Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Svenska Dagbladet ingår tillsammans med tidningar som Aftenposten, VG och Aftonbladet i det norska medieföretaget Schibsted Media Group. I dag har SMG:s högsta ledning sänt ett öppet brev till utrikesministrarna Carl Bildt och Jonas Gahr Støre i Sveriges respektive Norges regering, där man uppmanar till ökade ansträngningar för att få Johan Persson och Martin Schibbye frisläppta ur den etiopiska fångenskap där de sitter för att ha ägnat sig åt journalistiskt arbete. Jag tycker att det är lika naturligt som värdefullt att SMG som koncern engagerar sig starkt för pressfriheten och återger brevet här:

 

Fangene i Etiopia må løslates

Schibsted Media Group vil med dette få uttrykke vår dype bekymring for de to svenske journalistene Martin Schibbye og Johan Persson, som sitter fengslet i Etiopia. Vi vil anmode om at både svenske og norske myndigheter forsterker sin innsats for å få de to løslatt snarest.

Etter dommen på 11 års fengsel for ulovlig innreise og angivelig støtte til terrorvirksomhet  bør verdenssamfunnet gjøres oppmerksom på at de to er å anse som politiske fanger, og at det må betraktes som et anslag mot ytringsfriheten, pressefriheten og menneskerettene å holde dem fengslet i Addis Abeba. Rettergangen var mangelfull og uten troverdige bevis. Anklagen om støtte til terror virker politisk motivert.

Det er ingen tvil om at Schibbye og Persson reiste inn i Etiopia som journalister. Det journalistiske oppdraget var å søke sannheten om de påståtte overgrep mot sivilbefolkningen i den lukkede Ogaden-provinsen. Blant annet ønsket de to å undersøke nærmere hvordan det skandinaviske oljeselskapet Lundin Petroleum forholder seg til disse spørsmål gjennom sin tilstedeværelse i provinsen. Et legitimt journalistisk oppdrag i pakt med demokratiske tradisjoner.

Verdenssamfunnet er helt avhengig av å ha journalister tilstede på bakken i konfliktområder. Øyne som ser. Ører som lytter. Det er ikke uvanlig at journalister tar seg inn i slike områder etter avtale med en av partene i konflikten, men det er farlig. Alle demokratiske land må derfor arbeide for at verdenssamfunnet gir journalistene den nødvendige beskyttelse i sitt risikofylte arbeid.

Schibsted Media Group står bak utgivelsen av sentrale presseorganer i både Sverige og Norge (bl a Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Aftenposten og Verdens Gang). Vi er i vårt arbeid opptatt av å forsvare den redaksjonelle frihet og uavhengighet som våre demokratier bygger på. Derfor kjennes det også naturlig å engasjere oss i arbeidet for å få de to fengslede journalistene løslatt.

Vi vil derfor støtte den klare fordømmelse som Den internasjonale journalistføderasjon, PEN Klubben og organisasjonen Reportere Uten Grenser er kommet med etter dommen mot Martin Schibbye og Johan Persson.

Vi har forståelse for at regjeringer forsøker å løse denne type saker med diplomatiske metoder, og at man i disse dager legger en ny strategi i samarbeid med samvittighetsfangene og deres nærmeste pårørende. Men vi vil påpeke at når det stille diplomati viser seg utilstrekkelig, vil det være nødvendig å skjerpe tonen. Sveriges og Norges regjering må sørge for at spørsmålet om journalistenes beskyttelse løftes høyt opp på dagsorden i alle de internasjonale fora hvor vi deltar som nasjoner, slik at det legges et vedvarende press på de etiopiske myndigheter om å anerkjenne fundamentale demokratiske prinsipper.

