledarsida. Nicklas är doktor i informatik och har skrivit flera böcker om internetsamhället. Han har bland annat varit vice vd på Stockholms Handelskammare och vd på samhällsmagasinet Neo som han grundade tillsammans med Sofia Nerbrand 2005. Åren 2007-2010 var han ledamot i regeringens IT-råd.

 

USA, Kalifornien, Silicon Valley, Google Inc. – mitt i navet för informationstekniken – hur var det att jobba där?

– Jag lärde mig mycket och hade förmånen att träffa några av de smartaste människor jag någonsin mött där. Bay area vibrerar av en sund brist på respekt för det omöjliga.

Tvekade du någonsin inför att flytta hem, eller ser du mest fördelar med att bo i Sverige?

– Vet du, jag gillar verkligen Sverige och det var inte ett särskilt svårt beslut. Efter tre och ett halvt år måste man bestämma sig för var man vill bo, och vi vill verkligen bo i Sverige, och vi vill att barnen skall växa upp här.

 

När du precis hade tillträtt din tjänst på Google i Kalifornien 2010 var du sommarpratare i Sommar i P1. Då pratade du om det vardagliga skrivandet, och om internet som en gemensam väv av tankar och idéer. Vad engagerar dig mest med internet?

– Att det kan möjliggör för en ständigt växande skara människor att knyta nya band med varandra och upptäcka ny kunskap, och att de kan sprida sina idéer och sitt skapande på ett så fantastiskt sätt. Det har aldrig skapats så mycket konst, musik, text och idéer som just nu, och en del av detta möjliggörs av nätet. Och jag tror inte vi sett början ens.

Internet har blivit en så självklar del av samhället att det är som vilken gata eller vilket torg som helst. Samtidigt är det som om lagarna, reglerna och normerna inte riktigt hänger med alla gånger, till exempel vad gäller att betala för musik eller att bete sig mot andra människor. Vad tror att det beror på?

– Jag tror att människor på internet förändrar samhället på olika sätt hela tiden, och jag är inte säker på att normerna inte hänger med. Jag tror att det handlar mer om att normer ska bildas långsamt och eftertänksamt, och att förändring i grunden är bra. Sedan finns det i alla samhällen, och i alla människor, sidor vi inte gillar. Det är inget nytt – och om något ger internet oss ett verktyg för att förändra det: uppfinna nya affärsmodeller för musik och konst, hitta nya sätt att uppmuntra kärlek i stället för näthat. Visste du att 35 procent av alla amerikaner träffat sin partner på nätet..?

 

“Jag tror att det handlar mer om att normer ska bildas långsamt och eftertänksamt”

 

Som sommarpratare pratade du även om vikten av läsning för barn. I sommar har återigen en eventuell litteraturkanon varit aktuell i debatten – vad tycker du om en gemensam läslista för barn och ungdomar i skolan?

– Vi har en sådan redan nu, frågan är om den är formell eller informell. Jag skulle gärna se fler läslistor än en enda och tror inte att det kan skada att vi funderar igenom vad barnen läser. Varför inte skriva en läslista själv? Min lista skulle spänna från Astrid Lindgren till – i äldre år – HP Lovecraft.

 

Miriam Olsson Jeffery intervjuade dig tidigare i somras för SvD Näringsliv. Då pratade ni bland annat om säkerheten för användarnas data i och med den amerikanska underrättelsetjänsten NSA:s övervakning, och uppgifter om att Googles servrar skulle vara direkt tillgängliga för NSA – vilket har tillbakavisats. Vilka poänger tycker du är viktigast att göra i debatten om övervakning?

– Min personliga åsikt är att vi behöver en livlig debatt om hur det öppna samhället skyddar sig självt, och samtidigt förblir öppet. En debatt som inte bara kan drivas av företag och organisationer, utan som också behöver drivas av enskilda medborgare.

 

När du nu tar plats som kolumnist på ledarsidan är det dina tankar och åsikter och inte Googles du ska förmedla – hur ser du på att hålla isär de rollerna?

