Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

P { margin-bottom: 0.21cm;När dåliga skolor läggs ner

”Från toppåren 2007-2008 sjunker antalet gymnasieelever fram till 2015-2016 med en fjärdedel.” skriver Dagens Samhälle (DS) i veckans nummer. Självklart påverkar det gymnasieskolornas ekonomi och framtidsplaner. När elevantalet sjunker gör även intäkterna det. Så kanske är det inte så märkligt att skolor får lägga ner eller tas över av dem som har ekonomiskt utrymme att ta risker och perioder av nedgångar.

Men det finns ytterligare bekymmer som hämmar de mindre aktörerna. Regelverk och kontrollsystem, som i all välmening inrättats för att garantera kvalitet och likvärdighet, har också lett till likhet i meningen konformitet. Academedia som är en av dem som tagit över ett antal mindre aktörers verksamhet, vet vad det handlar om. Skolföretagets Vd Marcus Strömberg säger till DS att man tagit över flera föräldrakooperativ. ”De orkar inte med alla krav. Vi gör det tack vare vår storlek.” Det finns en motsättning mellan detaljregleringar och mångfald.

John Bauerskolorna har tydligt märkt av det sviktande elevunderlaget och avvecklar nu sin gymnasieverksamhet. Andra aktörer ska ta över och förhoppningsvis kan de flesta skolorna finnas kvar, men i annan regi.

Det har funnits kritik mot John Bauers utbildningskvalitet och mot bakgrund av det kan nya huvudmän vara högst välkomna. Huvudsaken är att elevernas rättmätiga krav på kvalitet och på engagerade huvudmän tillgodoses.

Arkiv

Siri Steijer

En gång vart tionde år sätter sig politikerna för att diskutera EU-reglerna som styr fisket. Efter en nattmangling har klubban nu fallit för ett beslut om de kommande tio åren, tidigt i morse kom rådet och parlamentet överens. Resultatet är glädjande: Fiskare som fiskar med skonsamma metoder ska ges fördelar när fiskekvoter fördelas, dumpningen av fisk ska minska kraftigt och fiskbestånden ska stärkas.

Det är på tiden. Som EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M) skrev på SvD Brännpunkt (6 februari 2013) har fångsterna minskat med en fjärdedel sedan den senaste reformeringen, samtidigt som antalet överfiskade bestånd ökat. I dagsläget är två tredjedelar av EU:s kommersiella fiskbestånd överfiskade och enligt EU-kommissionen kastas nästan en fjärdedel av fångsterna tillbaka i havet. Det är död fisk som går förlorad, men som inte räknas in i fångstkvoterna.

På rådsmötet i februari gick Sverige inte med på den kompromiss som föreslogs om utkastförbud, eftersom det inte var tillräckligt långtgående. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson var den enda av ministrarna som ställde sig bakom ett totalförbud av dumpning. Erlandsson var modstulen efter mötet och konstaterade att kompromissen hade inneburit att fiskarna skulle få slänga ut 500 000 ton fisk i havet varje år. ”Ett slag i luften” kallade han det.

Erlandssons fick sedermera sätta sitt hopp till att EU-parlamentet skulle använda sin vetorätt och därigenom tvinga medlemsländer till en mer hållbar fiskepolitik. Mycket riktigt har parlamentet ställt sig bakom EU-kommissionens linje, och trotsat de stora fiskenationernas regeringar som bland annat vill tillåta fortsatt utkastning.

Sverige har således med framgång hållit stången varför såväl de hotade fiskarna som Eskil Erlandsson och EU-parlamentarikerna Isabella Lövin (MP) och Christofer Fjellner (M) har skäl att känna sig nöjda.

Ivar Arpi

Vår syn på krig står i princip och stampar i den värld som fanns fram till andra världskriget, där suveräna stater med konventionella arméer kämpade mot varandra om territorier. Men i allt större utsträckning befinner sig krigföring i en gråzon där fienden sällan är en annan stat. Stater har gått från att vara i princip de enda på spelplanen till att bara vara en av många spelare. al-Qaida är ett löst sammansatt nätverk, utan tydlig hierarki, vilket fått vissa att mena de ska behandlas som kriminella snarare än fiendesoldater. Men det är milsvid skillnad på att planera bankrån och storskaligt dödande av civila. Även om kriget mot terrorismen officiellt tar slut, behöver vi komma ifatt mentalt gällande hur krigföring ser ut nuförtiden.

