Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Fler lärarledda undervisningstimmar och ett lyft för läsandet är huvudbudskapet i Göran Hägglunds artikel på dagens Brännpunkt. Att läsvanorna behöver en uppgradering har varit uppenbart länge och Hägglund nämner också en del av de illavarslande studier som gjorts på området. Fler finns. I en artikel i DN tidigare i veckan nämndes också problemet med att föräldrar i betydligt lägre utsträckning än förr högläser för och med sina barn:

”Mycket pekar på ett samband med minskad bokläsning. Undersökningsföretaget Yougov visade i fjol att föräldrars högläsning för barn har halverats på bara tio år och färsk statistik från Kungliga biblioteket pekar på att utlånen av barnböcker på svenska bibliotek minskade med en halv miljon 2012.”

 

I samma artikel räknas dock skälen till att Hägglunds utspel kanske kommer med lite dålig tajming. Det är förvisso välkommet ju fler politiker som engagerar sig i läsandet, men just nu står vi inför flera redan uppskissade insatser på området. Litteraturutredningen överlämnades till kulturministern i höstas och innehöll en rad förslag på läsfrämjande insatser. Nu syns så smått hur satsningarna börjar pytsas ut. Häromveckan gav regeringen i uppdrag (pdf) åt Kulturrådet att genomföra en lässatsning i samarbete med idrottsrörelsen och åter andra insatser är sannolikt att vänta. En stor del andra befintliga projekt räknas upp i DN:s artikel här.

Dock är det ju lätt hänt att utredningsförslag blir liggande så det skadar sannerligen inte att Hägglund håller trycket uppe.

Arkiv

Siri Steijer

City Gross vill ge sina kunder möjligheten att få vin hemlevererat med matkassen. En tjänst som i ett modernt, på många sätt liberalt samhälle, inte borde vara något problem. Men i Sverige hamnar det på löpsedlarna.

”I Sverige är ju alla överens om att det är Systembolaget som ensamma ska ska sälja all alkohol” säger systembolagets vd Magdalena Gerger til SvD häromdagen. Ett ganska obehagligt försök att bekräfta sin legitimitet. För nog finns det många som gärna skulle vilja se monopolet gå i graven.

Utvecklingen har trots allt gått åt rätt håll. Den gamla över-disk-handeln har bytts ut mot självplock, skatten har sänkts på vissa varor och 2007 togs ett beslut i EG-domstolen som gjorde att utlandsbaserade företag fick börja hjälpa svenskar att importera vin vid sidan av Systembolagets verksamhet. Den apokalyps som alkoholmotståndarna och monopolkramarna utlovat inför varje reform har alltjämt lyst med sin frånvaro.

Sedan det 2004 beslutades att mer alkohol fick tas hem från övriga EU-länder har alkoholkonsumtionen dessutom sjunkit och enligt uppgifter från BRÅ har alkoholrelaterat våld minskat.

Trots detta är rädslan för att fler ska bli alkoholister monopolivrarnas främsta argument. De förordar en kollektiv bestraffning för att vissa inte klarar av att dricka.  Det är heller inte konstigt att den som har en alkoholist i familjen vill totalförbjuda berusningsmedlet. Men, det är som att låta ett brottsoffers mamma bestämma straffskalan.

Dessutom torde alkoholisterna drabbas minst av monopolet. De om någon vet ju att det kommer behöva dricka även under systemets stängda timmar, och kan därför bunkra.

Men ungdomarna då? undrar monopolivrarna. Jo, samma åldersgräns och straff för försäljning till minderårig ska naturligtvis gälla även efter en avreglering. Sedan får väl föräldrar och resten av samhället se till att ungdomar inte dricker. Att ålägga systembolaget och staten det ansvaret är högst bisarrt.

Ytterligare en oro verkar vara att utbudet skulle bli sämre om man avreglerar alkoholmonopolet. Ett direkt omyndigförklarande av alla svenska konsumenter, som enligt detta resonemang inte har tillräckligt med kunskap och smaklökar för att efterfråga bra viner i butikerna.

Nu är det möjligt att City Gross dras inför rätta, eftersom det enligt Gerger kan ”finns en öppning som måste stängas till”. Det känns onödigt, när så uppenbart är att monopolet vittrar sönder bit för bit.

