Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Krig är ett evigt mänskligt gissel, och konflikter är lika beständiga som urberget, varför klassiker som Clausewitz eller Sun Tzu är lika aktuella nu som i forntiden för den som är pessimistiskt lagd. Men för att få lite krydda i tillvaron bör pessimisten även hålla ett öga på internet, där många av de urgamla konflikterna tar moderna uttryck.

Nyligen väckte det viss uppmärksamhet när israeliska armen förklarade krig via Twitter, och mötte motstånd på samma plattform från Hamas.

Iran har varit måltavla för en serie cyberattacker, genom masken Stuxnet och dess efterföljare, men saknar kompetens att bedriva motsvarande krig. I stället lanserar den islamiska republiken nu en egen motsvarighet till Wikileaks, där man förstås hoppas kunna avslöja fiendens hemligheter (det egna förtrycket lär man inte läcka något om, då Iran saknar yttrandefrihet).

Enligt sajten söker man nu hjälp med information från ”every organization, group, hacking team or individual who are against the ideas of capitalism, colonialism, racism and genocide” (läs ”mot Israel”), men det är väl inte så sannolikt att initiativet lyckas.

Spännande ändå. Det är på nätet det händer.

Arkiv

Claes Arvidsson

Europabevegelsen i Norge har under många långa år kämpat för ett norskt medlemskap i EU. Det har inte gått något vidare.

Nu har man dragit slutsatsen att det är meningslöst att fortsätta som förut.

Debatten om medlemskap i EU är stendöd och det politiska intresset från ja-partierna för att ta den är lika frånvarande (likheten med Sverige och Nato-medlemskap är påfallande).

I stället för att jobba som en kampanjorganisation ska man i stället verka för att lyfta in Europafrågor i den norska offentligheten. Till och med EU-motståndare kommer att välkomnas som medlemmar.

Det känns säkert i hjärtat i Europabevegelsen att tvingas byta fot men om det nya greppet leder till att det faktiskt blir mer debatt om Europa än huruvida Norge ska använda sin vetorätt i EES-avtalet eller inte, så är det ett klart framsteg.

 

Maria Ludvigsson

Claes Stråth med lång erfarenhet av att medla mellan arbetsgivare och arbetstagare har precis träffat arbetsmarknadsministern och överlämnat ett utredningsförslag om ytterligare en anställningsform. Den kallas utbildningsanställning och ska erbjudas personer som är under 23 år. Anställningen ska gälla i ett och ett halvt år och därefter ska den övergå i fastanställning. Men under perioden ska uppsägning vara möjlig ”med kort varsel, utan angivande av skäl”.
Hillevi Engström har tagit emot förslaget och ska nu läsa och begrunda. Vi får se vad hon kommer fram till…
Kanske närmar sig regeringen med tiden en mer pragmatisk syn på las? Tiden kommer i alla fall att visa hur grupper fastnar i utanförskap och då är ju fler ingångar desto bättre. Stråths utredningsförslag kan vara en sådan ingång.

PJ Anders Linder

I dagens papperstidning följer jag upp gårdagens bloggpost om en ny internationell rankning av skolsystem. Den har gjorts av The Economist Intelligence Unit med stöd från utbildningsföretaget Pearson. Sverige kommer på 21:a plats av 40 studerade länder. Före Tjeckien, efter Slovakien.

Rekommendationerna från The Learning Curve 2012, som rapporten heter, ligger i hög grad i linje med slutsatserna i de båda epokgörande rapporterna som konsultföretaget McKInsey publicerade 2007 respektive 2010. Vad man gör är mycket viktigare än hur mycket det kostar. Attityden till utbildning och kunskap i det omgivande samhället spelar stor roll för hur det går i skolsystemet. Fritt skolval kan göra nytta om systemet är välkonstruerat. Och framför allt: väldigt mycket står och faller med lärarna. Man måste rekrytera de bästa och ge dem vidareutbildning och respekt.