För kriget mot terrorismen verkar gå mot sin ände. I ett tal i slutet av förra veckan meddelade Barack Obama att han nu avslutar kriget som inleddes av George W Bush efter 11 september 2001. Kriget kan inte pågå för evigt, slog Obama fast, och citerade författningsfadern James Madison: ”No nation can preserve its freedom in the midst of continual warfare.”

Hoten som möter USA är mer lika dem som fanns även före 11 september, menar Obama i talet. Och enligt många bedömare är terroristattacker av storleksordningen 11 september mer osannolika eftersom man lyckats decimera al-Qaida de senaste tio åren. I dag är organisationen en skugga av sitt forna jag. Kriget mot terrorismen får på så vis ses som vunnet. Men tiderna förändras, vilket USA:s användning av drönare illustrerar. Bara i går dödade en amerikansk drönare fyra människor i Pakistan, och en annan drönare sköts ned över Somalia. Länders förmåga att kontrollera sitt eget territorium har urholkats, vilket särskilt gäller i fattiga länder. Även om kriget mot terrorismen officiellt sett avslutas kommer kampen att fortsätta. Obamas tal har kallat halvvägsdoktrinen, både för att han är halvvägs in i sin presidentperiod, men också för att han nu för in kampen mot terrorister i en gråzon mellan krigets lagar och vanlig civil lag.

Direkt efter Obamas tal gick delar av den amerikanska högern ut och kritiserade honom för att det var ett misstag att överge kriget mot terrorismen. Å andra sidan har han länge fått kritik från vänsterhåll där man anser att drönarattackerna mot terrorister är mord och orsakar för mycket skador på civila. Men han var tydlig i talet med att ingen av dessa sidor har det moraliska problemformuleringsprivilegiet. Obama tog upp dilemmat som kriget mot terrorismen och drönarattacker medför och var ärlig med att han inte har en slutgiltig lösning på det: ”So neither conventional military action, nor waiting for attacks to occur, offers moral safe-harbor. Neither does a sole reliance on law enforcement in territories that have no functioning police or security services – and indeed, have no functioning law.”

Drönarteknologin är inte problematisk i sig, vilket jag skrivit om tidigare. Problemet är att man ännu inte hittat tydliga regler för när en legitimt kan användas. Det är kriget mot terrorismen som har möjliggjort utvecklandet av drönare eftersom behovet fanns där. Obama meddelade dock i sitt tal att han vill begränsa användandet av dem, vilket redan har skett sedan 2010. En orsak till att frågan kommit upp på dagordningen är att det bekräftats att fyra amerikanska medborgare dödats med drönare. Visst, de planerade terrorattacker, men många anser att detta innebär ett urholkande av den amerikanska rättsstaten. Obama aviserade också att han har för avsikt att flytta drönarprogrammet från CIA till försvarsdepartementet, men gav inget datum för när det ska vara genomfört. En sådan flytt kan öka både insyn och kontroll, vilket behövs. Men det löser inte den grundläggande problematiken. Är drönarattackerna avrättningar av misstänkta som borde fått chansen till rättegång, eller är de legitima attacker på fiender? Och hur ska man se på civila dödsfall? De kritiserade ”signature strikes” som riktar in sig på misstänkta terrorister nämnde han över huvud taget inte. International Crisis Group har rekommenderat att man avskaffar dem, och de har en poäng. Till skillnad mot ”personality strikes”, mot bekräftade terrorister, för ”signature strikes” med sig en större risk att döda oskyldiga. ”Signature strikes” bör dock vara förenliga med krigets lagar, där civila dödsoffer är motiverade om det ger tillräckligt stor strategisk vinning, men det återstår att se om de kan motiveras under Obamas nya halvvägsdoktrin.