Ivar Arpi

”I lagens ögon är det här spelautomater. Det är ingen skillnad.”

Johan Röhr, chefsjurist på Lotteriinspektionen, redovisar med två meningar själva definitionen av en stelbent byråkrati i sitt svar till Daniel Goldberg på it-nyhetssajten idg.se. Spelkaféer ska nu tvingas betala en avgift efter en ändring i automatspelsförordningen, närmare bestämt 35 000 kronor om man har 26 eller fler spelautomater. Så kallade LAN-hallar ska omfattas av samma regler som enarmade banditer, Jack Vegas-automer och så vidare. ”Förströelsespel” ska alltså behöva tillstånd, och i kategorin ingår ”flipperspel, skjutare, målspel, TV-spel och spel i LAN-miljö”

Hur har Lotteriinspektionen tänkt här då? Inte alls, vad det verkar. Tankevurpan handlar om att man inte kan se skillnad på spel och hasardspel. Först ut att drabbas är Inferno Online i Stockholm, som enligt egen utsago är “världens största gamingcenter”. Ställen som detta är vattenhål för spelintresserade ungdomar. Såhär sade Erik de Basso, som är ekonomiansvarig på Inferno Online, om saken:

– De likställer vår verksamhet med att gå och spela Jack Vegas på krogen. Det är klart man blir förbannad.

En förståelig känsla. Om spelandet sker på en dator omfattas det av lagändringen helt enkelt. Och om det sker i förvärvssyfte. Men inte internetkaféer, för där surfar man bara. Det verkar som att Lotteriinspektionen alltså ska in och kontrollera vilken programvara som finns på datorn. Räknas patiensspel? Eller är det bara roliga spel som man måste betala för? Om Lotteriinspektionen inte hade sovit i ett par decennier hade de kanske vetat att populära spel som Battlefield 3 och Starcraft 2 har mer gemensamt med till exempel schack än med poker och kasino-apparater.

Men varför ska de som tillhandahåller möjligheter att tävla mot varandra i dataspel tvingas betala avgifter, när exempelvis tennis- och badmintonhallar slipper? Lotterikommissionens chefjurist Johan Röhr tycker att jämförelsen haltar:

– Nej, det är ju en helt annan typ av verksamhet. Det som är tillståndspliktigt är att man hyr ut datorer till allmänheten för att spela spel på dem.

Aha! Eller va? Nej, jag förstår verkligen inte hur de har tänkt. Egentligen är det inget nytt som har hänt, redan 2007 blev detta möjligt. Det nya är att man nu har börjat hota med böter, vilket verkar vara som hände Inferno Online. Men hela lagen är uppenbart feltänkt. Automatspelsförordningen är främst tänkt att stävja spelmissbruk. Du förlorar inte ditt livs samlade förmögenhet på att ha ihjäl en hord av utomjordingar på en dataskärm. Kanske kostar det dig en femtiolapp eller en hundring. Det verkar som att man vill straffa tv- och dataspelarna. Om den nya ändringen beror på statlig girighet eller ren och skär okunskap är dock svårt att säga. Konsekvensen kan oavsett det bli nedlagda gamingcenter över hela landet. I så fall ett hårt slag mot landets spelfantaster, gamers och nördar. Och inte minst mot företagarna som driver gamingcenters.

Siri Steijer

I Corren skriver Fredrik Y Törn om hur ett oerhört skattetryck fördrev de stora företagen på 1970-talet. IKEA registrerades utomlands eftersom verksamheten höll på att gå omkull av den ekonomiska politiken. Nu ska Ingvar Kamprad, världens fjärde rikaste man, återvända hem till Sverige.

”Den relativa fattigdomen i Agunnaryd kommer med Ingvar Kamprads hemflytt att öka katastrofalt mycket”, skriver Fredrik Y Törn. Vad ska alla inbitna socialister tycka om det?  Läs hela artikeln här !

