Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Dan Jönssons nya bok ”Ingemansland”, om hur fruktansvärt livet är utanför Stockholms tullar och São Paolo, har gjort mycket för samhället. Inte genom boken i sig utan genom de skoningslösa och roliga sågningar som den gett upphov till, både innanför och utanför huvudstaden. Men dagens DN Kultur tycker, föga förvånande, annorlunda. ”De hårda negationerna blir ett konsekvent genomfört litterärt medel att sänka läsaren till samma låga depressiva sinnestillstånd som han själv verkar ha befunnit sig i under resorna”, skriver recensenten i vad som i sammanhanget faktiskt är menat som positivt omdöme. Recensionens skribent Per Wirtén verkar som första och enda recensent ha förstått Jönsson. Men så har han ju själv fått kritik för samma snäva perspektiv i sitt skrivande.

Arkiv

Maria Ludvigsson

Ännu en rapport påminner om hur det står till med vårt privata sparande i Sverige. SCB presenterar idag siffror som visar att ungefär var sjätte person inte skulle klara en plötslig utgift på 8000 kronor, utan att behöva låna.

Att ha åtminstone några tusenlappar sparade på banken ger en trygghet som inte kan ersättas med socialkontor eller bidragsreformer. Att inte vara helt utelämnad åt politiska beslut eller avtalsrörelsens utfall ger självständighet. Kanske är tanken en smula ovanlig i statsindividualismens land, men att vara beroende av stat och politikers goda vilja är inte att vara självständig.

Folkkapitalism.nu har länge uppmärksammat svenskars sparande och lånande, långt innan SCB rapporterade om det. Kolla sajten!

Sanna Rayman

När jag jobbade med teater umgicks jag ofta med uttrycket ”teaterovan”. Dåförtiden var det en både vanlig och viktig uppgift för scenkonstens arenor, detta att styra in teaterovan ungdom på en kulturkonsumerande bana och därigenom göra dem fast för livet. Föreställningen om dessa teaterovana var att de inte fick skrämmas bort från de dramatiska rummen. Således skulle de inte behöva känna sig felklädda eller malplacerade när de gick på teater, det vill säga – det skulle inte vara så himla ”fint”. Man ville heller inte alienera dem genom att bjuda på alltför svår konst, i bemärkelsen stinn på referenser som kräver förkunskap och beläsenhet.

I resonemangen kring ”teaterovana” glömde man ofta att det för en del kan vara en spännande utmaning snarare än avskräckande, detta att komma till ett nytt ställe där man ännu inte kan koderna, kanske är fel klädd och inte förstår allusioner som andra uppenbarligen finner nöje eller mening i. Men ambitionen, att locka in kidsen i teatersalongerna var ju hur som helst inte dum.

 

Det finns emellertid andra arenor där just ovana utgör ett större och mer avskräckande hinder än i scenkonsternas gradänger. Ett sådant område är samhällsdebatten och detta är djupt problematiskt. För det offentliga samtalet bör man noga akta sig om man inte besitter en gedigen debattvana. Det värsta som kan hända en teaterovan på teatern är att han eller hon inte hänger med eller har tråkigt. Det värsta som kan hända den debattovane är att han eller hon skåpas ut som rikspucko eller eller mörkerfurste. Det senare får nog betraktas som mer besvärande.

För en tid använde en bekant till mig uttrycket ”politiskt korrekt”. Sammanhanget var harmlöst, jag tror ämnet var frågan om man skulle låta sin tonåring smaka vin hemma eller inte och huruvida det var lite överdrivet ”PK” att ens låta dem ”lukta på glöggen”. Jag förstod ju vad hon menade, men noterade samtidigt hur mitt debattvana yrkesjag började redigera bort detta med ”PK” i samtalet.

För politiskt korrekt är ju ett begrepp vi inte använder längre – inte sant? Det är uttjatat, överanvänt och har fått en alltför bitter bismak av blind oförsonlighet. Detta är bara ett exempel på sådant som omärkligt förpassas in i samlingen av faux pas-ord och ämnen som är kontaminerade av alltför stora doser ”sunt förnuft” och ”verklighetens folk”.