Flest drönarattacker har utförts i norra Pakistan mot gränsen till Afghanistan. Det var dit många av talibanerna och al-Qaida tog sin tillflykt efter den amerikanska invasionen av Afghanistan 2002. Det är också ett område som den pakistanska centralmakten saknar någon vidare kontroll över, utan lag och ordning. De tycks varken vilja eller kunna hävda sin suveränitet. En tjänsteman sade till Reuters att gårdagens attack är ett brott mot landets territoriella integritet.

Har då USA kränkt Pakistans suveränitet? Det är svårt att säga. I en ny rapport från International Crisis Group (21/5) efterlyser de att Pakistan tar området i anspråk. Pakistans handlingsförlamning inför terroristernas aktiviteter har tvingat USA att agera. Om en statsmakt inte förmår upprätthålla lag och ordning är det också svårt att hävda att man har blivit kränkt. Enligt rapporten är Pakistans attityd till amerikanska drönarattacker schizofren: ”Ample evidence exists of tacit Pakistani consent and active cooperation with the drone program, contradicting the official posture that it violates the country’s sovereignty.”

Barack Obamas tal är minnesvärt för att resan bort från kriget mot terrorismen mot ett normalläge påbörjats. Men de dilemman som aktualiserats sedan 11 september har inte försvunnit. Och hotet från islamistisk terrorism finns fortfarande kvar, även om det ändrat karaktär. I framtiden kommer det att finnas färre Usama bin Ladens och fler infödda terrorister, färre proffs från utlandet och fler som radikaliseras på plats.

Siri Steijer

På vänsterkanten har man stampat upp klassanalyser ur askan efter kravallerna i Stockholms förorter; dessa har lagt sig som smogg över kastade stenar och brända bilar. Borgerligheten stretar emot, försöker vispa upp luckor i diset för att se klart. Man fokuserar på det individuella ansvaret, brott mot samhällskontraktet, det oacceptabla i att förstöra andras egendom.

Samtidigt är det Socialdemokraterna och inte regeringen som vill slopa integrationsministern. Visserligen är det en politisk post som gör anspråk på att värna allas rättigheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund: Ett gott syfte, men samtidigt en antydan om att invandrare behöver extra hjälp och inte kan spela på samma premisser som övriga medborgare.

Socialdemokraterna vill ta bort integrationsministern till förmån för klassanalysen. Man anser att den orättfärdigt satts åt sidan och varnar för att klassproblematik felaktigt tolkas som etnicitet. Senast i söndagens Agenda proklamerade Ylva Johansson (S) att integration ska genomsyra ”alla politikområden”, och inte avgränsas till en specifik kategori av politiken. Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) å sin sida menade att integrationsfrågor hamnar mellan stolarna om det inte finns en specifik ministertjänst och politik för dem.

Men integrationsbegreppet skymmer även sikten för borgerligheten. Att etnifiera samhällsproblem är bekymmersamt. Hur påverkas en grupp av att ständigt få höra att den anses behöva hjälp? Att man, på grund av sin etniska härkomst måste vara föremål för en speciell politik? Det märktes att Husbyborna såg den bild som medierna förmedlade under kravallerna som förenklad: ”Varför kommer ni bara hit när det är slagsmål? Var är ni alla andra dagar?” frågade många men överröstades av reportrarna som berättade hur många invandrare i förhållande till arbetslösa det finns i Husby.

En annan fråga är hur resten av samhället reagerar på att vissa medborgare anses behöva specialbehandling på grund av ett etniska attribut. Integrationspolitik är inte alltings svar. I Timbros rapport ”Den svenska integrationspolitiken” från 2013 kommer författarna fram till att invandrares inträde på arbetsmarknaden främst verkar bero på annat än integrationspolitiska åtgärder. Introduktionsprogram förbättrar språkkunskaper, men får negativa effekter eftersom det innebär att man kommer ut senare på arbetsmarknaden.
Likväl finns poänger med en integrationspolitik. Att rikta resurser till nyanlända är viktigt för att de ska lära sig språket och få de basala verktygen för att fungera i det svenska samhället. Frågan är i vilket skede politikens långa arm ska släppa taget. När är man integrerad? När man fått ett jobb? När man firar midsommar? Bör man räkna invandrare på olika platser i samhället, som Anders Borg vill räkna kvinnor i börsbolagens styrelser?