Maria Ludvigsson

Heta debatter mellan vänsteranhängare och borgerliga är bra och viktiga. I bästa fall även klargörande om var skillnaden i värderingar går. I sämsta fall händer inget av detta, utan diskussionen får en pervers twist där felaktigheter och vulgärretorik helt tar över. Båda sidor gör sig sannolikt skyldiga till detta, men i frågan om valfrihet, välfärdsföretagande och vinst tar vänstern priset. Med erfarenhet av ett antal debatter och diskussioner om vinst i vården och företag som del av välfärden känns det rimligt påstå att få har koll på både vinst och välfärdsföretag.

Den borgerlighet som borde bjuda motstånd och med fakta och argument ge en sannare bild av vad det handlar om, verkar lite… vilsen. I SVT:s partiledardebatt i våras menade Alliansens partiledare att vinstfrågan är ointressant och att man hade för avsikt att bara prata kvalitet. Det kan man ju vilja, men om alla andra vill prata om vinsterna och dessutom gör det på ett felaktigt vis är det helt orimligt att inte vilja ta diskussionen. Vill man ha välfärdsföretag är vinster inte något problem. Att förbjuda vinst är att förbjuda företag.

Alliansens ansvariga gör klokt i att titta i den lilla skriften Privat vårdfakta 2013 (Vårdföretagarna). Allt är inte lika intressant däri, men ett par siffror är centrala för att vrida diskussionen till ett rimligt utgångsläge. På sid 28 anges hur stora de privata vårdföretagen egentligen är. 93% av företagen har 0-19 anställda. De är 10 130 i antal. Därefter följer i andelar 4% med 20-49 anställda (426 st), 1% med 50-99 anställda (147 st), 1% med 100-249 anställda (102 st) och 1% med över 250 anställda (55 st).

Vidare: Vård- och omsorgsbranschen har en nettoomsättning på 88,5 miljarder kronor, anställer över 120 000 personer i ca 11 000 st företag. Vinstutdelningen är 2,7% av omsättningen, 2,4 miljarder kronor.

Personalen i kommunal, landstings- och privat regi upplever att de får olika god tillgång till utbildning. I kommuner instämmer 34% av de anställda att de får den utbildning de behöver, i landstingen 46% och i privat regi är motsvarande siffra 55%.

 

 

Ivar Arpi

Jag gillar verkligen topplistor av alla dess slag. I synnerhet när det är människor med mer erfarenhet och kunskap än jag på ett område som rangordnat. Till exempel när skivbolaget Naxos skivor med klassisk musik introducerade mig som tonåring till de viktigaste styckena och kompositörerna. Eller när Therese Bohman hade en följetong i Axess magasin med storslagna konstverk. Eller Mats Nileskär som guidade mig genom soul och hiphop med sina P3-program. Topplistor erbjuder vägledning för noviser som ser ett gytter av olika alternativ. På samma sätt kan en kulturkanon för skolan fungera. Titta, här finns en röd tråd! Ungefär: Tar du del av detta kan du själv delta i det sociala samspelet i en viss miljö. Inte som något definitivt, i stil med Guds tio budord, utan som en fingervisning.

Utöver att skapa gemenskap och minska utanförskapet, hoppades Cecilia Wikström (Fp) att förslaget på en svensk litteraturkanon skulle leda till en fördjupad kulturpolitisk debatt. Det var 2006. Fyra år senare var det partikamraten Christer Nylanders tur att plocka upp förslaget lagom till valet. Nu dammar Göran Hägglund av det i Kristdemokraternas nya skolrapport som lanserades i går. Varför då, kan man undra. Det skulle kunna vara som någon krasst konstaterade för ett par år sedan – för att kulturdebatter ger partier välbehövlig uppmärksamhet. Men jag tror att uppsåtet är mer ärligt än så.

Hur debatten utvecklades för sju år sedan kan ge en ledtråd till hur det kommer låta den här gången. Luciano Astudillo (S) menade (Sydsvenskan 060809) att en vanföreställning låg bakom Wikströns förslag på en kanon. ”Det har aldrig funnits en statisk kultur någonsin under historien.” Och vidare att ”det existerar nio miljoner varianter av den svenska kulturen”. På den här tidningens Opinionssida misstänkliggjorde Christopher Kullenberg initiativtagarna för att vilja göra bildningen ”svensk, homogen eller romantisk”. Man ska inte skapa ”homogena tolkningshorisonter”, menade han (SvD 060806). Stefan Jonsson antydde i DN att tanken om en svensk kanon var rasistisk. Och i SR Kulturnytt liknade Lars Hermansson Wikströms förslag vid Sovjetisk kulturpolitik. Något som går igen i reporterns fråga till Hägglund i Expressen, där skolrapporten lyftes fram, då hon undrar om det hela inte låter som ”något man gjorde i Sovjet”. Det är den sedvanliga missuppfattningen, att varje norm med nödvändighet också är totalitär.

