Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I juli 2010 satt jag och lyssnade på en partiledardebatt. Det var Pridevecka i Stockholm och alla var där utom KD:s Göran Hägglund, som ändå lyckades sätta sin prägel på debatten i och med att han i DN samma dag hade öppnat för en omsvängning i frågan om tvångssterilisering vid könsbyte.

Så bra. Frågan var ju redan utredd, i Könstillhörighetsutredningen till tillsattes av regeringen Persson 2006 och lade sina förslag i mars 2007.
Fredrik Reinfeldt nämnde detaljer som behövde klaras ut, men i stort sett var partiledarna överens och jag skrev att utsikterna verkade gynnsamma ”för att vi äntligen ska lämna sådant som tvång på sterilisering bakom oss”.
Det var 2010. Sen dess har KD systematiskt förhalat och satt klackarna i backen, ofta med hänvisning till att frågan är känslig och måste utredas ordentligt.

– Det är viktigt att vi står fast vid försiktighetsprincipen och inte rusar iväg med lagstiftning. Den här frågan behöver vi titta lite djupare på, sade KD:s ledamot i socialutskottet Anders Andersson i januari 2012, när partiet lyckats få igenom att frågan skulle lyftas ut ur den planerade propositionen och utredas vidare.

 

Till slut, i december förra året, fick frågan en välbehövlig knuff utifrån när Kammarrätten i Stockholm slog fast att kravet på sterilisering i könstillhörighetslagen strider mot regeringsformen och Europakonventionen. Steriliseringskravet ska därför inte tillämpas, konstaterade Kammarrätten.

I sommar ska kravet så äntligen strykas ur lagen. Då inträffar följande, rapporterar Riksdag & Departement: I det lagförslag som regeringen nu har lämnat till Lagrådet står det att ”eventuella rättsliga svårigheter ska utredas under året, det vill säga i efterhand”.
Lagrådet är nu splittrat om förslaget eftersom det är så illa förberett och helt saknar utredning av de rättsliga konsekvenserna.

 

Förlåt. Men frågan har förhalats i flera år med hänvisning till att det är så himla viktigt att utreda ordentligt. OCH INGET UTREDANDE HAR GJORTS??
Jag saknar ord.

Arkiv

Sanna Rayman

Jag har skrivit förut om att jag är smått orolig att näthatsdebatten rullar iväg och får en snöbollseffekt som ger oss åtgärder som inte är så bra eller genomtänkta.  Därför är det mycket trevligt att läsa om hur Diskrimineringsbyrån i Uppsala nu startar den första svenska sajten – Nätvaro – där man kan anmäla nätövergrepp och få juridisk hjälp exempelvis med att gå vidare med polisanmälan.

Utmärkt. Det är viktigt att vi kommer dithän att regelrätta hot lagförs som de brott de redan är. Mycket av det som omtalas i näthatsdebatten är ju faktiskt redan brottsligt. Det kräver dock att brotten anmäls och för många, särskilt unga som utsätts för hot och mobbning, är nog hjälp som denna helt oumbärlig.

Maria Ludvigsson

Som ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har Willy Silberstein hörts och synts i skrift, såväl i svenska som internationella medier. Den 16 december, exempelvis, medverkade Silberstein med anledning av judehat och antisemitism i Malmö i Svt:s Agenda. Välformulerad och med respekt för såväl sina motståndare som ohederlig argumentation är Willy Silberstein tydlig, smart och pålitlig.
När ryktet om judehat och och trakasserier i Malmö spreds över världen har Silberstein i egenskap av ordförande i SKMA återkommande återkommande fått beskriva för internationell media vad som händer i Sverige. Han har gjort det väl och idag är han i USA:s kongress för att delta i en diskussion om antisemitism som ett hot mot religioner. Han är där av en beklämmande anledning, men med ett viktigt uppdrag.