– Jag har turen att arbeta på ett företag som tror starkt på individuell yttrandefrihet och uppmuntrar sina medarbetare att ta del i samhällsdebatten och engagera sig politiskt. Den syn som bygger på att man inte kan göra det om man arbetar på ett företag tror jag är ganska förlegad idag. Och jag kommer inte heller att skriva om mitt jobb, som idag är huvudsakligen fokuserat på långsiktiga frågor om yttrandefrihet. Men! Jag vill gärna vara öppen med att jag jobbar på Google så att den som vill kan läsa texterna i ljuset av det ändå. Transparens är viktigt.

 

Vilken politisk åskådning skulle du säga att du har?

– Jag är klassiskt liberal, extrem optimist…

Gissningsvis är internetrelaterade ämnen något av det du kommer att skriva om i SvD – vad vill du ägna dina kolumner på ledarsidan åt att säga?

– Jag tror att vår framtid är riktigt ljus. Och jag tror att den är väldigt lång. Jag tror helt enkelt att det kan gå väldigt bra för människan, och det betyder att jag vill utforska de möjligheter vi har och hur vi ser till att ta tillvara dem utan att lägga krokben för oss själva med politisk klåfingrighet, cynism och kortsiktiga beslut.

 

Nicklas skriver i dag en kolumn om behovet av en negativ innovationspolitik.

Arkiv

Per Gudmundson

Den 1 juli 2009 trädde den nya och skarpare straffskalan för mord i kraft – en av Alliansens många ansträngningar att bekämpa brottsligheten. Men följden blev inte som tänkt. Tvärtom. Det allra hårdaste straffet används numera mer sällan än någonsin.

Under åren 2002 till 2006 dömdes i genomsnitt 44 procent av mördarna till livstid. Efter en praxisändring i Högsta domstolen sjönk andelen livstidsdomar under ett par år. 2009 låg andelen på 23 procent. När justitieminister Beatrice Asks straffskärpning hade trätt i kraft mer än halverades andelen livstidsdömda i ett trollslag. 2011 var det bara var tionde mördare som fick livstid.

I dag presenterade Beatrice Ask en promemoria som föreslår skärpt straff på mord. På riktigt, den här gången. Livstidsstraff bör bli norm och inte undantag, menar justitieministern.

Hon har rätt. Men frågan är om det blir som tänkt den här gången.

Det är uppenbart att det finns ett glapp mellan hur den politiska viljan framstår i retoriken och hur den förstås av rättsväsendet när den uttryckts i lagtext. Efter sju år borde det glappet ha krympt – men det är nog inget man ska satsa pengar på. Snarare verkar det ha blivit ett livstidsjobb för Ask att få till straffskärpningar.

Maria Ludvigsson

Hemma i Sörmland finns, precis som i andra landskap, såväl smickrande som mindre smickrande dialektala utsvävningar. I delar av Sörmland är exempelvis sörmländskan gnälligare än i andra varpå invånarna oförskyllt även tillskrivs dito lynne. En skröna gör exempelvis gällande att somliga sörmlänningar på utropet Vilket vackert väder reflexmässigt svarar det något dystra Ja nu, ja!

Nå, med vädret är det som det verkar vara med IF Metall. Det varierar. Under LO-kongressen togs, på initiativ av Handels, beslut om vinstförbud i välfärdssektorn. Ordförande Thorwaldsson och Baudin har sedan dess inte skrätt orden när frågan kommit på tal. Under ett LO-seminarium i våras där frågan skulle ”diskuteras” sattes ribban redan inledningsvis med bilder på Carema och Baudin som speaker-röst. Inte så nyanserat kanske, men effektfullt.