Vi har i denne forbindelse merket oss at både Sverige og Norge har gode og langsiktige bistandsrelasjoner til Etiopia. Sverige gir bl.a. målrettet støtte til demokratibygging, arbeidet for menneskerettigheter og likestilling i landet. Norge har innledet et langsiktig støtteprogram til Etiopias klimaprosjekt, den ”grønne utviklingsplanen”. Våre to land bidrar årlig med over en halv milliard kroner til disse prosjektene. Vi tror det blir vanskelig å bevare forståelsen for disse viktige og riktige bidrag til land som ikke respekterer slike anerkjente menneskerettslige prinsipper.

Med vennlig hilsen,

Ole Jacob Sunde, leder Schibsteds konsernstyre

Rolv Erik Ryssdal, konsernsjef Schibsted Media Group

Bernt Olufsen, leder Schibsted Editors Forum

 

SvD:s ledare efter domen i Addis Abeba och efter beskedet om strafftidens längd kräver också att de två journalisterna friges och att arbetet för detta intensifieras på politisk nivå. Artiklarna återfinns här och här.

Arkiv

Claes Arvidsson

När jag är Oslo har jag tre ”måsten” , utan vilka ett Oslobesök inte blir riktigt helt. I morgon är det sista möjligheten att besöka
ett av dem. Det privata Astrup Fearnley Museet stänger de vackra portarna på Dronningens gate 4 för gott.

Här har jag sett mycket bra modern konst. Och åtskilligt ointressant, också förstås.

Jag kommer att sakna Anselm Kieferrummet.

Framför allt kommer jag att sakna ett museum som har haft stora ambitioner på en liten yta. Visst har shopen varit klen och något café har inte
funnits, men det är inte ett ”måste”. Museet – mitt i stan – har varit alldeles lagom stort för att titta in, stanna till en stund och så vidare.

Astrup Fernley Museet försvinner dock inte för gott utan kommer att återuppstå i nästa höst. I större och tjusigare förpackning. Det ska bli ett lyft, sägs det.

Återstår att se.

Maria Ludvigsson

Det är lätt att få ett gott öga till Maria post-MP Wetterstrand. Det handlar om det där som personer i otaliga fokusgrupper har lyft fram som en god egenskap hos henne. Maria Wetterstrand har en förmåga att låta som om det hon säger är självklar vardagslogik. Det är en konst.

I morse satt hon mellan Anders Björck och Peter Wolodarski i Svt:s morgonsoffa och lät just sådär självklar. Man diskuterade bland annat Carema och debatten om privata alternativ i vården. Wetterstrand gav uttryck för det uppenbara:

– Man måste ställa krav på dem man upphandlar av och vara hur tydlig som helst!

Hon lyckades också förklara det som varken gammal-moderaten Anders Björck eller liberalen Peter Wolodarski på varsin sida om henne ens försökte sig på:

– Men sen är det ju mycket missförstånd i det här också. Man tror nu att det här beror på kapitalismen eller på att det är privata utövare, men de som har skurit ner pengarna, från första början, det är ju kommunerna.

Hon framhöll också att det som rapporterats inte är något som bara händer i privata alternativ eller är typiskt just där.

Not bad!

Daniel Persson

”Jag dricker inte på nysårsafton. Det är för amatörer.” Dean Martins bevingade ord. Han hade naturligtvis i allt väsentligt rätt. Nyår är på många sätt amatörernas afton.

Folk häller i sig alkohol i en omfattning som de annars aldrig skulle drömma, nästan som för att se vem som kan skämma ut sig mest. Dessutom är var och varannan plötsligt händig pyrotekniker med mål att klå om inte hela området så åtminstone alla jobbiga grannar i eldfängd konst.

Allra mest av allt märks dock amatörerna när det kommer till nyårslöftena. Runt tolvslaget avges en ohejdad skara löften, ju fler desto bättre och gärna så storslagna som möjligt. Förbättring av hälsa och sunda karaktärsdrag är ju som bekant en lämplig tävlingsgren. Har någon precis sagt att vederbörande ska sluta röka duger det inte gärna att lova att röra lite mer på sig. Nej, då behövs det åtminstone en halvmara för den som aldrig sett ett par löpskor. Har du så mycket som sneglat på en pilatesboll är det bara helmaran som återstår.

