Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Det är knappast av egennytta som Jan Björklund vill se kärnkraften utbyggd, för själv har han inga problem med energiförsörjningen. Han går för fullt morgon, middag och kväll. Året runt.

Det har varit till stort gagn för Sverige. Genom sina insatser före och under regeringstiden har Björklund mer eller mindre på egen hand förändrat hela den skolpolitiska dagordningen.

Politikerna fortsätter att gräla, men numera handlar det om långt mer meningsfulla saker. I dag handlar debatten om hur kunskapsresultaten kan förbättras och hur viktigt det är med kvalificerade lärare, men det är faktiskt inte länge sedan ämneskunskaper kunde beskrivas som dammigt strunt och lärare som vilka kommunaltjänstemän som helst.

Som minister har Björklund tagit initiativ till förändringar över hela linjen. Det är inte mycket av skolvärldens politiska förutsättningar som ser ut som de gjorde innan alliansregeringen trädde till. Jag har mina dubier på en del punkter men som helhet har reformerna varit en välgärning.

Nu måste de få chans att sjunka in och börja fungera.

Kunskapsskolan behöver fortfarande starka företrädare på den nationella scenen, och det krävs noggrann uppföljning av alla förändringar som gjorts. Kommunpolitikerna och friskoleledarna, som har det praktiska ansvaret, ska känna att de möter höga förväntningar.

Men det är inte läge för någon ny reformomgång. Vad som behövs är inte nya stora riksdagsbeslut utan kommunpolitiker, som ställer tydliga krav på sina skolledare, och rektorer som utövar ledarskap och ser till att lärarna inte dränks av administrativa plikter. Skolans anställda måste få chans att jobba.

Jag har inget att invända mot betyg i fjärde klass, kinesiska i sexan eller examensprov på gymnasiet, som Jan Björklund och FP föreslog i går. I princip. Däremot i praktiken.  Skolan är inte färdigreformerad, men låt den vara färdigreformerad just nu. Ta en paus. Ge lärarna arbetsro.

Björklund kan få utlopp för sin energi på andra fält. I rollen som forskningsminister, till exempel. Eller än hellre, Fredrik Reinfeldt, som justitieminister i en ombildad regering.

Arkiv

Maria Ludvigsson

Av alla problem som EU-politiker och -byråkrater dagligen möter borde unionens icke besiktigade mopeder rent proportionerligt vara ett försvinnande litet. Då kommer förslag om tydliga mopedrestriktioner.

Sveriges radio rapporterar om ett förslag från EU-kommissionen att kräva besiktning av mopeder, precis som bilar idag måste besiktigas.

Statssekreterare i Näringsdepartementet, Ingela Bendrot, meddelar SR att Sverige är emot. Gedigen skepsis mot brysselsk regleringsiver bör alltid vara ingångsvärde när Sverige bidrar i unionsarbetet.

Claes Arvidsson

I artikeln Utan NATO blir Sverige en munsbit (SvD 28/10) tog Claes Arvidsson upp bristen på försvarsgarantier och hur begränsat Sveriges eget försvar. I en replik diskuterar den säkerhetspolitiske analytikern Oscar Jonsson hur skillnaden mellan Sveriges och Rysslands militära styrka kan påverka svensk utrikes- och säkerhetspolitik:

Det råder ingen brist på underliggande politisk konflikt mellan Sverige och Ryssland. Ryssland är den enda staten i vårt närområde som motarbetar de värderingar som Sveriges utrikespolitik bygger på och verkar för. Vidare är Sveriges förmåga att försvara sig direkt sammankopplad med Rysslands militära förmågor och ambitioner. Ryssland är alltså av största betydelse för svensk säkerhetspolitik.

Rysslands försvarsbudget passerade under 2011 Frankrikes och Storbritanniens, och man planerar att spendera en totalsumma på  5 000 miljarder kronor på upprustningen till år 2020. Detta ska bland annat resultera i en miljon soldater och officerare med modern utrustning.