I alla fall. I dagens DI skriver Metalls ordförande Anders Ferbe frimodigt att man gillar vinst, även i välfärden. Så bra. Och dessutom ”För IF Metall  finns ingen given motsättning mellan en god omsorg om människor, eller hög kvalitet på utbildning, och det faktum att verksamheten drivs i aktiebolag. Vår industriella erfarenhet säger oss att överskott behövs för att möjliggöra investeringar och kunna utveckla verksamheten.” Och ännu mer ”Riskkapitalbolagen spelar en växande roll som ägare av svensk industri och bidrar ibland till en nödvändig uppryckning av en eftersatt verksamhet, ibland misslyckas de. Det är svårt att generellt se att de skiljer sig så mycket från andra typer av ägare.”

Wow! Men som sörmlänning är ändå den rimliga reaktionen på dessa lovande rader: Ja nu, ja!

 

 

 

 

Maria Ludvigsson

Det är tidningen Kommunalarbetaren som har uppmärksammat norska S vallöfte om utökad kvotering. Norge har länge kvotera olika grupper till olika poster, ämbeten och utbildningar. Senaste handlade det om kvinnor i börsbolagens styrelser. I årets valrörelse har partiet utökat sina maktanspråk och vill driva in fler män i kvinnodominerade yrken.

Kvoteringen föreslås gå till på så vis att män som söker till exempelvis förskollärar- eller vårdutbildningar ges extra poäng. Så kan de med statens försyn få utbildningsplatser som bättre meriterade jämnåriga kvinnor sökt. Rättvist? Knappast, men det är sekundärt i sammanhanget.

Arbeiderpartiets vice ordförande Helga Pedersen ser detta enbart som ett nästa steg i partiets jämställdhetssträvanden. Sin vana trogen vill vänstern likställa jämställdhet med lika utfall och man kommer inte vara nöjd förrän numerären är 50/50.

Frågan är vad de kvinnor som meriterat sig för en utbildning ska göra när de blir snuvade på sina platser av manliga sökanden. Pedersen talar om att kvinnoandelen i statliga bolagsstyrelser ska bli bättre. Minst 40% av varje kön. Toppstyrning är inte lätt. Den grundar sig i övertygelsen att ingen mer än den som lagstiftar vet ditt eget bästa.

Ivar Arpi

Under min studietid var det på så gott som varenda kurs någon som ställde frågan: Kommer det här på tentan? Denna fråga sammanfattar kärnfullt skillnaden mellan utbildning och bildning. När lärare undervisade om sådant som inte skulle testas var det många som blev irriterade. De hade inget intresse av att bli bildade, de ville bli utbildade. De ville få ett examensbevis att visa upp. Visst finns det bildade forskare på universiteten, men det är utbildning de förväntas ägna sig åt. Kunskapsproduktion. Slussa ut godkända studenter. Och i bakgrunden hörs hela tiden mantrat att utbildning ger jobb. Kunskap ses helt enkelt som värdefull först när den genererar tillväxt. Det egentliga värdet av bildning håller på att glömmas bort.

I dagens understreckare beskriver Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, förvirringen på svenska universitet. Universiteten har blivit medel för social utjämning, i stället för att syfta till tankereda. 68-vänsterns intåg på universiteten raserade de gamla institutionerna, och har förvandlat universiteten till utbildningsfabriker. Det positiva är att fler i dag har tillgång till utbildning, det negativa är att den utbildning de faktiskt får blir sämre och sämre.

Enkvist recenserar i understreckaren några nya böcker om universiteten av spanska författare. Utvecklingen i Spanien är snarlik den svenska, och gäller nog tyvärr stora delar av Västvärlden, där bildning blivit passé:

”Man kan tala om en instrumentell och utilitaristisk syn på högre utbildning. Universitetet ses som en yrkeshögskola och inte som en unik institution för att utveckla mänsklig förmåga.”

I USA är situationen inte mycket muntrare. När historikern Donald Kagan, en av världens främsta experter på det antika Grekland, gick i pension tidigare i år efter 44 år vid Yale university, höll han ett avskedstal där han betonade vikten av humanistisk bildning. Den humanistiska bildningen är tätt sammankopplad med tanken om fria medborgare, menar han. I dag blandas den humanistiska bildningen och den yrkesinriktade utbildningen ihop. Och den humanistiska undervisningen om tillhandahålls förväntas vara anpassad till de rådande normerna. De humanistiska fakulteterna har blivit fabriker för ideologiproduktion, snarare än fristäder för sanningssökande och utforskande.

