Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Den danska regeringens ekonomiska råd – de økonomiske vismænd – har levererat en bitande kritik av regeringens energipolitiska planer. Regeringspartierna driver hårt att Danmark ska skaffa sig fördelar i den internationella konkurrensen genom statliga satsningar på ”grön teknik”, men ekonomerna finner detta föga vist.

För det första påpekar de att det är vanskligt att på förhand tala om vilka tekniker som kommer att visa sig effektiva.

För det andra undrar de varför staten skulle vara bättre än privata intressenter på att göra denna svåra förutsägelse.

För det tredje konstaterar de att energiforskning inte ger högre samhällsekonomisk avkastning än annan forskning, ”snarare tvärtom”.

Folketingsmannen för Liberal Alliance, Ole Birk Olesen, uppmärksammar det hela i sin blogg hos Jyllands-Posten – och ställer frågan vilket av de tre styrande partierna som ska se sanningen i vitögat först.

Arkiv

Daniel Persson

Nancy Soderberg skriver i The Daily Telegraph under rubriken ”Hit Argentina where it hurts – in the wallet” att Storbritannien borde göra gemensam sak med USA när det gäller att stoppa bidragen som ännu strömmar in i Argentina. Hanteringen av landets ekonomi sedan 2001 har bestått av ensidigt inställda betalningar och nationaliseringar, ett totalt förakt för all form av kontraktsrätt och medling. Detta har av människor på främst vänsterkanten setts som ett föredömligt sätt att sköta saker på och det har rekommenderats att även Grekland ska bete sig så. En sundare inställning är dock att, i likhet med Soderbergs rekommendationer, istället för att uppmuntra detta beteende bestraffa det. Varför fortsätta skicka pengar till ett land som inte följer reglerna och som dessutom har goda förutsättningar att klara sig självt?

 

Sverige borde sälla till skaran som arbetar för att hejda pengaflödet till Argentina.

Claes Arvidsson

Representanter för Sannfinländarna har sagt både det ena och andra. Som bättre hade varit osagt. Partiledaren Timo Soini har då valt förhållningssättet att inte ha en egen uppfattning utan hänvisat till vederbörliga partiinstansers kommande bedömningar.

När en sannfinländsk lokalpolitiker skrev en facebookhyllning till en 24-åring (borde få medalj) som mördat en invandrare och skadat en annan, reagerade Soini med orden ”motbjudande och rasistiskt”. Han ansåg det också för troligt att politikern skulle uteslutas ur partiet.

Numera vet vi alltså var gränsen går för Soini när det gäller uttalanden från partikamrater.

Det är däremot fortfarande oklart var gränsen går för Soini själv.

Soini har jämfört den finländske EU-kommissionären Olli Rehn med den ryske tsarens handgångne i Finland, när förtrycket ökade och självstyrelsen drogs in. Nikolaj Ivanovitj Bobrikov blev generalguvernör 1898 och mördades i ett attentat 1904 av Eugen Schauman. Schauman blev en finländsk hjälte.

***

Och så den allra senaste notisen om hur livat det är hos Sannfinländarna (HBL 28/2). Den gäller riksdagsledamot Teuvo Hakkarainen, igen:

”Sannfinländarnas riksdagsledamot Teuvo Hakkarainen har varit ute och festat i motorcykelgänget Bandidos klubblokal, avslöjar tv-kanalen Fyrans nyheter.

Hakkarainen säger att han lämnade en nattklubb för en dryg vecka sedan och begav sig på efterfest med tidigare okända människor för honom till en lokal på Byholmen i Helsingfors. Han säger att han var ”lite väl berusad”.

Hakkarainen tillägger att han först i klubblokalen insåg var han hade hamnat. Enligt Fyran erbjöds Hakkarainen också damsällskap mot betalning. Hakkarainen säger att han tyckte synd om kvinnan och gav henne en hundralapp. Men han nekar till att han köpte sex. Han säger också att han inte riktigt kommer ihåg hur allt hände.

–Jag vet inte ens om kvinnan var prostituerad, säger Hakkarainen.

