Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Labourgrupperingen Progress ägnar det senaste numret av sin webbtidning åt Ed Milibands besök i Sverige nyligen. Det hela låter lite nervöst.

En skribent konstaterar att Socialdemokraterna gjorde ett fatalt misstag när de bara malde på om reinfeldt som en ulv i fårakläder och vägrade erkänna att någonting verkligt hade hänt med Moderaterna.

Jonathan Todd hoppas att Miliband ska få inspiration till att göra något för Storbritannien och Labour som motsvarar vad Per Albin Hansson gjorde för Sverige och Socialdemokraterna med folkhemmet. Samtidigt fruktar han att ett alltför entusiastiskt budskap om Sverige ska väcka liv i de brittiska väljarnas oro för att Labour bara går ut på ”tax and spend”. Det svenska skattetrycket må ha sjunkit, men att förändra varumärket går inte riktigt lika snabbt.

 

Arkiv

PJ Anders Linder

Kan vem som helst bli lärare? Så rubricerar Astrid Söderbergh Widding, rektor vid Stockholms universitet, en post på sin blogg. Söderbergh Widding är kritisk mot DN:s rapportering om usla förkunskaper hos studenter som tas in på lärarlinjen. De alarmerande uppgifterna gäller nämligen bara dem som tas in med högskoleprovet som grund – en kvotgrupp som universitetet har bett utbildningsdepartementet att avskaffa, eftersom de som tas in den vägen klarar studierna så dåligt.

När det gäller betygsintagningen har söktrycket tvärtom ökat och på vissa utbildningar är kraven större än för att studera exempelvis nationalekonomi. Med tanke på den allmänt uppgivna debatten om lärarförsörjningen förtjänar den här sortens ljuspunkter att lyftas fram. Den lärarutbildning som sjösattes vid 2000-talets början var bedrövlig, men nu har den gjorts om. Reformen har sett vettig ut på papper men om den fått goda effekter även i praktiken är det naturligtvis mycket viktigare.

 

 

Ivar Arpi

Sociala medier har blivit ett sätt för politiker att mobilisera väljare. I USA ligger man som vanligt i framkant och där har snart sagt varenda politiker twitterkonto. Minns till exempel Barack Obamas kampanj 2008. I Sverige är twitter förvisso välanvänt, men ännu har svenska politiker mycket kvar att lära vad gäller genomslag och förmåga att kommunicera sin politik där. Även andra sociala medier används i kampen om opinionen. Till exempel har både Filippa Reinfeldt, Kent Persson och Lars Ohly konton på bilddelningssidan instagram. Men för att hitta någon som verkligen använder instagram effektivt får man ta ett skutt till Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov.

Bortsett från att han är en hårdför diktator som kränker de mänskliga rättigheterna så verkar Ramzan Kadyrov vara en hyvens kille. För den som inget vet om honom ser det hela rätt charmigt ut. Och nästan över en natt har han blivit ett fenomen på instagram med 96 000 följare. Själv säger han att det tar mycket energi att lägga upp flera bilder om dagen. För pr-syften är det dock värt mödan. Dessutom är instagram användbart av antidemokratiska skäl. ”Jag har nu möjligheten att övervaka allmänhetens åsikter i realtid”, som han sade i huvudstaden Grozny den fjärde mars.

Ramzan Kadyrov styr en av världens farligaste regioner med järnhand. Av det syns inget på instagram som är fyllt med glada människor. På en bild äter han middag med skatteflyktingen Gerard Depardieu, på en annan gosar han med ett rådjur, sedan leker han med något av sina sju barn, och avslutar dagen med att styrketräna med en kompis. Ständigt med ett glatt leende. Att döma av bilderna är han en känslig, kärleksfull kille som gillar att ungås med familj och vänner. Det är svårt att få ihop den bilden med alla uppgifter om övergrepp mot politiska motståndare, tortyren av misshagliga, den hänsynslösa kampen om makten mot andra krigsherrar och hans uttalade stöd för hedersmord med hänvisning till att män äger sina fruar. Det har inte hindrat en rad kändisar från att hedra honom på hans 35-årsdag 2011, bland annat Jean-Claude Van Damme, Hilary Swank och sångaren Seal. Human Rights Watch har gått så långt som att säga att det som pågår i Tjetjenien, med Kadyrovs goda minne, är så grovt att det handlar om ”brott mot mänskligheten”. Det gör instagram-kontot extra intressant att följa. Så här ser Machiavellistrategin för det 21:a århundradet ut.