Sveriges försvarsförmåga urgröps däremot över tid på grund av reellt minskande försvarsanslag och hastigt avbrutna materielprojekt, tillsammans med nya JAS-plan som utan skälig finansiering kan skynda på denna process. Vi bygger en försvarsmakt, som Claes Arvidsson betonade i ledarartikeln, som passar för NATO och bär redan mödan för ett medlemskap samtidigt som vi som bäst kan hoppas på att få hjälp när det skulle behövas.

Den fråga som ännu lämnats obesvarad är vilken betydelse dessa två utvecklingar har när de förenas och verkar tillsammans. Har militär makt någon användbarhet och relevans i mellanstatliga relationer 2012?

Även om en storskalig invasion inte är trolig finns det fortfarande många användningsområden för militär makt för att nå politiska mål. De tydligaste exemplen är militärövningar och territoriella kränkningar. De ger båda  konkreta signaleringsmöjligheter om vad man skulle kunna uträtta militärt, och kan kombineras med politiska påtryckningar för att påverka i särskilda frågor.

En ytterligare aspekt är det symbolvärde en stark militär har för den ryska staten. Sedan andra världskrigets slut har militären varit den främsta av statens institutioner och åtnjutit en speciell ställning i samhället på ett sätt som är svår att förstå i Sverige. Om Ryssland har en stark militärmakt, kommer landet att känna sig tryggare att föra en mer aggressiv utrikespolitik.

När det militära förmågeglappet ökar sänks den ryska tröskeln för att påverka Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.
Generalstabschefen Makarovs uttalande att mer än halva Sverige ligger i Rysslands ”legitima intressesfär” eller Carl Bildts uppmanande till Kronofogden att inte utmäta en rysk bostad i Stockholm med hänsyn till att det kan ”skada svensk-ryska relationer” trots att högsta domstolen funnit det rätt och riktigt, kan ge smakprov på vad som riskerar att bli en ny verklighet i det svensk-ryska förhållandet.

Frågan om militär maktutövning hur översätts till politiskt inflytande är komplex och utan tydliga svar. Det börjar dock bli dags att inse att våra grannländers säkerhetspolitiska inriktningar inte är fantasiprodukter skapade av ”ryssofober”, utan att det finns djup förståelse bakom beslut som Norges ökning av försvarsanslaget med 7 procent eller Finlands införskaffande av världsledande kryssningsrobotar. När börjar vår regering ta ansvar?

Oscar Jonsson
Säkerhetspolitisk analytiker

Maria Ludvigsson

När världen fullständigt nonchalerar nostalgikerna och utan hänsyn utvecklas och intill oigenkännlighet förändras, vägrar LO. Nymodigheter är för tunnisar, nu grabbar vi nävarna, sträcker dem upp i skyn och sjunger Internationalen – som man alltid har gjort.

Medlemmarna må lämna, 1:a maj-leden glesna och borgarna leda Arbetarepartiet, men LO:s raison d’être är ännu Den kollektiva kampen.

Socialdemokrater accepterar skattesänkningar på över 90 miljarder, gillar läget och utgår från, om inte verklighetens folk, så i alla fall folkets verklighet. S väljare följer inte med när partiet sjunger med LO. De har blivit medelklass, högutbildade, semesterresenärer och självständiga.

Medan LO utreder sitt kongressbeslut, definierar vad non profit är och eventuellt enas om resultatet, försöker S-ledaren Löfven ena partiets tämligen skilda falanger. Det är en skiljelinje mellan verklighet och nostalgi, mellan realism och romantik.

Precis som när löntagarfonderna baxades ända fram till riksdagsbeslut talas om övervinster. Det är vinsterna som bekymrar och därför tar sig arbetarrörelsen an problemet vinst och finner finurliga sätt att finta såväl välfärdsföretagare som de egna kritikerna.

Löfven uttalade sig i DN (24/10). Inget förbud, men krav på öppen bokföring och insyn i varje enhets ekonomiska utfall. På så vis pressas vinsterna bort menar Löfven:

”Tvingas du redovisa per enhet, kommer du att tvingas redovisa de inkomster och kostnader du haft, exempelvis personalkostnader och materialkostnader. Då kommer inte de här vinsterna att kunna uppstå.”