 

Jag talar nu inte om uppenbara och allmänt spridda begreppsförändringar som att vi numera säger chokladboll. Det där vet alla och diskussionen om ”varför” är vältröskad och avklarad – även om en del av oklara skäl verkar lägga ett märkligt stort affektionsvärde i kampen för att få använda bakverkets tidigare namn. Nej, det jag menar är finsmakarnas krav på debatten.

Du som läser detta tror förmodligen att det är en ganska harmlös sak att i förbifarten analysera en grannes beteende eller en personalsituation på jobbet med att det har med jantelagen eller den svenska avundsjukan att göra. Det är det också – om du talar med dina vänner. Om du däremot får för dig att mer offentligt fundera över ett samhällsproblem och i detta sammanhang nämner, säg jantelagen, ja då kommer du genast avfärdas och skrattas ut.

Tal om jantelagen är nämligen en löjeväckande klyscha sedan en moderat politiker motionerade i riksdagen om jantelagens avskaffande. Inte läst motionen? Hårda bud, så är det bara. Häng med bättre nästa gång! Och det där du skrev om den svenska avundsjukan..? Ärligt – det är ju bara såå gammalt och uttjatat.

 

Jojo. Det gäller att vara realtidsuppdaterad på vilka ämnen och begrepp som för tillfället är non grata i det offentliga samtalet.

Ofta är det i integrationsdebatten som det värsta ordmärkandet pågår. Under Timbroseminariet om arbetslöshet bland utrikesfödda häromdagen hörde jag Miljöpartiets Maria Ferm ifrågasätta ordet integration med motiveringen att många med integration menar assimilation, varför det kan bli svårt att veta vilka avsikter en integrationsdebattör har. Hon menade också att när man fokuserar på hur utrikesföddas chanser till jobb diskuteras är det problematiskt eftersom det lätt kan uppfattas som att man menar att de ska integrera sig, när integration enligt Maria Ferm hellre borde vara en ömsesidig process. Hon menade även att även om det förstås var viktigt att diskutera integration på arbetsmarknaden så fanns det andra sidor av integrationen som hon tyckte var viktigare och som hon hellre hade läst rapporter om. Integration för mig, förklarade Ferm, handlar om så mycket mer.

Hej semantik! Adjö konkret politisk debatt…

 

Ferm är Miljöpartiets talesperson i rättspolitiska och migrationspolitiska frågor. Givet detta är det inte underligt att hon intresserar sig främst för dylika aspekter. Hon har också uppvisat ett mycket starkt och ofta imponerande patos i dessa frågor genom åren.

Men jag kan inte låta bli att fråga mig varför man tackar ja till att delta i ett seminarium vars ämne man berör endast med en bisats (”visst är det viktigt att diskutera det här, men…”) för att sedan ägna merparten av sin taletid åt att föreslå alternativa ämnen för såväl seminarier som rapporter?

 

Häromveckan skrev Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund, en debattartikel om skolsegregation. I denna användes ordet etnisk inte mindre än tre gånger. Artikeln publicerades den 8e maj i Expressen.

Det är sannolikt att detta ord skulle bytas mot andra formuleringar om artikeln skrevs idag. Mellan då och nu har nämligen ordet etnisk varit föremål för en smått obegriplig storm eftersom Fredrik Reinfeldt, tillfrågad om han inte borde försöka stimulera bort massarbetslösheten, invände att termen massarbetslöshet (som ju är ett prefix som indikerar att något är brett och i någon mening urskillningslöst) var en beskrivning som leder tanken – och åtgärden – fel i meningen att stimulanser inte är rätt insats mot en arbetslöshet som är strukturell snarare än konjunkturbetingad.

