Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

Det var verkligen en jovialisk och trevlig konduktör som lät mig lösa biljett utan den extra avgift på 100 kronor som egentligen ska tillkomma om vi SJ-kunder slarvar och inte hinner lösa biljett innan tåget går.

Han frågade dock förmanande om jag verkligen hade varit ute i god tid nog för att vara säker på att hinna lösa biljett på perrongen utanför tåget istället för innanför tåget. Det hade jag kanske, kanske inte, men å andra sidan är ju tågen ofta försenade så jag hade ju kunnat hinna.. (-ett lågt argument, jag vet, men den farbroderliga förmanande tonen provocerade…)

Den jovialiska konduktören påpekade även att varken bilar, båtar eller motorcyklar (tror jag det var) går i tid… (!)

Frågan om hur jag planerar min tid har jag fått flera gånger när jag behövt lösa biljett på tåget. Den irriterar mig. Det verkar finnas ett kontrakt mellan SJ och oss kunder som ständigt kan brytas av SJ men aldrig av oss kunder. SJ:s förseningar är vardagsmat och kunder som drabbas är snarare apatiska en ilskna. Det hör liksom till. Det är ju inte så lätt att parera elfel, snöfall, solsken, höstlöv på räls eller nedfallande ledningar och dessutom hålla tidtabellen. Det märkliga är att samtidigt som SJ klantar med tidtabeller inför man en särskild avgift för dem som vill lösa biljett ombord. Argumentet är att vi Kunder – till skillnad från SJ –  ska lära oss att planera vår tid så att vi hinner lösa biljett före tågets avgång.

Jag gillar verkligen att åka tåg och gör det ganska ofta. Men. Vid åtminstone hälften av resorna är det något som strular. Senast hade man glömt att skylta om vagnarna varför kaos uppstod redan på den proppfulla perrongen på Stockholms central. (Ofta brukar SJ:s ”problem” skyllas på eftersatta investeringar och det är sant, men det finns även klantskalle-relaterade problem som inte har något med för lite pengar att göra.) Att glömma att skylta om vagnar på tåg måste ändå anses bero på något helt annat än låga anslag. Det är Någon som inte har gjort sitt jobb.

Så länge SJ inte håller sin del av avtalet är det extremt irriterande och direkt fräckt att kräva tidsplanering och ordning å reda av sina kunder. Avskaffa därför ombord-avgiften. Så fort tågen går i tid, personalen ber om ursäkt i stället för att argumentera för SJ:s missar och tågen är omskyltade när de rullar in på perrongen, kan avgiften möjligen införas igen.

 

 

 

Arkiv

PJ Anders Linder
Vad är Anders Behring Breivik? Är han otillräknelig, eller är han psykiskt frisk i lagens mening och möjlig att döma till fängelse? Det ska processen i Oslo avgöra. Så småningom kommer tingsrättens beslut.
Oavsett hur domen faller kan vi konstatera att Breivik är en massmördare, terrorist och politisk extremist, som ser våld som ett självklart inslag i kampen för sin häxbrygd av nationalism, islamofobi och allmänt hat mot det öppna samhället.
Tyvärr kan vi konstatera att han numera också är något annat: en påk i handen på debattörer som vill kuva meningsmotståndare. Varför anstränga sig och ta diskussioner i sak när man kan avfärda människor genom att puckla på dem med Breivik?
För andra veckan i rad har Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson tagit till den metoden i ett försök att sätta Paulina Neuding (chefredaktör för Neo och kolumnist på SvD:s ledarsida) på plats. För en vecka sedan skrev Pettersson att Neuding ger uttryck för ”en tankemodell som vetter mot Europas mörka hörn, och i den yttersta förlängningen mot Breiviks hat mot en sexmånaders bebis”. I gårdagens artikel citerar hon belåtet sig själv.
Angreppen motiveras med en artikel av Neuding om situationen för judarna i Malmö, vilken är så trängd och utsatt att den har fått Barack Obamas sändebud – den amerikanske presidentens sändebud för att motverka antisemitism – att besöka staden och starkt kritisera det ansvariga kommunalrådet. Paulina Neuding skriver i vånda över hatet och trakasserierna mot Malmös judar, ett inlägg av flera som har bidragit till att göra problemet känt i vida kretsar, och från Aftonbladet blir svaret att hennes resonemang om samband mellan antisemitismen i Malmö och invandring till staden från Mellanöstern ”vetter mot” Breiviks hat mot barn.
Har Neuding uttryckt sig på ett olämpligt sätt? Läs först här och sedan här och här och bedöm själva. Men att det hon skrivit skulle kunna motivera att hon buntas ihop med en fascistisk massmördare? Inte på villkors vis. Karin Pettersson har gjort sig skyldig till en allvarlig förlöpning.
Tidigare i vår skrev en av hennes medarbetare att Breivik delar föreställningsvärld med bland annat liberala Timbro och kulturkonservativa Axess. Han garderade sig med ett lamt ”i varierande grad” precis som Pettersson gömmer sig bakom ett ”i den yttersta förlängningen”. Ska man vara tacksam för detta lilla? Inte så vidare värst. Om Aftonbladets ledarredaktion vill ses som en seriös aktör i debatten finns inget annat val än att lägga påken åt sidan.
Claes Arvidsson
På Europahuset i Stockholm visas fram till den 4 maj en utställning om Stasi.
Jag vill gärna komplettera med att tipsa om detta satiriska DDR-klipp från SVT:s Uppåt väggarna med  Stellan Sundahl, Gunnar Bernstrup och Mikael Neumann från sent 70-tal.
Claes Arvidsson

