Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Det grälas för fullt om höstbudgeten, och i den förväxlingskomedi som är modern svensk politik kommer replikerna från ombytta håll. Socialdemokraternas Magdalena Andersson kritiserar regeringen för att höja utgifterna till den grad att överskottsmålet äventyras, medan Anders Borg anklagar S för att vara alltför återhållsamma. Samtidigt hävdar förre LO-ekonomen Sandro Scocco (Brännpunkt 29/9) att regeringen i själva verket stramar åt, men att man marknadsför åtstramningarna som stimulanser.

Alla har sin åsikt om hur många miljarder staten ska spendera. Vad man skulle önska är mer diskussion om vad miljarderna ska användas till – och hur de kan nyttjas på bästa sätt. Vi talar trots allt inte om resurser som flödar ut något magiskt ymnighetshorn på finansdepartementet utan om pengar som individer och företag ska avstå och betala i skatt.

Kan de känna sig trygga i förvissningen om att skattemedlen används på bästa möjliga sätt och att de får valuta för pengarna? Jag är tyvärr inte säker.

I den norska affärstidningen Dagens Næringsliv pågår en läsvärd serie om staten och utgifterna. Det är nyttig men inte upplyftande läsning. Professorn vid Handelshögskolan BI, Leif Helland, beskriver läget så här: ”Jag tror att det är mycket av pengarna vi använder över statsbudgeten vi inte vet vad vi får för.” I en artikel om sjukvårdspolitik beskrivs hur de ansvariga envisas med att driva igenom stora nationella projekt utan att först pröva idéerna i mindre skala. Rubriken: ”Övermannas av reformkåta politiker”.

Professor Lars-Erik Borge i Trondheim konstaterar att känslan av välstånd bryter ned viljan till hushållning: ”Norge är ett rikt land, och det är vissa saker som tyder på att man i stället för att effektivisera tjänsteproduktion beviljar mer pengar för att lösa problemet.”

Sverige är inte lika rikt som oljelandet Norge. Men här finns en känsla av att vi klarar oss bra medan andra i EU går på knä, och att restriktionerna som de kämpar med inte gäller för oss. Vi satsar medan andra får spara, har blivit en slogan från regeringshåll.

Det stämmer att det bättre för Sverige än för många andra. Men relativ framgång är inget skäl till slöseri. Statsutgifterna är lika mycket medborgarnas pengar oavsett om det går bra eller dåligt i ekonomin. Det finns alltid skäl att utvärdera, följa upp och vara sparsam, och här finns stora brister i dag.

Framför allt är det slående hur få partier och politiker som profilerar sig på att stoppa slöseri och ge bättre valuta för pengarna. Hur många av höstens budgetutspel har handlat om att staten ska sluta göra något eller att något har blivit billigare?

Möjligen håller vi lite bättre i pengarna än Norge, men det finns väldigt mycket kvar att göra.

 

Arkiv

Claes Arvidsson

Läs mer om måndagens parlamentsval i Georgien: här.

Benjamin Katzeff Silberstein

Dagis, församlingslokal och arbetsrum. Det är vad som finns i den Judiska församlingens lokaler i Malmö, som drabbades av ett sprängdåd natten till idag.

Stadens politiker, och främst kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), har fått mycket kritik för sin oförmåga att erkänna och hantera hatet mot Malmös judar. Vällovliga projekt som dialogforum har dragits igång för att förebygga hatbrott.

Utan att se judehatet i Malmö som ett problem med specifika orsaker och mekanismer kommer man aldrig att kunna komma åt det på allvar. Därför blir det märkligt när föreståndaren för Malmös dialogforum igår talade om att spänningar mellan grupper i staden ligger bakom (SvD 28/9).

Men förföljelserna mot Malmös judar orsakas inte av spänningar, utan just av hat mot judar. Det är där problemet ligger, och det måste Malmös styrande inse.

Claes Arvidsson

Judar som flyttar från Malmö för att de känner sig otrygga bara för att de är judar, har rönt internationell uppmärksamhet. Detsamma har gällt Ilmar Reepalus uttalanden om att Malmös judar själva bär ett visst ansvar för antisemitismen. Enligt kommunalrådets analys – i en anda av kollektivt skuldbeläggande – var det Israel eller närmare bestämt den israeliska regeringens agerande i Gaza som förklarade saken.

