Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Måhända är jag som SvD-kollega inte helt objektiv, men jag vill påstå att knappt någon i svensk press skriver så bra och djuplodande om Kina som SvD:s Ola Wong. I magasinet Fokus juninummer har Wong en intressant artikel om det arv som dagens kinesiska partiledning har från den blodiga kulturrevolutionen. Inte minst Bo Xilai, den nyligen avpolleterade partisekreteraren i Chongqing, som varit i världens blickfång under den senaste tidens anklagelser om inblandning i mordet på affärsmannen Neil Heywood, stod under karriären starkt med fötterna i kulturrevolutionen. Traumat från kulturrevolutionens våldsamma och paranoida år färgar den kinesiska ledningen än i dag, menar Wong.

Historien som avgörande för nutiden är ett ämne som aldrig upphör att vara intressant. Jag försökte själv utforska det på ledarsidan tidigare i juli, med utgångspunkt i Ben Kiernans mastodontverk om folkmordens historia. Där nämner jag Nordkorea som exempel på ett land som mer än någonting annat står med fötterna i sin egen historia och vägrar att flytta sig. Det är, likt Kina, ett land där stora delar av statsledningen färgat av olika former av trauman, både direkt upplevda och historiska sådana.

Det som Wong nämner att stora delar av partieliten gått igenom kan kanske rentav antas ha framkallat en form av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Syndromets möjliga inverkan på politiska skeenden ska inte underskattas. I boken Cambodia’s Curse (som ledarsidan skrivit om i en kolumn tidigare i år) nämner författaren Joel Brinkley möjligheten att PTSD skulle kunna förklara vissa av de mer auktoritära personlighetsdragen hos Hun Sen, dagens kambodjanske diktator. Han genomlevde, liksom resten av landet, de röda khmerernas terror, och att den inte skulle ha färgat också honom är en omöjlig tanke. Brinkley skriver också om hur spåren från de röda khmerernas terror lever kvar genom PTSD i samhället i stort, och om hur syndromet ärvts ned genom generationerna.

Förutom att vara en mycket intressant historisk exposé väcker Ola Wongs artikel tankar också om detta. Historien lever kvar mitt ibland oss, vare sig vi vill det eller ej.

Arkiv

Alen Musaefendic

Om vad?, frågar ni. Om det mesta, svarar jag.

Hade Milton Friedman fortfarande levt hade han idag fyllt 100 år. Friedman var så mycket mer än ”bara ekonom”, brukar han välvilligt beskrivas, till alla ekonomers förtret. Att han såg det akademiska arbetet som enbart en del av sin uppgift står utom allt tvivel. Han var en maskin till opinionsbildare.

Listan av reformer han propagerade för är imponerande: avskaffande av fasta växelkurser och allmän värnplikt och hyresreglering, införande av skolpeng, förmånlig beskattning istället för direkta bidrag, etc etc. Närmast kusligt är hur rätt människan hade om det mesta.

Monetarismen, som Friedman personifierar, karakteriseras ofta som undantaget i denna respektingivande track-record. Det handlar om en ”enkel” insikt, att inflation endast kan kontrolleras genom ett stabilt penningutbud. Huruvida kritikerna har rätt eller fel är en invecklad diskussion, och den tar vi inte här. Det räcker om att påminna hur snäll historien har varit mot Friedman, såväl under som efter hans jordiska liv. Att ge definitiva besked om hur fel Friedman hade är en riskabel bransch.

Låt oss fira en man som, sin fysiska storlek till trots, var en av de absolut största.

 

Johan Eriksson

Brittisk politik är roligare. På gott och ont. Men mest gott.  I en krönika i The Daily Telegraph ger Londons borgmästare Boris Johnson 20 anledningar varför britterna ska glädjas åt OS.

Här är några:

1. Yaaay! Team GB has won some medals, as Lizzie Armitstead gets silver in the cycling road race and Rebecca Adlington wins bronze in the 400 metres freestyle. There must be every chance that we will win a few more in the next couple of weeks – in cycling, rowing, sailing and riding, all sports at which British athletes seem to excel and all of which involve sitting down.