Icke att förglömma är all politik en legitimering av ett problem, varför det alltid krävs en avvägning mot vilka signaler detta sänder ut. Vilka sanningar man befäster och vad dessa i sig kan få för konsekvenser.

Att politisera ett fenomen som borde ske naturligt mellan människor riskerar att skapa haltande föreningar. Det finns därför ett symbolvärde i att tona ner integrationskontexten.

Maria Ludvigsson
Sacos ordförande Göran Arrius har nu lyssnat in och studerat siffror som belägger att Las inte är något problem för svenska företag (DN Debatt 27/5). Anledningen till att företagen inte längre upplever Las så besvärande är att lagen går att förhandla bort, komma runt och via avtal på olika sätt ändå avskaffa.
Vad Arrius säger är alltså att numer, när Las inte längre följs minutiöst är problemen mindre. Det skulle ju ganska enkelt kunna tolkas som att lagen som sådan är högst problematisk, varför man länge har varit tvungen att gå runt den.
Så vad är då problemet med att reformera den? Vem skulle sakna en lag som ständigt kringgås?
Dessutom. Beskrivningen av hur företag i samförstånd med facket enkelt kan kringgå turordningsreglerna överensstämmer inte med de mindre och medelstora företagens verklighet. Las gör marginalerna mindre för de företag som borde satsa och växa.

Varför bevara något som de flesta ändå helst ser till att bli av med?

Maria Ludvigsson

Politiska intervjuer med uthålliga och pålästa utfrågare är en fröjd. Är svaranden dessutom generös och begåvad med elegans och självdistans är succén given. Dagens intervju med Stefan Löfven i Expressen var till hälften lyckad. Men Löfvens tidigare förtroendeingivande envishet och jämna tonläge övergick till tjurskallighet.
Redan på frågan om S och arbetskraftsinvandring surnar S-ledaren till. Enligt Löfven leder den liberaliserade arbetskraftsinvandringen till lönedumpning och ovärdiga arbetsförhållanden, men reportrarna Elisabeth Marmorstein och Karl-Johan Karlsson släpper honom inte där. När Löfven har påstått att ”människor bor sämre än djur, får knappt någon och lön och har usla arbetsvillkor” hänvisar de till en OECD-rapport (2011) som tvärtom visar att lönerna i företag som tagit emot arbetskraftsinvandrare är högre än genomsnittet.
Löfven vevar sin berättelse igen ”… några tusenlappar i månaden, inte ens skatten betald…” och uppföljningsfrågan är given: OECD påstår ju att personerna i fråga får högre lön än snittet. Nu blir Löfven irriterad och förklarar att ”OECD påstår, men de kan ju inte påstå”.
Så kan man förvisso komma runt frågan om varför facket vill hindra arbetskraftsinvandring. Man kan helt enkelt vägra att förhålla sig till verkligheten och i stället hänvisa till anekdoter.
Nu har dock Marmorstein och Karlsson fräckheten att vidhålla linjen ”Du påstår, men siffror visar” vilket inte gör Löfven mycket soligare. När han hävdar att S skolpolitik är överlägsen varje annan hänvisar han till 1998 års skolresultat. Toppresultat och S-styre. Klart och tydligt samband.
Men. S hade makten även under följande år, då skolresultaten sjönk drastiskt. Expressens reportrar trilskas därför med att ifrågasätta Löfvens tes, men det har de inte mycket för. ”Det kan vi hålla på och dribbla med hur länge som helst…” svarar Löfven. Och det kan man.
Ett alternativ är att bita ihop, acceptera såväl OECD-rapporter som skolrankningar och sluta hänga läpp. Politik måste inte alltid handla om rapportflorans skiftande utfall. Tvärtom kan den med fördel innehålla värderingar och idéer, och bidra med beskrivningar av samtiden och berättelser om en önskvärd framtid.