Andra anklagelser var att döda, vita män inte har något att säga dagens ungdomar. De är för ofeministiska, rasistiska och intoleranta. Det är som bekant en särdeles svensk specialitet att värdera gårdagen utifrån samtidens normer. Men dagens upplysning bygger på gårdagens intellektuella landvinningar. Det är svårt att värdera samtiden om man är helt okunnig om, eller enbart kritisk till det som varit.

En kulturkanon är inte ett utopiskt projekt för en ny storslagen identitet, utan ett samtal om det som redan är och vart man är på väg. För redan i dag finns i Sverige en kulturell kanon, men ofta låtsas vi inte om den. Det skadar dem som har svårast att dechiffrera eliternas kulturella koder – de som kommer från från studieovana hem, med rötter i andra länder eller från andra periferier. I boken Under omprövning: en antologi om konst, kanon och kvalitet (Atlantis, 2011) skriver Johan Lundberg om sin egen pappas klassresa vilken möjliggjordes av att det fanns en uttalad litteraturkanon att förhålla sig till. Men hans senare kollegor på universitetet kom som regel från medelklassen och hade som mål att ”motarbeta [kunskapsskatten] då det höll underklassen kvar i förtryck.” I dag är det dock inte främst underklassen som anses förtryckas av en kulturkanon, utan de som invandrat. Men tanken är densamma. Trots att det förhåller sig precis tvärtom. Medelklassungarna får den outtalade kulturkanonen med modersmjölken. Som när jag själv som 16-åring helt självklart läste Fjodor Dostojevskij, Franz Kafka och John Steinbeck, eftersom de stod i mina föräldrars bokhylla. Efteråt kunde jag diskutera böckerna med båda två. Ett privilegium om något! Andra har det inte lika väl förspänt. Särskilt inte när de bombarderas med floskler om att all kultur är lika bra. I verkligheten är det ingen som tycker det, men det upptäcker många alldeles för sent. En kulturkanon erbjuder en nyckel in i det så kallade finrummet, och är ett sätt att ta sig förbi dagens grindväktare som låtsas att grinden de håller stängd är vidöppen. I Smålandsposten är Alen Musaefendic i dag inne på samma spår: ”För invandrare är denna litteratur oumbärlig. Det är i den goda litteraturen – ja, sådan finns – som nyckeln till det svenska samhället gömmer sig.” En kulturkanon är alltså snarare frigörande, än hämmande.

I Danmark togs initativet 2004 av Anders Fogh Rasmussen att sammanställa 108 verk inom bland annat musik, konst, arkitektur, design, film och litteratur på en lista. Verken utsågs i samråd med 35 kulturpersonligheter. Det var den danska idén som satte igång Folkpartiets tankar. Kristdemokraternas förslag skriver också uttryckligen att listan ska sammanställas av andra än politiker, och helst att Svenska Akademien ska vara involverad. Det vore utmärkt.

Men hur blev det i Danmark då? Tidigare i år rapporterade Dansk Radio (DR 18/1) att kulturkanonen inte används särskilt mycket i undervisningen, främst för att det mesta av innehållet ingick redan innan. Erik A. Nielsen, professor i litteraturvetenskap, som var med och gjorde urvalet av litteraturen, underkänner projektet som ”konservativt” och som ett försök att upprätta en dansk identitet i motsättning till en internationell. Men det är en halmgubbe. Det finns ingen motsättning mellan att vara bevandrad i sin nationella kultur och samtidigt uppskatta andra kulturer. Det underlättar snarare. Dessutom ger det förståelse för den egna kulturens rötter, om inte annat för att kultur är ett samtal mellan generationer. Självkännedom gör människor mer toleranta, inte mindre. Exempelvis fördjupar Vilhelm Mobergs Utvandrartrilogi, som både Wikström och nu Hägglund föreslår i kanonen, synen på svenskhet och identitet. Moberg avskydde det inpyrda Sverige, och det var ingen slump att han i böckerna beskrev människors flykt från religiös intolerans. Knappast läsning som leder till heilande framför Karl XII-statyer.