2. We are also pretty good at events that involve actually running around and jumping over things, so we shouldn’t rule out the possibility of medals there, too.

3. And even if we don’t, the main thing is the taking part, playing the game, etc.

7. The president of the International Olympic Committee, Jacques Rogge, made a truly excellent speech, in which he paid tribute to the role of Britain in either inventing or codifying the sports we celebrate at the Olympics. Only a small proportion of his speech was in French.

16. The Olympics are proving to be a boost to tattoo parlours. Plenty of people seem to want their thighs inscribed with “Oylimpics 2012” and other ineradicable mis-spellings.

19. As I write these words there are semi-naked women playing beach volleyball in the middle of the Horse Guards Parade immortalised by Canaletto. They are glistening like wet otters and the water is plashing off the brims of the spectators’ sou’westers. The whole thing is magnificent and bonkers.

Johan Eriksson

De svenska fjällen är mäktiga och erbjuder fantastiska möjligheter till skidåkning och vandring. Men miljön, vädret och det isolerade läget kan också göra fjällvärlden utmanande och förrädisk.

På vintern finns det risk för snöstormar och laviner. Men att vistas i fjällen sommartid är inte heller någon söndagspromenad. Det är lätt att gå vilse. Vandrar du ensam och skadar dig eller blir sjuk kan livet plötsligt hänga på en skör tråd.

Polisen har huvudansvaret för att söka och rädda människor i fjällvärlden, men polisen skulle aldrig klara sig utan Fjällräddningen.

I Sverige finns omkring 400 certifierade fjällräddare stationerade i på olika orter i Dalarna, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Fjällräddarna är personer med god lokalkännedom som utrustats och utbildats av polisen för att genomföra räddningsinsatser. Likt Sjöräddningssällskapet bygger Fjällräddningen helt på frivilligt engagemang från civila.

De senaste veckorna har det skett många räddningsinsatser i den svenska fjällvärlden.

Den 19-årige man som i onsdags försvann nära Kutjaure fjällstuga har fortfarande inte hittats. Men i går kväll räddades en man i 20 års-åldern som brutit både armen och benet i närheten av Kungsleden vid Kebnekaise. Och i morse återfanns en 69-årig man som dagen innan försvunnit i Sitojaureområdet i Jokkmokk.

Det finns anledning att vara tacksam över de frivilligas engagemang.

Johan Eriksson

Brakmiddagar på exklusiva restauranger. Banketter. Spa-behandlingar. Vin- och chokladprovningar. Skoterutflykter i fjällen. Besök på slott och herrgårdar. Båtturer i skärgården.

Man kanske skulle ta och söka sig till det däringa Tillväxtverket?

DN avslöjade i dag att Tillväxtverkets årliga firmafest, som i år hölls på Grand Hotel i Stockholm, gick loss på över en miljon kronor.

Bara restaurangnotan slutade på 428 225 kronor, närmare 1 500 kronor per person. Det är mer än dubbelt så mycket som myndighetens egna regler godkänner.

Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet försvarar sig med att Grand Hotel var det ”billigaste alternativet”.

Myndighetens festande på Grand Hotel visar sig vara långt ifrån engångshändelse. DN:s granskning visar att Tillväxtverket med 300 anställda har spenderat 7,5 miljoner på på seminarier och representation sedan 2010. Till det kommer 9 miljoner till internutbildningar och konferenser.

Det är ett smaklöst slöseri med skattepengar.

Benjamin Katzeff Silberstein

Under helgen har hårda strider rasat mellan rebeller och regimstyrkor i nyckelstaden Aleppo. Samtidigt kommer oroande rapporter om att al-Qaida-anknutna grupper håller på att öka sin närvaro i landet. Bland andra New York Times rapporterar om hur rebellgrupper med sunnisekteristiska drag syns alltmer inom motståndet mot regimen. Detta inte minst på grund av att konflikten sträckt sig till och hårdnat längs gränsen mot Irak, varifrån många av de al-Qaida-kopplade styrkorna kommer.

