Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

På Centrala etikprövningsnämndens hemsida läser jag:

”Från den 1 januari 2004 finns en lag om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen). Den omfattar forskning på levande personer, men också forskning på avlidna och på biologiskt material från människor samt forskning som innebär hantering av känsliga personuppgifter.

Den 1 juni 2008 har vissa ändringar i etikprövningslagen trätt i kraft, bl.a. har lagens definition av forskning ändrats för att tydliggöra vilka aktiviteter som ska etikprövas enligt lagen. Lagens tillämpningsområde har utvidgats så att all forskning som innefattar behandling av s k känsliga personuppgifter ska etikprövas, oavsett om forskningspersonen lämnat sitt uttryckliga samtycke eller inte. En ytterligare utvidgning av lagens tillämpningsområde är att även forskning som utförs med en metod som innebär uppenbar risk att skada forskningspersonen ska etikprövas.”

Det är onekligen ett viktigt och grannlaga arbete. Kräver en hel del etik, kan man tänka.

Nu visar det sig att beslut daterats bakåt i tiden – allt för att undvika att det blev uppenbarat att ärenden har varit liggande i flera år utan åtgärd. När Dagens Medicin begärde ut handlingar ändrade man också på layouten (den gamla adressen klipptes in för att synka med rätt, det vill säga fel, datum).

Vi ville göra så att besluten såg riktiga ut, det var en ren administrativ åtgärd, kommenterar man från Centrala etiknämnden.

Så mycket för etikprövningen.

Nog kan man undra hur nämnden bokför sina personalfester.

Arkiv

PJ Anders Linder

Svenska Dagbladets förre chefredaktör Hannu Olkinuora har avlidit efter en kort tids sjukdom. Vi var inte på tidningen samtidigt och jag kände honom inte, men han spelade en nyckelroll i ett mycket viktigt skede av tidningens utveckling. Mats Johansson var politisk chefredaktör och skriver minnesord på sin blogg.

Benjamin Katzeff Silberstein

Göran Lambertz har en poäng i sina artiklar på DN Debatt, där han idag återigen skriver om fallet Bergwall/Quick. Många av dem som övertygat talar om Bergwall som oskyldig till samtliga mord han stått åtalad för drar slutsatser om sådant som de omöjligen kan känna till fullt ut. Ett antal processer pågår ännu och det finns mycket som ännu inte är klarlagt. Det är varken upp till mig eller andra ledarskribenter och debattörer att döma huruvida bevisen mot Bergwall är rimliga eller ej, det får domstolarna avgöra.

Men den poäng Lambertz har drunknar i sammanhanget. När han återigen går ut i DN och för den debatt om bevis som hör hemma rättssalen begår han samma misstag som i sin första debattartikel. Lambertz tycker att han sitter inne på så mycket information att det är hans plikt att dela med sig av den, men det går inte att komma ifrån att kontentan av det han skriver blir att ett justitieråd – en av de högsta företrädarna för rättsväsendet – frångår principen om att alla är oskyldiga till motsatsen bevisats. Hans argument kan sammanfattas: Bergwall är friad men kan ändå vara skyldig. Det anstår inte ett justitieråd att argumentera på det viset.

Lambertz förnekar det, men ett av hans syften tycks vara just att påverka utgången i den resningsprocess som ännu pågår. Att ord från en av landets högst uppsatta jurister i frågan inte skulle kunna väga tungt i sammanhanget är ganska osannolikt.

Man kan även ifrågasätta själva grunden till Lambertz artikelskrivande. Han hävdar själv att han sitter inne på så mycket relevant kunskap i fallet att det är hans plikt att dela med sig av den, men i den förra artikeln visade sig hans fakta vara minst sagt tunna. Även många av de bevis han tar upp i dagens artikel har bedömts ohållbara av åklagare och hovrättsdomar.

Det är tydligt att Lambertz främsta syfte är att rädda sitt eget skinn. I egenskap av JK har han tidigare gått igenom domarna mot Bergwall utan att hitta några större fel. Ingen kan hindra Lambertz från att debattera bevisen mot Bergwall, men vill han till varje pris göra det bör han först lämna sin post som justitieråd i högsta domstolen.

Sanna Rayman

På dagens ledarsida finns en kortad version av nedan text. Repliken gäller den diskussion som föranletts av Göteborgsforskarna Staffan I. Lindbergs och Richard Svenssons bok Rösträtt till salu, som bygger på World Values Surveys data. Repliken är skriven av Bi Puranen som är Generalsekreterare i World Values Survey (WVS) samt  Principal Investigator för WVS Sverige och ger en lite annan bild av WVS-resultaten.