I sitt tal noterade Kagan även hur likriktade universiteten börjar bli, vilket hämmar den humanistiska bildningens frigörande kraft:

”Ever less can students benefit from different opinions and approaches offered by their teachers, for faculty members with atypical views grow ever rarer on the campus.”

Inger Enkvist återger vad spanska sociologen Víctor Pérez-Diaz skrivit om det lättsinne som Västeuropa omformar sina universitet med:

”Universitet borde vara en gemenskap av lärare och studenter som söker så sann kunskap som möjligt, men nu ser han studenter som inte förväntar sig att lära sig speciellt mycket men som inte heller har för avsikt att anstränga sig över hövan. Han uppfattar dagens studenter som autodidakter, eftersom de som regel i grundskola och gymnasium inte har haft någon intellektuell förebild. När det gäller kulturkonsumtion väljer de det som är enkelt och lätt. Ungdomarna försvarar tankegångar som de egentligen inte satt sig in i och tenderar att filtrera de nya idéerna genom sin narcissism. De tror sig vara centrum i världen.”

Universiteten brukar ibland lite raljant liknas vid elfenbenstorn, för att världsfrånvända attityder tenderar att frodas där. Men för att ta metaforen ett steg vidare så är fördelen med torn att man får utsikt från dem, att man höjs över samtidens dominerande tankegångar, drev och konsensusbildningar. Kagan menar att dagens studenter på grund av hur politiserade universiteten har blivit inte får samma chans att utmana sina egna föreställningar som tidigare generationer fick. Tornen har rivits. En klassisk, humanistisk bildning tvingar studenter att ifrågasätta sig själva för att sedan göra mer upplysta val. Men bildning har svårt att få plats på dagens universitet. Något viktigt håller på att gå förlorat, om det inte redan skett. Och nej, det kommer inte på tentan.

Ivar Arpi

Brevskrivaren heter Anna Björklund, f.d. internatelev på SSHL, och nu 22-årig psykologstuderande vid Karolinska Institutet.

 

Jag har gått på internatskolan Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket (SSHL) och har en syster som just börjat sitt andra år där. Jag tycker att det som skrivs om internatkultur är fruktansvärt oinitierat, och ofta med slutsatsen att riksinternaten borde stängas för allas bästa. Riksinternatens funktion och uppdrag verkar helt gå skribenterna förbi. Liksom orsaken till de problem internatskolorna har. Det verkar finnas en allmän längtan att använda internatkultur som bevis på att förmögenhet förtappar, snarare än att försöka lösa problemen.

Internatkultur är jättesvårt att förstå. Det är lätt att lägga ihop ett och ett och komma fram till att rika barn nog helt enkelt är onda. Det kan också vara svårbegripligt att barn i unga tonår flyttar hemifrån, till en främmande plats, utan att få se sin familj igen mer än några dagar per termin.

Vad man måste förstå är att internatbarn är vanliga barn, men barn ur särskilda omständigheter. Riksinternatens uppgift är att utbilda barn med föräldrar i utlandet, med föräldrar så långt ut på landsbygden att barnen inte kan bo hemma under skoltiden, eller barn som är ”i behov av miljöombyte”. De är bara tre skolor i Sverige som delar på denna särskilda uppgift: Lundsberg, Grenna och Sigtuna.

 På mitt elevhem på Sigtuna fanns 30 flickor med 18 nationaliteter. Våra prefekter hade sina föräldrar på Kuba och USA och majoriteten av oss hade inte svenska som första språk. I rummet mitt emot mitt bodde en flicka som bott i sex världsdelar innan hon började i gymnasiet och hade aldrig kunnat behålla en vän i mer än två år. I rummet bredvid mitt bodde en vars mamma pendlade mellan New Delhi och Washington och vars pappa jobbade i Nairobi. Hon var liksom jag 15 när hon flyttade hemifrån, och var äldst av fem syskon i samma situation. Ingen av dessa var extremfall på Sigtuna.