Skandalen fick till och med president Obamas särskilda sändebud i arbetet mot antisemitism att ta vägarna förbi Malmö och Reepalu i örat. Omskrivet förstås.

Och i natt genomfördes ett sprängattentat mot Judiska församlingen på Kamrergatan. Två personer är gripna men ännu är motiv och omständigheter inte kända.

Mot den här bakgrunden är det en god gissning att den syn på Israel som kommer fram i opinionspejlingen Transatlantic Trends kommer att väcka eko. Sverige sticker ut.

Bland de tolv EU-länder som ingår i undersökningen intar Sverige den mest negativa hållningen till Israel. Av de tillfrågade har 68 procent en (något eller mycket) negativ inställning till Israel medan 19 procent säger sig vara (något eller mycket) positiva.

24 procent är starkt negativa mot bara 2 procent starkt positiva.

Det kan jämföras med 51 respektive 34 procent för EU12. I EU är det också färre som är starkt negativa (15 procent) och fler som är starkt positiva (5 procent).

Sverige skiljer alltså ut sig. Varför? Svaret bottnar i att Israel ses genom en enda prisma, konfliktperspektivet. Och utifrån ett klart ställningstagande mot Israel. Jag tycker också att israeliska regeringar över åren har förtjänat kritik – och det gäller inte minst den nuvarande ministären Netanyahu som inte precis har rosat marknaden när det gäller att komma vidare med den israelisk-palestinska fredsprocessen. Det är inte någon lustiger dans som pågår, men också på det här golvet krävs det två för finstämd tango.

Bilden av Israel som skurkstat befästs när raketregnet från Gaza underrapporteras medan skepp med aktivister till den destinationsorten får väldigt mycket inkännande uppmärksamhet. På motsvarande sätt skulle man kunna ge Israel lite välvilja för att man i det som är ett krig (med vapenvilor) mot terrorister utan konventionsbundna regler faktiskt försöker upprätthålla en etisk och legal standard. I Israel är det en jurist som har sista ordet i fråga om extra-legala avrättningar på distans (och inte premiärministern) medan det i USA är  president Obama som fattar beslut vem som ska få påhälsning av en drönare.

Den arabiska våren har väckt stora förhoppningar om demokratiska framsteg. Till saken hör dock att Israel fortfarande är en ö av frihet i regionen. På en skala 1 – 7 i den årliga globala granskning som görs av Freedom House får Israel högsta betyg i fråga om politiska och näst högst vad gäller medborgerliga rättigheter. Det betyder inte att allt är idyll, men det erkännandet borde också höra till en bild som inte är endimensionell.

Det är sällan som man ser skymten av den varierade och stundtals hetsiga israeliska inrikesdebatt som pågår om det mesta: hur framgångsrikt man reformerade ekonomin 1990-talet och hur man som svar på förra årets protester har tagit nya tag, eller för den delen det dynamiska high-tech-innovationslandet. Det är också Israel.

Som alltså 68 procent av svenskarna inte gillar.

Claes Arvidsson

Polen och Sverige har utomordentligt goda bilateral förbindelser och agerar i många fall gemensamt i EU. Inte minst gäller det EU:s agerande mot det nya östeuropa – de stater, bland andra Ukraina och Vitryssland – som omfattas av det östliga partnerskapet. Som stående utanför eurosamarbetet har Sverige och Polen också ett gemensamt intresse av att försöka säkerställa att utanförländernas röster blir hörda när EU under krisens kalla stjärna stöps om.

Båda länderna har ambitionen att tillhöra EU:s kärna.

Där slutar likheterna.

Anders Borg mästrar finansministerkollegerna och håller armlängds avstånd till krisländerna. Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring andades mer av avstånd än närhet till Europa. Carl Bildt har skrivit klokt på Brännpunkt om behovet av en förnyad europadebatt och varför:

”Från svensk sida ska vi naturligtvis vara med och forma denna framtid. Det är av stor vikt att vi själva inte tar eurokrisen till intäkt för att distansera oss från Europasamarbetet, och av lika stor vikt att euroländernas ansträngningar att lösa krisen inte leder till institutionella lösningar som exkluderar Sverige och andra icke-euroländer från centrala europeiska beslut.”

Men vad innebär det konkret?