Här följer den fullständiga versionen av repliken:

———–

 

Replik angående forskarhatten, demokratiattityderna och World Values Survey

 

Under de senaste fyra decennierna har många ledande forskare uttryckt oro över att stödet för demokratin minskar – samtidigt har andra visat på motsatsen. Frågan är viktig. Det senaste inlägget  där en sådan oro uttrycks görs i boken “Rösträtt till salu – det nya hotet mot demokratin” skriven av Staffan Lindberg och Richard Svensson. Där drivs tesen att unga i Sverige blir allt mer skeptiska till demokrati och att detta till dels är friskolornas fel. Resultat från World Values Survey (WVS) används som belägg. Om dessa belägg granskas i ett vidare, globalt perspektiv framträder en mindre dramatisk bild. Några av de resultat som framkommit med stöd av WVS är följande:

 

Sverige är ett av de länder – eller rentav det land i världen – som ser mest positivt på demokrati. Detta gäller även för de unga. Däremot finns det en generell global nedgång vad gäller demokratins betydelse som är högre bland unga än bland äldre, så ock i Sverige. Detta har förstås inget med vårt skolsystem att göra.

Den globala nedgången är störst bland de gamla demokratierna. En förklaring till detta är att  ju högre andel emancipativa (frihetliga) värden människor ger uttryck för, desto mer kritiska blir de mot institutioner. De kräver rätt att själva fatta sina beslut och har ökad tolerans mot oliktänkande (som då också vågar visa sina tankar). Sverige är det land i världen som har högst andel emancipativa värden och det har varit så  i decennier nu. Nedgången för unga är således ett kvitto på att demokratin fungerar – inte tvärtom.

 

Det finns en vitt spridd uppfattning att demokrati handlar om omfördelning av resurser. Resultaten från WVS visar på en annan innebörd av demokrati (där omfördelningsidén har det lägsta förklaringsvärdet). Den starkaste drivkraften är snarare de frihetliga värdena, som genererar just kritiskt tänkande. Rätt till egna val (t.ex. abort, skilsmässa och HBT-frågor), jämlikhet (kvinnors lika rätt i politik, arbetsliv och utbildning), att göra sin röst hörd (även inom sociala media), autonomi (oberoende är en värdefull egenskap i barnuppfostran; lydnad är det inte). Emancipativa värden korrelerar med en individualism som inte är själupptagen, liksom med humanism, tillit, altruism, medborgerliga rättigheter, gruppengagemang och innovativt tänkande. Starka bakomliggande faktorer som förklarar ett lands position är BNP (ekonomisk utveckling), teknisk utveckling och kunskap. De länder som har högst andel utbildade är också de som har högst andel frihetliga värden. På så sätt spelar utbildning en central roll, men inte på det förenklade (och politiserade) sätt som drivs i nämnda bok.

 

En bidragande förklaring till de generellt lägre värdena för de yngre, globalt sett, kan vara att en äldre generation som inte alltid har levt i ett demokratiskt samhälle värdesätter utvecklingen mot detta i högre grad. Yngre generationer, som inte har upplevt hur det är att leva I ett icke-demokratiskt samhälle, värdesätter inte demokratin i lika stor utsträckning. När de äldre går ur tiden minskar således andelen som anser demokrati vara viktigt.

WVS-data kan laddas ner av vem som helst via vår hemsida: resultaten är fria att användas och utan kostnad. Där finns också referenser till hundratals publikationer vad gäller demokratiutvecklingen i världen. Den som vill ha än mer på fötterna kan söka på World Values Survey på Google scholar.

 

Bi Puranen

Generalsekreterare i World Values Survey (WVS)

Principal Investigator för WVS Sverige

Senior Research Fellow på Institutet för Framtidsstudier

Maria Ludvigsson

Jo jo, så gjorde man i Moderata ungdomsförbundet också en gång. Vägrade etikettering och att kalla sig liberal eller konservativ. Det var ett trick som bara fungerade för den lilla grupp politiskt aktiva som var med i nämnda ungdomsförbund. Övriga världen fortsatte att definiera politiken i vänster och höger, och högern i liberal eller konservativ. Väljarna hade helt enkelt inte nåtts av beskedet från Muf, att etiketterna ensidigt avskaffats.

Det var då.

