Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Siri Steijer

Siri Steijer

I DN:s Stockholmsdel (31/7) intervjuas paret Pernilla B Lovén och Malin Bonin. De är säkra på att Södermalm är det bästa stället att bo på för ett lesbiskt par. De kan däremot inte flytta permanent till Oxelösund där de har sitt sommarhus, trots att det kanske skulle vilja. Grannarna har nämligen svårt att förstå deras familjekonstellation, vissa verkar tro att de är systrar. Paret säger att det är jobbigt att behöva komma ut hela tiden– att ständigt behöver berätta för andra hur det ligger till. Men berättar man inte lämnas människor oundvikligen åt spekulationer, som att två kvinnor som semestrar tillsammans skulle kunna vara systrar.

Paret trivs bäst på Södermalm, eftersom heteronormen är mer uppluckrad där. Det är väldigt viktigt för dem att bo på ett ställe där ”deras sätt att leva” inte stigmatiseras och på Södermalm finns en uppsjö av hbt-certifierade tjänster, bland annat hbt-dagis. De vill inte behöva gå till en vanlig mödravårdscentral, eller föda på en vanlig avdelning på sjukhuset. Och deras son ska inte behöva gå på ett vanligt dagis, utan med barn i samma situation.

Att hbt-personer blir inkluderade i normen borde vara målet. Men när man nått dit måste man också kunna släppa sin roll som den förtryckte, släppa sin kränkthet och sin vana att kräva särbehandling. Henrik Torehammar skriver på Expressens kultursida (30/7) att han gillar att drömma om böghistoriens slut. Och han ställer frågan om man kan erkänna att hbt-rörelsen varit nödvändig, men att den på vissa sätt spelat ut sin roll. Kanske, skriver han, är det dags att släppa ”gaysnuttefilten” och hela gayidentiteten. Torehammar får *panik* vid tanken, trots att han inte tror att så mycket egentligen skulle ändras. Han skulle fortfarande vara gift med sin man, och jobba med sitt jobb.

”Men en sak skulle jag vilja bli av med”, skriver han. ”Min egen ovana att använda min sexualitet som en sorts slipp-ur-fängelset-kort. Jag som bög får säga än det ena, än det andra eftersom jag är i underläge. Ett sorts förtrycksprivilegium (…) Jag, och säkert fler med mig, behöver acceptera att vi numera är med i den normsättande gruppen. Vi behöver tänka kritiskt kring frågor om privilegier. Men den andra sidan av myntet är ju att vi lyckades.”

Hbt-separatister på Södermalm gynnar varken normaliseringen av homosexualitet i storstäderna eller ute på landsbygden. Det verkar lite som delar av gayrörelsen dribblat bort sig själv– att kunna leva sida vid sida med människor med en annan sexuell läggning är väl hela idén.

Arkiv

Sanna Rayman

The New Yorker parodierar en tänkt kör utdrag ur en gammal Ayn Rand-kolumn. Det är smått kosmiskt alltihop, men vansinnigt festligt och mycket märkligt.

 

”I saw on television the performing group known as the Village People. These are very exuberant, virile men. I have no delusions; I know that they are all lesbians. But they expressed in their dancing the kind of unapologetic enthusiasm for their masculinity that so many in our culture wish to repress in favor of Alan Alda.

I do not approve of the so-called hippies, but I do not approve of any government control over drugs. The government does not have the right to tell any individual what to do with his or her health and life. You probably know that I received a prescription for the stimulant Benzedrine, or “speed.” I can say rationally that it increases my happiness and my productivity. For example, some time ago I went to Studio 54, because I love to dance on speed. I took fifteen speed pills, and I got into a contest with Liza Minnelli over who could roar most like a jaguar. She simply sounded like a stupid lion.”

 

Läs hela här.

 

UPPDATERING!

Besvikelsen man känner när man upptäcker att alltihop var en parodi är stor, men det gör inget. Det var en himla skojig text i vilket fall som helst. Okej, objektivister här och var verkar lite purkna, men de får trösta sig med att Jonas Gardell inte har skämtat om Rand. Än.