Det råder en räddhågsen tystnad som bejakar en dålig svensk tradition i förhållande till Europa – samtidigt som debatten om EU:s framtid är i full sving på andra håll. Och det finns onekligen mycket att tala om. Som att krislösningarna leder till minskad nationell suveränitet och att tendensen förstärks att EU rör sig i olika hastigheter. Tyskland vill ha ett nytt fördrag med mer politisk union. EU-kommissionens ordförande Barroso vill ha en federation.

Kort sagt, det händer något därute.

Polen förhåller sig till detta aktivt och öppet. Förra året manade premiärminister Tusk (ärkefienden) Tyskland att ta sitt ansvar för euron genom att ta ledningen. För ett par veckor sedan var utrikesminister Sikorski en av 11 EU-utrikesministrar (nej, Carl Bildt fanns inte med) som lade fram ett omfattande reformförslag med sikte på fördjupad integration. Den polska regeringen vänder sig också direkt till medborgarna, som i en lång artikel i den största dagstidningen Gazeta Wyborcza (15-16/9) med rubriken ”Mer Europa – och mer Polen i Europa”.

Här tar man bland annat upp hastighetsproblemet och konstaterar att de länder som står vid sidlinjen och bara tittar på kommer att förlora inflytande. Sedan slår man fast Polen får inte tillåta sig själv att bli marginaliserat i EU, eftersom det är en grund för landets utveckling och geopolitiska säkerhet. I artikeln varnas för fragmentering och desintegration.

Vägen framåt går – enligt artikeln – via starkare EU-institutioner  i kombination med val av ”institutionsföreståndare”, och ökad förankring i de nationella parlamenten och i EU-parlamentet.

Allt detta kan man som medborgare hålla med om – eller inte – men det bidrar till att väcka debatt om en debatt om EU som obevekligen närmar sig.

Både Sverige och Polen säger sig alltså vilja tillhöra EU:s kärna. Skillnaden är att Polen – när landet söker sin roll i EU – gör detta som ett betydligt större land och med ambitionen att göra Tyskland och Frankrike sällskap som EU:s tungviktare. Inget kan bättre åskådliggöra detta än det tal som Sikorski nyligen höll på slottet Blenheim utanför Oxford och där han läxade upp britterna för drivas av ett ”falskt medvetande” när det gäller Europa.

Men vad vill Sverige?

PJ Anders Linder

Militärattachén vid Finlands Stockholmsambassad, Anders Gardberg, konstaterar i ett inlägg på sin blogg att han läser de svenska försvarsbloggarna med stor behållning. I övrigt är han – med ett undantag – inte så imponerad av den svenska försvarsdebatten: ” … med undantag av en ledande dagstidning (jag lämnar det åt den upplyste läsaren att gissa vilken) så verkar media eller den stora allmänheten fortfarande vara mer intresserad av frågor om rätt person vann Robinson eller den om det är lämpligt att Pippi Långstrumps apa herr Nilsson skall få platsa i en dödsannons.”

Benjamin Katzeff Silberstein

Offentliga annonsutrymmen måste få köpas upp av vem som helst – inom rimliga principer – oberoende av vilken politisk uppfattning som torgförs. Därför är det märkligt att statliga Jernhusen, enligt Aftonbladet, vägrat att ta in annonser från fackförbundet Seko. Annonserna i fråga har, enligt tidningen, kritiserat avregleringen av järnvägen, och Jernhusen, som äger stationshusen, har stoppat annonserna med hänvisning till att kampanjen ”kritiserar den marknad som vi själva och [deras] kunder verkar på.”

Hade Jernhusen varit privatägt hade det naturligtvis varit helt upp till dem själva att välja sina annonsörer, men som statlig bolag bör man inte göra den typen urval. Seko borde få driva med avregleringen på Jernhusens annonsplatser, lika mycket som eventuella (ny)liberala annonsörer borde tillåtas annonsera för en privatisering av bolaget.