Riksdagsledamoten ångrar händelsen. Han upplever att de människor som fanns med utnyttjade situationen.”

Claes Arvidsson

Som en seger över Israel. Så framställer regimen i Iran att det blev filmen Nader och Simin – en separation av Asghar Farhadi som tilldelades en Oscar för bästa utländska film – och att det inte blev filmen Fotnoten av Joseph Cedar (flera andra filmer var förstås också nominerade men det räknas liksom inte i den iranska världsbilden).

Annars präglas filmpolitiken av samma repressiva karaktär som håller andra kulturyttringar i ett hårt grepp. I förra månaden satte regimen tvärstopp för den oberoende grupp av regissörer – Filmens Hus – som också Farhadi var medlem av. Sedan förra året hålls den internationellt hyllade regissören Jafara Panahi fängslad för brottet att på film ha propagerat mot regimen. Han är dömd till sex års fängelse och belagd med ett tjugoårigt yrkesförbud.

2007 vann Marjane Satrapi tecknade film Persepolis (kommenterad här) pris i Cannes. Själv lever hon i exil i Frankrike av rädsla för att bli arresterad om hon återvänder till Iran.

Ett äktenskap på fallrepet utgör ramhandlingen i  Nader och Simin – en separation och samtidigt visas en bild av Iran som egentligen inte passar regimen.  Typ att kvinnors situation. Typ att emigration är vägen bort från mullandet. Kort sagt, det är en film som snarare vänder sig till dem som känner sig alienerade från teokratin än dem som stödjer den. Så i regimens perspektiv är årets Oscar närmast att betrakta som en pyrrhusseger.

Nader och Simin – en separation – med dess inblickar i ett vardagligt Iran – har blivit en stor publiksuccé i Israel. När går Fotnoten upp på biograferna i Iran? Glöm det. Den blir inte mer än en fotnot i regimens bombastiska uttalanden.

Det är också ett sätt att illustrera skillnaden mellan Iran och Israel  – slutenhet respektive öppenhet.

Claes Arvidsson

Tjetjenien har åter kommit i fokus efter det vältajmade avslöjandet om påstådda tjetjenska attentatsplaner mot Vladimir Putin. Men Tjetjenien är också aktuellt torsdag 1 mars kl 10 – 12, då Östgruppen och Civil Rights Defenders arrangear ett seminarium om den utbredda straffriheten i Tjetjenien:

”Den 4 mars väntas Vladimir Putin åter väljas till Rysslands president. Samtidigt är situationen för de mänskliga rättigheterna i Norra Kaukasus alltjämt kritisk. Ett av problemen består i att nästan ingen ställts till svars för de tusentals krigsförbrytelser som begåtts inom ramen för Tjetjenienkriget.

Den ryska människorättsrapporten ”Internationell tribunal för Tjetjenien” analyserar det  folkrättsliga sammanhang som övergreppen i Tjetjenien ingår i. Jämförelser görs med tillämpningen av internationell rätt i samband med konflikterna i Rwanda och före detta Jugoslavien.

Vilka konkreta möjligheter finns för att identifiera och lagföra krigsförbrytarna? Hur ser den folkrättsliga kontexten ut? Hur kan Sverige och den övriga omvärlden agera för att motverka straffriheten? Och hur påverkas arbetet för mänskliga rättigheter i Tjetjenien av att Putin sannolikt blir president igen?”

Lyssna till:
Stanislav Dmitrijevskij, ordförande i Rysk-tjetjenska vänskapsförbundet och huvudförfattare till ”Internationell tribunal för Tjetjenien” och
Robert Hårdh, chef för Civil Rights Defenders som driver Tjetjenienrelaterade fall i Europadomstolen

Seminariet äger rum i ABF-huset, Sveavägen 41.

Claes Arvidsson

I det nya utrikespolitiska program som antogs av Moderaterna i höstas står det att partiet ska verka för ett svenskt Nato-medlemskap. Sedan dess har dock tystnaden fortsatt.

