Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Fredrik Kärrholm

Fredrik Kärrholm

Under fredagen släppte Socialdemokraterna sitt första kriminalpolitiska program på 18 år. Det berör det mesta och även polisen. Socialdemokraterna förklarar att partiet vill att ha ”Europas bästa polisväsende”. Och vem vill inte det?

Men förutom diverse mumbojumbo, som att öka den ”demokratiska insynen” och skapa ”goda utvecklingsmöjligheter för medarbetarna”, finns bara två konkreta förslag: 1) att polisutbildningen görs om till en högskoleutbildning och 2) att polisen blir en myndighet istället för de 21 myndigheter som finns i dag.

Det senare är dock redan på gång. I våras presenterade polisorganisationskommittén sitt betänkande i våras och föreslog just detta. Det kommer hur som helst inte innebära något underverk, lika lite som en akademisk polisutbildning.

Det är långt ifrån säkert att en polisstudent har mest nytta av att sitta i en högskoleaula och lyssna till en föreläsning av en professor i beteendevetenskap. Kanske är behovet större av fler rollspelsövningar i verklighetstrogna miljöer, med kulisser och skådespelare, under ledning av poliser med praktisk erfarenhet. Eller hur brottsutredningar handläggs och polisens datorprogram används. Det som främst efterfrågas ute i myndigheterna av nyutbildade poliser är också mer praktiska kunskaper i form av bilkörning, radiokommunikation och vapenhantering. Något en akademisering knappast bidrar till.

Socialdemokraterna vill ha Europas bästa polis. Men det vore faktiskt också trevligt med en lite bättre polis överhuvudtaget. Det kräver dock fler och andra lösningar.

 

Arkiv

Sanna Rayman

Regeringen tillsätter en utredning om att utvidga meddelarskyddet, meddelar Beatrice Ask på Brännpunkt. Gott så, detta har efterfrågats länge och inte bara, som sägs i Ekot, från fackligt håll. Faktum är att även Vårdföretagarna önskar samma sak, och där har vi ju en organisation som utgör den växande privata välfärdsverksamhet som innebär att allt färre vårdpersonal omfattas av meddelarskyddet.

 

Att kunna berätta om missförhållanden för journalister utan att frukta för att bli av med jobbet eller dylikt är en viktig princip i grundlagen och även om den skillnad som gjorts mellan offentlig verksamhet och privat (i form av efterforsknings- och repressalieförbudet) äger sin rimlighet är det också rimligt att när det offentliga läggs ut på entreprenad måste också hela meddelarskyddet ses över och ”hänga med”.

Utredare blir Nils Funcke, som passande nog visade engagemang i frågan så sent som i våras.

 

Benjamin Katzeff Silberstein

…Åtminstone om man ska tro tre skribenter på dagens Brännpunkt. De tre undertecknarna representerar ST,  SFS och TCO, och de tycker exempelvis att det är ett problem att 6 av 10 doktorander jobbar över en eller flera dagar per vecka. En övervägande del av doktorandgruppen uppger också att de är så trötta efter jobbet att det går ut över deras privatliv. Och så vidare.

Sveriges doktorander får ursäkta en utomståendes perspektiv, men man kan rentav fråga sig om en person som inte vill jobba över en eller några dagar i veckan är lämplig att bli doktorand. Rimligen har ju den som doktorerar en grundläggande stark passion för sitt ämne, som gör att man kanske inte tycker att det är nödvändigt att gå hem exakt då fabriksklockan ringer varje dag.

Det nämns inte heller i artikeln huruvida de tillfrågade doktoranderna ens upplever arbetstiderna och de andra så kallade bristerna som ett problem eller ej. De flesta doktorander jag känner har aldrig klagat över långa arbetsdagar eller en alltför stor börda (möjligen kan det vara påfrestande att behöva rätta studentuppsatser och tentor). Förmodligen tycker en stor del av de som doktorerar att arbetet är såpass intressant och viktigt att de inte har någonting emot att jobba över då och då. Att sju av tio kvinnliga och sex av tio manliga doktorander ibland är så trötta efter jobbet att det går ut över deras privatliv kan framstå som problematiskt, men säg den heltidsarbetande person som aldrig behöver dras med detta. Det är väl så det är att leva, helt enkelt.

Visst finns viktiga problem att tas upp gällande svenska doktoranders utbildning och villkor. Att doktorander drar sig för att framföra kritik mot arbetsmiljön är ett sådant. Men genom att lägga fokus på annat framstår artikelförfattarna mest som gnälliga.