Maria Ludvigsson

Lönestatistiken har inte förändrats sedan kravet på årlig lönekartläggning 2008 mildrades till vart tredje år. Trenden mot mindre skillnader mellan män och kvinnor håller i sig och treårsregeln har inte på något sätt förändrat den.

Likväl kommer S, SD, MP och V i veckan sannolikt att driva igenom en tillbakagång till årliga rapporter. (Det var i Ekots lördagsintervju 18 maj som Jimmie Åkesson kom ut som kartläggningsanhängare.)

Exakt varför man vill återinföra ett uppenbart verkningslös rapporteringskrav på redan administrativt överbelastade företag är inte helt uppenbart. Charadpolitik? Spel för diverse gallerier? Eller för att ”djävlas” med regeringen?

Om S, SD, MP och V driver igenom årlig kartläggning röstar de samtidigt för ytterligare kostnader för företagen. Under en tioårsperiod handlar det uppskattningsvis om 2,5 miljarder kronor.

Vad är nyttan?

Ivar Arpi

Ni flyttar till ett område och ni förökar er och förökar er tills varje naturresurs är förbrukad och det enda sättet ni kan överleva på är att sprida er till ett annat område. Det finns en annan organism på denna planet som följer samma mönster. Vet du vad det är? Ett virus. Människan är en sjukdom, den här planetens cancer. Ni är en pest och vi är botemedlet.

Det konstaterar Agent Smith i The Matrix (1999). Vår kultur är fylld med undergångsskildringar. Och det finns en apokalyps för alla, skräddarsydd för just din specifika pessimism: Naturkatastrofer eller zombies, aliens eller världskrig, epidemier eller sterilitet, robotar eller Guds vrede, you name it. Det väsentliga är att mänskligheten går under. Så att det äntligen kan bli frid på jorden. Det märks även i medelklassfetischen för oförstörd natur: Vi vill radera alla spår efter oss själva. Mänskligheten är oändligt trött på sig själv.

Att tron på framsteg framställs som hybris har en lång och fin tradition. I Faust-myten, bäst känd i Goethes version, offrar Faust sin själ till djävulen för att få gränslös kunskap och jordisk njutning. Det går åt helvete kan man säga. Den briljante grekiska vetenskapsmannen Daidalos tillverkade enligt myten vingar till sig själv och sin son Ikaros för att fly från fångenskapen på Kreta. Men Ikaros flög för nära solen och störtade i havet. Titanen Prometheus straffades av Olympens gudar för att han förde elden till människan. Men kanske är den allra äldsta myten hur Eva lurades av ormen i Edens lustgård att äta av det fina, röda äpplet. Kunskapstörst är intimt förknippad med Syndafallet. Denna föreställning finns nedärvd i vår kulturs DNA.

Expressen kultur (24/5) gör Helena Granström debut som medarbetare med att skriva om mytiska trosinslag hos både klimatalarmister och klimatförnekare. Själv verkar hon luta åt att förnekarna gör sig skyldiga till den värsta synden – övermod. ”Den teknologiska utvecklingsoptimismen är en del av den kulturella framstegsmyt som fogar in oss i en evig rörelse framåt; som talar om att människans tillvaro ständigt blir bättre, rikare, friare.”

Låt oss stanna kvar i bibeln en liten stund, tillsammans med Granströms citat. I New York Times (10/5) jämförde klimatforskaren Richard B. Alley dagens mänsklighet med Titanic som för sent började väja för undergången – en symbol för vår oförlåtliga arrogans. I nyutkomna boken The Fanaticism of the Apocalypse (2013) jämför författaren Pascal Bruckner myten om Noas ark, där Noa med hjälp av teknologi och sitt förnuft lyckas rädda världens djur undan Syndafloden, med den allt vanligare Titanic-metaforen. Titanic är en sorts anti-ark. Där Noas klokhet räddade honom, är det övermod som sänker Titanic. ”Vetenskapen är nu den anklagade: den har förändrat världen men inte botat den”, skriver Bruckner. Som på beställning skriver Helena Granström: ”Destruktiva praktiker kan fortgå, eftersom de i framtiden inte längre kommer att vara destruktiva. Med de troendes tillförsikt inväntar vi nya tekniker för vattenrening, avgasrening och koldioxidreduktion”. Ohoj för isberget!

