Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Hellre tryckt stämning än ingen stämning alls. Tysta middagsbord är en styggelse och därför kommer här ett inspel till helgens alla middags- eller drinkbord. På temat Fattigdom är problemet, inte rikedom, kan den mest färglösa tillställning raskt förbytas till, om inte en bal på slottet, så åtminstone en rivig diskussion. Det kan man väl unna sig på Valborgsmässoafton, dagen före första maj.

En populär samtalsstartare brukar vara ”Jag läste i tidningen….” varpå aktuellt ämne avhandlas. Som en skänk från ovan publicerar DN idag en debattartikel som gjord för att starta ett valborgssamtal med.

Det är en professor i företagsekonomi som föreslår att företag ska ”söka nya affärsmöjligheter på områden där man kan bidra till att lösa problem i samhället samtidigt som man tjänar pengar”. Det är väl en utmärkt idé men knappast ny. Företagsamhet föds ur idéer att förbättra eller utveckla produkter eller tjänster. I fria marknadsekonomier finns också goda chanser att lyckas om idéerna är bra nog och upplevs som angelägna av presumtiva kunder, och om de som utvecklar dem gör det på ett sätt som försäkrar såväl idé- som kapitalförsörjare återbäring.

Det är inte helt enkelt att se vad själva nyheten, eller kroken, i professorns, Allan Malms, text är. Att företag skapar välstånd och tar fram varor och tjänster som ständigt bidrar till att göra världen lite bättre, liksom att ägarna, cheferna och medarbetarna tjänar pengar på goda resultat är det inte. Att kapitalister, hur dåligt rykte de än har, är skyldiga till att ha investerat i forskning som resulterat i pacemaker, mediciner, kommunikationsteknik osv i all evighet är inte heller något nytt. Möjligen är det Malms försök att göra en twist på vad kapitalism är som har nyhetskrok. Eller hans något vaga idé om hur den kan ”utvecklas”.

Allan Malm skriver att ”Det är dags att revidera företagens roll i samhället.” och antyder att det skulle vara något ”mer än” att skapa vinster och rikedom. Om det nu vore så att företag bara levererade vinster till sina ägare hade Malms ”det är dags att-resonemang” möjligen fungerat. Men. Dels är vinster och växande företag i sig gott, eftersom det generar välstånd till allt fler. Dels innebär företagsamhet och dess frukter långt mer än cash flow. Företagens roll i samhället är och ska vara att gå med vinst och sprida välstånd, och utveckla produkter som kommer allt fler till gagn och nytta.

Ett marknadsliberalt ställningstagande kan ibland inverka menligt på middagsbjudningars goda stämning. Den som säger att rikedom är av godo möts inte sällan av indignation och moraliserande utfall.

Det finns en snobbism som då och då dyker upp vid finare middagsbord. Med bekymrad min försöker någon förment samvetsgrann person koppla privilegiet att samlas för en god middag till bristen på motsvarande gåvor hos många andra människor världen över. Den enes bröd är den andres död. Rikedom är problemet och fördelning är lösningen.

Det är främst välbärgade människor som kan kosta på sig att fnysa åt påståendet att välstånd och tillväxt är nödvändigt för dem som hungrar och lever i armod. ”Som om pengar skapar lycka” heter det.

Och visst kan pengar vara en förutsättning för lycka. Framför allt för dem som har lite kan pengar och möjligheten att försörja sig själv och sin familj vara den största form av lycka. Det ger mat och husrum, mediciner och skola, självständighet och värdighet.

Det är fattigdom som är problemet – inte rikedom – och den bekämpas bäst med tillväxt och ökat välstånd. På detta har traditionella fria företag i marknadsekonomier visat sig out standing. Det är högst tveksamt om det verkligen behövs någon ny form av företagsamhet, som professor Malm föreslår.

Med tillönskan om ett trevligt Valborgsfirande!