Då blir man desto mer bekymrad när man tar del av Saco/Swedbanks färska studie, som visar att det går sämre lönemässigt för gymnasielärarna än för praktiskt taget alla andra akademikergrupper.

För att inte tala om denna rysare i Lärarnas tidning, som visar på de enorma rekryteringsproblemen till yrket. Oavsett om man jämför bakåt i tiden eller med andra utbildningar har lärarstudenterna lägre betyg, gör sämre resultat på högskoleprovet, ägnar mindre tid åt studier och läser dagstidning i mindre utsträckning. Och detta har lärarutbildningarna mött med minskad undervisningstid.

Tidningen har själv satt rubriken ”Lärarutbildning – bygge i förfall?”

Nu finns en helt ny och förbättrad lärarutbildning sedan kort tid tillbaka. Det är svårt att se att något i skolpolitiken skulle ha högre prioritet än att hålla örnkoll på den.

 

Maria Ludvigsson

Det dröjer ytterligare innan vi får veta 1. Vad LO menar med non-profit 2. hur LO ställer sig till detsamma. Detta är en viktig fråga för många, många medborgare. Ditt dagis, någon annans hemtjänst och en tredjes skola står på spel.
All ni som dagligen har en friskola eller välfärdsföretag som en bärande del av vardagen, har all anledning att hoppas på att Kommunal ska få LO-topparnas öra och förtroende. Det är Kommunals egen utredning om ”vinsttak” man väntar på.

I början av nästa år får vi veta.

Per Gudmundson

Vilken av Sveriges tio krogar med stjärna i Michelinguiden är regeringens favorit? Det, och mycket annat, kan medborgarna själva nu ta reda på, tack vare SlösO Martin Borgs och journalisten Olle Blomkvist.

I Dagens Samhälle skriver de båda om hur de begärt och slutligen fått ut regeringens transaktionsdatabas, som nu finns sökbar på nätet.

”På www.121.nu finns nu inte bara regeringskansliets samtliga inköp, utan även de flesta andra myndigheters – flera år tillbaka i tiden. Där finns till exempel svaret på frågan om vilken stjärnkrog som statstjänstemännen på Regeringskansliet föredrar. Vinnaren är Fredsgatan 12, tvärs över gatan från Rosenbad. Sedan 2006 har notan gått på 800 510 kronor. Den största enskilda fakturan är på 71 493,50 kronor.”

PJ Anders Linder

Jag letar förgäves efter Sverige när BBC rapporterar om en färsk rankning av världens skolsystem. Ryssland ligger sist på 20-i-topp-listan. Sverige finns över huvud taget inte med.

Fast, jodå. När jag letar upp själva studien, som har utförts av The Economist Intelligence Unit med stöd från utbildningsföretaget Pearson visar det sig att Sverige kommer på 21:a plats av de 40 studerade länderna. Vi klarar oss bättre än Norge och Tjeckien, men vi kommer efter USA och Slovakien, och det är långt upp till listans topp där man återfinner de gamla vanliga kamraterna Finland, Sydkorea och Hongkong.

Länderna får sin placering utifrån en sammanvägning av dels uppmätta kunskapsresultat (PISA, Timms, Pirl), dels andelen av eleverna som tar examen. I den förra kategorin rankas vi som nummer 18, i den senare först som 24. Avhoppen och de ofullständiga betygen tynger ned.

Varför klarar sig länder bra? Undersökningen kommer till fem huvudsakliga slutsatser:

1. Det saknas starka samband mellan input och output. Att hälla mer resurser över ett dåligt fungerande skolsystem har små förutsättningar att ge goda resultat.

2. Inget kan ersätta goda lärare. Det handlar om att rekrytera duktig studenter till yrket, att vidareutbilda dem och visa dem respekt. Att bara höja lönerna åstadkommer föga.