Vår kultur har en undergångsgen som manifesteras i generation efter generation. Ständigt i väntan på den yttersta dagen som vi alltid tror väntar precis runt hörnet. Det är svårt att inte bli hyponkondriker i ett samhälle som hela tiden bombarderar oss med budskapet att paranoian stämmer: Vi håller på att ha ihjäl oss själva. Varenda matbit innehåller gifter, varenda andetag någon förfärlig gas.

Tidigare hade vi präster, i dag har vi ekologisterna. De är våra nya överjag: Du får inte göra si, du måste göra så. Man får inte konsumera, man får inte resa, absolut inte äta kött. Bäst vore om alla började leva som Amish-folket, utan modern teknologi, med långa insiktsfulla skägg. Odla små primitiva trädgårdar. I annat fall bör man åtminstone ha ett dåligt samvete som gnager. Jag misstänker att det är med vissa miljövurmare som med vogonen Prostetnic Vogon Jeltz i boken Liftarens guide till galaxen: Det är först när hela världen har upphört som man kan känna lugn. Inga mänskliga avtryck längre. Äntligen.

Tanken om mänsklig hybris har stor resonans i både miljörörelsen och populärkulturen. I filmen Avatar från 2009 kommer människorna till den jungfruliga planeten Pandora. Målet är givetvis att utvinna resurser, att synda, vilket leder till att de med gigantiska maskiner skövlar skogen. Men planetens ädla vildar Na’vi gör tappert motstånd med sina pilbågar. De lever i samklang med naturen, ridande på drakar och andra häftiga djur som vagt liknar utdöda djur från Jorden, medan de brutala människorna symboliskt nog inte ens kan andas luften utan gasmask. I slutet av filmen inser man att jorden, via det pekoralt namngivna trädet Tree of souls, har ett eget liv. Att filmen blev en stor succé beror delvis på att den är en färgsprakande äventyrsresa, men också på att den förmedlar utbredda andliga föreställningar: Man använder naturen för att fördöma människor. I och med Guds flykt från våra sekulära medvetanden har vi börjat återbesjäla naturen. Och naturen används för att med buktal aga människan för hennes arrogans. Knäböj inför din nya gud – Naturen! Optimism inför framtiden, inför människans förmåga att lösa problem, har blivit om möjligt mer sällsynt än lönsamma vindkraftverk. Att tro på människans förnuft och förmåga till framsteg är detsamma som att säga att man köpt en biljett till Titanic. Övermod. Glupskhet. Flyg inte för nära solen.

Vår kultur har blivit besatt av sin egen undergång. Var och varannan film är en dystopi, apokalyptisk eller postapokalyptisk. Kanske är vi så utleda på oss själva att det bara är genom att stirra civilisationens undergång i vitögat som vi återfår förmågan att känna en gnutta hopp. Äntligen får man börja om! Utan trängselskatter och utsläppsrätter. Endast några få överlevande – O ljuva tanke!. Som ett nytt Eden! Fast utan äpplen. Givetvis odlar vi bara ekologiska potatisar där.

Siri Steijer

I Svt Debatt i torsdags hävdade Ann-Margrethe Livh (V) att bränderna i Husby är ett resultat av Alliansens politik, som enligt henne ökat klyftorna. Ytterstadsborgarråtet Joakim Larsson (M) bemötte henne med att ”man inte bör plocka politiska poäng i en situation som denna”. Men de borgerliga politikerna har några ess i ärmen som de borde skaka fram.

Järvalyftet har visserligen kritiserats för att vara miljoner i sjön, men likväl är projektet ett tecken på att området inte glömts bort. Ambitionen är att ”skapa en positiv social och ekonomisk utveckling i området” och 450 miljoner kronor satsas på Järvaområdet perioden 2007- 2014. Dessutom ska bland andra Familjebostäder och ”Hållbara Järva” stoppa in flera hundra miljoner kronor var.