 

Arkiv

Sanna Rayman

Idag kan man ta del av nyheten att den 4-åriga flicka som för några veckor sedan hittades våldtagen och medvetslös i indiska Madhya Pradesh nu har avlidit. Gräsligheten stannar inte vid detta. Händelsen är inte isolerad utan bildar tvärtom ett mönster med andra liknande händelser. TT rapporterar:

”Fallet är det senaste i raden av brutala barnvåldtäkter som skakat Indien. I måndags greps 22 män utanför Delhi, misstänkta för att ha våldtagit och skurit en sexårig flicka i halsen, rapporterar tv-stationen al-Jazira.

Förra veckan skakades den indiska huvudstaden av protester, sedan en femårig flicka blivit bortrövad, misshandlad och våldtagen.”

 

Att läsa om de här fallen är att förlora förmågan att sätta ord på känslor. Man famlar runt efter tillräckligt svidande synonymer för outsägligt fruktansvärt och fasansfullt, men allting låter svagt. Man försöker hitta tillräckligt fördömande och hatiska sätt att beskriva hur man känner inför de odjur som gör sånt här, men inte heller det är möjligt.

I Indien finns en pågående våldtäktsdebatt i spåren av de många grymma och groteska våldtäkter som det ständigt rapporteras om. Frågan är dock om den hjälper. Problemet är inte nytt. Just staten Madhya Pradesh verkar vara särskilt ökänd i våldtäktssammanhang. Redan 2010 rapporterades det om hur området toppade den indiska statistiken över våldtäktsfall och problematiken uppmärksammades i parlament och på departement. Än så länge verkar man inte riktigt ha nått några framgångar i bekämpandet, om man säger så.

 

Dock är det uppenbart att frågan har förnyat momentum. När våldtäkter i Indien blir nyheter här, för att brotten anses ha en politisk dimension, för att de föranleder massprotester och inhemsk debatt, då är det något som har hänt. Det beskrevs på ett bra sätt i en artikel i Time Magazine i januari:

”What has changed dramatically in the past four weeks is the amount of space that these crimes, which experts say have been on the rise for years and are still grossly underreported, occupy in the public sphere. Just months ago, India’s English-language dailies would often mark a violent sexual assault in a blurb buried under a few pages of the latest political intrigue. Now the latest violent sexual assault is the latest political intrigue

Many here argue that is not a bad thing. The extensive media coverage of this month’s protests and the Dec. 16 assault, in which five of the six suspects appeared for the third time in court today in New Delhi, helped kick-start officials’ efforts to improve safety in the capital. It has put the issue of sexual assault “on the political agenda, which has never, ever happened before this,” says Ranjana Kumari, director of the Center for Social Research in New Delhi.

 

Det hjälper inte, men det är något att klamra sig fast vid när man sjunker ihop inför de fasansfulla rapporterna om nya våldtäkter. Själva det faktum att brotten har blivit ”en fråga” är förmodligen en liten ljusglimt där borta i tunneln. Samtidigt ställer artikeln i Time den oundvikliga frågan om hur länge medieintresset kommer att vara och vad som händer när det falnar. Den oron är befogad. Frågor som dessa kräver kontinuerlig uppmärksamhet, det räcker inte med en drevsäsong. Risken är förstås överhängande att man hittar nya ämnen att skriva svarta rubriker på.

 

Tidigare i år våldtogs en schweizisk kvinna som var på cykelsemester med sin man och campade i just Madhya Pradesh. De överfölls i sitt tält och kvinnan utsattes för gruppvåldtäkt av fler än sex män. Hennes make misshandlades och bands och när förövarna försvann tog de med sig parets pengar och värdesaker.