Hmm… Det är tveksamt. LO:s största förbund, Kommunal, har en ordförande som snarare ser vinster som en naturlig del av ett företags villkor. Annelie Nordström sade i Dagens Samhälle tidigare i höst: ”Hur man än vänder och vrider på det så behöver alla verksamheter, oavsett hur de drivs, gå med ett visst överskott för att utvecklas. Och jag tror också att det i viss utsträckning behövs vinster.”

I Dagens Samhälle (25/10) intervjuas en annan socialdemokrat, Jan Nygren, och han framhåller ytterligare en aspekt. Finansieringsfrågan är lika aktuell och svår alldeles oavsett hur LO tolkar non-profit. ”Om vi tror att vi kan klara den här utvecklingen enbart med hjälp av offentlig finansiering kommer vi att få problem.”

Men LO vägrar. Tobias Baudin säger till Svd (24/20) att Löfvens förslag att komma åt ”övervinster” genom att ge medborgarna insyn i välfärdsföretagens ekonomiska detaljer, inte är i närheten av vad LO vill se. ”Vad gäller vinstreglering så räcker det inte. Vi anser att det behövs en form av vinsttak.”

Så kom partistyrelsens förslag i fredags. Inget vinsttak men kvalitetskrav och kontroller. LO mjuknar en aning och låter meddela att man inte har något emot S förslag, men att det inte är tillräckligt.

Där är vi nu.

Och LO har fortfarande en verklighet att förhålla sig till där deras medlemmar, eller presumtiva dito, har barn i friskolor, använder rut-tjänster, hemtjänster från privata företag, omsorgsboenden och sjukvård som bedrivs av andra än kommuner och landsting. Hur gärna Baudin och Thorwaldsson än vill sjunga kollektiva kampsånger och sträcka händerna mot skyn, är medlemmarnas verklighet en annan.

Claes Arvidsson

Sannfinländarnas partiledare Timo Soini har utropat sig till segrare i söndagens kommunalval. Och så kan man ju se det. Partiet fick 12,3 procent av rösterna, vilket innebär att man ökade med 7 procentenheter.

Men man kan också se resultatet som en brakförlust, eftersom Sannfinländarna fick 19 procent i förra årets riksdagsval. Kanske är det ett tecken på att attraktionskraften avtagit och att alla skandaler som kantat partiet lokalt och på riksnivå har trängt igenom? Det kan också avspegla att varken invandring eller Europa var på den lokala tapeten.

De finländska moderaterna i Samlingspartiet höll ställningen som största parti  (21,9 procent) men det är tätt i täten i förhållande till Socialdemokraterna (19,6)  och Centern (18,7).

Claes Arvidsson

I går gick Ukraina till val för att rösta fram ett nytt parlament. En av de internationella observatörer som följt valet är den moderata riksdagsledamoten Marietta de Pourbaix-Lundin. Jag  frågade jag henne om intryck från valdagen:

Hur många valobservatörer har Europarådet haft på plats?

– Vi är 40 valobservatörer från Europarådets parlamentariska församling.

Och vilka andra organisationer har deltagit övervakningen av valet?

– OSSE, EU och NATO är också med. Alla fyra ska göra ett gemensamt pressmeddelande.

Hur har kontakterna varit med president Janukovitj regeringsparti (Regionernas parti) och oppositionen?

– Vi har lyssnat och haft möjlighet att ställa frågor till företrädare för tio olika partier.

Var valövervakade du?

– Jag började  min valövervakning 30 minuter innan vallokalen öppnade i en liten by öster om Kiev. Det var en märklig upplevelse när ordföranden bad alla valförrättare ställa  sig upp och så spelades nationalsången. Sedan åkte jag till Yagotin, som ligger ungefär 10-12 mil öster om Kiev.

Vad har du sett?

– Valdagen verkar i stort OK, men då måste man ha i minnet valkampanjen tiden före valet. Två kända oppositionsledare är i fängelse efter att ha blivit dömda i politiskt motiverade rättegångar. Media är styrt av oligarker, det saknas pluralism och rapporteringen är ensidigt till förmån för regeringspartiet. Lägg därtill röstköp av så kallade oberoende kandidater kopplade till Regionernas parti.