Siri Steijer

Vid senaste räntebeslutet den 2 juli valde Riksbanken att lämna reporäntan orörd, dels på grund av hushållens höga skuldsättning, dels för att riksbankschefen Stefan Ingves då såg en ljusning vid horisonten för den svenska ekonomin. Möjligen har han vant sig vid att facit ligger långt i från Riksbankens prognoser; en genomgång av SvD Näringsliv (2/7) visade att Riksbanken de senaste åren varit usel på att förutspå framtiden. Enligt kritikerna är dessa felprognoser ett medvetet drag just för att slippa sänka räntan.

Trodde Ingves ärligt på en uppgång för ekonomin måste de BNP-siffror som SCB släppte i dag (för det andra kvartalet 2013) ha kommit som en smärre chock för honom. Jämfört med förra kvartalet har BNP fallit med 0.1 procent. Och även om tillväxten har ökat med 0,6 procent jämfört med samma kvartal förra året är det sämre än vad man räknat med.

Hushållens konsumtion ökade visserligen om än med mindre än förväntat. Också lagerinvesteringar har bidragit positivt till utvecklingen, liksom de ökade offentliga utgifterna. Den största bromsklossen i den svenska ekonomin är exporten och importen som minskade med 3,2 respektive 2,8 procent. Uppenbart är att det fortfarande går trögt i efterdyningarna av finanskrisen.

Dagens SCB-siffror bygger på ett ofullständigt underlag och kan därför komma att revideras åt något håll. Men om inget revolutionerande inträffar kommer sannolikt förväntningarna höjas på att Riksbanken ska sänka reporäntan.

Frågan om huruvida Riksbanken främst ska balansera inflationen, eller om den även ska hålla efter hushållens skuldsättning kommer att hamna än mer i hetluften. Genom att sänka reporänta kan Riksbanken nå inflationsmålet på två procent vilket kan få igång ekonomin. Men med en lägre reporänta sänks även räntan hos banken, vilket möjliggör för hushållen att ta än större lån och det är alltså detta man vill undvika.

Och visst gör Riksbanken ett viktigt jobb när den inte vill spä på hushållens skuldsättning, men samtidigt finns det andra vägar att gå för att komma till rätta med det problemet. Inflationsmålet är det däremot bara Riksbanken som kan påverka.

 

Sanna Rayman

Grön Ungdoms före detta språkrör Björn Lindgren kritiserar Jonas Gardell på SVT Debatt. De flesta av ledarbloggens läsare känner säkert redan till den lilla sommarkontroversen kring Gardells tältskämt, en kort sammanfattning lyder som följer:

Jonas Gardell drog två skämt på Twitter. Nä, de var inte särskilt fyndiga eller skojiga. Påven har mössa, muslimska kvinnor har slöja, sikher har bandage om huvudet och turken fez  yada yada. Man hade, som lustifikationsprogrammet hette, hört den förut, men å andra sidan var skämten i fråga inte uppenbart illvilliga heller. Och efter en våg av kritik har Gardell gjort klart att han förvisso anser sina skämt oförargliga, men samtidigt att han måste få lov att skämta om en av de religioner som finns i vårt land. Han avslutar sitt försvarstal:

”Islam är sedan länge här för att stanna, det är varken främmande eller märkvärdigt, och själv tänker jag uppfylla min viktiga demokratiska uppgift och behandla muslimer på samma sätt som jag behandlar kristna, judar, homosexuella, heterosexuella, sverigedemokrater moderater, sossar, miljöpartister, funkisar och Danny – jag kommer att skämta!”

 

För visst kan humorn ibland tjäna demokratin och häckla odemokratiska krafter, inte tu tal om den saken. Men det är en dålig idé att göra det till humorns uppgift, vilket Gardell öppnar för här. Som om uppgiften humor (som i HAHAHAHA) inte var stor nog i sig själv! Som om skämt inte hade ett eget existensberättigande utanför den ”demokratiska uppgiften”.