Nu pågår något snarlikt inom Kristdemokraterna. Efter ordförande-omgången i vintras gick att läsa i DN att Ledarkampen drev KD högerut. Nyligen, 8/8, skrev Leif Hallberg m fl i tidningen Dagen att KD ska undvika högersväng. Retoriken är något svulstig, men analysen lämnar övrigt att önska. (Bland annat hävdar Hallberg att ”Inget annat parti tar så outtröttligt spjärn mot nedbrytningen av människovärdet.” !)

Hallberg skriver vidare: ”Att därutöver tvinga in KD på en höger-vänster-skala är att underkasta sig mediernas dramaturgiska anspråk på att sätta den ideologiska ordningen.” Njaaee… Mycket kan skyllas på och tillskrivas ”medierna”, men knappast den traditionella höger-vänsterskalan. Oavsett om Hallberg gillar det eller ej, förhåller sig väljarna till höger och vänster. Än så länge används modellen där vänstern vill ha mer och starkare stat, medan högern (eller borgerligheten) vill begränsa politikens inflytande över såväl näringsliv som civilsamhället.

Uppenbarligen förhåller sig större delar av KD också till den traditionella skalan och verkar dessutom göra det med väl bevarat lugn. Sedan 2006 ingår man i en borgerlig regering som har sänkt skatterna med 99 miljarder, sålt statliga bolag, infört vårdval, avskaffat apoteksmonopolet och flyttat makt från den politiska sfären till medborgarna. Det är inte vänster.

Man behöver inte alls vara förtjust i själva begreppet höger, men att vägra etiketter för att senare förklara att vänstern nog är mänskligare än högern är rätt snurrigt. Den politiker som börjar definiera sin egen övertygelse i vad man inte är, hamnar strax där borgerligheten var förr, när den bara kallades sig icke-socialistisk.

Sanna Rayman

Säga vad man vill om de ständiga debatter som blossar upp i konstnären Lars Vilks spår. Ett mönster som går igen i dem är i alla fall att det oftast bara är Vilks själv som säger något intressant eller tänkvärt i diskussionerna, medan övriga inblandade mest tenderar att vara hysteriska åt ena eller andra hållet. Givet att Vilks ändå är den enda i det här spektaklet som har mordhotats och utsatts för mordbrand och andra attacker får man ändå säga att han är en rätt tålmodig man. Jag tror nog att de flesta av oss skulle reagera med betydligt större rädsla om vi var i motsvarande situation.

Det senaste grälet är debaclet på Jamtli och med anledning av detta skriver Vilks idag en debattartikel på Newsmill. Den har en del goda poänger så läs gärna! Men läs ännu hellre denna intervju som publicerades i SvD för en tid sedan. Här finns, tror jag i alla fall, en del nyckelresonemang som man med god behållning kan bära med sig en stund. Som till exempel detta:

 

”Liksom Vilks själv konstaterat menar Ranstorp att Vilks berättigar sitt agerande med att det är en del av konsten.

– Jag är inte förvånad, men tycker det är oklok av honom.

Vilks själv är av samma åsikt, och säger sig förstå dem som tycker att han provocerar:

– Ja, det kan jag förstå. Jag är en mycket förstående människa. Med lite vidsyn kan man förstå andra.

Vad har du för svar till dem?

– Sånt är livet.

– Provokationer är viktiga, det är så man för utvecklingen framåt. Det är så man ökar medvetenheten.”

 

Sanna Rayman

Staffan I. Lindberg har skrivit ett förtydligande på Göteborgs Universitets hemsida. Jag måste tyvärr säga att det inte är så stor skillnad på förtydligandet och ursprunget till allt det här, nämligen deras bok och lanseringen av densamma.

Dock är ju detta förtydligande en betydligt mer snabbläst version förstås. Ändå något.

I sitt material finner L&S starkt samband mellan utbildningsnivå och anti-demokratiska värderingar. Så långt är allt normal forskning, men sen kommer hypotesen…

 

Lindberg och Svensson har alltså en hypotes och den är att det faktum att fler unga mellan 18-29 år ger uttryck för sviktande demokratistöd kan förklaras med förändringarna av den svenska skolmodellen – kommunaliseringen, det fria skolvalet och den fria etableringsrätten av friskolor.

Hypotesen om demokratistödet och förändringarna av den svenska skolan levereras i bokens sista kapitel, i vilket författarna enligt egen utsago tar av sig forskarhatten och ”bara debatterar”.

Trots detta är det sina debattpoänger de lyfter fram som forskningsresultat både i pressutskick och när de medverkar i media. I pressutskicket kan man exempelvis läsa följande: ”istället fann de att det svikande stödet för demokrati starkast var kopplat till skolans avreglering de senaste decennierna.”