Eleverna på riksinternaten är således inte bara unga, ensamma och långt hemifrån – de är också av så vitt varierande bakgrunder som går att tänka sig. På internat lämnas de åt varandra för att skapa något som kan fungera som substitut för familjens trygghet. Lojaliteten till elevhemmet och till vännerna får ersätta det som vanliga barn får gratis av sina föräldrar. Vi levde 30 flickor som syskon, skyddade varandra som syskon, bråkade som syskon, visade syskons lojalitet. Men denna lojalitet är inte självklar, den måste testas och upprätthållas genom hierarki och tydlig struktur. Denna struktur är skapad av elever, för elever, och den välkomnas generellt av de vilsna och nyanlända på skolan.

I SvD ges en annan bild. Under rubriken ”Kränkningar fortgår trots insats” (24/11) beskriver man systematiserat våld och trakasserier från äldre elever mot yngre. En förälder citeras: ”Varenda elev som har gått på SSHL kan berätta liknande historier.”

Nej. Jag kan inte det. Våld var aldrig en faktor under min tid på SSHL. Snarare var mobbning mer ovanligt än på andra skolor jag gått – tack vare den nödvändigt starka sammanhållningen.

Däremot är internatens kulturer fyllda av underliga riter och beteenden som för en utomstående (exempelvis en förälder eller en journalist) kan verka obegripliga, rentav skrämmande. Men man får inte missta omvärldens fascination för internatvärlden för en skildring av elevernas verklighet.

Riksinternaten går inte att jämföra med vanliga skolor, de ska inte gå att jämföra. Det krävs ovanliga omständigheter för att skickas till internat i tidiga tonår, ovanliga omständigheter som ger ovanliga elever. Dessa märkliga barn får här en plats där de i åtminstone de sista åren av sin uppväxt får bygga en värld som passar just deras särskilda, märkliga behov av socialt sammanhang. Och det är av denna anledning riksinternaten finns och måste finnas.

 

För vart skulle dessa barn annars ta vägen?

 

Per Gudmundson

25 miljarder kronor. Så stort, menade finansminister Anders Borg inför kräftskivan på Harpsund, är det så kallade reformutrymmet i kommande budget. Men det är en på tok för hög siffra, säger professor Lars Calmfors i DN, och påpekar att detta i praktiken betyder att regeringen överger överskottsmålet i svensk ekonomisk politik.

Luttrade politiknördar anar kanske ett samband mellan Anders Borgs 25 miljarder och det stundande valåret.

Faktum är att det har gjorts en del spännande svensk forskning kring frågan om hur mycket extra våra politiker spenderar när det närmar sig val. Den empiriska forskningen rör sig då ofta på kommunalvalsnivå, för att få tillräckligt stora underlag, men mycket talar väl för att det fungerar likadant på riksnivån.

För fem år sedan skrev undertecknad artikeln ”Så köper politikerna ditt stöd”, vilken refererade några forskningsrapporter om fenomenet (här med länkar):

”Hur mycket kostar en röst? Det är svårt att säga, men när det är valår spenderar i alla fall politikerna mer än annars, samtidigt som de sänker skatterna. Det visar Matz Dahlberg och Eva Mörk i Valår och den kommunala politiken (IFAU, 2008), där de granskat kommuner i Sverige och Finland under perioden 1985–2002.

Vid ett valår anställer kommunerna 0,6 fler helårsanställda per 1000 invånare, konsumerar för 630 kronor mer per capita samt har 0,05 procentenheter lägre skatt än annars. Författarna konstaterar att forskningen ger ”en antydan om att beslutsfattandet på den kommunala nivån inte är helt effektivt”, vilket väl får anses vara årets hittills bästa under­statement.