Ut med det gamla skrället till personlighet och in med något nytt, något fräscht.

Egentligen borde thanksgiving och nyår firas samtidigt i någon slags personlig hyllningshelg. Se tillbaka på vad du har åstadkommit och allt som är bra med dig. Det är minst lika viktiga aspekter som de som behöver förändras. Och försök för allt i världen att behålla värdigheten när det är dags att lova saker. Skynda långsamt och ta lite i taget.

Maria Ludvigsson

Lisa Magnusson skriver i Metro klokt om Årets kvinna (i Frankrike) och ställer den uppenbara frågan Varför utse årets kvinna över huvud taget?
I Frankrike är det alltså fru Dominique Strauss-Kahn som förärats titeln Årets kvinna. Eller Anne Sinclair som hon egentligen heter. Dock är det hennes förhållningssätt till sin make DSK som hon prisas för. Det vill säga inte för hennes tidigare journalistiska insatser utan som just fru.

Det hela påminner mig genast om Hillary Clintons bevingade uttalande när hennes make förnedrat såväl henne som deras äktenskap genom att förföra den unga praktikanten Monica Lewinsky. När journalisterna efterfrågade en kommentar från fru Clinton om hur hon ställde sig till att ha blivit bedragen samt offentligt förödmjukad, svarade hon att hon står vid sin makens sida. Dock, förklarade hon något motsägelsefullt att:

”I’m not some Tammy Wynette standing by my man.”

Tammy Wynette är bland annat känd för sin Stand by Your Man. Den är värd att lyssna på. Sedelärande, rent av ;)

Johan Ingerö

Juholtare 1.  (Pol neds), förhastat uttalande som man snart tvingas backa på

Ja, det är inte alla partiledare som lyckas ge upphov till nyord. Håkan Juholt har dock lyckats även med detta. ”Juholtaren” återfinns på Språkrådets nyordslista för 2011.

Det säger det mesta om exakt hur motigt det är för S-ledaren just nu. Väljare som inte håller med kan övertygas med argument, och en partiledare som uppfattas som otrevlig kan gå på charmoffensiv. Men en partiledare som är direkt utskrattad har mycket, mycket få valmöjligheter.

PJ Anders Linder

Sveriges ledande folkbildare om skatter, IT-företagaren Harald Klomp i Uppsala, har uppdaterat sin webbplats jobbskatteavdrag.se med skattesatserna som gäller för 2012. Nu kan var och en mata in sina uppgifter och snabbt få en bild av hur skattebördan har lindrats under åren med borgerlig regering.

En 30-årig lärare som bor i Stockholms stad och tjänar 26 000 kronor i månaden får ett jobbskatteavdrag på 1 622 kr/månad under 2012. Dessutom har kommunalskatten sänkts med drygt 300 kronor sedan 2006. Sammantaget innebär det sänkt inkomstskatt med 25 procent sedan de borgerliga tog över i regeringskansli och stadshus. Lägger man ihop vad det blir under åren uppgår totalsumman till över 90 000 kronor. Det blir alltså drygt 180 000 kronor totalt för en familj där bägge föräldrarna har löner på denna nivå.

För den som har låg lön blir det något mindre i kronor och något mer i procent. Har man 19 000 kronor i månadslön får man ut 1 227 kronor mer per månad tack vare jobbskatteavdraget. Det innebär att notan för inkomstskatt sänkts med hela 28 procent. Något liknande har aldrig skett i det moderna Sverige.

Men tack vare Harald Klomp behöver man inte nöja sig med den här sortens exempel. Gå till jobbskatteavdrag.se och få ett exakt svar för dig själv!

 

 

 

 

Johan Ingerö

En av de mindre kända republikanska presidentkandidaterna är, eller snarare var, Gary Johnson. Johnson är fortfarande presidentkandidat, men siktar nu på att istället kandidera för det lilla Libertarian Party.