Maria Ludvigsson

Sedan blev det lite svårare. Efter Löfvens inkännande tal om kopplingen mellan företag och jobb har han nu kommit till den punkt på programmet då politiken måste bli konkret. Socialdemokraternas försök att sälja in delar av skuggbudgeten, som om dessa i likhet med budgetpropositionens delar vore kommande reformer, går inte helt av sig självt.
I går handlade det om fas 3 i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin. Den är komplicerad och inte ens dess politiska upphovsman, förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin, tycker att den fungerar som det var tänkt.
Fas 3 infaller efter 450 dagar i garantin och omfattar i dag ungefär 30 000 personer. När varken fas 1 eller fas 2 genom coachning, arbetspraktik och arbetsträning har lett till jobb ska den tredje fasen bidra med ”sysselsättning hos en anordnare”. En sista chans att få arbetslivserfarenhet och därigenom öka sin anställningsbarhet.
Sedan 2011 finns det för personer i fas 3 även ett särskilt anställningsstöd där en arbetsgivare får 85 procent av lönen täckt under ett år. S förslag innebär att liknande anställningsstöd ska finnas även för offentliga arbetsgivare och för föreningar.
Frågan är om s-varianten av fas 3 verkligen innebär det Stefan Löfven och Ylva Johansson i går ville påskina.
”Det här handlar om riktiga jobb och riktig utbildning” sa Johansson. Och i jämförelse med ”sysselsättning hos anordnare” smäller naturligtvis riktiga jobb högre. Men vid närmare besiktning av s-förslaget är det svårt att helt ryckas med i Johanssons entusiasm. Hon sade även att detta skulle leda till att fas 3-problematiken skulle lösas ”relativt snabbt”.
Problemet har varit att hitta jobb och arbetssökande inom fas 3 som matchar varandra. Av de senaste årens rejäla arbetskostnadsminskningar riktade till företag som anställer unga, kan man delvis utläsa att ett sänkt pris på existerande jobb inte löser allt. Det behövs även nya jobb, med lägre kompetens- och utvecklingströsklar och lägre ingångslöner.
Möjligen var Löfven aningen mer ödmjuk än Johansson. Efter kommentarer om fas 3 och de långtidsarbetslösa tillade han att ”Vi återkommer med fler förslag om hur den kurvan ska knäckas”. Gör gärna det.

Maria Ludvigsson

För varje gång jag hör vinstmotståndarna tala om det, blir summorna som slussas till så kallade kanalöar allt högre. Det är miljarder skattekronor som lämnar landet varje gång någon kritiker öppnar munnen. Frågan hur det egentligen ser ut är högintressant.

Dagens Samhälle har nagelfarit de största vårdbolagens balansräkningar och funnit att det sällan handlar om utdelningar i miljonklass. Faktum är att det sällan handlar om några utdelningar alls. Läs artikeln på Dagens Samhälles sajt.

PJ Anders Linder

Ekonomerna Magnus Henrekson och Tino Sanandaji har en mycket läsvärd artikel på dagens DN Debatt. Är det verkligen rätt att, som regeringen, prioritera en sänkning av bolagsskatten, frågar de. Sverige behöver för all del en konkurrenskraftig bolagsskatt för att locka internationella företag att investera, men medan bolagsskatten ligger på i alla fall hygglig nivå redan i dag är situationen prekär vad gäller kapitalskatten. Den är dubbelt så hög som i jämförbara länder.

Det har funnits en föreställning om att hög skatt på företagande inte spelar någon större roll för investeringarna i ett land. Tanken har varit att investeringar, som på grund av den höga skatten inte görs av svenskar, i stället kommer att genomföras av utländska intressen, som betalar låg kapitalskatt någon annanstans. Detta må låta bestickande som teoretisk spekulation, men Henrekson/Sanandaji påpekar att det inte stämmer överens med den praktiska verkligheten. Hemvist spelar roll. Det finns en ”home bias” i investeringarna, för att tala ekonomiska, och när skatten blir för hög blir investerarna hemma biased mot att investera.

Som lök på laxen tar Sverige ut skyhög skatt på personaloptioner: ett instrument som gör det möjligt för entreprenörer utan egna förmögenheter att ta in externt kapital och inte bara få lön utan också bli delaktiga i ett företags värdetillväxt. Att skattesatsen är hög betyder inte att skatten genererar några större intäkter till staten – den är så hög att den stoppar aktiviteten som ska beskattas – så en reform är dessutom billig ur statens perspektiv. Det finns bara en fråga att ställa till regeringen: Vad väntar ni på?

Henrekson/Sanandaji har presenterat sina resultat i två färska rapporter till Företagsskattekommittén. Jag har skrivit om dem förut, till exempel här och här, men de förtjänar långt mer uppmärksamhet än så.