Sanna Rayman

En ny studie från Stockholm och Uppsalas universitet pekar på att det fria skolvalet bidrar till en ökad segregation mellan elever med olika bakgrund. Det är inte första gången detta konstateras. Frågan var uppe i våras  när Skolverket presenterade en rapport om skillnader mellan olika skolors resultat. Verket skrev då följande på Brännpunkt:

”Skolornas elevsammansättning förändras men efter nya mönster. Den socioekonomiska segregationen tilltar inte dramatiskt, men segregationen mellan skolor med avseende på utländsk bakgrund ökar märkbart. Skolverkets studie visar dock att resultatskillnaderna endast till en viss del kan förklaras av ökad skolsegregation i traditionell mening som föräldrarnas utbildningsnivå och utländsk bakgrund.”

 

Enligt den studie som nu presenteras väljer vissa föräldrar ”aktivt bort skolor med många elever från mer socialt utsatta områden, även om de ligger närmast hemmet”. Bo Malmberg, professor på Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet utvecklar i P1:

– När man frågar föräldrar om skolval så hänvisar de väldigt ofta till att det är skolans kvalitet som är central, men analyserar man det här mer i detalj så ser man att det man menar med kvalitet ofta är skolans sammansättning av olika sociala grupper och olika etniska grupper, säger han.

 

Malmberg har luftat den här tesen en del förut. När Skolverket släppte sin rapport häromåret skrev han och hans kolleger en anklagelseakt av rang i DN där allt dåligt bockades av. Timbro fick en släng, regeringens ministrar en annan. Men värst var på något vis ändå, ja, folk. Analysen var att folk – föräldrar – som använder sig av skolvalet är privilegierade grupper som väljer skola för sina barn inte av kvalitetsskäl, inte av ordningsskäl, inte pga intryck, utan av rent rasistiska skäl. för att undvika ”barn från ”synliga minoriteter”, det vill säga människor som utseendemässigt avviker från majoritetsbefolkningen”.

 

Skolvalet har segregationseffekter, så är det. Människor väljer ofta bort skolor med dåliga resultat och/eller i utsatta och segregerade områden. Det gör dessa skolor ännu mer segregerade och förstärker en ond cirkel. Bara en fåne förnekar att den här problematiken finns. Men varför tro det värsta om folk? Varför förklara det med rasism? Är det verkligen troligt att anledningen skulle vara någon sorts allmän antipati mot människor med avvikande utseende eller annan etnicitet? Varför hoppa över den mest uppenbara förklaringen, nämligen att skolor som är omvittnat oroliga och som har konstaterat låga resultat inte är särskilt lockande?

Både föräldrar och barn gör i P1:s lilla reportage korta kommentarer som egentligen ringar in alltihop och som visar tydligt på den onda cirkeln.Så här säger två elever vid en skola som besöks i reportaget:

– Om svenskar går här så blir det bättre språk och så. Invandrare lär sig att snacka bra svenska och så.

– Det är ju alltid några som pratar fin och bra svenska, och man lär sig av dem man umgås med.

 

Det har de ju rätt i. Mindre segregation är önskvärt och en mer blandad grupp innebär positiva effekter för den som befinner sig på en lite lägre nivå, exempelvis språkligt. Omgivningen sätter ribban och lyfter en, så att säga. Men den där ”omgivningen” är inte bara kuliss, den är också någon, någon som kanske också vill lyftas. Vilket blir tydligt i nästa exempel:

– Vad är det du är orolig för? frågar reportern, varpå en mamma förklarar att hon är rädd att dottern ”inte ska få den hjälpen hon behöver, eftersom de har så många andra elever som behöver, ja som inte förstår svenska ordentligt kanske bland annat, som tar upp mycket tid av lärarna”.

Mammans farhåga är säkert inte obefogad heller. Det är inte omöjligt att andra än hennes dotter kommer vara de mest resursbehövande i klassrummet. Och i ett klassrum råder alltid konkurrens om lärarhjälpen, det är svårt att komma runt den saken. Ska vi alltså begära av den här mamman att hon väljer den mer segregerade skolan åt sin dotter för att detta vore bra för att bryta segregationen? Kanske inte det bästa för dottern, men definitivt för samhället. Är det ett rättvist krav att ställa på en förälder?