Ledarsidan pekade för några veckor sedan på det syriska motståndets oroande och enligt vissa också ökande drag av jihadism, och rapporterna om al-Qaidas ökade närvaro ger skäl att upprepa att omvärlden måste vara mycket restriktiv i att stödja rebellstyrkorna med vapen och annan stridsmateriel. Att Syriens regim är diktatorisk betyder inte per automatik att motståndet mot den är demokratiskt sinnat.

Benjamin Katzeff Silberstein

Säga vad man vill om färgstarke Boris Johnson. Men ingen kan förneka att han har humor. I torsdags höll han ett inspirerande tal till OS-staden, och lyckades bland annat dela ut en känga till Mitt Romney, och att garantera att Storbritanniens atleter kommer att ”(…) vinna fler guld-, silver- och bronsmedaljer än vad som krävs för att lösa ut Spanien och Grekland tillsammans.”.

YouTube Preview Image

Ett annat guldkorn från Johnson är talet han höll vid överlämningsfesten i Beijing 2008, då han förklarade hur pingisen egentligen uppfanns av britter, under namnet ”Whiff-whaff”. Ibland är det lätt att önska sig fler Johnson-typer till svensk politik.

YouTube Preview Image
Sanna Rayman

Läste Aftonbladet. Artikeln handlade i synnerhet om Moderaterna och hade den egentligen mycket viktiga frågan om kvinnofrid som förevändning.

Det visade sig att eftersom Moderaterna röstade nej till kvinnlig rösträtt 1919 samt nej till fri abort 1974 så måste de anses vara alla kvinnors fiender även idag och sannolikt för all framtid. Det visade sig också att om Moderaterna inte ställer sig bakom varje politiskt förslag som har med kvinnor att göra (straffskärpning för våldtäkt, nej till en utvidgad sexköpslag och till en särskild granskningskommission för våldtäktsbrotten) så måste det tolkas som att de typ vill legalisera våldtäkt, köpa alla kvinnor och legalisera våldtäkt lite till. Hur ska man annars uppfatta det, liksom? Det finns ju faktiskt ingen annan rimlig tolkning! Och att partiet skulle ha förändrats sen 1919 är ju heller inte plausibelt. Således är textens avslutning följdriktig och lyder så här:

 

”Utan att överdriva går det att påstå att Moderaterna är ett kvinnofientligt parti. Därför kändes Fredrik Reinfeldts jultal så hoppfullt. Men vi ska inte behöva vänta ytterligare 800 år tills vi får kvinnofrid.”

 

Jag tror jag talar för fler än mig själv när jag säger:

Snälla. Visa oss hur du gör när du överdriver.

 

Benjamin Katzeff Silberstein

Dagens text om Stasiprästens erkännande, och om att andra svenskar också arbetade för DDR och andra diktaturer, har väckt reaktioner. En läsare har hört av sig och påpekat att också personer som den före detta biskopen Lars Carlzon engagerat sig för DDR. Han tog över ordförandeklubban för Förbundet Sverige-DDR efter socialdemokraten Stellan Arvidson 1987. Om detta, och mycket annat intressant, kan man läsa mer i den högintressanta SOU:n Övervakningen av ”SKP-komplexet” (2002:93).

För några år sedan ägnade jag, inför en artikel i tidskriften Svensk Linje (3/2008), en del tid åt att gräva i Kungliga bibliotekets tidskriftsarkiv. Där kan man hitta exemplar av den tidskrift som Förbundet Sverige-DDR gav ut, DDR-Revyn. Trevliga bilder på glada barn i den socialistiska republiken blandas med artiklar om samhällssystemets förträfflighet.

Nummer 2/1980 handlade om det påstått starka juridiska skyddet för arbetare i DDR, och nummer 3/1980 innehöll bland annat en solskenshistoria om en nystartad skola för funktionshindrade i Erfurt-Rieth. Och så vidare.