Mys med rådjur.

Mys med rådjur. (Källa: http://instagram.com/kadyrov_95)

Mys med barn.

Mys med barn. (Källa: http://instagram.com/kadyrov_95)

Mys med Gerard Depardieu.

Mys med Gerard Depardieu. (Källa: http://instagram.com/kadyrov_95)

Gymmys med kompis.

Gymmys med kompis. (Källa: http://instagram.com/kadyrov_95)

Sanna Rayman

Daniel Swedin på Aftonbladet har skrivit en bloggpost apropå min bloggpost igår där jag klagade över tendensen att vifta med sin respektingivande hatt i lägen där den faktiskt inte har så stor tyngd. Swedin påpekar med ett par exempel att halsbrytande jämförelser och drastisk argumentation faktiskt förekommer titt som tätt i debatten.

Jo, jag vet. Jag deltar i den dagligen. Varför detta skulle betyda att forskare ska kliva ner till politiska opinionsbildares nivå förstår jag emellertid inte. Eller snarare, det får de gärna göra – men då får de allt delta på samma hattlösa premisser som vi andra gör.

 

Swedin diskuterar också ett tänkt missbruk av foliehattar. Min poäng var ju emellertid att missbruk föreligger när en respektingivande hatt nyttjas i argumentation under den nivå som hatten gör anspråk på. Men Daniel Swedin kanske hyser respekt även för hattar av folie, vad vet jag?

 

Ivar Arpi

Förr i tiden, då var människor mer sparsamma än i dag. Det tror i alla fall nio av tio som tillfrågats av banken SBAB. Men så gott som alla i undersökningen tycker att det är viktigt att spara. Det är dock svårt i dagens Sverige. I boken Balansakten, som presenterades på Timbro i dag, beskriver Philip Lerulf att runt en fjärdedel i åldrarna mellan 30-49 år som inte skulle klara sig längre än fyra veckor om lönen slutade komma, enligt Demoskop (2012). Marginalerna är små.

I grund och botten finns också en kulturell aspekt av frågan. Sedan några decennier har välfärdsstaten blivit ett självklart inslag i människors tillvaro. På många områden är det bra, men en baksida är att det egna ansvaret försvinner. Det är någon annan, det offentliga, som man anser ska hantera problem som uppstår i livet. Och med ett skattetryck som är avsevärt högre än OECD-länder är det inte en orimlig begäran. Men det minskar individens egenmakt. Henrik Berggren och Lars Trägårdh myntade begreppet statsindividualism för att beskriva den svenska modellen av en stark stat som möjliggör självständiga individer. I Balansakten kritiserar Lerulf den modellen på ett förtjänstfullt sätt: ”Den brist på egan besparingar som välfärdsstaten genom sina höga skatter åstadkommit har försatt många svenskar i ett nytt beroendeförhållande.”. Han menar att människor i denna utsatta situation tar fler sms-lån och liknande och att ”högskattesamhället förhindrat ett privat buffertsparande och gjort att många svenskar i dag i stället är hänvisade till mindre nogräknade kommersiella aktörer som erbjuder snabba lån när de egna pengarna inte räcker till.”

En konsekvens av att människor saknar buffertar är också att färre väljer att starta företag. Men eget sparande är ofta den förutsättning som krävs för innovationer och entrepenörskap. Enligt Demoskrop har 17 procent har avstått från att starta företag för att de inte haft råd och att 27 procent i åldrarna 40-49 år skulle inte ha råd i dagsläget. Här skulle regeringen kunna göra mer.

En väg framåt vore att minska kapitalskatten och trappa ned avdragsrätten på lån. Då lönar det sig mer att spara och incitamenten för att ta stora lån minskar. Ett samhälle med hög belåningsgrad ökar risken för bostadsbubblor. Därför är det bra att låneökningen har avtagit sedan bolånetaket infördes 2010, men det behöver bli bättre.