I samband med Folk och försvars rikskonferens i Sälen frågade jag försvarsminister Tolgfors hur han skulle verka för ett svenskt medlemskap. Svaret blev att han skulle fortsätta tala om att Sverige samarbetar med Nato.

Mot den här bakgrunden – och särskilt att det är så lågt i tak i Moderaterna – känns det viktigt och glädjande att Pål Jonson, som är förbundsordförande för M i Värmland och en av dem som var med och tack fram ”verka-för-förmuleringen”, i en debattartikel kräver en för- och nackdelsutredning om ett svenskt Nato-medlemskap.

Pål Jonson och medförfattaren Artur Hulu, som MUF-ordförande i Värmland skriver bland annat:

”Det finns en lång rad frågor som förtjänar en närmare belysning. Hur skulle det t ex påverka Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet, våra försvarsutgifter samt den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet? En översyn kan åstadkomma en bredare samsyn kring dessa grundläggande frågeställningar. Då finns det också bättre förutsättningar för att ha en bra debatt om Nato-frågan.”

Varför är Moderaterna så rädda för svaren?

Läs hela debattartikeln i NWT  här

PJ Anders Linder

Inom den brittiska extremvänstern är man rasande över ett regeringsprogram som syftar till att ge fler unga chans att komma in på arbetsmarknaden. Det hojtas om slavarbete och medverkande företag utsätts för aggressiva demonstrationer. Boris Johnson is not amused.

Maria Ludvigsson

Det är ingen picknick i parken att vara arbetslös, ha kontakt med arbetsförmedlingen och känna att man inte har något ”riktigt” att göra om dagarna. Det tär på självförtroende och ambitionslust.

Så visst är det en idé att filma ett par ungdomar, låta dem beskriva sin situation och sända inslaget i kvällens  Agenda när statsministern och Anna Hedenmo diskuterar a-kassan ikväll.

Men. Det tillför egentligen inte så mycket till själva diskussionen om nödvändiga förändringar av a-kassan. Diskussionen är teknisk och inte alldeles enkel att snabbt hänga med i.

Så kanske är kvällens behållning av Aganda-inslaget ändå den nya ekonomiskpolitiska talespersonen från S Magdalena Anderssons inlägg. Det fick statsministern att direkt hugga mot S och deras utgiftspolitik. Lite hetta igen och spirande vårkänslor även i den politiska debatten.

Bottennappet, om än underhållande, var Hedenmos rekommendation att statsministern väl kunde prata själv, i enrum, med Löfven om kärnkraften.

Claes Arvidsson

I samband med att Carl Bildt presenterade regeringens utrikesdeklaration den 15 februari (kommenterad här)  lade Socialdemokraterna fram en egen S-deklaration. I pressmeddelandet lyfte man fram det viktigaste i ”några punkter”:

# Sverige bör erkänna staten Palestina och säga ja till palestinskt FN-medlemskap.
# Regimen i Syrien måste avgå. Det fruktansvärda våldet och förtrycket måste få ett slut och ansvar utkrävas.
# Sverige bör främja fred samt social, ekonomisk och demokratisk utveckling i spåren av den arabiska våren.
# Europa behöver en politik för ökad rättvisa, för jobben och en trygg ekonomi samt mot högerextremism och diskriminering.
# Sverige får inte svikta i stödet för en fortsatt utvidgning av den Europeiska unionen.
# Socialdemokratisk säkerhetspolitik ligger fast. Sverige ska inte gå med i Nato.
# Sverige ska fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE. För alla operationer Sverige deltar i ska det finnas ett folkrättsligt mandat.
# Socialdemokraterna vill öka det svenska deltagandet i FN-operationer.
# Konceptet med EU:s stridsgrupper bör ses över.
# Kvinnors rättigheter måste få större genomslag i arbetet för fred och säkerhet.
# Sverige bör verka för en förlängning av uppdraget som FN-representant angående sexuellt våld i konflikter.
# Sverige och det internationella samfundet måste verka kraftfullt för mänskliga rättigheter, bland annat i arbetslivet och det fria ordet, tex i journalistiskt arbete.
# Jämställdhet och respekt för kvinnors rättigheter lönar sig för kvinnor och för hela samhället.
# Sverige behöver en FN-strategi.
# Sverige ska tillträda konventionen om klusterammunition och verka för att fler länder ansluter sig.
# Sverige bör arbeta aktivt med nedrustningsfrågorna.
# 50 år av internationell solidaritet formas till en utvecklingspolitik för dagens utmaningar.