 

Från andra håll kritiserades samma diskussion om hur utrikesfödda är särskilt drabbade av arbetslöshet för att utgöra ett skuldbeläggande och ett utpekande. Detta är den återkommande argumentationen från exempelvis Aftonbladets Anders Lindberg, som i diskussion med undertecknad i P1 (16/5) beskrev Fredrik Reinfeldts formulering ”etniskt födda svenskar mitt i livet” som ”olycklig”, ”konstig uppdelning”, ”att skärpa retoriken” samt ”en skuldbeläggning”.

Det är en rejäl dos betydelse i sex ynka ord! Lyckligtvis finns det uttolkare som kan hjälpa oss som liksom bara ser ordens ytliga mening. Lindberg förklarade även att det fanns en ”anklang” samt menade att ”det finns väldigt många som har historiskt använt den här typen av uttryck”. Han avslutade med konstaterandet att ”vad han gör är att han formar diskussionen genom att prata om att det är en skillnad mellan etniska svenskar och andra.”

 

Jamen det är väl självklart att den skillnaden måste omtalas om det är  skillnaden som är problemet man vill finna en lösning på? Vi hör aldrig invändningar liknande dessa mot helt normal samhällsdebatt kring skäl och möjliga åtgärder rörande ungdomsarbetslösheten – vårt andra stora arbetslöshetsproblem. Kanske för att ingen vettig människa tror att varje individ som författar en text eller en rapport om ungdomsarbetslösheten egentligen är ute efter att demonisera ungdomar. Kunde vi inte – snällasnällasnälla – tillskriva varandra lite mindre illvilja även i det andra fallet?

Anklagelser som dessa ackompanjeras dessutom av ett ständigt nekande till beteendet. Om jag påpekar att man av all denna semantiska kritik lätt kan få för sig att kritikerna i fråga över huvud taget inte tycker att det är acceptabelt med en diskussion om integrationsproblem returnerar de bums att man ”visst får diskutera detta” – med tillägget att det bara är just du, just idag, i just den här texten som gjorde det på helt fel sätt. Igen.

 

Det tråkiga är därtill att dessa personer – som ju verkar himla kunniga på området hur en bra och framför allt korrekt formulerad integrationsdebatt bör föras – aldrig själva initierar en diskussion om de problem som de facto finns. De tar inte upp frågorna. De hoppar bara på andra som tar upp dem.

Och utrymmet för samtal blir allt mindre. Jag tror mig själv vara relativt skicklig på att parera och åka slalom mellan fällorna, men ser i ärlighetens namn ganska få som gör det. Resultatet blir att hela debatten skys, eftersom priset för ett felsteg är högt och hårt. Och då pratar jag bara om kolleger. Tänker vi på detta i termer av en bredare samhällsdebatt blir möjligheten att delta nästintill noll.

 

Jag skulle nog hävda att vårt offentliga samtal i vissa avseenden lider av ett slags professionalisering som är ytterst beklagansvärd. Endast de som kan väga sina ord på guldvåg, som kan skriva stramt där stramt behövs och som kan slå an känslosträngarna när detta är önskvärt lyckas nå ut med faktiska budskap. Den lite mer debattovane snor in sig och faller i de snubbeltrådar som yrkestyckarna spänner upp för varandra. Få läser med avsikten att faktiskt förstå budskapen. Snarare är stämningen oförlåtande, överkritisk, snarstucken och attackhungrig.

Resultatet blir att den sakfråga eller debatt som olika debattörer, skribenter eller politiker försöker lyfta helt försvinner i ett upprört surrande om ord och begrepp. Samtalen rör sig inte framåt.

Under tiden anländer fler invandrare till landet. Trösklarna till arbetsmarknaden får de föga hjälp att klättra över, men de kan vara lugna för att om de tillskrivs en etnicitet eller om deras problem beskrivs i kategoriform i tryckt text så finns det en armé av skribenter villiga att sätta stopp för detta.

Det är en prioritering som känns mer än lovligt tveksam.