Skattetrycket är också så högt i Sverige att få har pengar över att lägga undan. I slutet av månaden är det inte många kronor kvar på kontot. Runt 20 procent sparar ingenting och för majoriteten av dessa handlar det om att de inte har råd. Med en sänkning av arbetsskatten skulle utrymmet att lägga undan pengar öka. Fler behöver få möjlighet att spara ihop till en verklig buffert, av sparade och inte lånade pengar, mot livets kastvindar.

Sanna Rayman

Med anledning av dagens Brännpunktare vill jag bara i all enkelhet påminna om att när forskare debatterar det fria skolvalet och/eller friskolesystemet och använder Pinochet som tillhygge så kan det vara en första varningssignal om att de tagit av sig forskarhatten…

 

Så var det ju som bekant i augusti förra året, när två pigga forskare i Göteborg drog halsbrytande slutsatser om att skolans avreglering var orsaken till att fler unga kan tänka sig diktatur. Då deltog den chilenske diktatorn som tillhygge på följande vis:

”Därefter följer en kaskad av kritik mot det svenska skolsystemet i allmänhet och det fria skolvalet samt friskolorna i synnerhet. Här och var finns relevanta poänger – exempelvis tangeras vårens angelägna diskussion om segregering – men mest får man vevande om att Sverige har ”det mest nyliberala systemet i världen” och att vi endast kan mäta oss med ”Chile med arvet efter Pinochet”. Vi har, menar debattörerna, gått från ”allas lika värde” till ”vissa ska slås ut” och systemet bygger på teorier som ”förknippas med den ultra-liberala ekonomen Milton Friedman”.

 

I dagens debattartikel återkommer Pinochet i samma roll:

”Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.”

 

 

Undertecknarna är till övervägande del fysiker och biologer m.fl naturvetenskapliga ämnen. Förvisso är utbildningssystem komplex materia, men jag undrar ändå om man måste vara fysiker? Kanhända är det mitt svar i den då fortsatta debatten om forskarhatten som är aktuellt även idag?

”I sin bok skriver Lindberg och Svensson om forskarens ”tredje uppgift”, men de verkar i ärlighetens namn ha missförstått den kapitalt. Den tredje uppgiften innebär att forskare på olika sätt bör delta i samhällsdebatten och lyfta nivån i den genom att sprida sina forskningsresultat – inte att de bör förvirra debatten genom att saluföra sina åsikter som vetenskap bara för att de råkar ha en respektingivande hatt.”

 

Missbruka inte hatten. Alltid viktigt.

 

 

 

 

Sanna Rayman

Idag har Jasenko Selimovic skrivit ett svar till Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask i DN. Det är ett bra svar. Ett mycket bättre svar än Beatrice Asks egna försök till kommentarer, inte för att situationen gav henne möjlighet till mycket annat än platt fall. Selimovic klarar sig bättre. Han adresserar den vardagsrasism som Hassen Khemiri beskrev i sin artikel och föreslår så att säga ett förhållningssätt.

Jag tycker att det är en klok text. På Twitter verkar många väldigt ivriga att läsa den som alltifrån Reva-försvar till oförmåga att se maktstrukturer eller vilja att vifta bort rasism och bortdefiniera diskriminering. Höjdpunkten är väl Lena Sundströms läsning av Selimovics text som parallell med att be medborgarrättskämpen Rosa Parks att sitta ner och vara tyst.

 

Jag förstår inte riktigt hur man kan göra alla dessa illvilliga tolkningar. Tvärtom. Selimovic är oerhört noga med att markera sin ståndpunkt i dessa delar. Han poängterar särskilt, i en passage som uppenbart föregår de förväntade misstolkningarna att han ”säger inte att diskriminering och diskriminerade inte finns”.