Den här händelsen är förstås bara en i en stor mängd våldtäkter, men den ger upphov till delvis andra vinklar i den övergripande våldtäktsdebatten i Indien. Det kan vara värdefullt om det hjälper till att förlänga intresset för att motarbeta våldtäkterna och kvinnofientligheten. På sätt och vis känns en artikel som den här, vars poäng är att våldtäkten på den schweiziska kvinnan är dålig för staten Madhya Pradeshs image som turistvänlig, direkt stötande. Som om det eventuella hotet mot turistnäringen vore det största problemet med en brutal våldtäkt!!

 

Samtidigt måste man kanske vara krass. Alla människor är inte rättskaffens och på dem kanske hotet om vikande turism fungerar bättre. Man tänker onekligen att alla sätt är bra när det är kvinnors trygghet och säkerhet som står på spel.

För tyvärr. Alla reagerar inte med samma bestörtning på dessa händelser. Reaktionerna på alla dessa våldtäkter har inte bara varit reaktioner av fördömande mot gärningsmännen. Det resulterar också i åtgärder som i realiteten begränsar alla indiskors frihet. Time berättar till exempel om hur unga studentskors vardag förändrats:

”Curfew for students living in campus dormitories has been brought forward an hour to 9:30 p.m., and girls are now required to seek permission from the college administration before going out with friends and provide details of the friends they are going out with. These measures, the girls were unanimous in saying at the meeting on Thursday, pose a serious threat to their personal freedom. “Every time incidents of sexual assault or molestation happen in any part of the country, we girls face more and more restrictions,” one student said during the discussion. “Why should we pay for the crimes men commit? Lock the men up. We are not the culprits!”

They are not, but in the labyrinth of India’s complicated patriarchy, women are not just victims but scapegoats. Every time there is a rape — and there have been at least 10 more gruesome rapes reported in the past month, including that of a 7-year-old girl in Goa — knee-jerk reactions from family members and political leaders alike place the onus on women by imposing restrictions on the way they move and how they dress. Indian media recently reported that the government of the northern state of Uttarakhand passed an order stopping women from working after 6 p.m. in both private and government jobs. The regressive edict, conceived by the state government as a way to curb crimes against women, was widely opposed by women’s-rights activists and the political opposition, leading the state’s chief minister to deny that such an order had ever, in fact, been passed.”

 

Och plötsligt var vi där igen. Vid kvinnors rörelsefrihet, som jag skrev om häromveckan. Hur den begränsas och förtrycks på många håll i världen är ett av vår tids största skamfläckar.

 

Maria Ludvigsson
Varför sprider sig dåliga idéer fortare än goda? Borlänge kommun har skaffat kor, se ledarsidan i dag, och nu vill Vänsterpartiet och Knivsta.nu och inte vara sämre. Klart kommunen i Knivsta ska ha egna kossor.

Motion finns till kommunfullmäktige, Christer Johansson (V) talar ut i UNT och snart kan medborgarna i Knivsta invänta besked om hur deras skattepengar spenderas.

Johanssons motivering lyder:
”Huvudtanken är att Knivsta kommun ska köpa in kor och får för att kunna ta ett större ansvar för maten som serveras. Vi skulle samtidigt stimulera jordbruksnäringen i bygden och hjälpa till att hålla Knivstas landsbygd vacker och öppen genom att låta djur beta på ängarna.”

Varför stanna vid kor, här väntas får och småningom kan man stoltsera med en hel lantgård. Om kommunen ”tar ansvar för det som serveras” genom att äga kreatur finns ingen anledning att inte köpa upp det mesta av livsmedelsproduktionen. Det blir dock ytterst svårt att förstå på vilket sätt konkurrerande kommunala kosatsningar kan ”stimulera jordbruksnäringen i bygden”.

Tänk om, tänk rätt, lägg ner.