3. Kultur och inställning är viktigare än inkomstnivåer. Vilken attityd visar samhället upp gentemot kunskaper, lärdom och utbildning? Dr Chester Finn vid Thomas Fordham Institute citeras i rapporten: ”…om goda utbildningsresultat inte får positiv återkoppling utanför skolan – om, till exempel, samhällskulturen glorifierar kändisar som knappt kan läsa – kommer man att få stora problem.”

4. Fritt skolval kan ge goda resultat men utgör ingen garanti. Systemen måste utformas rätt och informationen som vägleder föräldrar och elever hålla god kvalitet.

5. Sambandet mellan utbildningssystem och framgång på arbetsmarknaden är inte entydigt. I en del länder fungerar det bra med tidig yrkesutbildning, andra gör annorlunda.

Det finns flera olika vägar framåt. Men utan engagemang, målmedvetenhet, respekt och goda lärare kommer man ingen vart.

Claes Arvidsson

Ingen kan direkt påstå att president François Hollande har rosat marknaden sedan han efterträdde Nicolas Sarkozy i somras. IMF varnade nyligen för att  Frankrike kommer att gå samma väg som Italien och Spanien om inte ekonomin genomgår en rejäl dos strukturreformer. Häromdagen sänktes kreditvärdigheten från AAA till AA1 av Moody’s (något som Standard & Poor’s gjorde redan i januari).

På den inhemska politiska marknaden har Holland det betydligt lugnare.

Det stora oppositionspartiet, Union pour un Mouvement Populaire, skakas av en intern strid om vem som ska efterträda Sarkozy. Det är ett bråk som får de svenska socialdemokraternas senaste partiledarstrider att framstå som rena barnleken.

Egentligen skulle saken ha varit enkel. Partimedlemmarna skulle ta ställning till om den nye partiledaren skulle bli den tidigare premiärministern François Fillon eller den tidigare budgetministern Jean-François Copé . Men så enkelt blev det inte.

”Valrörelsen” präglades av hårda ord mellan de båda kandidaterna men det är inget mot efterbörden.

Anklagelser om valfusk har haglat. Copé utropades först som segrare både på egen hand och av UMP:s valkommission (med 98 röster), men sedan påpekade Fillon att rösträknarna inte räknat alla röster. Kommissionen gav honom rätt (med 26 röster). Men inte Copé.

Alain Juppé, tidigare premiärminister och en av partiets grundare, kallades inte som medlare. Kanske han temporärt ta på sig ledarskapströjan. Efter mindre än en timme gav han upp.

Nu ställer Copéfraktionen sitt hopp till en ny granskning av valet. Fillon säger å sin sida att han inte litar på granskarna eftersom de ingår i Copéstallet.

Risken är att såpan slutar i domstolen. Risken är också att den breda koalition som UMP samlar kommer att splittras och Frankrike stå utan en stark borgerlig opposition.

Och om det till sist ändå skulle bli Jean-François Copé som träder till partiledare för UMP är risken dessutom stor att väljarna sviker.  François Fillon har en framtoning och står för en politik som kan konkurrera om de breda grupperna av mittenväljare. Copé har snarare signalerat att det han brinner för är att föra arvet från Sarkozys mindre trevliga sida vidare, men Frankrike behöver inte någon lättvariant av Marie Le Pen. Det är illa nog med Le Pen.

Maria Ludvigsson

”Men att elever går till kyrkan under första advent är bara att betrakta som en kulturell tradition” säger någon som fått ”psykbryt” på den senaste i raden av debatter om den icke-religiösa kyrkan.

Och visst känns vansinnet nära när skolverkschef och programledare i P1 diskuterar riktlinjer inför första advent. Frågor som ”När blir en psalm en oskyldig traditionell visa och inte längre ett musikaliskt stycke med kristet budskap?” och ”Hur kan man veta att det inte har en kristen innebörd när en elev tänder ett ljus?” kan ju få vem som helst att se galenskapen närma sig.