Han påpekar med emfas att Reva står honom ”upp i halsen”, vilket redan det är ett steg vidare från vad alla i något sånär ansvarig position hittills sagt om Reva. Såväl integrationsministern som experter som uttalat sig har hela tiden diskuterat frågan först efter ett nödvändigt ”om” eller via generella konstateranden eftersom det vore olämpligt för dem att under brinnande debatt utgå ifrån att polisen har institutionaliserat rasism som metod. Politiker, särskilt utanför oppositionen, kan helt enkelt inte tala som författare och dramatiker. Det borde folk som försörjer sig på samhällsdebatt begripa, men under förmiddagen har jag inte sett någon som verkar fatta att Selimovics korta utvikning i ärendet är kort, men definitivt skarp givet varifrån han sitter och skriver detta.

 

Som jag förstår texten så ifrågasätter egentligen inte Selimovic någonting av de upplevelser som Jonas Hassen Khemiri beskriver. Däremot poängterar han vikten av att kunna se och bekämpa både rasism och andra förtryckande strukturer utan att under debattens gång internalisera rasismen i hela samhällskroppen och göra den till något oundvikligt och ständigt.

Nåväl. Eftersom det påbjudna sättet att läsa Selimovics text verkar vara att lyfta fram enstaka delar så ska väl inte jag vara sämre. Detta är nyckelpassagerna för mig, detta är vad jag tolkar som kärnan i texten. Andra ser andra kärnor.

 

 

”Rinkeby. Jag träffar en grupp ungdomar. De klagar på rasismen, på lektorer som skriver ”kan du hjälpa Mohamed, han kommer nog direkt från Mecka”, på polisen som kallar dem för ”apajävel”, på ambulansanställda. Jag brukade svara att jag ska göra allt som ligger i min makt att sådana lektorer inte ska undervisa, att sådana poliser inte ska få bli poliser. Att vi tillsammans kan förändra det. Men nu, i din kropp, min vän, hade jag inget svar. Om den lektorn endast är ett symtom på ett rasistiskt samhälle, om han bara säger det som alla andra tänker, då är det meningslöst att jaga honom. Han är endast en droppe i det stora rasistiska havet.”

 

samt:

 

Därför lämnade jag din kropp. Jag vill kämpa mot diskriminering, för de diskriminerade. I din kropp kunde jag inte göra det. Jag hade bara min offerroll. Jag kunde inte leva med bilden av människor omkring mig som rasister. Hade jag trott det skulle jag inte levt här. Jag ser statistiken, siffror, undersökningar. De är inte sådana som du beskriver dem.

Vi är ovana, tafatta. Vid globalisering, invandring, andra religioner. Det är nytt, okänt, förvirrande. Men du är också del av denna ovana, min vän. För hade du varit van skulle du insett att landet inte kommer bli mindre främlingsfientligt efter att du beskrivit folk i det som rasister.

Jag är smärtsamt medveten om att det finns människor som skriver ”hjälp Mohamed”, jag vet att polisen ropar ”apajävel”, jag ser det. Men att Sverige skulle vara ett främlingsfientligt samhälle? Finns det alltså ingen värdering, ingen mylla som föder det faktum att Sverige är ett av de mest generösa länderna i västvärlden? Att vi tar emot flest ensamkommande barn? Är dessa fakta sprungna ur ett värderingsvakuum? Skulle protester mot REVA hänt om vi levde i ett främlingsfientligt land?”

 

PJ Anders Linder

Svenska språkrådet har gått med på att ta bort adjektivet ogooglebar från sin lista över nyord för 2012. Detta efter att sökföretaget Google bussat sina jurister på rådet.

Språkrådet har definierat ordets betydelse till ”som inte går att hitta på webben med en sökmotor”, men Google har tydligen krävt att det ska handla om letande med hjälp av just Google. Antagligen handlar det hela om att företaget vill hindra att varumärket späds ut och förvandlas till term i vardagsspråket. Det finns många andra begrepp som har gått den vägen. Vespa, för att ta ett exempel.

Språkrådet säger att man tar bort ordet från listan därför att man inte orkar med den omfattande korrespondensen med Google, men det motivet är svårt att acceptera. Det vore bättre att sätta hårt mot hårt och tvinga Google att gå till tings. Det är trots allt en mycket viktig princip som står på spel – hur människors språkbruk dokumenteras ska inte avgöras genom juridiskt vapenskrammel – och det är svårt att tro att Google skulle tycka att det var en varumärkesmässig höjdare att dra svenska staten inför domstol därför att den beskriver hur svenska språket utvecklas.