Sanna Rayman

18 patruller. Så mycket polisresurser krävdes i ett upplopp med runt ett hundratal inblandade i Tensta i natt. En väktare överfölls inledningsvis av fem-sex maskerade personer med kniv. När polisen kom utbröt något som befälet Stephan Nordenmark beskriver som ”rena gerillakriget”. Polisen tror att överfallet på väktare möjligen bara var ett sätt att få poliser att komma till området.

Den här sortens oroligheter framkallar ofta diskussioner om förortsungdomars villkor, eller kanske debatt om integration eller miljonprogramsområden i en vidare mening. Alla dessa teman är både viktiga och legitima samtalsämnen i anslutning till oroligheter i segregerade miljonprogramsområden.

Men något vi inte talar om lika ofta är de drabbade i vidare mening. När Nordenmark förklarar för Aftonbladet varför det inte blev några gripanden säger han bland annat följande:

– Vi försökte i första hand lugna ner det hela i stället för att satsa på gripanden. Det bor ju en hel del vettigt folk i området och vi vill inte att någon ska sätta eld på deras bilar och så vidare.

 

Det är en lakonisk, nästan dråpligt uppgiven kommentar, men Nordenmark har en viktig poäng. Stadsdelen Tensta befolkas av 18 393 personer. Cirka 18 293 av dem ägnade inte den gångna natten åt gerillakrig, knivöverfall eller åt att slå sönder tre polisbilar. Flertalet av dem som bodde nära upploppet var förmodligen bara rädda. Rädda för att gå ut. Rädda att deras bil skulle stryka med. Rädda att deras barn skulle fastna i oroligheterna, eller än värre, rädda att deras barn var med därute och deltog.

För de flesta av oss är upplopp runt knuten inte vardag. Det är inte acceptabelt att det är det för en del.

 

 

Claes Arvidsson

har det i dag blivit för Jan-Olof Lind. Regeringen har i dag förordnat honom i ytterligare 6 år som generaldirektör för Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Lind tillträdde tjänsten 2010 efter att allt i enlighet med försvarsminister Tolgfors direktiv ha varit särskild utredare för militärhelikopterutredningen.

Nu får han alltså förnyat förtroende efter att ha gjort försvaltningshistoria med sina uttalanden i samband med Ekots avslöjanden om projekt Simoom.

Så här lät det i Ekot den 6 mars (i ett utdrag) när Ekots reportrar beskriver sitt möte med GD Jan-Olof Lind:

”I väskorna har vi med oss dokumenten som beskriver projektet men innan vi visar dem vill vi att Jan-Olof Lind berättar vad Simoom är.

– Vi har i dag inget avtalsbundet projekt med det landet, så jag har ingen kommentar till det, säger Jan-Olof Lind.

Har ni haft något projekt som hetat Simoomprojektet med Saudiarabien?
–  Svaret är nej.

Ni har inte haft det?
– Svaret är nej.

S i m o o m? (bokstaverar)
– Jag har svarat på frågan.

Nej, alltså?
– Ja, så är det.

Är det sant det?
– Jamen alltså, hör du inte vad jag säger?

Enligt FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind finns det alltså inget projekt Simoom. Men det han inte vet är att vi har dokument om projektet.

– Det finns inget sånt projekt.

Och vidare:

Här finns ju då ett samarbetsavtal mellan Saudiarabien och FOI Grindsjön där det står att projektet är inriktat mot anti-tankvapen och då speciellt deras driv- och stridsdelar. Hösten 2007 gjorde ni en förstudie där ni i detalj beskriver hur fabriken ska byggas upp. Varför ljuger du om det här?
–  Alltså, ljuger tycker jag är en stark formulering och jag har inga kommentarer kring de diskussioner som har varit med landet i fråga.

Men det är ju en färdig förstudie det är ju inte några diskussioner?
– Nej men precis va, men låt oss ta det här i sansad bog. Vad i det jag har sagt har jag ljugit någonstans nu?

Du sa ju att det inte funnits något sånt här projekt?
– Ja.

Men vad är det här då? Vi har ju dokumentationen?
– Ja, men om jag kan få ta del av dokumentationen.

Och vidare:

FOI:s nuvarande generaldirektör Jan-Olof Lind vill inte kännas vid något företag med koppling till FOI.

– Nej, FOI har inga bolag.

Finns det bolag som benämns FOI company?
– Nej.

Har det tidigare funnits bolag som har en tydlig koppling till FOI?
– Där kan jag bara uttala mig för den period som jag har varit här och jag tror med viss säkerhet att jag kan uttala mig längre tillbaka i tiden också att det har inte funnits några bolag under FOI.