Fram till 1990, det vill säga. Tidskriften fortsatte faktiskt att ges ut under året, mot alla odds, men tonen var istället oroad. I nummer 4/1990 frågar man sig: ”Hur ska det gå för DDR-idrotten?” och berättar om ökade farhågor kring doping. Man hävdar också att nynazismen började sin frammarsch i DDR på grund av de allt öppnare gränserna mot Västtyskland.

Oron för att ungdomen i DDR skulle duka under för narkotika från Västtyskland är också stor. I tidningens ”ungdomssektion” finns en artikel med rubriken ”Goda tider för knarhandlare?”, där man sörjer gångna tiders trygghet:

”Den tunga narkotikan har man emellertid haft under kontroll i DDR. Med öppningen av gränserna blev det plötsligt så mycket lättare att komma över tjack […] Förutom sådana faktorer som nyfikenhet och behovet av sensationsupplevelser bör vi ta i betraktande den ovissa framtiden för många människor samt en till följd av årtionden av social trygghet endast bristfälligt utvecklad förmåga att lösa konflikter som någa av huvudorsakerna till varför ungdomar börjar med narkotika.”

Den moraliska domen över Stasiprästen måste bli hård. Samtidigt gäller det att minnas att han inte var ensam. Också andra svenskar tog ställning för både Östtyskland och för andra diktaturer. De får inte glömmas bort.

Sanna Rayman

Alltså. Jag är inte folkpartist och ska kanske inte lägga mig partiangelägenheter, men när dessa nu pågår Aftonbladets debattsida tar jag det som en inbjudan.

Häromveckan frågade alltså Liberala kvinnors ordförande Bonnie Bernström anklagande i en debattartikel om ”en ideologisk kursändring smugit­ sig in utan en intern debatt?” Intressant, tänker man, nu kommer det en litania om allt som FP underlåtit att göra och tycka. Eller om alla ofeministiska beslut man fattat.

 

Det gör det inte. Det som kommer är förvisso en litania, men det handlar verkligen inte ett endaste dugg om Folkpartiet. Vatikanen och det teokratiska Iran avhandlas, liksom John Stuart Mill samt att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister. Rätten till abort, könsstympning och människohandel får också vara med.

I en snabb feministiskt svepande rörelse slår Bernström ut med handen och visar oss allt dumt och ofeministiskt i världen – och påpekar samtidigt hur mycket av det är oförenligt med liberala värden.

 

Gott så, men vad i allt detta får Bernström att tro att Folkpartiet lämnat feminismen åt sitt öde? För inte kan hon väl tycka att det är FP:s ansvar att mycket är fel i världen? Nå, det finns ett stycke med två poänger som jag antar ska tjäna som exempel. Bernström skriver:

”För tio år sedan gav Folk­partiets dåvarande ledare Lars Leijonborg ut en antologi med ­titeln ”Liberal Feminism”. I boken diskuteras strukturers osynliga könsmakt liksom ­svårigheten för individen att ­välja fritt när starka könsstereo­typa förväntningar styr. I dag skulle en sådan folkpartistisk ­antologi sannolikt inte ges ut. Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara ­feminist, även om hennes ­engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.”

 

Jag vet inte jag. Det där låter som en bok som FP skulle kunna ha gett ut igår? Eller imorrn? Påståendet om att boken inte skulle ges ut idag följs inte av några exempel eller argument som stödjer påståendet, vilket gör att allt mest känns konstigt. Är det ett antifeministiskt läge internt som antyds eller vad är grejen?

Och exempel nummer två? Jösses alltså. Skribenten i fråga säger alltså att vi har en jämställdhetsminister vars ”engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande”, men menar likväl att det faktum att samma minister inte kallar sig feminist är skäl nog att hävda att ”Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan”?

 

Hur det de facto ligger till med feminismen inom FP har jag fortfarande, så här efter att ha läst två artiklar i ärendet, inte mycket koll på. Men jag kan konstatera att det är fördel FP vad gäller bevisningen i fallet Bernström vs FP…