Maria Ludvigsson

Kvoteringsmotstånd i DN

Även DN:s ledarsida verkar man tycka att kvotering till bolagsstyrelser är en dålig idé. I helgen skrev Susanna Birgersson att lagstiftaren helst bör ”hålla sig borta från företagens rekryteringsförfaranden. Förutom att näringslivets frihet bör värnas, finns det inga riktigt goda skäl till varför kvoteringen i så fall ska stanna vid kön. Ifråga om ålder och etniskt ursprung är styrelserummen väldigt homogena: vita och medelålders. Ska staten bestämma hur många ledamöter med utomnordiska rötter som bör väljas in i varje styrelse? 15 procent? 25? Det är ingen bra idé.”

Så sant. Ett fritt näringsliv mår bättre än ett detaljstyrt och med politiska klåfingrar tilltufsat. Birgerssons reductio ad absurdum-resonemang funkar alltid i kvoteringssammanhang. Varför skulle politiken göra halt vid kön?

En fråga i samma härad, och i mitt tycke än viktigare, är den om vi verkligen tjänar på att ständigt identifiera olika grupper. Är kvinnor i styrelser verkligen ”representanter” för andra kvinnor eller sitter de där på egna och unika meriter? Är en kvinna med två utrikes födda föräldrar och nedsatt hörsel i kvoteringssammanhang representant för tre grupper (kön, etnicitet, funktionsnedsättning) och hur ser hennes kvoteringsandel i så fall ut? Eller är hon helt enkelt bara sig själv?

Inga enkla frågor. Men principen om att lika rättigheter alltid är rätt, är enkel.

Maria Ludvigsson

Det var statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet, Bettina Kashefi som avslöjade det. På ett seminarium om Australiens arbetsmarknadspolitik som Almega arrangerade i fredags, ställde jag frågan om Moderaternas saktfärdighet. När S, MP, C, FP och KD säger att det krävs fler arbetsförmedlande aktörer för konkurrens och alternativ till Arbetsförmedlingen, säger Moderaterna ingenting. Vad är vitsen med att vägra?
Vitsen, kunde statssekreteraren berätta, är att man måste reformera med försiktighet och omdöme. Det får inte gå för fort.
M och statsråden kan vara helt lugna vad gäller aktuell speed limit på reformer. Ni klarar er innanför tillåtna gränser!
Men! Kashefi sade att det numer finns på papper att även M tillåter de sina att tala om konkurrensutsättning. Nästan. I Moderaternas arbetsgrupp om ekonomi och framtid finns en passus om arbetsmarknadens funktionsgrad. Där står också att läsa:

Undersökningar visar att förtroendet för Arbetsförmedlingen är lågt vilket kan försvåra myndighetens uppdrag med matchning genom att en del av arbetsgivarna och arbetssökandena inte använder sig av förmedlingens tjänster. En granskning från Riksrevisionen visar också att Arbetsförmedlingens kontor använder sina resurser olika effektivt när det gäller att förmedla arbete. Empiriska utvärderingar visar inte heller på något stöd för att de kompletterande aktörerna har förbättrat matchningen.
Systemet med de kompletterande aktörerna måste utvecklas och förbättras. Dessutom bör Arbetsförmedlingen utöka antalet tjänster inom vilken Lagen om valfrihetssystem (LOV) används. Arbetsförmedlingen behöver också ytterligare öka sina
arbetsgivarkontakter. Att många företag inte använder Arbetsförmedlingen i rekryteringsprocessen drabbar särskilt de grupper s
om saknar sociala nätverk och andra nätverk kopplade till arbetsmarknaden. Vi utvecklar gärna Arbetsförmedlingen i dialog med arbetsmarknadens parter. Inom ramen för samverkan mellan regeringen och arbetsmarknadens parter kan en översyn av Arbetsförmedlingens verksamhet rymmas.

Knappast radikalt, men lägger man den goda sidan till kan det kanske vara något.