Men det förutsätter förstås att man tycker att beslutsfattandet ska vara effektivt för medborgarna och inte för politikerna själva. Det är dock inte helt självklart att politikerna resonerar så. Och det är heller inte helt självklart att väljarna bejakar effektivitet.

Per Pettersson-Lidbom beskrev i A Test of the Rational Electoral-Cycle Hypothesis (Stockholms universitet, 2003) hur nämnda budgetlek ser ut genom att mäta utfallen i kommunalvalen mellan 1974 och 1998. Han fann samma samband som ovan, men också att kommunalråd som blir omvalda spenderar mer än sådana som inte blir omvalda. Väljarna tycks alltså belöna beteendet. Året efter valet minskar sedan åter utgifterna, och skatterna höjs.

I ekonomisk teori drar man slutsatsen att duktiga politiker signalerar sin kompetens genom att göra så här under valåret, för en lekman oklart varför. Vi andra kallar det valfläsk.

Politiker använder inte budgetarna enbart för att fjäska för väljarna, tack och lov. De använder dem för att bekämpa varandra också. Pettersson-Lidbom har ­tidigare mätt skillnader mellan höger och vänster inför stundande val. I An Empirical ­Investigation of the Strategic Use of Debt (Journal of Political Economy vol 109, 2001) visade han, genom att granska kommunala maktskiften mellan 1974 och 1994, att kommuners skuldsättning inför val varierar beroende på vem som sitter vid spakarna.

Borgerliga styren som riskerar att förlora makten tenderar att bygga upp skuldberg, något de undviker om de förväntas bli omvalda.

Vänsterstyren som riskerar att röstas bort tenderar istället att sänka den kommunala skuld­nivån.

Högern tänker antagligen att de kan tvinga sina efterträdare att vara mindre expansiva i politiken om de måste betala av en massa skulder. Vänstern antar kanske att de kan locka sina efterträdare att bli mer expansiva om skulderna redan är betalda. Och så håller det på.”

Men kommer Anders Borgs 25 miljarder att ge effekt? En stor del ska gå till ett ytterligare steg i jobbskatteavdraget, alltså till påtagliga skattesänkningar för en stor och väldefinierad grupp i väljarkåren, som kanske kan förväntas ge sina röster till Alliansen. Det råder dock vissa oklarheter om hur så kallad plånboksröstning faktiskt går till.

Selfish and Prospective: Theory and Evidence of Pocketbook Voting (IFN, 2008) beskriver Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara reaktionen på maxtaxan i barnomsorgen i valet 1998. De finner tydligt stöd för att småbarnsföräldrar attraherades av Socialdemokraternas vallöfte om maxtaxan.

Men de finner också att det är själva löftet som drar väljare, och inte genomförandet. När reformen väl är på plats går väljarna vidare.

Och det är ju något att fundera på.

Känner läsekretsen till annan, kanske nyare, svensk forskning om väljares och politikers beteenden under valcyklerna? Tips mottages tacksamt i kommentarsfältet.

Per Gudmundson

”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar”, säger Pierre Schori i Dagens Nyheter, med anledning av tidningens avslöjande om hur svenska S-toppar i hemlighet möttes med Sovjetunionens representanter.

Samtidigt ger DN i texten exempel på hur kontakterna såg ut, utifrån protokollen:

”Vid andra möten rapporterar Pierre Schori att de sovjetiska representanterna var irriterade över tidningsartiklar i den socialdemokratiska pressen som kritiserade Sovjetunionen.

‘Jag försökte dämpa Streltsovs oro’, skriver Pierre Schori och pekade på ‘de bilaterala kontakter som finns mellan socialdemokratiska partiet och diverse institutioner i Sovjetunionen’.”

Vilket ju känns så lagom fräscht, och knappast ger intryck av att något underminerande pågick.

Men vem är jag att ifrågasätta? Det kanske helt enkelt är så här det ser ut när man underminerar kommunismen.