 

Jag vet inte vad ni andra tycker, men jag börjar bli trött på den här ordningen. En tanke är att vi slutar besvara kritik från människor som är ointresserade av konkreta problem.

Benjamin Katzeff Silberstein

Sveriges Radio fortsätter att slösa bort chansen att göra någonting bra av sitt besök i Nordkorea. Dagens reportage kommer, precis som många av de tidigare, från huvudstaden Pyongyang. Man tycks ha missat att den överväldigande majoriteten av de runt 24 miljoner (beroende på vems siffror man tittar på) nordkoreanerna lever i en helt annan verklighet, långt från huvudstadens politiska elit. Att titta på Pyongyang är inte ekvivalent med att titta på Nordkorea. Men Sveriges Radio väljer att rapportera vad de kan, och vad de kan rapportera är just Pyongyang, förmodligen därför att regimen har bestämt att det är där de får vara.

I alla fall. I onsdagens reportage får vi höra om lyxvaror i Pyongyang. I ”revolutionens huvudstad” (nej, det är inte Sveriges radio som kallar den så, förmodligen känner de inte till denna nordkoreanska benämning på Pyongyang) finns datorer, utländsk sprit, motorcyklar med mera (egentligen ingenting nytt men det nämner inte SR). Varor som inte borde finnas där eftersom det enligt sanktionerna är förbjudet att exportera ”lyxvaror” till Nordkorea. Att t ex motorcyklar tillverkas inhemskt i Nordkorea och alltså inte måste importeras hade SR:s reporter, Margita Boström, kunnat få veta om hon helt enkelt frågat på plats, men icke. Man nöjer sig med att detta konstaterande att Nordkorea på något vis lyckas kringgå sanktionerna, men struntar i att utforska detta vidare, trots att det är den enda något intressanta kroken som slängs ut. Man hade kunnat utforska detta vidare, prata om vilka andra vägar Nordkorea har för att skaffa den typen av varor (främst via Kina) och varför lyxvarorna är så viktiga för regimen, men då hade ju läsaren kunnat få riktig och nyttig information om Nordkorea och det verkar inte vara syftet med Sveriges radios reportage.

Och sedan avslutas allt med att Kent Härstedt, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, intervjuas om sina intryck av lyxvarornas förekomst i Pyongyang. Man väljer alltså inte någon som till exempel forskar om nordkoreansk ekonomi på heltid och som faktiskt tittat på och skrivit om sanktionerna och lyxvarorna, någon expert på Nordkoreas ledarskap som hade kunnat förklara varför lyxvarorna är viktiga för de övre skiktens politiska lojalitet med ledarklanen, någon nordkoreansk avhoppare från Pyongyang som kunnat berätta mer om vad lyxvarorna betyder för människorna i staden. Nej, en svensk riksdagsledamot vars främsta merit enligt SR är att han faktiskt har rest till Nordkorea jättemånga gånger – får bli kommentator. Man får väl anta att detta helt enkelt berodde på att han råkade finnas på plats.

Det bor omkring två och en halv miljon människor i Pyongyang. I övriga landet finns alltså fler än 20 miljoner andra. Inte ens alla i Pyongyang befinner sig tillräckligt högt upp i det institutionaliserade klassamhället för att vara en del av den ”lyxiga” värld Sveriges radio väljer att skildra i ett helt reportage, men än värre är att lyssnaren inte kommer ens lite närmare en förståelse för hur de 20 miljonerna på landsbygden och i de mindre städerna lever. I det andra reportaget i ordningen från Nordkorea gjordes samma fel – SR pratade mest om butiker och försäljningsstånd i Pyongyang, och nämnde bara flyktigt att privat handel ökat i landet. Därmed målar man upp en direkt felaktig bild av den nordkoreanska verkligheten som helhet.