Även om jag gillar topplistor är en kanon mer av ett pågående samtal, mellan generationer och kultursfärer. Der är gemensamhetsskapande utgångspunkt varifrån man förstår både sig själv, sin omgivning och omvärld bättre.

Sanna Rayman

Häromdagen skrev jag förbluffat om den veritabla avrättning som tidningen Chef publicerat på Poolias vd Monika Elling. Jag konstaterade att det förvisso inte är ”orimligt att chefer utvärderas hårdare, de håller mångas arbetsliv i sina händer och deras olämplighet drabbar många”, men tyckte samtidigt att artikelns lustmord var en smula, ja, märkligt. I artikeln kritiserades Elling bland annat för brist på empatisk förmåga, en kapacitet som kanske inte präglade heller tidningen Chefs publicering av denna utvärdering.

Nu avgår Elling med omedelbar verkan. Det framstår som lämpligt med tanke på hur situationen verkar ha varit. Men jag undrar fortfarande. Vore det inte bra om Chef hade någon sorts policy där man satte en undre gräns för hur illa resultaten i en chefsutvärdring får vara och ändå publiceras. Ibland kanske det rimligaste är att säga, ”okej, det här kör vi inte ut offentligt, men vi delger företaget resultaten och håller span på utvecklingen”. Eller?

 

Sanna Rayman

Ingen ramlar väl av stolen av Aftonbladets avslöjande att Sverigedemokraternas Kent Ekeroth, förutom att vara ekonomiskt nod, också har redaktionell och arbetsledande funktion för Avpixlat, något som han hittills har förnekat. Som arbetsledare verkar han fungera sådär. Av mejlkonversationerna att döma är mysfaktorn i hans chefsskap ganska begränsad.

”Kom igen nu – gör sidan intressant och levande. Just nu ser det dött ut”, mejlar han till redationen vid ett tillfälle. ”Vad är det med moderatorn?”, undrar han irriterat vid ett annat. Ekeroth klagar även över att ingen i redaktionen ”någonsin svarar” när han ringer. Det är svårt att inte tänka tanken att karaktären på de läckta mejlen handlar om en eller flera redaktionsmedlemmars missnöje med chefen…

 

Om man bortser ifrån det smått komiska i att Sveriges största hatsajt hanterar arbetsmiljöproblem genom läckor till kvällspressen så är avslöjandet som sagt ingen kioskvältare. Det är bara bekräftelsen på det alla vetat. Nu måste Åkesson sparka Ekeroth, konkluderar Lena Mellin på Aftonbladet. Jo, enligt nolltoleransen ”måste” han ju det. Men predikamentet för Åkesson är att han även ”måste” låta bli.

Denna slutliga bekräftelse förklarar också varför Sverigedemokraterna haft så mycket lättare att förlåta de besvär som Ekeroth orsakat partiet. De har helt enkelt inte råd att peta mannen som i praktiken basar över SD:s främsta kampanjsajt och därmed är befälhavare för hela den internetbaserade supporterskaran. Om han skulle tjura ihop och vända Avpixlat emot partiet vore det en opinionsmässig katastrof för SD.

Att andra medier sågar SD, ja det är väl snarast en fördel för partiet, vars positionering går ut på att vara motvikt till eliten. Men om Avpixlat plockar fram sågen, ja då hänger Sverigedemokraternas planerade valtriumf 2014 betydligt lösare.

 

Sanna Rayman

Det börjar med en introduktion influerad av en klassiskt nationell självspäkning. En bild på Svenskt Näringslivs huvudkontor flankerar artikeln och i inslaget berättas om hur Jan Gradvall hört från en fransk affärsman att ”I Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar.”

Anledningen är att svenska affärsmän är så okultiverade, typ. ”De bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett nån konst och ingen har nån religion.”