Personligen hade jag hoppats på ett bättre öde för Johnson. Han var New Mexicos guvernör 1995-2003, och rönte då stora framgångar. Hans hårda syn på offentliga utgifter lät honom efterlämna ett stort budgetöverskott, och hans popularitetssiffror var höga. Men utanför delstaten har han alltså inte klarat av att göra några större avtryck.

Samtidigt glunkas det om att tv-personligheten Donald Trump kan tänkas kandidera som oberoende, något som främst skulle locka republikanska väljare. Ron Paul, den egensinnige kongressledamoten från Texas som också söker den republikanska nomineringen, har antytt något liknande. Eventuellt kan han komma att nomineras av ett annat småparti, det mycket konservativa Constitution Party.

För den som till sist vinner den republikanska nomineringen (mina pengar ligger fortfarande på Mitt Romney) är detta mycket dåliga nyheter. Visserligen brukar oberoende kampanjer inte locka några jätteskaror, men de kan fälla avgörandet i jämna delstater. Exempelvis anses Ralph Nader, som kandiderade för The Green Party i presidentvalet 2000, ha bidragit till George W Bushs valseger genom att locka vänsterväljare som annars hade röstat på Al Gore.

Nästa höst kan republikanerna ha fått tre Nader-kandidater på halsen: Gary Johnson för libertarianerna, Ron Paul för konstitutionalisterna och Donalt Trump som någon form av enmansshow. Det kommer i så fall att spela Barack Obama rakt i händerna.

Daniel Persson

När Håkan Juholt som förhållandevis nybliven partiordförande höll högljutt hov på sin Turkietsemester ska han ha levererat följande svidande kritik mot statsministern: ”Fredrik Reinfeldt har suttit där i fem år och har inte en enda fråga som personifierar honom. Själv har jag bara suttit i en månad och är redan förknippad med kulturfrågan”.

Och nog har Juholts kopplingar till kulturen hängt kvar. Åtminstone hans fäbless för att förknippa sig med diverse stora kulturpersonligheter. Tom Petty var som bekant bara början. Så varför inte bidra med en till? Fri att använda för Juholt om så önskas.

Juholts stora Förlåt mig-turne är ju som bekant över. Trodde vi i åtminstone. Carin Jämtin avslöjade nyligen att nästa år kommer att bjuda på en ny resa för Juholt, land och rike runt som sig bör. Det tar aldrig slut, vilket osökt för tankarna till Bob Dylan. The Never Ending Tour är som bekant det populära namnet på Bob Dylans eviga turnerande. Under åren har otaliga gästartister uppträtt med Dylan på Turnén utan slut. Carin Jämtin levererade också glädjebeskedet att även hon och flera s-profiler ska dyka upp under resans gång. Likheterna är kusliga.

Så där har vi det. Håkan Juholt är den svenska politikens svar på Bob Dylan.

Daniel Persson

Juristen Karin Elinder skriver i en krönika i Dagens juridik om vad som kan bli nämndemännens räddning, nämligen det faktum att den här debatten ständigt återkommer med viss regelbundenhet. Samma argument för och mot vädras varpå inget händer och nämndemännens väl och ve stuvad undan på vinden tills någon nämndeman gör bort sig eller någon tar sig för att undersöka vad jurister tycker om nämndemännen.

Det är bra och läsvärd krönika på flera sätt. Däremot är tanken att inget händer för att politiker inte vill förlora röster aningen löst underbyggd. Det är mer troligt att, vilket Elinder också nämner, det inte händer något på grund av att det skulle beröva partiernas gräsrötter deras ”intressanta extraknäck”. Mest troligt är dock sannolikt att de känner att de har viktigare saker för sig. Det är tråkigt nog. Förhoppningsvis kan Beatrice Asks intresse för frågan leda till förändring men det är nog dumt att hålla tummarna alltför hårt.