Gardell får med andra ord skylla sig själv. Det är han som sätter vapnet i den beskäftige Björn Lindgrens hand och ger honom fritt spelrum för en hel uppsjö förnumstigheter under rubriken ”Islamofobisk humor gynnar inte demokratin, Gardell”.

 

”Vad får vi skämta om?”, frågar Lindgren och bistår genast med svar:

Ja det allra mesta, i juridisk mening, och så borde det fortsätta vara. Men vad bör vi skämta om? Om du gillar jämställdhet, antirasism och religionsfrihet – ja då gör du klokt i att inte skämta sexistiskt, rasistiskt eller som i ett aktuellt fall: islamofobiskt.”

Seriöst? Bra saker som vi värdesätter måste vi alltså alltid vara gravallvarliga kring? Snälla nån. Något säger mig att om Björn Lindgren var redaktör för en skämt-antologi skulle slutprodukten bli guldgruva för oss som gillar ordvitsar.

 

Frånsett de gränser Lindgren sätter upp för humorns rike så finns det kanske en och annan som invänder att det kanske inte kan kallas ställt utom allt rimligt tvivel att ett slöja/tält-skämt verkligen är ”islamofobiskt”. För en del är ju slöjan tvärtom ett förtryck man gärna skulle slippa. För dem kan det kanske rentav anses välgörande att slöjan inlemmas i kategorin ”sådant vi skämtar om”, då detta skulle utgöra ett av många sätt att ifrågasätta plaggets nödvändighet. Idén att det är islamofobiskt att skoja om slöjor modell större kräver liksom att slöjor modell större är en oskiljbar del av den muslimska identiteten och så är det såvitt jag vet inte alls.

 

Givetvis missar Lindgren inte tillfället att dra demokrati-kortet:

”Men att säga att humor i alla lägen gynnar demokratin är ungefär lika onyanserat som att säga att åsikter som uttrycks alltid gynnar demokratin. I båda fallen måste vi granska syftet och konsekvenserna: Sexism, rasism, islamofobi osv är alltid ett hot mot demokratin och allas lika värde – oavsett om det kommer i form av ett skämt eller inte.”

Jag blir konfys. Vad tycker egentligen Lindgren om humor – och för all del även om åsiktsfrihet? Hur kom vi från poängen att humor kan tjäna demokratin till att all humor och alla åsikter bör gynna demokratin? I båda fallen ”måste vi granska syftet och konsekvenserna”, skriver Lindgren.

Ja. Detta är på fullt allvar Lindgrens föredragna samhällsordning. En där ett skämts kvalitet avgörs utifrån en granskning av syftet och konsekvenserna, där skämtets existensberättigande hela tiden beror på ”hur det görs, varför, vem som skämtar och vem som lyssnar”.

 

 

Humorgranskare Lindgren drar sedan slutsatsen att Gina Dirawis youtube-sketcher ett exempel på när skämt om minoriteter ”funkar”. Eller ja, helt säker på att det funkar är Lindgren inte. Han påpekar att han personligen inte kan veta om det verkligen verkligen är roligt:

”Visserligen är jag själv varken muslim eller har utländsk bakgrund, och det begränsar såklart min förståelse, men jag uppfattar att hennes humor faktiskt river ner denna känsla av ”de främmande” som Jonas Gardell skriver att humor gör.” (min fetning)

Mein gott! Den här killen har alltså ingen egen humormätare. Hos andra människor brukar det här med humor utvärderas genom ett inbyggt system som går ut på att vi till exempel skrattar, skrockar eller fnittrar till. Så icke Björn Lindgren. Han undersöker om hans förståelse är tillfyllest och gör sig utifrån detta en uppfattning om huruvida humor föreligger eller inte.