Låt oss ändå för vänlighetens skull anta att Sveriges Radio bara släppts in i Pyongyang och helt enkelt inte haft möjlighet att resa runt i landet. Även i Pyongyang finns många krokar för att berätta intressanta saker. De hade kunnat berätta om Nordkoreas växande entreprenörsklass, och om hur ett nytt ekonomiskt system tar form i landet efter att planekonomin rasat samman, och hur det på lång sikt får svårt att samexistera med politisk totalitarism. De hade kunnat berätta om den våg av hemligt insmugglad sydkoreansk kultur som driver genom Nordkorea och inte minst genom Pyongyang, och ger det nordkoreanska folket en världsbild som går tvärsemot den som regimen vill förmedla. De hade kunnat berätta om hur politiker i både Pyongyang och Seoul låter den gemensamma industrizonen i Kaesong i Nordkorea tuffa på och växa trots ständiga diplomatiska utfall länderna emellan. Men istället lägger SR fokus på fullkomliga oväsentligheter som lyxvaror och glasskiosker, och inte ens det lyckas man göra grundligt och informativt. Det är dålig journalistik.

Sanna Rayman

Det verkar ha blivit någon sorts storm kring den Timbrorapport som jag beskriver på dagens ledarsida. Jag har inte följt det så noga, men noterar att två Timbroanstrukna akademiskt lagda filurer försöker reda ut den diskrimineringsdiskussion jag befarade skulle komma i och med rapportens, uhm, något skrala statistiska underlag. (Vilket nu har breddats i en nyutgåva av rapporten.)

Båda texterna är läsvärda – och det säger jag inte bara för att de bekräftar två resonemang jag själv snuddar vid i min text, nämligen det om att diskriminering i ”öppen dager” förmodligen inte är det stora problemet – snarare de omedvetna processerna, som inte kan mätas på det sätt som görs i rapporten. Samt det om att det vore konstigt om en i allmänhet generös och öppen inställning bland svenskar plötsligt blev helt motsatt på arbetsmarknaden.

 

Idag var jag på ett seminarium på Arbetsmarknadsdepartementet, där integrationsminister Erik Ullenhag gav en del bakgrundsinformation kring hur arbetslösheten bland utrikesfödda ser ut och vilka utmaningar som finns i frågan. Bland alla grafer han visade upp fäste jag mig vid en som visade andelen sysselsatta bland utrikes födda uppdelat efter vistelsetid i landet. Självklart ligger nyanlända lägst i en sådan figur, medan de som varit i Sverige över 20 år ligger högst. Men det intressanta här är ju att även någon som varit i landet i över ett decennium ändå ligger under inrikes födda. Det är i dessa grupper vi återfinner diskrimineringsutmaningen och den bör vi definitivt ta på allvar, det är en fråga om likabehandling och ytterst mänskliga rättigheter, som integrationsministern också konstaterade.

 

Men – och det är ett stort men. Frågan vi borde ställa oss är väl snarare. Är det i diskrimineringsutmaningen som botemedlet på den mycket höga arbetslösheten bland utrikes födda finns? Nja, det tror jag inte. De som funnits här längst må ha det tuffare på arbetsmarknaden, men de är i alla fall inte helt utanför den. Det är däremot de som anlänt på senare tid. Helt utanför och därtill ofta från länder utan studietradition och med skral eller ingen utbildning i bagaget. Det är i den gruppen den stora utmaningen ligger. Det är dit krutet måste riktas. Åtminstone om man vill att de ska få tillträde och möjlighet att integreras och försörja sig. För denna grupps skull är det viktigt att vi inte stirrar oss blinda på diskrimineringsförklaringen. Då kanske vi glömmer att skapa åtgärder för dem.

Den poängen kan man dock göra helt utan att dra in arbetsgivares attityder, synes det mig. Lite synd att det blev så här, men sådan är ju nu debatten.

 

Claes Arvidsson

Serbiens nyvalde president Tomislav Nikolic valde Moskva som mål för sin första utlandsresa. Vid sitt möte med Vladirmir Putin förklarade Nikolic att i valet mellen EU-medlemskap och att ge upp kampen om Kosovo, valde han bort EU.