Detta har de fått kritik för av mig och av andra.

 

Och inte ens nu, när de förtydligar, lyckas de hålla isär hattarna. Först påpekar de att de är ”helt öppna” med att tanken bara är en hypotes, för att strax börja ge ”belägg” i form av ”En lång rad rapporter från Skolverket såväl som forskare” vilka ska ha visat att kommunaliseringen, det fria skolvalet och den fria etableringsrätten av friskolor alla ska ha bidragit till demokratifientlighet. (Redan här blir det ju märkligt eftersom vi alltså talar om tre stora skolreformer genomförda vid skilda tillfällen under loppet av sisådär tjugo år.)

De hänvisar också till ”intervjumaterial som vi tagit del av”. Intervjumaterialet låter väldigt likt det citat ur The Guardian som återfinns i L&S bok (där en ung Malmökille uppvisar uppgivenhet) och är förvisso nedslående, men kanske inte matigt nog för att kunna kallas ”belägg för tesen”.

L&S ger även ett annat argument och skriver:

”De unga vet om att marknadssystemet inom skolområdet bygger på att det blir skillnad – annars finns ju ingen anledning att föräldrar ska välja.”

 

De unga (vars bristande kunskapsnivåer i viktiga kärnämnen har illustrerats för oss i boken) visar sig även klura ut sociala orsakssamband som är förbluffande lika författarnas egna antaganden:

”Man behöver inte avancerad akademisk forskning för att inse att grupper som upplever att ett system slår ut dem till slut tappar förtroende för och ”slår tillbaka” mot systemets skapare. Ungdomarna vet att de demokratiskt valda politikerna i gott samförstånd mellan i det närmaste samtliga partier från vänster till höger står bakom det marknadssystem som segregerat och slagit ut dem. Vad har demokratin då betytt för dem? Vore det konstigt om de i det läget upplever en svagare tilltro till demokrati?”

 

Nej, man behöver då rakt inte avancerad akademisk forskning för dylika ”insikter”, men det är avancerad akademisk forskning som jag (och förmodligen skattebetalarna också) förväntar mig av universitetsverksamma forskare.

Om det nu är så att de unga ”vet” allt detta och drar alla dessa slutsatser borde det väl alldeles definitivt ha studerats i boken och inte bara nämnts som anekdotiskt bevis?

 

Okej. Jag ska inte bara peta i de uppenbara sprickorna. Låt oss ge L&S hypotes lite löplina och strunta i det där med vad som är forskning. Låt oss låtsas att det här är en vanlig debatt där någon helt enkelt pekar på en uppgiven Malmökille och frågar mig om det är så himla svårt att föreställa sig att han blir besviken på sitt samhälle och – i förlängningen – på demokratin.

Nej, det är inte alls svårt. Visst kan det vara så, jag tillstår gärna att det i sig låter tänkbart, men ämnet för stunden var faktiskt inte uppgivenhet, utan om huruvida tre reformer skapat uppgivenheten. Det vore intressant att se den tesen prövad eller forskad på, men L&S väljer i stället att raljant uppmana sina kritiker att forska själva:

”Vi välkomnar om det kan framföras alternativa teser som är än mer underbyggda av data än den vi har presenterat.”

 

Tja. Det ska väl inte vara så svårt att svänga ihop några alternativa teser med likvärdig dataunderbyggnad. Med tanke på att L&S data inte har någonting med skolans driftsformer eller huvudmannaskap att göra, menar jag…

I sin bok skriver Lindberg och Svensson om forskarens ”tredje uppgift”, men de verkar i ärlighetens namn ha missförstått den kapitalt. Den tredje uppgiften innebär att forskare på olika sätt bör delta i samhällsdebatten och lyfta nivån i den genom att sprida sina forskningsresultat – inte att de bör förvirra debatten genom att saluföra sina åsikter som vetenskap bara för att de råkar ha en respektingivande hatt.

Benjamin Katzeff Silberstein

På dagens ledarsida skriver jag om EU:s planeringsmål för transportdrivmedel baserade på livsmedelsgrödor. Institutet IEEP har utvärderat de nuvarande och potentiella effekterna av EU:s etanolpolitik. Deras rapport finns att läsa här.

Claes Arvidsson

Mitt är den man som USA behöver, förklarade Ann Romney när hon talade inför Republikanernas partikonvent i Tampa i Florida. Han är  inte bara en god make utan också en man som vaknar varje dag med fokus på att lösa problem som andra inte kan lösa. Mitt Romney kommer inte att svika.