 

 

Ja jösses. Det är mycket att hålla reda på. ”Hur det görs, varför, vem som skämtar och vem som lyssnar”. Själv uppfattade jag som sagt mest att Jonas Gardell drog en rätt trist och bedagad skämtusling, men av Lindgrens text att döma gjorde han alltså fel på samtliga punkter utom en, nämligen ”vem som skämtar”. För jo, det verkar åtminstone vara okej att Jonas Gardell är Jonas Gardell.

Tja. Ett rätt av fyra möjliga är väl ändå rätt bra i dessa dagar. Men så är ju Gardell proffs, yrkeskomiker.

Själv ska jag aldrig skämta, det verkar jättejättesvårt.

Ivar Arpi

”Problemen började när jag blev anmäld” /kränkt våldtäktsman SÅ känns Stina Wirsén intervjun” 

”Läste nu Stina Wirsén-prylen. Jag har svårt att tycka synd om henne.”

”Läste just intervjun med Stina Wirsén i Vi. Herregud vad det känns som att hon inte förstått något alls om kritiken mot Lilla Hjärtat.”

”Jofs och Wirsén i tajt kamp om vilken Stina som tycker mest synd om Wirsén för att hon ritade en rasistisk figur.”

”Stina Wirsén = som om Bingo Rimér skulle gnälla över hur hans ”feministiska synligörande” av kvinnor missförståtts.”

Det är några twitter-reaktioner Tidningen Vi:s intervju med Stina Wirsén som diskuterar kontroversen med karaktären Lilla hjärtat med journalisten Stina Jofs. Wirsén jämförs på twitter med en våldtäktsman, helt oförstående, och dessutom självömkande, samt jämförs med en nakenfotograf. Allt är som det var när kontroversen satte igång med andra ord. En medarbetare på Sveriges Radio twittrar: ”Jaha. Stina Wirsén har inte lärt sig ett skit av Lilla Hjärtat-debatten. Trist. Själv lärde jag mig en hel del. Det viktigaste: att respektera erfarenheter jag själv saknar. Och nu sjunger vi alla tillsammans ”We shall overcome”.”

Det är kanske på sin plats att reda ut några saker. Igen. Vad har vi lärt oss?

Vilken var egentligen Stina Wirséns avsikt med att rita Lilla hjärtat? ”Jag vill bygga nya hjältar, motverka rasism. Spränga stereotyper, inte blåsa liv i dem!”, säger hon. Hon kan förstås ljuga om sina avsikter. Kanske ville hon förnedra svarta. Återuppliva eran då svarta förtrycktes helt öppet och systematiskt i länder som USA och Sydafrika. Kan man lita på Stina Wirséns ord? Det är jag personligen ganska säker på. Jag har läst många av hennes barnböcker högt för mina syskonbarn och aldrig anat någon illvillig avsikt. Men hon kan givetvis vara en smygrasist som äntligen avslöjades.

Till nästa fråga, spelar Stina Wirséns avsikt någon roll?

I intervjun säger Stina Wirsén att hon ville ”skapa en rejält svart figur, en som röt, sa ifrån, tog sin plats, krävde huvudrollen. Men nä, milt och fint och lagom brunt skulle det vara. Rättvist på ett egentligen mycket orättvist sätt.”

Men kan man ens skriva utanför sin position? Kan en vit kulturtant verkligen teckna en svart figur? Nej, tycker vissa. Vita kan inte befria svarta från stereotyper, bara fjättra dem ännu hårdare. Detta är skiljelinjen som gick genom medborgarrättsrörelsen i USA: kan vita och svarta kämpa mot rasismen tillsammans, eller är det bara svarta som kan göra det? 1967 skrev den amerikanska författaren William Styron The confessions of Nat Turner, en bok om en svart ledare för en slavrevolt. Problemet var att Styron var vit och black power-rörelsen hade medvind, och efter att svarta länge porträtterats rasistiskt, var det kanske inte oväntat att även Styron fick kritik. Boken William Styrons’s Nat Turner: Ten black writers respond publicerades 1968, där Styron kallades för liberal klåpare och kulturell lycksökare. Resultatet av kontroversen blev att vita författare slutade skriva svarta karaktärer. Risken med att gå över färglinjen blev för stor. Tanken om kulturell äganderätt fick fotfäste, och har i dag blivit dominerande. Parallellen till Stina Wirsén är tydlig. Kan man förstå människor med en annan hudfärg? Den raljante journalisten på Sveriges radio tycker, som citerat ovan, inte det. Såhär säger Stina Wirsén själv: ”För mig handlar konst om identifikation, inte representation. Alla dessa tvångströjor, vad man får rita, skriva, tänka, gör mig livrädd. Jag var Lilla Hjärtat när jag målade henne. Trots min bleka hy.”