I ”min vallokal” vann Enade oppositionen stort. Två blev ODAR och trea Svoboda. Janukovitj Regionernas parti kom först på delad fjärde plats med kommunisterna.

Och vad har du hört från andra valövervakare?

– Jag kommer just från en intern briefing med Europarådet. Alla rapporterar om en relativt lugn dag men att sammanräkningen har dragit ut på tiden. Ingen rapporterar att Regionernas parti har vunnit i de vallokaler vi fanns på plats. I det proportionella valet har Enade oppositionen vunnit.

En kritisk punkt är dock när siffror från alla vallokaler ska matas till Centrala valmyndigheten via dator på distriktsnivå. Bara två personer får vara med och ingen valobservatörer.

Valet har beskrivits som något av ett ödesval för Ukraina. Vad händer närmast?

– Vad som händer nu är svårt att säga utan ett definitivt valresultat, ett resultat som förmodligen kommer att överklagas. Oppositionen har sagt att de skulle ha en parallell sammanräkning, men den har jag ännu inte sett. Om Regionernas parti får tvåtredjedels majoritet i parlamentet (möjligen med ”köp” av ledamöter) är risken stor att konstitutionen ändras så att presidenten väljs av parlamentet inte som nu av folket.

 

Uppdatering: Läs de interntionella valövervakarnas slutomdöme här.

Claes Arvidsson

som hörs från socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt håll är att Sverige måste stå utanför Nato, eftersom Sverige annars skulle förlora trovärdighet som medlare i internationella konflikter.

Kan det vara riktigt?

Hur var det egentligen med Osloavtalet? Det norska medlemskapet i Nato var uppenbarligen inte något hinder för att medla i början på 1990-talet – och det är knappast medlemskapets fel att förhoppningarna om en lösning på konflikten inte infriats. Senare har Norge också medlat i inbördeskrigets Sri Lanka och har nu ett permanent freds- och försoningsinstitut i Burma.

Låt mig tänka efter hur det ser ut med svenska medlingsinsatser i någorlunda närtid. Jag kan inte komma på ett enda exempel utom den viktiga insats som Sverige gjorde i Baltikum för att avveckla Sovjetmakten och Ryssland. Nu är de tre baltiska staterna medlemmar av både EU och Nato.

Och hur är det med Nato då? Hot mot världsfreden?

Tja, Ett sätt att beskriva Nato är påminna om att Nato är FN:s främsta verktyg för att det internationella samfundet ska kunna gripa in militärt i en konflikt. Som i Libyen.

Vad ska man säga mer än att S och V-argumentet visar att man inte märkt att det kalla kriget är över.

Och ska det väl tilläggas inte heller tagit in att Sverige också under kalla kriget hade ett långtgående, då hemligt, samarbete med Natoländer och att Nato också då var det yttersta skyddet för Sverige.

PJ Anders Linder

Den brittiska staten är knappast mer välskött än den svenska, men den som vill ha sina politiker världsvana, bildade och spirituella har betydligt mer att hämta i London än Stockholm. I det offentliga samtalet gäller samma sak.

En stilig påminnelse finns i det nya numret av tidskriften Standpoint, där redaktören Daniel Johnson sätter tänderna i ett uppmärksammat tal av Ed Miliband.

Labourledaren framträdde nyligen vid partiets kongress i Manchester och gav sig på att plocka poäng genom att åberopa ett klassiskt anförande som hölls i samma stad, fast 140 år tidigare, av den legendariske konservative premiärministern Benjamin Disraeli. Denne betonade den sociala sammanhållningens betydelse i ett Storbritannien som var ännu långt mer av ett klassamhälle än dagens och gav bland annat en av sina romaner undertiteln de två nationerna.

Där var den store toryn på rätt spår, menar nu Miliband, naturligtvis med udd mot efterföljarna i dagens liberalkonservativa regering, som han anklagar för att driva klasspolitik och splittra landet. ”Vi måste vara ett ennationsparti, bli en ennationsregering och bygga ett Ennationsstorbritannien”; det var Milibands budskap.