Finns det bolag som har tydlig koppling till FOI som myndighet?
– Nej.

– Är du säker på det?
– Ja!

Det finns bevis på att FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind, trots att han hävdar motsatsen, mycket väl känner till det att det bildats ett företag med koppling till FOI. I en hemställan till regeringen skrev han våren 2009: ”Det övergripande projektet kommer att ledas av ett svenskt företag (…) SSTI. FOI är tänkt att agera (…) som konsult och stöd för projektets utförande.”

I en annan skrivelse från FOI till regeringen står det: ”SSTI är ett fristående privatägt svenskt företag men det har genom flera personer en koppling till FOI.”

Men enligt Jan-Olof Lind har det ju inte funnits något sådant företag med koppling till FOI.

Ni ska alltså, enligt den här handlingen som du har skickat in till regeringen, vara konsult till det här bolaget som ni i ett annat dokument beskriver som ett företag som genom flera personer har en koppling till FOI?
– Kan jag få ta del av handlingen? [Vi lämnar över handlingen]

– Jag skulle gärna vilja få återkomma till den här handlingen för jag måste se om det föreligger sekretess i det här och då kan jag inte uttala mig om det.”

Läs hela reportaget här:

I ett pressmeddelande i samband med regeringsbeslutet säger Sten Tolgfors efterträdare Karin Enström att hon är glad över att Lind accepterat erbjudandet att fortsätta som generaldirektör.

Det är nog inget mot vad Lind är.

Men ska vi andra vara det…

Sanna Rayman

Att läsa om det gav mig andnöd. Sen klickade jag på en länk och såg bilderna. Jag rekommenderar ingen att följa mitt exempel. Man behöver inte se bilder som sliter hjärtat ut kroppen för att förstå barbariet i den brutala tvångsabort som ägde rum i den kinesiska provinsen Shaanxi i slutet av maj.

Kvinnor tvingas förvisso genomgå aborter i Kina hela tiden – genom åren har ettbarnspolitiken inneburit att över 300 miljoner barn har aborterats i landet – men det fall som nu genererar hård kritik gäller en 23-årig kvinna, Feng Jianmei, som var gravid i sjunde månaden. Är man så långt gången är aborter inte lagliga formellt sett, men det finns otaliga berättelser som liknar den här.

 

När Kina nyligen hamnade i diplomatiska besvär med USA var det ju för att människorättskämpen och advokaten Chen Guangcheng sökt skydd på den amerikanska ambassaden i Peking. När Guangcheng blev känd vad det just för sin kamp mot myndighetsövergrepp i form av steriliseringar och tvångsaborter kopplade till ettbarnspolitiken.

Så nej. Barbariet, tragiken, det formellt olagliga – inget av detta är något nytt. Skillnaden är att just den här historien exploderade i sociala medier eftersom kvinnans syster tog ett par foton. Bilderna på den unga kvinnan med sitt döda barn bredvid sig har spridits med ljusets hastighet och skapat upprorsstämning på nätet. Ja, stämningen blev så upprörd att myndigheterna till slut blev tvungna att agera. Enligt Ekot har tre av de ansvariga stängts av från sina arbeten och en utredning tillsats.  En klen tröst för Feng Jianmei förstås, men principiellt viktigt likväl.

 

När nämnde Chen Guangcheng för några veckor sedan talade om bland annat informationsåldern och internets betydelse för ett framtida demokratiskt Kina sade han följande:

“If you don’t want people to be able to see something, that means you are afraid of something. If you were doing the right thing, why would you be afraid of letting people know? Why would you be afraid of others commenting on it? Why would you not want people to know about it?

Inget skrämmer en diktatur så som engagerade, upprörda medborgare. Ju lättare det blir för information att spridas, desto oftare kommer det kinesiska folket ha anledning att uppröras. Det är oundvikligt.

 

Maria Ludvigsson

Håkan A Bengtsson på Dagens Arena har en god poäng när han påpekar att skolor, vård- och omsorgsinrättningar inte enbart kan eller bör drivas i privat eller offentlig regi – även ideella organisationer kan vara väl lämpade. Bengtssons förslag är att LO startar ett nytt Pysslingen!

Och varför inte? Ideella krafter och fackförbund har exempelvis varit betydelsefulla i sammanhang där institutioner som arbetsförmedlingen har konkurrensutsatts. I Australien fungerar arbetsförmedlandet mycket väl och såväl företag som ideella krafter bidrar till detta. Intressant spår, Arena!