En likhet med regeringens utrikesdeklaration är att om allt är viktigt blir allt också lika oviktigt. En annan är att de frågekomplex som lyfts fram i hög grad sammanfaller. Men det finns också olikheter.

S tar upp den oroande utvecklingen i Ungern medan regeringen nöjer sig med att säga flasklock. Hos S återfinnes skapare formuleringar om tillståndet i Ryssland (upprustningen nämns dock inte).

Medan Socialdemokraterna har FN som mantra har EU samma funktion för moderaterna. Liksom regeringen duckar dock S för Nato.

I S-deklarationen heter det att ”säkerhetspolitiken ska vara tydligt och klar”. Det är förstås också viktigt. Synd bara att S inte levererar.

”En modern svensk säkerhetspolitik byggs på ett ökat nordiskt samarbete, en aktiv Östersjöpolitik, ett fördjupat samarbete i EU och ett starkare stöd till Förenta Nationerna.

Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Samarbetet med Nato är viktigt, framför allt för att kunna delta tillsammans med många andra länder i internationella operationer med FN-mandat. Socialdemokraterna är mycket tydliga med var gränsen går för Sveriges samarbete med Nato. Samarbete kan ske inom alla områden utom artikel fem, artikeln om ömsesidiga försvarsgarantier. Socialdemokraterna säger nej till ett svenskt Natomedlemskap.”

Det är obegripligt hur dessa ställningstaganden om Nato går att förena med uppslutningen bakom den svenska Solidaritetsförklaringen. Nästan alla länder som omfattas är medlemmar av Nato och vid ett ”angrepp” mot t ex något av de tre baltiska staterna blir det en artikelfem-fråga. Nato är också den enda organisation som har förmåga att bistå militärt (och om Sverige ska göra det krävs också att det sker i samarbete med Nato).

Å andra sidan tiger S-deklarationen om Solidaritetsförklaringens skarpa sida, det vill säga att den även kan innefatta att ge och ta emot militär hjälp.

För övrigt deltog Sverige i höstas i en stabsövning på Natohögkvarteret i Bryssel som just tog sin utgångspunkt i artikel fem stadgande om ömsesidiga försvarsförpliktelser (kommenterad här).

Det är politisk ynklighet och i strid med Sveriges nationella intresse att varken Socialdemokraterna eller Moderaterna ens vill bryta tankeförbudet kring Natomedlemskapsfrågan genom att tillåta en för- och nackdelsutredning. I stället tassas det i offentligheten medan den faktiska integrationen rullar på.

Dock utan att Sverige får vara med och bestämma eller har tillgång till samma information som Natos medlemmar.

Maria Ludvigsson

Konkurrensverket har gjort det som ofta efterfrågas i debatten om valfrihet och välfärd. Det fria vårdvalet i landstingen har utvärderats och resultatet verkar gott. Invändningar som att valfrihet bara kommer dem till dels som bor i storstadsområden, eller att valfrihet bara är något som en begränsad och upplyst grupp uppskattar kommer på skam. Vårdcentraler har öppnats i hela landet och det är inte längre så att endast stockholmare äger valfrihet.

80 procent av hela landets invånare har möjlighet att välja en annan vårdcentral än den som ligger närmast. Och alternativet ligger högst fem minuters bilväg bort.

Dessutom är det tre av fyra som upplever att de har gjort ett aktivt val av vårdcentral. För att såväl valfrihet som konkurrens ska bli reell är det viktigt med aktiva val. Konkurrensverket drar av sin utvärdering också slutsatsen att det finns förutsättningar för kvalitetskonkurrens i stora delar av landet.