 

Jag tycker inte det. Rimligare är att sätta in alla upptänkliga klutar för att täcka de högre resursbehoven på de segregerade skolorna samt att arbeta intensivt och aktivt för att göra skolvalet till något som fler än medveten medeklass utnyttjar. Det talas mycket om medelklassbarn som ”väljer bort” segregerade skolor, men alldeles för lite om hur vi ska förmå fler förortsbarn att utnyttja sitt fria skolvalför att spränga den osynliga barriär som segregationen är.

När Stefan Löfven intervjuades i ärendet för ett år sedan gjorde han ett utspel om vikten av att få till stånd en bättre blandning i skolorna och få in ”olika kategorier”. Jag skrev då följande om utspelet och problematiken:

”Det fria skolvalet behandlas ofta som en nyckel till allt i svensk skoldebatt. Borgare mässar om dess härlighet, motståndare beskyller det för allt dåligt. I själva verket är det varken en magisk trollformel eller roten till allt ont. Däremot finns det skäl att fundera över hur man kan stärka de resurssvaga grupper som i dag inte utnyttjar skolvalet.”

Den poängen tycker jag nog håller i år med.

Sanna Rayman

Jag minns att Syndikalisterna (SAC) en gång när jag skrivit något kritiskt om dem skrev att de hade lämnat in en polisanmälan av mig för förtal. Den som skulle ha förtalats var alltså SAC. Av mig. I sak tycker säkert SAC fortfarande samma sak om det jag skrev, men det skulle förvåna mig storligen om de på allvar tyckte att det vore en bra idé om den där anmälan hade tagits emot av polisen.

 

Själv tycker jag inte det. I det avseendet är jag därmed oenig med Svenskt Näringsliv, som tycker att förtal av företag borde kriminaliseras. Det är i sammanhanget näthat som idén nu dyker upp och liksom i andra näthatssammanhang tycker jag alldeles definitivt att hot, även mot företag och/eller företagare, måste tas på största allvar av polisen. Men att kriminalisera förtal av företag är inte en bra idé. Här måste vi prioritera yttrandefriheten och möjligheten att kritisera företag och organisationer.

 

En lagstiftning som ger företag möjlighet att processa mot enskilda kritiker skulle ganska snabbt sätta oss i situationer liknande fallet Bananas, då bananjätten Dole försökte stämma den svenske filmaren Fredrik Gertten för förtal och kräva att filmen inte skulle visas. Det är inte en eftersträvansvärd maktbalans.

Jag håller med om att det finns tillfällen då medier springer med drevet och tänker sig dåligt för. Fallet Koppargården var ett sådant. Nu dras allt fler felaktigheter och konstigheter i det där avslöjandet fram i ljuset. Kommunals egen utredning har visat det och inom kort kommer även en genomgång från Timbro, vars granskning sägs dra i samma riktning den. Skriverierna om Koppargården har inneburit ett oåterkalleligt stigma för företaget Carema. Ingen hör namnet utan att tänka kissblöja och det spelar ingen roll att det i efterhand har skrivits om hur vägning av blöjor är ett vedertaget tillvägagångssätt, bilden är redan satt, ohjälpligt.

Trots detta tycker jag att yttrandefriheten måste väga tyngre. Möjligheten att kritisera och avslöja måste sättas före. Och här tror jag faktiskt att till och med SAC håller med mig.

 

 

Maria Ludvigsson

KD:s Sara Skyttedal bjuder in till en minnesceremoni den 5 mars. Det är med anledning av att kubanska Rosa Maria Payá, dotter till den bortgångne frihetskämpen Oswaldo Payá, besöker Sverige som KD arrangerar seminariet i riskdagen. Med på seminariet är också fd samvetsfången Regis Iglesias. För att höra om vad som händer i Kuba, vad socialism i praktiken betyder för vanligt folk och hur Castros Kuba behandlar oliktänkande är vittnen som Payá och Iglesias oersättliga.