Så nu vet vi det. Serbien – åtminstone presidenten – stänger vägen vill EU-medlemskap.

Putin är säkert glad.

Claes Arvidsson

Biståndsminister Gunilla Carlsson vill se en förändrad biståndspolitik, med tydligare styrning och krav på resultat.

Enligt Sveriges Radios Ekoredaktion väcker det oro hos flera biståndsorganisationer.

Maria Ludvigsson

När nuvarande LO-ordförande var SSU-ordförande hånades han från LO-kongressens talarstol av Göran Greider: ”Borgerlig moraltant och vandrande katastrof”. Jag gillade instinktivt Kålle Thorvaldsson. Dock inte enbart för att Greider ogillade honom.
Snarare berodde det på att Thorvaldsson gav mig ett alldeles utmärkt uppsatsämne. Den dåvarande Kålles analys om det ”starka samhället” och hur det delvis tagit makten från medborgarna ledde fram till att hans egna begrepp Egenmakt blev användbart allmängods i svensk debatt. Det var välkommet av flera anledningar.
Samtidigt växte en borgerlig debatt (initierad av sociolog Hans Zetterberg och statsvetare Emil Uddhammar på Timbro) om civilsamhället fram. Den socialdemokratiska hegemonin hade starkt bidragit till att ”samhället” blivit synonymt med staten och genom en allt större offentlig sektor hade civilsamhället fått en högst undanskymd plats i samhällsdebatten.
Den som tycker att samhällsbegreppet än i dag förstås som det offentliga gör en riktig iakttagelse, men utan 1990-talsdebatten hade det varit än värre.
Kålle Thorvaldssons och SSU:s analys gick ut på att den offentliga sektorn inte var – och aldrig kan bli – tillräcklig för ett gott samhälle. Medborgarna måste ha vardagligt inflytande över de vardagliga platserna och frågeställningarna. Det räckte inte att kommunen finansierade (exempelvis) gemensamma lekplatser. Föräldrar och boende måste ha såväl inflytande över som ansvar för lekplatserna. Även skolan, menade man, skulle vara öppen för föräldrars engagemang och inflytande. Thorvaldsson kallade det för Egenmakt.
Intrycket blev att sfärerna stat och marknad inte var tillräckliga för att beskriva samhället i stort. Någon del saknades. Sett från SSU:s (Thorvaldssons) sida behövdes egenmakt och direktinflytande för att kompletterade det kommunala/statliga. Från borgerlighetens sida saknade man civilsamhället för att bilden av det goda samhället skulle vara komplett. Frågan var om civilsamhället kunde vara en plats där höger och vänster möttes?
Det var det inte och man möttes inte. Men insikten att samhället är större än staten var viktig och sannolikt också en av förutsättningarna för ett Sverige med mer makt hos medborgarna och en gnutta mindre makt hos de politiska beslutsfattarna.
Medan Kålles tal under sin SSU-karriär var intressanta och bjöd på något nytt, var hans tal som nyvald LO-ordförande knappt två decennier senare, det rakt motsatta. I sitt installationstal i helgen fanns inte tillstymmelse till intressant samhällsanalys eller ens en analys av LO och LO:s utmaningar.
I stället var Thorvaldssons tal en lista på vad han och LO tycker är fel i regeringens politik och i arbetsgivarnas förhandlingsbud. Samhällsanalysen imponerar inte och beskrivningar som att försvagade fackföreningar har lett till att man även i Sverige har en ”extrem lönespridning”, säger allt. Mycket kan sägas om svensk lönestruktur men knappast att den på något sätt är extremt spridd.
Det var inte bättre förr. Men Kålle Thorvaldsson är ett undantag. Han var mycket bättre när han på SSU-kongresser lät som nytänkande samhällsdebattör än när han på LO-kongressen låter som, just, en LO-ordförande.

Benjamin Katzeff Silberstein

Sveriges Radio har varit i Nordkorea. I två reportage (hittills) på plats har man försökt undersöka landets skrala och ständigt föränderliga ekonomi närmare.