Schori, Palme och Castro

Pierre Schori och Olof Palme ”underminerar kommunismen” i glatt samspråk med Fidel Castro

Ivar Arpi

Brev till ledarsidan angående min ledare om de kristnas allt sämre situation i Mellanöstern (22/8). Skribenten heter Diana Guirguis, är född i Sverige med koptiska föräldrar, och jobbar som civilingenjör. 

När jag går på Egyptens gator blir jag kallad för skällsord som hora för att jag är kristen kvinna. Jag sätter upp håret för att jag inte vill att någon galning ska klippa av det. Jag får salpetersyra slängt på mig för att jag anses klä mig lösaktigt – i själva verket klär jag mig i en lös lång skjorta och långa byxor men, just det, jag har ju lämnat sjalen hemma. På fredagar efter fredagsbönen blir jag spottad på och kallas för ”otrogen” för att jag inte är trogen till islam. Folk tar sig friheten att antasta min kropp när jag går på gatan. Om jag börjar bråka samlas stora folkmassor och risken för att bli kidnappad ökar. Jag väljer att svälja min stolthet och gå vidare. Det här är dagens Egypten. Den här typen av diskriminering har vi kopter lärt oss att leva med, den hör på något sätt till Egypten. Självklart passerar hundratals människor förbi mig utan att säga eller göra någonting, men det är inte dem jag kommer ihåg.

Revolutionen rubricerades så ljuvligt som den arabiska våren medan allt jag såg blomstra var en ökad polarisering som växte i takt med att ungdomarnas drömmar tynade bort. När president Mubarak föll häpnade hela Egyptens befolkning – vad gör vi nu? I 30 år har vi stängt balkongdörrar och fönster så fort politik kommer på tal – man vet aldrig vart regimens spioner befinner sig och nåde den som talar emot dem! Tahrirtorget… Precis som det heter var nyckeln till frihet.

Många kopter var emot presidentens fall trots att han under sina 30 år byggt upp system som lämnar stora utrymmen för diskriminering av kopter:

– Religiös identifiering står på ID brickan

– Religionsundervisning där kopterna kastas ut från lärosalen och får ta rast medan muslimerna sitter kvar och läser enbart islam

– Historieundervisning där kopterna, urbefolkningen, är bortsuddade

– Diskriminering vid skolor och universitet för att de kristna råkar ha ”fel” efternamn

– Underrepresentation av kristna inom de högre tjänsterna inom militärtjänst/säkerhetsstyrkor

– Långdragna processer för uppbyggnad av kyrkor som kräver tillstånd från regeringen

 

Vad var de rädda för – det kunde väl bara bli bättre?

Men under Mursis styre blev koptiska patriarkatet attackerat, kopternas World Trade Center, kopternas viktigaste symbol i landet. Senaste veckorna har vi gått miste om kyrkor med kulturellt arv från 200-talet. Präster har lynchats och nunnor marscherats som krigsfångar genom Kairos gator.

 

Det kunde väl bara bli bättre…?

 

Per Gudmundson

I samma ögonblick nu på morgonen nås jag av två nyheter från pr-bolaget Prime. Den första kom i form av en spaning om så kallad slacktivism.

”Ordet är en hopslagning av engelskans slacker (slöfock) och aktivism, och syftar på en aktivisthandling som kräver ingen eller liten ansträngning från deltagarens sida. Det kan handla om allt från en like på Facebook till att bära en rosa rosett på jackkragen för att uppmärksamma bröstcancer. Kritiken mot slacktivism utgår ofta från att det är en ineffektiv form av aktivism och att det har en negativ inverkan på människors samhällsengagemang, eftersom deltagaren kan använda ett like på Facebook som en ursäkt för att slippa engagera sig i någon vidare utsträckning.

Men att slacktivism är verkningslöst är en missuppfattning.”

Den andra nyheten är att Prime har anställt förra S-ministern Ulrica Messing.

En händelse som ser ut som en tanke.