Ungefär samtidigt med Skyttedals inbjudan rekommenderas jag läsning av en artikel i norska tidskriften Minerva. Tema Kuba. Här presenteras norska socialister och fackliga representanter som i perverterade ordalag beskriver ett drömskt Kuba. Man får bland annat veta att det i LO-Aktuelt har skrivits att det på Kuba inte har funnits något behov av strejker sedan Castro tog över! Minerva visar också en reseannons där hugade kan betala 20.000 norska kronor för att komma till ”Castros Karibiske perle” för att där bland annat besöka Che Guevaras mausoleum. Minervas skribent Bård Larsen efterfrågar ”omvisning i militærfengslet ”Kilo 7” i Camagüey for å oppleve ekte kontrarevolusjonære torturofre på nært hold”. Larsen hintar också ansvarig resebyrå ”OrkidéEkspressen” att även arrangera resor som ”Mugabes afrikanske paradis”, ”Lukasjenkos haver” eller ”Kim Jong Uns kongerike”.

Läs Bård Larsen i Minerva och låt personer som Payá och Iglesisas vara med i tankarna.

 

Sanna Rayman

Oskyldiga i kläm när polisen kollar id-kort, skriver Metro. Och jo, det stämmer ju. Oskyldiga personer kommer alltid vara en del av underlaget när polisen utför kontroller. Alkoholkontroller är ett annat exempel. Många spiknyktra tvingas blåsa, endast ett fåtal visar sig bryta mot lagen. Kontrollverksamheter har alltid stort underlag och relativt få träffar, men de utförs ändå – för att man vill stävja brottet eller förseelsen, vare sig den är plankning, fyllekörning eller cykling utan lyse.

Detta, synes det mig, är en omständighet man måste väga in om man vill leverera relevanta synpunkter på träffprocenten i en kontroll och just nu är jag lite förvirrad över en detalj i den ganska spretiga och bitvis ryktestunga reva-debatten – nämligen detta med id-kontrollernas låga träffprocent.

Som jag har förstått det sker de inre gränskontrollerna som diskuteras (Reva ur polisens synvinkel verkar inte handla så mycket alls om tunnelbanan och dylika kontroller, men härom tvistas det.) inte som ett första steg, utan som ett andra. Åsikterna om hur man hamnar där går isär.

Polisen säger, sammanfattningsvis, att det helt enkelt föregås av något annat, som plankning eller liknande förseelser, varpå frånvaron av svenska id-handlingar upptäcks och en kontroll om huruvida individen får vistas i landet tar vid.

Kritikerna säger, sammanfattningsvis, att polisen gör kontrollerna enbart på basis av utseende, eller möjligen att man använder en plankningskontroll som förevändning för att kunna fråga om leg.

Det förra, att legga pga utseende, vore förstås helt otillständigt, medan den senare frågan får anses mer delikat. Det är ju inte orimligt att en polis i tunnelbanan frågar efter färdbevis om han ser en plankare glida in genom spärrarna bakom en annan resenär. Om denne saknar biljett och sedan även visar sig sakna rätt att vara i landet är det så att säga inte polisens fel. Det ska dock ha med handlingen, inte utseendet, att göra. Att gå omkring och legga folk helt opåkallat är däremot ett oacceptabelt otyg. Det har funnits vittnesmål från personer som utsatts för sådant och dylika vittnesmål bör polisen ta på allra högsta allvar och utreda noggrant.

Det jag inte kunnat nå klarhet i när jag försökt följa debatten är om det finns något som visar att kontroller utan brottsmisstanke eller på grund av utseende är ett etablerat eller officiellt sanktionerat arbetssätt? Att väldigt många människor tweetar om att de sett snuten vid Odenplan räcker liksom inte hela vägen kan jag tycka.