Men precis som så ofta då medier som reser dit har besöket kunnat ge mycket litet nyhetsmässigt mervärde. Att vara på plats gör det sällan lättare att komma åt ordentlig information om landet. I Sveriges Radios fall tycks det nästan ha varit tvärtom, ty reportern Margita Boström skulle vid en enkel Googlesökning troligen inte ha gjort de uppenbara missar som Nordkoreareportagen präglats av.

Vi börjar med det första av de hittills två reportagen. Nordkoreanska Röda korset varnar för matbrist och begär hjälp från omvärlden. Boström förklarar att skälet till att man inte lyckas producera tillräckligt med mat för att mätta landets befolkning är att norra Korea till fyra femtedelar av landet består av berg, därför kan man inte odla på tillräckligt stora ytor. Därmed köper man rakt av den nordkoreanska verklighetsbilden.

Till exempel Japan består till 73 procent av berg, men har trots detta inga problem med matbrist. Sanningen är ju den att om Nordkorea hade tillåtit fri produktion och försäljning av livsmedel hade man sannolikt sluppit problemen med matbrist, och de runt två miljoner människor som dog av svält under 1990-talet hade kunnat överleva. Men sådant tillät inte den då strikta planekonomin; Nordkoreas matbrist är så att säga inbyggd i det politiska systemet.

Jag skriver om planekonomin som någonting förgånget, eftersom den nu mer eller mindre helt har kollapsat och ersatts med ett marknadssystem som ofta rör sig i en juridisk gråzon. Också detta skildras märkligt av Boström och Sveriges Radio, som i ett andra reportage nöjer sig med att lägga fokus vid huvudstaden Pyongyangs glass-, juice- och grönsaksbutiker. En mer korrekt beskrivning hade kunnat fås av en titt ut mot landsbygden, där de tidigare olagliga marknaderna är så utbredda att de i praktiken fungerar som samhällenas centrum. Faktum är att en överväldigande del av den nordkoreanska befolkningen idag försörjer sig genom andra kanaler än statens distributionssystem (jag har skrivit mer om detta till exempel här).

Man kan också notera att Boström, när hon redogör för nordkoreanska Röda korsets lägesbedömning, inte ställer någon kritisk fråga om sanningshalten i deras skattningar. Nordkorea har tidigare anklagats av olika internationella och sydkoreanska organ för att överdriva matbristen och på så sätt försöka tillskansa sig större donationer. Även journalister på plats i länder som Nordkorea har en skyldighet att försöka ställa kritiska frågor till officiella personer.

Maria Ludvigsson

Karin Svensson Smith sitter i Miljöpartiets partistyrelse och är en av personerna bakom det nya miljöpolitiska förslaget som i helgen behandlades på MP:s kongress. Hon har tidigare skrivit debattartikel om delar av förslaget, Newsmill 14 maj. Under rubriken Utfasning av reseavdraget gynnar klimatet drog Svensson Smith en lans för att reseavdraget ska avvecklas.

I helgen debatterades det nya förslaget. Slutsatsen man landade i skulle kunna kallas Utfasning av reseavdraget gynnar inte nya väljargrupper.

MP:s kombination av höjda bensinpriser och förslaget att slopa reseavdraget är svårsålt utanför Stockholm. Kongressens linje blev i stället att minska reseavdraget bara i storstäder…

Karin Svensson Smith ger sig dock inte och menar att avdraget måste bort.  (Ekot 27 maj):

– På sikt måste de göra det, men alternativen för människor så att man slipper flytta till städerna måste bli bättre samtidigt.

Hon levererar dessutom en god analys om varför MP har problem med förslaget:

– Jag tror att många vill värna om att man ska värna om att man ska kunna bo utanför städerna och att upplever att det är viktigt för våra väljare. Att vi ska kunna växa både i staden, vilket vi gör påtagligt, men också på landet.

Huvudet på spiken, Svensson Smith!