Just nu cirkulerar ett klipp från Fox News där den iransk-amerikanske akademikern Reza Aslan intervjuas om sin nya bok som handlar om Jesus, Zealot: The Life and Times of Jesus of Nazareth. Men intervjun handlar inte om boken, utan om att Aslan är muslim. Boken handlar ju om Jesus! Hur kan en muslim få för sig att skriva om kristendomens centrala gestalt? Inte för intet har intervjun kallats en av de mest pinsamma som gjorts. Aslan svarar gång på gång att han har skrivit boken med sina tjugo år som religionsforskare som utgångspunkt och att hans tro inte har något som helst med saken att göra. Fox news-ankaret vägrar dock släppa hans religionstillhörighet. Det handlar helt enkelt om kulturellt ägandeskap för henne: en muslim har inte rätt att uttala sig om kristendomen. Samma argument som används om vita författare som skriver om eller tecknar svarta karaktärer alltså.

Brottet Stina Wirsén begick när hon ritade Lilla hjärtat var inte att hon är rasist, utan att hon är vit. Och därför kunde hon per definition inte förstå. Hennes goda avsikt, om hon nu inte blåljuger, spelar därför ingen roll. Kulturell äganderätt i praktiken, om ännu inte rent juridiskt. Vita får endast rita vita, svarta äger skildringar av svarta, muslimer får inte skriva om Jesus. Åt var och en sin egen kulturella jordlott, i en fin mosaik av hermetiskt tillslutna kulturer, med hudfärgen som tvångströja. Allt annat är nykolonialism. Eller?

Amelie Langby

Radioprogrammet Godmorgon, världen! har under sommaren besökt riksdagspartiernas starkaste fästen. I går hade turen kommit till den gamla bruksorten Fagersta i Västmanland där Vänsterpartiet har haft egen majoritet i kommunfullmäktige sedan 2002. Kommunalrådet Stig Henriksson (V) är populär och snarast sägs det vara hans politik, och inte Vänsterpartiets politik, som har vunnit väljarnas förtroende. Det ligger mycket i det.

Framgångsfaktorerna som har lyfts fram i Henrikssons politik är både sänkt skatt och förespråkande av företagsamhet, vilket ligger långt ifrån Vänsterpartiets traditionella linje. Och medan Vänsterpartiet har gått ut på stridsstigen för att bekämpa verksamheter som ger medborgarna möjlighet till valfrihet har Henriksson i sin tur låtit införa Lagen om valfrihetssystem, Lov. Därmed har Fagerstaborna fått ett reellt verktyg till valfrihet i hemtjänsten. Genom Lov hamnar makten att bedöma vad kvalitet är där den hör hemma – hos den enskilde.

För vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt måste det förstås vara provocerande att inte ens de egna leden delar hans syn på valfrihet och välfärd. Sjöstedt, som har sträckt sig till att vara för valmöjligheter, verkar ha en märklig syn på hur dessa kan omsättas i praktiken. ”Jag tycker att man ska ha valmöjligheter, men att man kan ha det utan Lov”, sade Sjöstedt till Sveriges Radio och menade istället att kommunerna ska vara lyhörda. Lyhördhet i all ära, men utan faktiska möjligheter för medborgarna att välja – och välja bort – kan det knappast kallas valfrihet.