Nåja. Vi kan ju börja med att konstatera att en fransman kanske inte riktigt är den kvantitativa undersökning man brukar kräva för att påstå saker om folk, men fine, det är väl fullt möjligt att svenska näringslivstoppar påfåglar sig mer med golf och segling än med opera och kyrklighet. Förresten gäller det nog även för svenska folket i allmänhet – affärsmän eller ej. Vår kyrklighet handlar mer om kyrkokören än teologiska spörsmål och vår fäbless för friluftsliv och utomhussporter är ju omvittnad. Det är kanske trist, men jag slår vad om att svenska affärsmän har andra fördelar jämfört med sina franska kolleger. De kanske har bättre kondis?

 

Om vi bortser från ”min nationalitet är sämre än din-leken” så är temat för inslaget intressant. Det stämmer ju att framgångarna när det kommer till regeringens ambition att gifta ihop kulturen och näringslivet har varit sisådär. Och även om skillnader i bildningstradition säkert är en del i svårigheterna så tror jag att det finns också andra bristande traditioner att titta på.

Om man tittar på en hel del svensk kultur från de senaste decennierna så präglas den inte sällan av en mycket skarp politisk udd riktad mot allt vad företag och företagande heter. Det är onda direktörer i parti och minut. Signalerna från kulturbranschens aktörer har rätt sällan varit ”hej ska vi leka”, om man säger så.

Redan idén om olika former av ekonomisk samverkan, mecenatskap eller andra arrangemang där näringslivet går in med sponsring eller dylikt provocerar många då den tas som ett önskemål om att dra in de statliga pengarna till kultur. Därtill är det inte helt ovanligt att kulturskapare tror att ett samarbete med en mecenat skulle kunna innebära ofrihet i skapandet, vilket har inneburit att synen inte sällan har varit att statens kulturstöd behövs inte bara för att kulturen ska bli till, utan också för att den ska slippa samröre med andra branscher. Hade inställningen till sponsring och dylikt varit mer välvillig hade nog också ilskan varit större över att Alliansens löften om att underlätta sponsring m.m gått upp i rök.

 

Tar man med dessa faktorer i bilden blir den tröga utvecklingen mer begriplig. Nya umgängesformer skapas inte över en natt, inte ens om en regering skapar mötesplatser i form av seminarier. Om jag ska gissa så tror jag att helt andra saker än satsningarna på nätverkande på sikt kommer visa sig ha betydelse för umgänget mellan kultur- och näringsliv. Visst, det ivriga pratet om entreprenörsanda och kreativa näringar må kännas krystat emellanåt, men att kurser i företagande inkluderats i konstnärliga utbildningar innebär att insikter om företagandets villkor kommer att finnas med på ett mycket mer naturligt sätt framöver. Det är en avsevärt bättre grund än hur det varit hittills. Det har inte varit helt ovanligt att kulturutövare bildar ideella kulturföreningar för sin verksamhet just för att företagandet, momsen, redovisandet och skattereglerna känts alltför oöverstigligt.

I ett annat inslag märks tydligt hur liten förståelsen fortfarande är. En konstnär som deltagit i en kulturinkubatorssatsning hoppade exempelvis av i l halvtid eftersom hon fann företagarspråket så provocerande:

”Men efter ett och ett halvt år hoppade Elin av. En stor anledning var språket som användes som hon kände alltför ofta indikerade vinst och marknadstänk.
– Jag kan inte leva livet och göra min konst och tänka att det här kan jag tjäna på! Ekonomiskt o kulturellt statusmässigt. Då går jag sönder! Ibland är det som att det tangerar till att det blir så då blir jag skitstressad. Det tänker jag med att vara entreprenör, det är att sälja sig själv med baktanke att få ut nåt av det, säger Elin Magnusson.
– Jag tror att det är ett förtäckt hot innan man förstått vad det är. Nu ska jag tvingas in i en mall. Som inte är jag.
Klas Rabe är projektledare för alla Tillväxtverkets satsningar på att få kulturen och näringslivet att närma sig varandra. Han håller med om att det finns ett problem i språket och kanske framförallt ordet ”entreprenör”.”

 

Inkubatorssatsningen handlade alltså om att få till stånd en ”bättre kontakt med näringslivet”. Inte ”bli lönsam, annars!”, utan ett försök att skapa kontaktytor. Konstnären i fråga avbröt alltså dessa försök när det visade sig att människorna hon skulle ha kontakt med inte hade samma livsval,  försörjningssituation och ordval som hon. I kid you not.