Sanna Rayman

Äktenskapsdimensionen är frånvarande i svensk debatt, skriver jag i dagens text. Det stämmer om man jämför med den amerikanska, men helt renons på äktenskapsvinkeln är vi ändå inte. Faktum är att Bo Rothstein har producerat en  del intressant i ämnet. Det har inte satt så djupa avtryck som man kunde förvänta sig, kanske eftersom Rothstein lider av ”kronisk felbeköning”, vem vet. I slutet av min text skriver jag följande:

”I amerikansk debatt är synen krassare. Mannens roll som huvudförsörjare är ofta ett självklart ingångsvärde när amerikanskor diskuterar framtida partner. Inte sällan för att de har en förväntning om att kunna luta sig tillbaka och fokusera på hemmet. Därmed söker de också någon som kan möjliggöra detta.

Men så gör minsann ingen i Sverige, och därför saknar vår debatt äktenskapsdimension och handlar mer om vad arbetsmarknaden tvingar kvinnor till. Eller?”

 

Ja, slutet är något lakoniskt. För det är klart att även om vi inte har för vana att tala lika öppet om att en del kvinnor faktiskt aktivt söker möjligheten att bli försörjda så sker det givetvis även här. Och den vanan reproducerar ojämlikhet, vilket Rothstein beskriver i den vetenskapliga artikeln The Reproduction of Gender Inequality in Sweden: A Causal Mechanism Approach, nedan sammanfattat i ett abstract:

”In 1996 the UN declared Sweden to be the most gender-equal country in the world. However, women still take much more responsibility for children and domestic work than men do, leading to the reproduction of gender inequality in the labour market and in society at large.

A causal mechanism is used to analyse this phenomenon, starting from the observation that men are on average three years older than women and thus already have a stronger position on the labour market when a heterosexual couple is formed. This increases the risk that the woman will lose the first negotiations on how to divide household and wage labour when they have children. This will in turn lead to increasing returns for the man, increasing the risk that she will lose subsequent negotiations about the division of labour. What seems to be a rational arrangement for both (increasing the total income for the family) results in the reproduction of gender inequality.”

Rothstein har även uttryckt samma sak på svenska, tex på DN Debatt under rubriken: ”Den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt”.

Frågan är vad och om något ska göras åt denna befolkning som envisas med att reproducera ojämlikhet via partnerval? Tja, man kan göra som Sheryl Sandberg och den amerikanska debatten ge lite äktenskapliga råd, förstås, men i övrigt? En djärv tanke är att inte göra så mycket mer än det och lämna någonting över till individerna som gifter sig.

 

Rothstein lyfte för övrigt en angränsande diskussion nyligen i sitt bidrag till en debattantologi i Framtidskommissionens regi. I texten ”De som inte har, inte älskar och inte är” (pdf) tecknar han först den bild vi redan känner till, nämligen den av hur det går successivt allt sämre för pojkar i skolan och hur detta i sin tur leder till att könsfördelningen blir allt skevare i den eftergymnasiala utbildningen.

Vad har det med äktenskap att göra? Jo:

”Man kan utgå från att en avsevärd del av de pojkar och unga män som misslyckas i skolan, varav många har invandrarbakgrund, sannolikt kommer att vara förlorare på en allt mera konkurrensinriktad arbetsmarknad där kraven på kompetens kommer att öka. De kommer antingen att få nöja sig med otrygga och lågbetalda lågstatusjobb eller så kommer de helt eller delvis att sakna fast förankring på arbetsmarknaden. Till detta kommer emellertid ytterligare en sak, nämligen att de också riskerar att i stor utsträckning bli ensamstående. Statistiken, både i Sverige och internationellt, är nämligen entydig – när det gäller att välja partner ratar kvinnor i allmänhet män som har lägre utbildning än de själva och/eller som står under dem på den etablerade yrkessociala rangskalan.