Siri Steijer

I lördags gick företrädare från PTK, LO och Svenskt Näringsliv ut i en gemensam debattartikel i DN och protesterade mot den statliga Livförsäkringsutredningens förslag om fri flytträtt av tjänstepensioner. Skribenterna varnar för att det kan slå undan benen för en effektiv förvaltning av de 1 600 miljarder kronor som är de framtida pensionerna.

Pensionsavsättning är en del av arbetsgivarens ersättning till den anställde och därmed en del av lönebildningen mellan arbetsmarknadens parter. Enligt skribenterna motiverar detta att arbetsmarknadens parter även ska bestämma vilka pensionsförvaltare den enskilde ska få välja mellan. “Det är inte vilket sparande som helst”, skriver de, “utan en del av den framtida tryggheten som pensionär för flertalet av landets löntagare.” Och ett sådant viktigt ansvar kan man ju inte lägga på den enskilde. Eller?

Enligt skribenterna är det dessutom en icke-fråga eftersom en undersökning visat att dagens utformning av tjänstepensionerna har ett mycket starkt stöd bland allmänheten och att en klar majoritet tror att parterna på arbetsmarknaden kan få fram bättre pensionsvillkor än de enskilda anställda.

Men beroende på hur man ställer en fråga får man svar. Och det är oklart hur mycket gemene man kan om pensioner över huvud taget. Det är snarast där problemet ligger– att så mycket av människors förmögenhet förvaltas utan deras engagemang och kunskap. Varför ska arbetsmarknadens parter ha makten att välja ett begränsat utbud av pensionsförvaltare för den enskilde?

Enligt skribenterna finns det ingen anledning att ”bryta upp den här väl fungerande pensionsmodellen och skapa möjligheter för lycksökare och mellanhänder som i likhet med PPM-systemet mot betalning skall ”råda” enskilda med allehanda sparförslag och fondbyten”.

Att på detta sätt misstro individens förmåga att välja för sig själva och även motsätta sig idén om förtjänsterna med en fri konkurrens även på pensionsmarknaden är en förvånande inställning från Svenskt Näringslivs sida.

I varje reform där makten förflyttats från förmyndarskap till individen har dessa typer av argument används. Men det handlar om människors rätt att göra vad de vill med sina egna pengar.

Ivar Arpi
I går skrev jag en ledare om hån och hat på nätet. På twitter kom några kommentarer om att jag jämställde hot med lättsamt hån och satir. Det vore helt befängt, givetvis. I samband med att Uppdrag Granskning sände sitt program om kvinnohat i våras skrev jag en ledartext där jag gjorde tydlig skillnad på just hat och hot:
[Det bör] understrykas att ett samhälle som värnar öppenhet och yttrandefrihet aldrig kan bli kvitt problemen med hatiska påhopp, provocerande åsikter och osmakliga kommentarer. Hatet går inte att lagstifta bort. Däremot kan tidningar och sajter absolut stänga eller moderera sina kommentarsfält. Det är ingen rättighet att få yttra sig i tidningen. Men det är skillnad på otrevliga kommentarer och faktiska hotelser. Hoten är olagliga oavsett vilket sätt de framförs på. Därför bör polis och åklagare ta näthot på större allvar.
Det görs alltför sällan skillnad mellan hot, hat och förtal. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg tvingas leva med polisbeskydd sedan hon inledde en granskning av nätsajten Avpixlat. Det är hot. Spyor om hur dum eller ful någon är är inte hotfullt, även om det är obehagligt. I Instagram-målet rörde det sig om förtal, vilket är väsensskilt från hot.
Jag är övertygad om att flickor och kvinnor utsätts för mer hat på nätet än män. Sverige har fortfarande kvardröjande patriarkala attityder om kvinnor och hur de bör vara, och att de bör ”veta sin plats” etc. Det är inget som ska relativiseras.
Men det finns en annan dimension också. Den hånfulla, och inte sällan även hatiska attityden som förekommer på vänsterkanten är inte heller något som ska relativiseras. Mobbningstämningen som så lätt uppstår. Dreven. Det är inte bara feminister och kvinnor som drabbas, och därför bör näthatsdebatten breddas.
Ofta används näthats-begreppet för att stämpla meningsmotståndare och ogiltigförklara allt de säger med hänvisning till att de ändå bara ger uttryck för hat. Kritiker förvandlas bekvämt till hatare, medan de egna debattinläggen givetvis inte anses innehålla något annat än konstruktiv kritik.
———
Efter näthatsdebatten i våras skrev ledarsidans Sanna Rayman en klargörande text här på bloggen också. Den är väl värd att läsa igen.