Men advent är ingen pittoresk svensk pryl med relativistiskt budskap. Det är en kristen högtid och kan i kyrkan inte firas som något annat. (Utom möjligen i delar av Svenska kyrkan där man avskaffat både himmel och helvete för enkelhetens skull.)

Därför, kan jag tycka, är diskussionen om advent i skolan en annan än den om skolavslutningar i kyrkan. Varken skolavslutningar eller sommarlov har något med kristendom att göra, men det har mycket riktigt länge varit tradition att gå till kyrkan på avslutningen. Med advent är det annorlunda.

Som troende kan jag tycka att advent utan adventsinnehåll blir ointressant och tomt. Så vad ska skolklasser till kyrkan inför första advent att göra om de inte ska fira just första advent? -Deltagande observation inom det etnologiska fältet? Håll ungarna kvar i skolbänkarna i stället och se till att de lär sig något användbart.

På söndag kan i stället alla som vill fira första advent med fördel ta sig till närmsta kyrka. Det kommer att vara hög stämning och garanterat både psalmer, böner och välsignelser. Och det kommer att handla om advent (förhoppningsvis).

Och slutligen, för Skolverkets kommande arbete med ytterligare riktlinjer (något vi svenskar för övrigt verkar vara fullständigt handfallna utan) borde någon ställa frågan om jullov och påsklov. Är det verkligen strikt objektivt korrekt att skolbarn ska kastas ut i ledighet bara för att ett par kristna högtider envisas med att infinna sig?

Claes Arvidsson

Regeringen ger sammantaget en alltför glättad bild av bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband. Försvarsmakten gör likadant. Det är en av slutsatserna i Riksrevisionens granskning RIR 2012:18, och kravet på en mer verklighetsnära redovisning av läget till riksdagen är på sitt sätt rapportens viktigaste rekommendation.

En större öppenhet i stället för hemligstämplad eller teflonbehandlad information är grunden för en bättre försvarspolitik och en bättre fungerande försvarsmakt. Därför är det också så viktigt att Riksrevisionens pågående granskning av det svenska försvaret verkligen lyfter på locket. Den har mandat att få se i princip allt.

Det nya insatsförsvaret har fokus på bortaplan men ska också kunna ha en nationell beredskap här hemma för att som det sägs försvara hela landet, fast det är tills vidare bara tomma ord. Incidentberedskapen är dock ett uppdrag på allvar som ska fungera dygnet runt året runt med förband som i princip ska ha samma beredskap som för att gå ut i krig.

Att det finns ”allvarliga brister” kommer ju inte som någon direkt nyhet. Revisionen pekar på svårigheten att bemanna nyckelkompetenser och att bemanningen i vissa fall är nere på kritiska nivåer  (det kan räcka med att en person blir däckad i influensa för att fartyg ska få stanna vid kaj). Stundtals råder obemanning.

Detta slår hårt mot den försvarseffekt som är möjlig att få ut från befintliga vapensystem. Sålunda har marinens fartyg bara tillgång till en besättning vardera, vilket till exempel gör att korvetterna bara levererar 20-30 procent av det potentiella antalet sjödygn.

Ansvaret för sakernas tillstånd läggs i huvudsak på Försvarsmakten. Skuldfördelningen kan dock diskuteras.

Riksrevisionen konstaterar att det ”normalt ställs låga krav på beredskapen”, det vill säga såsom riskbild och incidenter för närvarande ser ut, och att bristerna därför inte påverkar möjligheten att lösa uppgifterna. Samtidigt konstaterar man att det försvaret ska ha beredskap för ”att uthålligt kunna hantera komplexa och parallella händelseförlopp” – och då ser betydligt värre ut. Det handlar om den för en stat grundläggande förmågan att kunna eller inte kunna hävda sin territoriella integritet.

Ingen liten sak, kan det tyckas.