De japanska körsbärsträden har slagit ut i Kungsträdgården. Solen garanterar ett magiskt ljus.

 

Sanna Rayman

Om du i dag skulle nås av en länk om att man i Egypten planerar en lagstiftning som gör det möjligt att, uhm, ”hejdå-ligga” med sin hustru i upp till sex timmar efter sin död föreslår jag att du genast klickar på den här länken istället.

Den tar dig till en text om internets källkritiska baksida och förklarar varför nyheten om den egyptiska nekrofililagen inte ska tas på allvar. Däremot finns det annat i den egyptiska utvecklingen som bör oroa oss.

 

 

Sanna Rayman

Centerpartisten Staffan Danielsson är en riksdagsledamot jag hyser respekt för. Han förefaller genuint intresserad av att föra ärlig och uppriktig debatt med så många väljare och kolleger som möjligt – även i svåra frågor. Under FRA-debatten var han en av få som idogt besvarade och försvarade sin hållning på sin blogg. Jag höll inte med honom ett dugg då, men jag imponerades likväl av hur han tog varenda fråga och kommentar på djupaste allvar och bemödade sig med att besvara allt ingående, även de mest invektivstinna påhoppen.

Idag skriver Staffan Danielsson en alltigenom seriös och försiktig artikel på DN Debatt. Den handlar, helt kort om att det kanske vore idé att i högre utsträckning än idag ålderskontrollera de ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige. När kontroller på dessa grupper infördes i våra grannländer visade det sig att många som sade sig vara under 18 år var äldre än så. Det är inte en vågad gissning att samma sak skulle visa sig här.

 

Under dagen har artikeln mottagits på sedvanligt vis. Man har varnat för den och givit den en politisk kulörtillhörighet (brun). Även debattörer som vanligen befinner sig på mottagarsidan för dylika epitet har antytt att Danielsson klivit över någon sorts gräns. Om det är lätt att finna klagomål och dålig stämning kring texten är det desto svårare att finna mer substantiellt innehåll kring vad, rent konkret, som är fel med den.

Själv har jag inga problem att instämma i Danielssons budskap. Om situationen idag innebär att en betydande andel av de barn vi mottar egentligen är vuxna, så bör vi förändra våra rutiner så att alla tas emot och får sina ärenden behandlade på de villkor som gäller för dem. Asylsökande vuxna bör söka asyl på sina premisser och asylsökande barn på sina, helt enkelt. Detta är viktigt inte minst med tanke på att ensamkommande flyktingbarn ofta har svåra upplevelser och trauman bakom sig. Att strunta i att kontrollera ålder och i förlängningen skapa en mottagningssituation där traumatiserade barn bor tillsammans med eventuellt traumatiserade vuxna är inte optimalt på något sätt. Vare sig för barnen eller de vuxna. Det är skillnad på 14-årings behov och en 24-årings etcetera. Därtill finns en rättviseaspekt i detta som är att de särskilda hänsyn vi visar barn i asylärenden bör förbehållas just barn. Danielsson skriver ingenting om att vi måste ta emot färre asylsökande, vilket många verkar läsa in mellan raderna. Allt han säger är att alla ska tas emot på rätt grunder. Det är smått obegripligt att detta är kontroversiellt.