 

Amelie Langby

Från och med nästa år ska civilanställda specialister inom polisen kunna gå en snabbutbildning för att bli poliser. Det rapporterade Ekot i går.

Specialister inom exempelvis teknik, ekonomi och juridik gör ett viktigt jobb inom polisen. Inte minst i utredningsarbete och för att skapa en organisation där polisernas tid bakom skrivbordet kan minskas till fördel för yttre tjänst. Möjligheterna att göra karriär som civilanställd är dock begränsade och till exempel kräver flera chefstjänster polisutbildning. Det har skapat oro för att specialisterna ska lämna polisen för andra jobb.

Mot den bakgrunden har Rikspolisstyrelsen beslutat om att civila specialister ska kunna gå en ettårig distansutbildning på halvfart för att bli poliser. Därmed får de samma befogenheter som dem som gått den längre polisutbildningen.

Någon med akademisk utbildning som har jobbat länge inom polisen kan säkert genom en kortare tilläggsutbildning bli en väl lämpad polis. Men det finns ändå något problematiskt i att utvidga polisbegreppet – mot bakgrund av att öppna karriärvägar.

Är det inte snarare de formella kraven för en specialist att avancera som skulle behöva ifrågasättas?

Maria Ludvigsson

Efter en ljuvlig tur i träsnipa i skärgården var det dags att ta SL-buss och dito pendeltåg in mot stan igen. På Skärgårdsbåten hade det inte varit några problem att lösa biljett, varken med kontanter eller kort. I kön till bussen frågade de utländska gästerna om busschauffören möjligen tog kort eller om de skulle ordna fram kontanter. Ingetdera hjälper i Stockholm, vänner! Här krävs minutiöst planerade resor med förköpta biljetter och diverse resehandlingar. Vid den aktuella bussen fanns en liten kiosk, men den hade inga SL-biljetter eller liknande att sälja. Några automater fanns heller inte.

SL:s ovilja mot kunder och resenärer är irriterande och tidskrävande. De behändiga bussarna och snabba tunnelbanorna är bra, bara man kommer ombord, släpps in och accepteras som kund. Men den passagen har blivit allt smalare. Idag måste resenären antingen köpa ett litet blått plastkort samt fylla på detsamma med minst 200 kr, eller biljett på utvald återförsäljare. Dessa är någorlunda frekventa i Stockholms innerstad, men på andra håll betydligt glesare. De gamla biljettremsorna är borta och det är sannolikt besvärligt för många att hålla reda på kortets saldo. (Det visas bara som hastigast när kortet dras över kontrollapparaten i buss eller tunnelbana.) Den som sitter framför en dator kan med visst bryderi logga in på SL:s hemsida och anmäla sin telefon för att vid nästa resa använda densamma som biljettköpare och -visare.

Men att kasta sig på befintlig förbipasserande buss och där köpa en biljett låter sig inte längre göras. Personer utan giltigt färdbevis kommer sig aldrig med på en buss. Det ska inte vara lätt att åka kollektivt.

I veckans Allsång på Skansen beklagade sig Magnus Uggla över SL:s kundbemötande. Folkligare tillställning är svårt att föreställa sig och en saltare textförfattare likaså. Snart utgör SL den kollektiva irritationens förenande stomme. Också en tolkning av medborgarnas uppdrag.

Radio Stockholm rapporterar om fler missöden för SL:s besvärande kunder.