 

Fredrik Kärrholm

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg tycker att det häktas anmärkningsvärt många minderåriga. Förra året häktades 122 unga mellan 15 och 18 år. Därför ska han nu inleda en granskning. Men vad är egentligen problemet?

Reglerna för häktning är stränga: Det får i normalfallet bara ske vid en en högre grad av misstanke (”på sannolika skäl”), vid grövre brott (ett års fängelse eller mer) och om det finns risk skäl för att den misstänkte flyr från landet, begår nya brott eller försvårar utredningen (förstör bevis eller hotar vittnen).

Reglerna för häktning av minderåriga är ännu strängare: Förutom ovanstående krävs även så kallade synnerliga skäl, vilket innebär mycket allvarliga brott eller stor risk att utredningen försvåras.

Det handlar alltså om mord, rån och grov misshandel. Det är äldre ungdomar som hålls inlåsta för att de annars kommer hota vittnen eller förstör bevis.

Vad är alternativet? Husarrest eller elektronisk övervakning är förmodligen otillräckligt från säkerhetssynpunkt.

Behöver större hänsyn visas? Redan i dag föreskriver lagen att ungdomar som är häktade ska behandlas extra varsamt och slippa kontakt med äldre intagna. Om häktningen kan medföra allvarliga men får det inte ske alls, trots brott och risker.

Säkert kan det finnas någon brist i systemet. Men barnombudsmannens engagemang i frågan tycks bottna i att han betraktar de unga häktade enbart som barn, och därmed som offer snarare än gärningsmän.

Benjamin Katzeff Silberstein

I dag inleds den årliga musikfestivalen Peace and love i Borlänge. Vid sidan av spelningar anordnas även talarserien Peace and love forum. Dit har bland annat Paul Rusesabagina, hjälten som porträtterats i filmen Hotel Rwanda, bjudits in. Andra talare är Patrik Sjöberg, Marit Paulsen, och Alice Bah Kuhnke med flera, rapporterar SvD Kultur i dag.

Men på denna lista finns ett namn som sticker ut: Annika Östberg. Östberg dömdes 1981 av en amerikansk domstol till fängelse i 25 år till livstid för dubbelmord. Detta på grund av att Östberg enligt åklagaren hade en drivande roll då hennes dåvarande pojkvän sköt ihjäl restaurangägaren Joe Cox och därefter polisen Richard Helbush (pojkvännen beskrevs som Östbergs marionett under förloppet). I grunden fanns också en sju år gammal villkorlig dom för dråp.

Man kan fråga sig vad en sådan person gör i vad som beskrivs som festivalens ”inspirationsdel”. Vad ska Österberg inspirera till? Platsar Östberg, en person som varit delaktig i att ta tre människoliv, i samma arrangemang som en person som Rusesabagina, som istället har räddat människoliv? Vad gör en person som varit aktivt drivande i mordet av två personer till en lämplig inspirationstalare?

Som ledarsidan skrev den 9 juni 2010, då det offentliggjordes att Österberg skulle bli en av P1:s sommartalare det året: det hon har gjort för att komma dit hon är — till den position där hon oemotsagd får stå i strålkastarljuset och oemotsagd får lägga fram sin berättelse — är ju att delta i mordet på två personer. På samma sätt som Malexandermördarna dömdes i grupp trots att inte alla haft sina fingrar på avtryckarknapparna.

Visst, Östberg har tjänat sitt straff och därmed sonat sitt brott, kanske någon invänder. Men att höja upp henne och bjuda in henne i samhällets finrum, på det sätt som bland annat festivalen Peace and love gör, är ett hån mot de anhöriga till hennes och hennes pojkväns offer. Det hade varit en annan sak om Östbergs medverkan som föreläsare hade handlat om hennes stora ånger, vilja till försoning med offrens anhöriga eller liknande, men att döma av presentationen på arrangörens hemsida ska det snarare handla om Östbergs tuffa fängelseliv och känslan av nyvunnen frihet. Hennes brott nämns bara i en bisats.

Personer som Paul Rusesabagina är värda bättre än att synas i sammanhang som dessa.

Sanna Rayman

Smekmånaden är över för den ur garderoben nyss utkomna Anja Pärson. Efter att ha outat sig själv i sitt sommarprat hyllades hon av många, men nu kommer backlashen – och den heter Ronnie Sandahl. Ronnie har tagit på sig sina allra mest kritiska öron och lyssnat igenom Pärsons sommarprogram och hos honom finner den alpina stjärnan ingen nåd.