Ann Romneys tal var traditionellt men viktigt för att skapa bättre vibrationer kring Mitt Romney som person. I det avseendet är det inte lika i opinionsundersökningarna, utan väljarna gillar Barack Obama bättre. Det sägs att talet särskilt skulle blidka de amerikanska kvinnorna.

Konventets huvudtalare Chris Christie – till vardags guvernör New Jersey – levererade ett  hårtslående ideologiskt budskap men med udden inte bara riktad mot Barack Obamas politik utan också mot bristen på ledarskap. Med Mitt Romney i Vita huset blir det möjligt att sätta punkt för det Christie beskrev som ett frånvarande ledarskap.

I bland tror jag att viljan att bli älskad och populär paralyserar våra ledare, sade Christie och framhöll att Romney är mannen som vågar komma med beska sanningar som behövs för att hitta vägen tillbaka till ekonomisk tillväxt och välbetalda jobb.

Applåder förstås, i Mitts rike.

I kväll talar vicepresidentkandidaten Paul Ryan. Frågan är vem han kommer att presentera sig som.

Valet av Ryan har givit skärpa och identitet till Romneys kampanj men både hans inställning till aborter och hans förslag för hur statsfinanserna ska saneras har blivit tacksamma mål i Obamakampanjen. Om budgetbesparingarna kan mycket sägas, men Ryan ska i alla fall ha ett plus för att våga ta ställning för det som borde vara självklart: det går inte att minska kostnaderna för välfärdsprogram utan att det märks.

Ryans utrikespolitiska profil är inte lika klar (och ska det sägas också vad gäller inställningen till statsfinanserna har inte varit konsekvent i Kongressen), men den bild som ändå framträder i en artikel i Foreign Policy är att han framstår som mer mitten än Mitt – för att inte tala om i förhållande till mainstream i partiet.

Frihandelsvän, mindre oroad av Kina, lyssnade i förhållande till Bricländerna, välkomnande till den arabiska våren, engagerade för ett fortsatt amerikanskt engagemang i Irak och Afghanistan. Ryan avvisar isolationism och hyllar idén om USA:s frihetsmission i världen. Samtidigt konstaterar han att utan ordning på ekonomin kommer USA:s globala roll att minska.

Ryans tal blir en viktigt signal vilka väljare valstrategerna kommer att rikta in sig på i slutspurten av presidentvalskampanjen. Det allra viktigaste talet hålls dock först i morgon. Barack Obamas utmanare måste ge ett tydligt svar på frågan: Vem är Mitt Romney?

Claes Arvidsson

Det är närmast oräkneliga kändisar som har sjungit ut till förmån för de tre medlemmarna i performancegruppen Pussy Riot, som nyligen dömdes till två år i fängelse för sitt uppträdande i Frälsarkatedralen i Moskva. Utmärkt.

Internationellt blev detta ett massmedialt bakslag av kolossala mått för Putinismen. Så mycket  tydligare gick det inte att demonstrera att ”tsaren” är naken. Åtalet och domen var absurd.

Dessutom är Pussy Riot mediala och väldigt rätt i sina värderingar. Stödet blev därefter.

I skuggan av uppståndelsen kring Pussy Riot kom häromdagen en annan – också den med stor sannolikhet – politisk dom, som inte fått tillnärmelsevis samma uppmärksamhet. Efter att ha suttit i häkte i två år dömdes Taisia Osipova i december förra året till tio års fängelse för narkotikainnehav. Efter den nya rättegången reducerades domen till 8 års fängelse.

Åtta år för fem små påsar vitt pulver säger naturligtvis mycket om det ryska rättsväsende, men att mycket tyder på ”knarket” placerades ut av polisen i samband med husundersökningen i november 2010 säger ännu mer. Och förstås att domstolen inte var beredd att ta till sig vittnesmål som pekade i den riktningen.

Som Kalle Kniivilä skriver på Sveriges bästa Rysslandsblogg är det bara en i raden av åtal mot oppositionella för icke-politiska brott och en smart strategi för att skapa tvivel om de bakomliggande politiska motiven.

Kniivilä noterar också att när det gäller domen mot Pussy Riot hade de anklagade i alla fall gjort sig skyldiga till uppträdandet i Frälsarkatedralen – även om en av de tre gruppmedlemmarna blev stoppad innan hon ens kunde komma in i kyrkan.

Det är Putins Ryssland.