Kraftfulla grejor? Genant för David Cameron som leder ett land i ekonomiskt trångmål där många sitter trångt? Så kunde det ha varit. Men Johnson påpekar att det verkar som om Miliband glömt en detalj: att läsa vad Disraeli faktiskt sade.

Toryledaren öppnade sitt Manchestertal med att vältaligt försvara monarkin och statskyrkan, varefter han föreslog en radikal idé: att lagstifta om bättre offentliga sanitetsförhållanden. Det var inte precis något NHS han föreslog, konstaterar Johnson, utan Disraeli ville att ”staten skulle ta på sig den modesta uppgiften att genomdriva minimistandarder snarare än att tillhandahålla monopoltjänster som avskaffar konkurrensen”. Vad gäller arbetarklassen, sade han (1872) att dess framtida framsteg ”i hög grad beror på arbetarklassen själv”.

Det här med ”en nation” nämnde han över huvud taget inte i Machester utan begreppet är härlett ur den där varningen i romanen Sybil för att Storbritannien ska söndras i två grupper eller klasser som står mot varandra.

Hur ville han då förhindra detta? Jo genom ”en romantisk allians mellan monark och folk”.

Kungadöme, etablissemang, imperialism, hjälp genom självhjälp och ovanpå detta en och annan hälsovårdsnämnd: jag tror inte att David Cameron är i närheten av att vilja driva den dagordningen. Och det vill väl knappast Miliband heller, han ville bara svänga sig med historiska paralleller, stjäla sina motståndares historia och plocka några stilpoäng. Fast sådana övningar kan vara riskabla i en politisk kultur där bildningen fortfarande lever.

 

 

Claes Arvidsson

Italien har blivit ett ociviliserat, barbariskt och odemokratiskt samhälle. Så löd domen från Silvio Berlusconi sedan den tidigare premiärministern fällts för skattebedrägeri och dömts till fyra års fängelse. Och det var väl vad man hade kunnat vänta sig från honom.

De fyra åren förvandlades dock raskt av domstolen till ett års fängelse med hänvisning till en lag som antogs 2006 i syfte att minska överbeläggningen på fängelserna. Den lagen initierades inte av Berlusconi, som däremot under sin tid vid makten fixade och trixade med lagstiftningen för att hålla hotande åtal borta. Det har också nytta av i det aktuella målet. Genom att korta preskriptionstiden har han redan undgått fängelse i samband med andra åtal och sannolikt kommer han att hinna undan också denna gång innan målet är avklarat i högre instanser.

Flera andra åtal hänger  över honom men om han fälls i dessa kan slutresultatet alltså ändå bli att han går fri.

Den goda nyheten är att Berlusconi har sagt att han inte länge avser att göra comeback i politiken inför de parlamentsval som ska hållas nästa år (då det i alla fall är tänkt att teknokraten Mario Monti ska kliva av som premiärminister).

Under sin tid vid makten använde han den som medel för att gynna sig själv, skämde ut landet genom allehanda skandaler och lämnade ett konkursbo till land efter sig.

Det sista som krisande och reformtrött Italien behöver är att Berlusconi återvänder till politiken.

Den dåliga nyheten är att Berlusconi nu säger att han att har ändrat sig. Dock ska han inte ställa upp som kandidat till premiärministerposten.

Man kan också undra om italienarna har fått nog av honom – om man väljer att sätta sitt hopp till Berlusconi eller någon annan som inte är beredd att se verkligheten i vitögat blir inte roligt för Italien. Och det påverkar hela Europa.

 

Claes Arvidsson

På söndag är det parlamentsval i ett Ukraina som under de senaste åren präglats av en starkt negativ utveckling. Från att ha strävat mot Europa liknar Ukraina under president Janukovitj allt mer ett miniputinland. Valet – räkna med fusk och manipulativa grepp – har beskrivits som ett ödesval.  Själv tror jag att slaget är förlorat för ett antal år.

Läs mer om valet här.

På måndag kommer en rapport ledarbloggen direkt från Ukraina om hur valet sköttes på.