 

Ja, för en man utan karriärframgångar är frånvaron av partner och familj ett reellt hot. För kvinnor utan jobb är sambandet inte alls lika obönhörligt:

”För män mellan 25 och 45 och som har ett akademiskt yrke är sannolikheten för att leva i ett hushåll med barn omkring 73 procent men för män med ett LO-yrke sjunker detta till 50 procent och för män som är arbetslösa eller långtidssjukskrivna sjunker siffran till 23 procent. För kvinnor i denna åldersgrupp saknar emellertid ställning på arbetsmarknaden helt koppling till sannolikheten att leva i ett hushåll med barn – den är konstant omkring 75 procent.15 Av de män som av SCB klassificeras som arbetare är 36 procent ”ej samboende” medan siffran för kvinnor i denna kategori är 23 procent. För de som av SCB klassificeras som ”tjänstemän på mellannivå” är det ingen skillnad mellan män och kvinnor – 23 procent av båda könen lever som ”ej sammanboende”.

Sammantaget: för män är position på arbetsmarknaden en stark faktor bakom möjligheten att leva i en familj med barn och att vara sammanboende, för kvinnor saknar position på arbetsmarknaden härvidlag betydelse.16 Också att vara arbetslös eller av andra skäl stå utanför arbetsmarknaden har obetydlig effekt för kvinnor när det gäller att vara gift/sambo eller leva i ett hushåll med barn. För män är det emellertid precis tvärtom, att vara utanför arbetsmarknaden ökar dramatiskt risken för att de skall vara ensamstående.”

 

Framtidsutmaning är en underdrift i sammanhanget, men det är en synnerligen läsvärd – och oroväckande – text. Kan köpas som e-bok eller på papper.

Sanna Rayman

På det hela taget gjorde Miljöpartiets talesperson för ekonomisk politik, Per Bolund, bra ifrån sig i Ekots lördagsintervju. Tydlig och seriös, uppfriskande tråkig och fri från personliga anekdoter, skulle man kunna säga.

Det vacklade lite när han försökte försvara partiets kovändning i fråga om arbetsgivaravgifterna för unga. Denna meddelades för några veckor sedan, blott en dag efter att MP kommit överens med regeringen om förändringar i migrationspolitiken. Närheten mellan de två nyheterna tolkades av de flesta som att MP:s omsvängning om arbetsgivaravgifterna  var ett direkt resultat av förhandlingarna mellan regeringen och MP. MP fick sin generösare skrivning (”synnerligen ömmande omständigheter” ändrades till ”särskilt ömmande omständigheter” för barn som söker asyl) mot att byta fot i frågan om ungdomsjobb.

 

Detta framförde Bolund emellertid inte som argument i lördagsintervjun. Istället försökte han navigera mellan tidigare åsikter om att reformen är ett dyrt och ”stort magplask” och nuvarande inställning som alltså är den rakt motsatta. Det gick väl sådär och man undrar varför han inte bara motiverade MP:s omsvängning med att de vunnit viktiga segrar på andra politikområden istället. Det är ju just detta politik handlar om?

 

PJ Anders Linder

Vi gratulerar SvD:s förre pol chefred Mats Johansson, som är årets mottagare av Bohmanpriset. Prissumman är 25 000 kronor. Mer om prisutdelningen och prismotiveringen finns att läsa i Svensk tidskrifts reportage.

Maria Ludvigsson
Det som var så bra med S och skatterna är det inte längre. Magdalena Andersson meddelade i veckan att S kan komma att ändra inställning till Tobinskatten. Man har tidigare varit emot men nu vet ingen riktigt längre…

S nya förhållningssätt i skattefrågor är att om de finns (skatterna eller sänkningarna) är de okej. Jobbskatteavdragen har man accepterat eftersom de finns och folk har vant sig vid dem. Löfven har till och med förekommit regeringen och tackat ja till en sänkning som ännu inte har genomförts.

Dessvärre gäller detsamma Tobinskatten. På Svt:s fråga om Magdalena Andersson och S inte längre är avvisande till nämnda skatt svarar Andersson:
”Det tycker jag inte man ska vara. Nu finns en sådan här skatt och vi kan studera hur den fungerar.”

En skatt är inte med nödvändighet bra bara för att den finns.