Emellanåt är det lite väl mycket nätaktivistromantiska inslag i den här diskussionen. Folk retweetar varningar och känner sig som en liten kugge i en motståndsrörelse. Jag kan mycket väl förstå allt det där, men det bör inte få ersätta en saklig och framför allt faktagrundad debatt. Här bör även opinionskänsliga politiker ta åt sig – det har bitvis sagts och gjorts väldigt mycket med många utropstecken utifrån väldigt lite information. Politiker, inte minst lagstiftande sådana, bör noga fundera över sin roll och hur många stolar de parkerar sin rumpa på.

Nåväl. Åter till träffprocenten, som alltså handlar om de här omdiskuterade kontrollernas andra del, nämligen det som är inre gränskontroll. Av dessa visar det sig att en av tio vistas i landet illegalt, resten är utländska medborgare med all rätt att vara här. I Metro 25/2 säger en doktorand i processrätt, Simon Andersson, att detta är en låg träffsäkerhet och I DN uppmanar nu Rikspolisstyrelsen Stockholmspolisen att förklara sina metoder.

Det vore välkommet. För… Är det en hög felprocent? Jag tycker inte det är uppenbart. På vad baserar man sina förväntningar? Jag tänker att sånt måste bedömas utifrån kontrollverksamhetens art och urvalets beskaffenhet, inte utifrån en vag känsla som mestadels verkar vila på att en är mycket mindre än tio?

I det här fallet görs, sägs det i alla fall, inre gränskontroller som steg två i ett vanligt förseelseingripande, när det visat sig att individen i fråga är utländsk medborgare. Att vara utländsk medborgare är i sanning inte illegalt. Tvärtom finns det en uppsjö olika skäl att vara i landet som inte är ett smack olovliga. Man kan vara EU-medborgare och omfattas av den fria rörligheten. Man kan vara på semester eller i landet för att hälsa på någon. Man kan vara arbetskraftsinvandrare eller invandrad i väntan på Migrationsverkets beslut om uppehållstillstånd.

Givet alla dessa möjligheter, är det verkligen så lite med en av tio? Föreställ er motsvarande andel regelbrott inom andra samhällsområden: vart tionde bygge saknar bygglov, var tionde bilist saknar körkort, var tionde restaurang är en svartkrog. Skulle inte det vara förvånansvärt höga siffror? Med tanke på hur väldigt vanligt det faktiskt är att ha rätt att vara i landet tycker jag nästan att andelen låter hög, vilket kan tyda på två saker:

Antingen på att vi har förhållandevis många illegala invandrare just i Stockholm. Inte otänkbart, det är vår mesta storstad och därmed en smältdegel osv.

eller på att polisen faktiskt har nån sorts systematik i sin metod, som alltså tyder på att de inre gränskontrollerna inte är så slumpartat styrda av tex en påträffad plankning som de säger, utan att kritikerna har en poäng i att förseelserna används som förevändning eller att utseende styr vilka som kontrolleras.

Mer än så här tänker inte jag tycka i den här frågan just nu. Jag tycker inte att jag har mer på fötterna och jag är lite frågande inför hur så många andra kan anse sig ha det.

Men som sagt. Det vore nog bra om Stockholmspolisen gjorde som Rikspolisstyrelsen ber och förklarade sina metoder lite tydligare. Så slipper vi sitta och gissa så mycket.

 

PJ Anders Linder

Originaliteten är kanske inte så mycket att skriva hem om, men när det gäller uthållighet och envishet kan man inte ge annat än höga poäng åt Alliansen. De borgerliga partiernas nära samarbete har pågått i mer än åtta år, men de har ingen annan avsikt än att kämpa på.

Det var svinkallt i ladan där det hölls pressträff efter mötet i Maramö, men om det är frostigt mellan partiledarna så döljer de det väl. Alla fyra fick komma till tals och utveckla vad de kommit fram till efter måndagens korvgrillning, och växelsången lät som den har brukat göra alltsedan mötet i Högfors.