Poliskontor finns i Husby, det finns bankomater i centrum, vårdcentral och kulturförvaltningen har flyttat dit. På biblioteket finns Berättarministeriet, en frivilligorganisation som vill inspirera unga att skriva. Kommunfullmäktige har beviljat cirka 900 feriejobb i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd, i vilken Husby ingår. Det är fler jobb än någon annan av ytterstadens stadsdelar fått. Centrum för gestaltning, ett samarbete mellan Kista teater, Stockholms universitet och konstnärliga högskolor i Stockholm har startat i området, liksom Järvalärling” som är en satsning för att skapa en yrkesutbildning nära arbetslivet.

Vad gäller skolpengen har omfördelning baserad på socioekonomiska förutsättningar blivit alltmer generös under Alliansens regeringstid. 2011 kom Skolverket ut med en rapport om resursfördelningen till grundskolan. Slutsatsen blev att tre fjärdedelar av kommunerna år 2011 hade börjat använda sig av en resursfördelningsmodell med ett socioekonomiskt tillägg, mot två tredjedelar 2007. I de flesta av dessa kommuner hade också summan som fördelades ökat.

I år har Stockholms stad infört en ny modell för omfördelning av skolpengen till förmån för skolor i socialt utsatta områden. Den genomsnittliga skolpengen per elev och år för alla skolor i kommunen ligger på 68 746 kronor för barn i lågstadiet, 73 499 kronor för barn i mellanstadiet och 85 483 kronor för barn i högstadiet.

Utöver detta delas alltså det socioekonomiska stödet ut. Husbygårdsskolan får drygt 33 000 kronor extra för varje elev och år. Det är ett par tusen mer än i fjol. Rinkeby/Askebyskolan får 36 000 kronor, vilket är en höjning med 3000 kronor sedan förra året.

Detta kan jämföras med Skarpnäcks skola som får 2 000 kronor per elev och år. Eller Kista Montesoriskola som får 3000 kronor.

Det verkar varken vara brist på politiskt engagemang eller pengar som är problemet i Husby. Detta är viktigt att inse såväl i diskussionen med vänstern som med de stenkastande ungdomarna. Joakim Larsson borde därför plocka sina poäng.

Maria Ludvigsson

Trots partiets vurm för kortare arbetstid viger miljöpartisterna fredagskvällen åt debatt och partiarbete. På agendan står välfärd och vinst så det kan bli en sen kväll. Nu är ju miljöpartiets kongresser något annat än seminarier med handplockade riksdagsledamöter och det måste ses som en politisk konstart i sig att lyckas fösa ihop kongressens brokiga skara.

Skillnaden mellan partiledningens pragmatiska hållning till vinst i välfärden och ett antal partiföreträdares krav på vinstförbud påminner inte så lite om motsvarande spänning inom arbetarrörelsen. Det visar sig inte minst i kritiken av förslaget till nytt partiprogram där motionsfloran kräver förbud, begränsningar och kontroll. Partistyrelsen svarar med idel avslag.

I Västerås kongresshall sitter systemromantiker som Karin Svensson Smith (fd vänsterpartist) och hoppas att detaljregleringar och stopplagar ska forma ett vattentätt lika för alla-system. Men där sitter också åtskilliga partiaktiva som går igång på mångfald, småskalighet, entreprenörskap och att ”gå sin egen väg”. En av dem, Mats Pertoft, var igår med och presenterade Friskolekommitténs slutrapport. Han påpekade då att det finns en motsättning mellan å ena sidan centralstyrning, detaljregleringar och kontrollbehov, å andra sidan de enskilda skolornas möjlighet att utveckla egna metoder och arbetssätt. Samma motsättningen lever i MP.

Frågan är hur de miljöpartister som styr i kommuner med såväl friskolor som LOV placerar sig i kongressalen. MP sitter i någon form med vid rodret i totalt 92 kommuner. I 72 av dessa finns friskolor och i 57 har man infört eller beslutat att införa LOV.

MP:s väg till makten verkar snarare gå via öppenhet och valfrihet än förbud och Nej-politik. Betänk detta vid kvällens omröstning!