Ivar Arpi

Hur ska man tolka de fruktansvärda terrordåden i Boston? Antingen kan man se det för vad det är: en oprovocerad attack mot oskyldiga amerikaner vars värsta brott var att de gillar att springa maraton. Utförd av ideologiska extremister som ser världen i svart och vitt. Eller så kan man se det som Richard Falk, FN:s särskilda rapportör om mänskliga rättigheter i de palestinska områdena och dessutom professor emeritus på Princeton university. Han menar att det egentligen beror på att Västvärlden, och i synnerhet USA, terroriserar den övriga världen. Är inte terrorism egentligen ”motstånd” mot amerikansk dominans? Egentligen är det konstigt att inte fler dåd har utförts, ty USA har i sanningens namn förtjänat det. Det skriver han i Foreign Policy Journal (21/4). Givetvis. Allt är USA:s eget fel…

Samma reaktioner kom efter 9/11 och efter andra terrordåd som drabbar Väst. Det finns alltid de som vill lägga skulden hos de drabbade. Som en gammal överbliven religiös reflex: Om man drabbas av olycka, beror det på att man har syndat. Men givetvis är det nys. Det finns inget som tvingar någon att bli terrorist och mörda oskyldiga. Men denna absurda logik använder alltså Falk och andra med honom. Han drar slutsatsen att USA ska vara snällare mot ”den muslimska världen”, som om terroristerna representerade muslimer. Det är ett slags internalisering av terroristernas världsbild, och accepterande av att de är offren och deras offer är förövarna.

Hans världsbild delas av 56 medlemsstater i Organization of Islamic Cooperation (OIC) som nyligen vägrade definiera terrorism, om inte en klausul om ”legitim kamp” togs med. Det är minst sagt uppseendeväckande att Richard Falk fortsätter att behålla sin position i FN.

PJ Anders Linder

Efter drygt nio år på SvD har det blivit dags för mig att pröva lyckan på annat håll. I dag har det blivit offentligt att jag tar över som VD och chefredaktör i Axess. Följaktligen är det en dag av blandade känslor: jag ser verkligen fram mot mitt nya uppdrag och mina nya arbetsuppgifter, men det är samtidigt trist att lämna tidningen där jag trivts så bra.

Och fortsätter att trivas.

Det är faktiskt inte dags att ta ned seglen riktigt ännu. Jag börjar på Axess efter sommaren och finns att läsa på mer eller mindre daglig basis i SvD ett par månader till.

PS! För den som funderat på vilken sorts fågelart jag liknar har Expressens Karin Olsson ett svar. ds

Ivar Arpi

Låt mig börja med att slå fast en gång för alla att islamofobi är ett stort problem. Om inte annat visar en del av reaktionerna på Omar Mustafas petning ur Socialdemokraternas partistyrelse att det på sina håll förekommer en närmast fobisk rädsla för islam.

Samtidigt är det beklämmande med det höga tonläget där en mängd debattörer anklagas för att vara islamofober. På Aftonbladets debattsida (24/4) skriver Amin Kharraki för Islamiska förbundets räkning om hur islamofob rapporteringen om Omar Mustafa har varit. Det är ett argument han har upprepat i både SVT:s Agenda och Debatt. Statsvetaren Marie Demker har med en liknande tankegång jämfört Mustafa-gate med Dreyfus-affären. Då var det antisemitism som gjorde att man misstänkliggjorde Dreyfus, och nu är det islamofobi som får socialdemokrater att misstänkliggöra Omar Mustafa, anser Demker. Så vad är islamofobi egentligen? Och när är det relevant att tala om det?

I sin skrift Orientalism från 1978 var Edward Said först med att använda ordet islamofobi. För Väst var Islam den andre, något främmande att ta spjärn mot i den egna självbilden. Saids förenklade teori har tyvärr präglat senare års förståelse av relationen mellan öst och väst. Därför är det viktigt att nyansera debatten om islamofobi, som i stort följer den sedvanliga dramaturgin: ”Vi” är dumma, ”de” är offer.