”Jag vet inte om Anja Pärson känner till Groucho Marx. Det var han som hävdade att man aldrig ska gå med i en klubb som accepterar sådana som en själv som medlemmar. Marx var åtminstone den jag tänkte på när jag hörde Anja Pärsons sommarprat. När den forna alpinisten, nästan som en besvärjelse, vädjade om att inte behöva bli någon gayikon, inte bli representant för något större.

Hennes rädsla, när hon nu kommit ut som lesbisk, var alltså inte att mötas med glåpord och avsky. Det säger att vi trots allt lever i ett land och en tid som är lite mänsklig­are än en hel del andra länder och tider. Men att hennes största rädsla tycks vara att representera en utsatt grupp säger också något om vår tids rädsla för solidaritet.”

 

Det ska först konstateras att Sandahl uppenbarligen inte begriper sig på Groucho Marx. Att han tänkte på Marx får vi veta, men relevansen är högst oklar. Sexuell läggning är ingen klubb man släpps in eller ut ur. Att tala om det så vittnar bara om att Sandahl läser av människor som vore de entiteter med kommunikativa strategier snarare än varelser med känsloliv.

Att tala om folks sexualitet som en klubb vittnar också om att för Sandahl är hbt-frågan politisk att han glömt bort att den i grunden är privat. Han ser det som en politisk rörelse, som man går med i. Men, att vara kär i eller ligga med någon av samma kön är i allt väsentligt privat. Politiskt blir det först när samhället/omgivningen/majoriteten har synpunkter eller normer som förtrycker denna högst privata handling. Det är faktiskt ganska viktigt att komma ihåg denna ”tågordning” så att vi inte hamnar i ett dike där debattörer börjar hävda att sexuell läggning är nåt slags val. Den synen brukar inte vara gynnsam för dem utanför heteronormens hägn och vi bör akta oss för att bana väg för dess återtåg.

 

Sandahl förefaller närmast förgrymmad över att Pärson inte gör sitt utkommande till en klassisk historia om rädsla för majoritetens avsky. Ja, han låter lite småsur över att han inte får begråta ett offer. Men nu är vi där vi är i historien och kliven ur garderoben är därmed lite enklare. Således har Pärson i sina grubblerier uppehållit sig mycket vid en annan rädsla – nämligen den att hon inte vill bli ikon, inte vill bli representant för ett förmodat kollektiv bara för att hon kommer ut. Det är begripligt, legitimt och det är också i linje med vad som en gång var gayrörelsens kärnkamp – nämligen rätten att få leva ett vanligt liv på helt vanliga villkor i samhället.

Denna önskan håller dock inte för Sandahl. Han tycker uppenbarligen att Pärson måste representera och ta sitt homokändis-ansvar. Vredgat avslutar han med att ”inte för en sekund tycks Anja ha övervägt att hon med sitt namn och sin ställning skulle kunna engagera sig för att göra livet åtminstone lite enklare för nästa generations lesbiska kvinnor”. Jag kan tycka att hon gör det alldeles utmärkt genom att komma ut. Vad mer är det egentligen som Sandahl vill att hon ska göra?

 

Det är helt riktigt, som Sandahl påpekar, att andra har banat väg för dagens tolerans. Men vem är han och vem är vi att ifrågasätta andras fundamentala livsval på det här sättet? Är han även arg på de som sitter kvar i garderoben och inte ännu har kommit ut för att ta sitt homo-ansvar, trots den krattade manegen? Jag kan nästan se det framför mig. Killen som aldrig sa hora står utanför en rejäl garderob och hojtar: ”Kom ut nu slöfockar, ni har jobb att göra! Pridea då!”

Nej, Ronnie Sandahl. Så här går det inte till. Vem är Du att göra någons läggning till en politisk gemenskap och ett solidaritetskrav? Ingen heterosexuell skulle acceptera att avkrävas en särskild solidaritet gentemot andra heteros på det här sättet. Nej, visst. Det är inte helt jämförbart eftersom det har funnits och finns ett förtryck och en hbt-kamp. Men själva beviset på att denna kamp har rört sig framåt är faktiskt just sådant som Anja Pärsons garderobs-sorti. Att man idag kan komma ut och tycka att ”det kan väl räcka så?”

Jag tror inte att vi ska utgå ifrån att Pärson är otacksam inför allt detta bara för att hon inte vill bli ikon. Förresten är hon redan det. Ändå.

Vilket förmodligen förklarar hennes oro inför allt detta.

 

Läs även Anna Troberg i samma ämne.