Föga förvånande kom inga handfasta regeringsbesked utan den nya uppgörelsen handlar om hur Alliansens arbete ska bedrivas fram till valet. Det blir ingen valallians, men det blir ett närmare samarbete än vad många förutspått. Partierna ska lägga fram ett gemensamt valmanifest i augusti 2014 och underlag till detta ska tas fram av fem sakpolitiska arbetsgrupper. Det ska bildas en gemensam valkommitté, som tar fram kampanjmaterial och ordnar gemensamma aktiviteter.

Fredrik Reinfeldt var tydlig med att det inte bara handlar om riksdagen utan även om landsting och kommuner runt om i landet, och han nämnde särskilt att man vill nå majoritet i Göteborg och Malmö. Det är en ytterst lovvärd ambition, som man gärna skulle se utvecklad ytterligare De borgerliga har länge varit svaga i landets andra och tredje stad, och det är hög tid att Socialdemokraterna utmanas på allvar. Det finns utrymme för en rejäl borgerlig offensiv för maktskifte och för att skattebetalarna ska få valuta för pengarna, men Reinfeldt var sparsam med detaljerna.

Det stora borgerliga trumfkortet är kontrasten mot oppositionen. Varje gång Alliansen uppträder påminner man om att man är samkörd och fungerar tillsammans – och att det inte gäller de andra. Man har regerat med riktigt hyggligt resultat i sex år och förbereder sig nu för ytterligare sex. Vad vänsterpartierna förbereder sig för är det ingen som riktigt vet, men man vet att de inte gör det tillsammans.

När det gäller nytändning har Alliansen lyckats tända luntan men det återstår att se hur det blir med fyrverkeriet.

Maria Ludvigsson

I Sydsvenska Dagbladet finns idag en intervju med S finansministerkandidat Magdalena Andersson. S i Skåne hör till partiets vänsterfalang och kräver vinst- och företagsförbud i välfärden (ja, inte för bygg och material och annat ”karlgöra”, men för välfärdstjänster). ”Festen är över” har man låtit meddela från Malmö arbetarekommun, exempelvis.

Intervjun är i högsta grad läsvärd även för dem som varken bor i Sydsverige eller vill rata välfärdsföretagare. Den visar en socialdemokratisk väg som utgör alternativ till LO:s och de vänsterpräglade arbetarekommunernas – en motbild till ett S som jagar friskolor, dagis med annan huvudman än kommunen, hemtjänstföretagaren m fl, m fl.

”Jag tror mer på att reglera företag än att förbjuda dem.” eller ”Varför ska vi stänga verksamheter som fungerar?”

Läs intervjun i Sydsvenskan, där finns fler one liners från Magdalena Andersson att hämta!

PJ Anders Linder

Maramö ligger 4 kilometer från Värnamo tätort, men trots att jag bodde i Värnamo under hela min skolgång hade jag inte varit här innan jag kom hit i dag. Än mindre hade jag suttit och skrivit i missionshuset och ätit varm korv ihop med K-G Bergström & Co.  Men nu är det gjort, och det känns inte så dumt. Solen skiner över Småland och snön gnistrar vit på åkrarna.

Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Göran Hägglund hade med sig en orange alliansflagga som gåva till Annie Lööf och de hissade den med förenade krafter inför en journalistkår, som undrar vad den egentligen är här för. Förväntningarna på skarpa resultat är ytterst begränsade. Samtidigt vill ingen missa ett möte i pärlbandet Högfors-Bankeryd-Varberg; de har trots allt format vår moderna politiska historia.

Det ryktas om en handfast men liten nyhet i eftermiddag, och det ska bli presskonferens vid lunchtid i morgon, men den riktigt stora saken har nog egentligen redan inträffat. De borgerliga partiledarna har gjort vad oppositionsledarna varken vill eller kan: träffats till överläggningar under hyggligt gemytliga former. Man kan säga att det dagliga regerandet borde kunna fylla den funktionen, men det är skillnad på att vara koalitionsregering och Allians. Det förr handlar om att få fram gemensamma lösningar, det senare om att ha något gemensamt.

Det har Alliansen, och det skadar knappast partierna att påminna om det.