Brännpunkt (24/4) skriver teologidoktoranden Josef Edebol bra om islamofobi: ”Islamofobi är, om ordet alls måste användas, fördomar som gör att man inte kan eller vill förstå muslimska uppfattningar i allmänhet eller i en individ. Men när man väl har förstått uppfattningar, muslimska eller vilka som helst, står det var och en fritt att diskutera dem, avvisa eller anta dem – det är inte fobiskt utan ett tecken på att man överhuvudtaget förstår poängen med att någon yttrade dem i första hand.”

Frågorna om varför Islamiska förbundet har haft flera artiklar skrivna av djupt konservativa muslimer engagerade i Muslimska brödraskapet, på sin sajt är inte islamofobiska. Visst, texterna var inte stadgar. Men de ansågs som tillräckligt viktiga och angelägna för att läggas upp på sidan. Det var först när kritiken kom som de togs ned. Knappast förtroendeingivande. Och varför låg de på sidan över huvud taget om förbundet inte stod för innehållet i dem? Och varför låg bara den sortens texter där, och inte texter av exempelvis muslimska feminister och hbt-muslimer? För det finns sådana också. Islam är inte en enda, utan rymmer många tolkningar och riktningar. Därför är kritiken av Islamiska förbundet inte heller en kritik av islam, eller av muslimer. Det handlar om att ta reda på vad förbundet faktiskt står för, vilket det kommer motstridiga besked om.

Att ifrågasätta valet till S partistyrelse av Omar Mustafa som har bjudit in människor som sprider antisemitism är inte heller islamofobiskt. Nalin Pekgul skriver på DN Debatt om detta (18/4): ”I Sverige utgör de islamistiska muslimerna en minoritet. Men de är väldigt föreningsaktiva och kämpar målmedvetet för att deras organisationer ska uppfattas som breda muslimska rörelser. I själva verket uppfattas de av de flesta muslimer i Sverige som en liten och extrem religiös sekt.”

Att behandla kritik av Islamiska förbundet som kritik mot muslimer antyder att alla muslimer är likadana, vilket inte stämmer.

Kharraki och andra med honom, till exempel den socialdemokratiska och kristna föreningen Tro och solidaritet, försöker rama in konflikten till att handla om islam. Men då gör de sig själva skyldiga till att på islamofobiskt manér klumpa ihop den heterogena gruppen muslimer till en enda massa. Kritik mot Islamiska förbundet blir då automatiskt kritik av muslimer generellt. Islamiska förbundet har allt att tjäna på det, eftersom de gärna vill framstå som talespersoner för en mycket större grupp muslimer än de medlemmar de faktiskt har. Men tanken är lika absurd som att Livets ord skulle påstå att de talade för Sveriges alla kristna.

Anklagelser om islamofobi bör användas med försiktighet. Annars tappar ordet sitt värde. I ett sekulärt samhälle har man rätt att utöva sin religion, men man har ingen rätt till särskild hänsyn. Tolerans handlar om att man inte vill tvinga på någon sina egna föreställningar genom lagar och bestämmelser. Men tolerans innebär inte att man kan begära att man ska fredas från kritik. Det kan vara värt att komma ihåg nu när islamofobianklagelsen svingas runt till höger och vänster. Det är helt okej att kritisera föreställningar och åsikter, oavsett om de har sitt ursprung i religion, ideologi eller kultur. Det handlar i grunden om respekt – att man uppfattar andra som jämlikar med samma fattningsförmåga som man själv. Det finns till exempel inte fler ursäkter för en antisemit, bara för att denne kommer från Mellanöstern. Varken kommunister, liberaler, kristna eller muslimer kan eller bör fredas från kritik. Alla sanningsanspråk och trosuppfattningar måste tåla att bemötas. Det gäller även Islamiska förbundet.