 

Centerpartiets anhängare och företrädare är nu fullt upptagna med att parera och skademinimera. Partiets migrationspolitiske talesperson Fredrick Federley vadderar situationen genom att säga att det är:

1) ”oklart vad Danielsson vill uppnå” (detta trots att artikeln är nästan löjligt försiktig och pedagogisk.)

2) att en åldersbestämning redan görs i Sverige. (Jo, men nu var väl Danielssons poäng att den är svag och i princip icke-tillförlitlig jämfört med grannländernas?)

3) att ”Sverige ska fullgöra sitt ansvar enligt svensk rätt och internationella konventioner” (Ja herregud, det är väl klart. Inte kräver väl Danielsson motsatsen?)

samt

4) att ”Problemet idag är inte de barn som kommer till Sverige utan alla de barn som aldrig får komma till Europa.”(Om detta på riktigt är det identifierade problemet måste jag säga att Centerpartiets migrationspolitik motverkar sina syften. Det måste ju finnas snabbare och bättre sätt att uppnå det där?)

 

Att Danielsson själv är välbekant med hur debattvågorna brukar skölja är uppenbart när man kikar på hans blogg. Här har han försökt parera de värsta anklagelserna redan från början genom att ge läsanvisningar till nyckelstycken i sin artikel. Här påpekar han också vänligt att debatt faktiskt inte är detsamma som att han ensidigt ska försvara sig gentemot osakliga påhopp – det åligger också hans motdebattörer att debattera i sak:

”Du som anser att jag gör allvarligt fel som nu tar upp denna debatt behöver alltså övertyga mig om att de fakta som jag pekar på inte är relevanta att lyfta fram och diskutera. Jag välkomnar synpunkter på det jag har skrivit, och lovar att jag lyhört ska försöka fortsätta debatten.”

 

Det löftet kommer säkert att hållas. Men att lyhördhet eller hederlighet skulle bli signum för mothuggen betvivlar jag.  Frånsett Erik Laakso då, han håller stilen i ett klokt inlägg i ärendet.

Sanna Rayman

I dagens text nämner jag en artikel av Mona Eltahawy i Foreign Policy. Artikeln är rubricerad Why Do They Hate Us? och är väl värd en genomläsning.

Eltahawy är för övrigt den egyptisk-amerikanska reporter som under demonstrationerna på Tahrir-torget i Kairo blev misshandlad och utsatt för sexuella övergrepp av egyptiska säkerhetsstyrkor.

Här finner ni hennes hemsida och blogg och den som vill kan även följa henne på Twitter.

Claes Arvidsson

Den svenska arbetsmarknaden lider lite paradoxalt både av arbetskraftsbrist och arbetslöshet. Utbud och efterfrågan hänger inte ihop. Matchning är därför nyckelbegrepp i arbetsmarknadspolitiken.

Inom politiken ser arbetsmarknad annorlunda ut. I alla fall i Rosenbad med Fredrik Reinfeldt som jobbcoach. Först avpolletterades Sofia Arkelsten som partisekreterare under ganska så ovärdiga former och sedan fick Arkelsten som plåster på såret häromdagen jobbet som ordförande i Riksdagens utrikesutskott.

Ordförandeposten var ju ledig…

Utrikesutskottet är ett av Riksdagens tyngsta utskott och den person som leder arbetet bör naturligen vara väl förtrogen med Sveriges försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik. Arkelsten saknar den bakgrunden. Att ge posten till en novis är inget annat än en devalvering av utskottet.

Arkelsten är en på många sätt utmärkt person. Det är dock att göra Arkelsten, Moderaterna och Sverige en otjänst att ge en henne ett uppdrag som hon inte är kvalificerad för.

Sanna Rayman

Med anledning av dagens text hälsar Aftonbladets ledarsida mig idag välkommen tillbaka till jobbet. Det tackar vi för! De påminner också mig om regeln som säger att eftersom SvD uppbär presstöd bör jag inte åsikta mig alltför vidlyftigt på temat moms. (En skatt som Bladet brukar kalla subvention.)

 

Jag måste erkänna att jag inte förstår kopplingen. Däremot borde jag förstås ha kommit ihåg regeln – den har förklarats för mig i månget mejl och kommentarsfält förut. Nu även i det främsta kommentarsfältet av dem alla. ;-)

Sanna Rayman

…är en krönika i tidningen Liljeholmen/Älvsjö om mobbning.

Oerhört berörande text. Läs!