Ähum. Det kanske är med svenska konstnärer som med svenska affärsmän, de orkar bara prata om sitt?

Det är säkert bra om fler affärsmän läser fler romaner och konsumerar mer kultur. Men kulturvärlden har en del attitydproblem att fila på den också.

I afton sänds ytterligare en del i Kulturradions serie kallad Kartan och verkligheten, en serie som summerar och analyserar Alliansens kulturpolitik. I kvällens avsnitt kan man höra undertecknad delta i ett panelsamtal i ämnet.

Ivar Arpi

Vissa ord och begrepp blir så etablerade att man använder dem utan att reflektera. Begreppet ”strukturell rasism” har blivit något som en del tar till för att förklara alla skillnader mellan inrikes och utrikes födda. Att prata om strukturer ger en lättköpt intellektuell glans till diffusa flummerier.

I senaste numret av Magasinet Neo skriver Fredrik Johansson, chef för Stockholms Handelskammares analys- och policyavdelning, om när Stefan Löfven i sitt kongresstal sade sig vilja ta krafttag mot den strukturella rasismen.”Rasistiska tankesätt visar sig i hela samhället, till och med i regeringen” och det var nödvändigt att ”orka se den som finns hos oss själva”.

Men som Johansson skriver lät radiojournalisten Johar Bendjelloul inte Löfven komma undan så lätt och ställde två frågor. ”Vilken rasism har du hittat hos dig, när du har rannsakat ditt inre?” och när Löfven slingrade sig fortsatte han: ”Men det handlar ju om att se strukturer också i sig själv? Har du hittat något sådant?”. Löfvens svar blev ett rakt nej. Det stämmer troligen. Som Johansson skriver: ”Vi är nämligen inte rasister. Inte Stefan Löfven. Inte jag. Antagligen inte heller du som läser detta.” För precis som Johansson skriver är det inte så att en ”rasistisk struktur genomsyrar” vårt samhälle. Rasisterna är få. Men de som finns är tillräckligt problematiska, och som Expo visade härom dagen så har nazistiska Svenskarnas Partis aktivitetsnivå ökat senaste året.

Men Johansson skriver vidare: ”Tankemodellens argumentativa potens överflyglar helt dess förklaringsvärde eller intellektuella stringens. Det har den gemensamt med andra metafysiska föreställningar om ”krafter” som styr våra samhällen. Världsanden och klassernas kamp är den strukturella rasismens andliga kusiner.”

Den självrannsakan som Löfven efterlyser aktualiserar vissa frågor. Kan man någonsin säga att man inte bär på rasistiska föreställningar? Vem har rätt att avstå från det dåliga postkoloniala samvetet? Det kristna Syndafallet innebar att ingen människa är fri från synd – ursynden bor i oss alla. Att påstå något annat är högmod. I vår sekulära tidsålder har den ersatts med en kolonial ursynd. Genom att förneka att en strukturell rasism genomsyrar samhället, att man själv inte är rasist, är inget mindre än modernt högmod. Tanken om att vi alla genomsyras av den strukturella rasismen har flyttat in i vårt kollektiva medvetande där kristendomens synd tills nyligen bodde.

Det postkoloniala dåliga samvetet är ett privilegium i sig där den Andre utesluts. Gemenskapen mellan dem som anses bära på en arvssynd från den koloniala tiden tillåter ingen integration – ingen gemensam horisont vare sig framåt eller bakåt. Man sätts i husarrest i sin hudfärg, precis som under kolonialtiden. Men i dag handlar det om se den Andre som ett offer, i ett permanent underläge, för alltid fjättrad vid historiska orättvisor. Därför anses vissa av oss behöva bedriva en ständig exorcism för att bli av med vår ”strukturella rasism”, och alltid medvetandegöras om vår ursynd. Något annat vore som sagt högmod.

Jag låter Fredrik Johansson avsluta: ”Kanske kan Stefan Löfven leda återgången från metafysiken till verkligheten. Från trosföreställningen om ett samhälle genomsyrat av strukturell rasism, till insikten om att vi står inför reella utmaningar som måste lösas med klok politik för utbildning, arbete och bostäder.”