Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Daniel Persson

Daniel Persson

En av dagens små guldkorn består av en artikel på Aftonbladets webbsida och har titeln ”De blir lurade av siar-maffian”.

Artikeln kretsar kring en liga av synnerligen oseriösa siare som förefaller operera under ganska, vad ska man kalla det, ljusskygga förhållanden. De erbjuder sina tjänster i utbyte mot ganska saftiga summor pengar. Det är en inte helt orimlig åsikt att den som vänder till en siare får stå ut med risken att bli lurad. Det ligger liksom i sakernas natur att något faktiskt inte kommer att levereras.

Artikeln avslutas med en sektion om att det inte är olagligt att göra som de gör. Polisen står maktlös, etc. Vilket borde leda de flesta till att dra slutsatsen att det åtminstone är en moralisk fråga. Stycket om siare och upplysningsidealet verkar dock ha fallit bort, jag utgår i från att det var tänkt att finnas ett sådant i artikeln.

Det riktigt underhållande finns dock mitt i artikeln. Det förklaras hur de bland annat byter artistnamn hela tiden för att fortsätta att lura folk på pengar. ”I påskas annonserade spåmannen Patrick Guérin i Aftonbladet under namnet ‘Magern Patrick’”. Det är onekligen ett belysande uttalande. Stycket om varför Aftonbladet anser det vara okej att ständigt ta in annonsintäkter från dessa människor måste även det ha fallit bort. Märkligt.

Men i övrigt är det en härlig artikel på temat rättfärdig indignation.

Arkiv

Maria Ludvigsson

”Jag saaknar oss” sjunger Mauro Scocco på sin senaste platta Musik för nyskilda. Titeln är medelålders, men flera rader text känns väldigt nutida. För den politiskt intresserade måste ändå Scoccos vemodiga Jag saknar oss kännas högaktuell.

Det är fattigt med ett politiskt klimat utan ordentliga motsättningar. Socialdemokraternas partiledare reser runt och ber om ursäkt. Alla väntar. Två partier processar partiledare. Två andra skolar in nya.

På DN-debatt skrev Miljöpartiet i söndags att man tänker ”lyssna in” 250 000 medborgare för att därefter formulera sin politik. Man väntar. Det hela börjar bli långtråkigt.

Man kan nästan tro att ytterligare en rad i Scoccos textflöde är giltig som beskrivning av partiernas väldigt lugna tillstånd: ”.. körde upp till (…) för lite tapas och Stesolid.”

 

 

 

Maria Ludvigsson

Vi ska vinna på kultur- och jämställdhetspolitik, sa M-kvinnorna på ett seminarium inför valet 2010. Mona Sahlin meddelade från sitt håll att även S hade för avsikt att vinna med samma frågor.

Ingen fick rätt. 2010 var ekonomi huvudnummer.

Skam den som ger sig. Ylva Thörn säger i Kommunalarbetaren (26/10) att S bara kan vinna nästa val om man återtar initiativet i just jämställdhetsfrågor. Dock verkar Thörn ha insikt om väljarnas ointresse:

”..det kanske krävs att det är krav som växer underifrån. Och när det inte har kommit sådana krav så har de kanske prioriterat fel frågor.”

Men att utgå från väljarnas krav är väl rätt prioritering för att vinna?

Johan Ingerö

I dagens tidning skrev jag att även Sverige hade kunnat befinna sig i ekonomisk kris nu, med tanke på hur många politiker som velat stimulera till ytterligare kreditgivning. En av de utpekade, vänsterpartiets Ulla Andersson har skickat följande svar:

 

Ingerö blandar bort korten

I spåren av eurokrisen påpekar Johan Ingerö att även ”Sverige har kört nära kanten”, med vilket avses att även svenska banker varit nära stora ekonomiska problem. I detta har Ingerö rätt. Enligt finansminister Anders Borg var två svenska banker under sommaren 2009 endast ”timmar från konkurs”, som han uttryckte det på SNS:s seminarium den 19:e januari i år med anledning av Konjunkturrådets rapport.

Borg syftade på svenska bankers exponering i Baltikum och effekterna på svenska banker i händelse av en devalvering i Lettland. De svenska bankerna, framförallt Swedbank och SEB, hade under en lång tid aggressivt jagat marknadsandelar i Baltikum. I denna jakt tog de enorma risker i sin kreditgivning. Risker som de kunde ta på grund av för låga kapitaltäckningskrav och eftersom det finns en implicit garanti från staten att inte låta stora banker gå i konkurs.

Ingerö menar vidare att olika svenska företrädare har varit oansvariga när det gäller bankerna. Undertecknad har tydligen ”gått längst” i ansvarslöshet. Mitt påstådda brott är att drivit frågan om att på olika sätt underlätta etableringen av lokala sparbanker i syfte att trygga kreditförsörjningen för mindre företag på landsbygden och för att öka konkurrensen på bankmarknaden. På vilket sätt detta skulle öka riskerna i det svenska banksystemet får anses oklart. Ingerös försök till skuldutmätning är överhuvudtaget helt bisarrt mot bakgrund av att Vänsterpartiet i princip har varit det enda partiet i riksdagen som lagt fram skarpa förslag för att minska riskerna på bankmarknaden, bl.a. i form av högre kapitaltäckningskrav och en bankdelningslag för att separera affärsbankverksamhet från investmentbankverksamhet.

Ulla Andersson, ekonomisk talesperson (V)

 

Svar direkt

Min kritik mot Ulla Andersson gäller en motion från henne, inlämnad under finanskrisens år 2009. I den motionen krävde Andersson att svenska staten, med skattebetalarnas pengar, ska bistå med upprättandet av nya sparbanker i syfte att konkurrera med de enligt Andersson för giriga affärsbankerna.

Här ovan nämner hon bland annat Swedbank, vars affärer i Baltikum ostridigt har varit riskabla. Här kan det dock vara på sin plats att påpeka att Swedbank är sprungen ur sparbanksrörelsen, och resultatet av en fusion mellan Sparbanken Sverige och Föreningssparbanken. Att sparbankerna på 1990-talet valde att omvandlas till affärsbanker hängde naturligtvis ihop med den finanskris som plågade Sverige. Affärsbanker kan börsintroduceras och nyemitteras, och på så vis locka nytt kapital. Sparbankerna hade i sin dåvarande form inte kunnat överleva den tidens ekonomiska nedgång.

Vad har då Ulla Andersson lärt av detta? Av hennes riksdagsmotion att döma: mycket, mycket lite. Inte nog med att hon vill starta fler sparbanker, hon vill dessutom ta statskassan till hjälp. Skattebetalarnas pengar ska alltså användas som riskkapital för att understödja en bankform vars track record i finansiella kristider måste betraktas som allt annat än succéartad.

Ulla Andersson får gärna driva den politiken, även i tider av hotande europeisk bankkollaps. Men hon får nog räkna med visst mothugg.

Johan Ingerö

Maria Ludvigsson

Stockholms Handelskammare ratar spårvagn i innerstan och föreslår att våra pengar i stället läggs på utbyggnad av tunnelbanan.
För 40 miljarder skulle spårvagnar kunna ersätta de blå bussarna som idag trafikerar Stockholm.

Alternativet är ju att låta bussarna köra på som nu och i stället lägga miljarderna på tunnelbana. Det skulle räcka till utbyggnad mot Täby, Nacka och ny Karolinska.

Om man, som undertecknad, dessutom har bott i Oslo vet man hur illa innerstadspuls och spårvagn (eller trikk, som det kallas på norska) går ihop. I Oslo har man räknat ut att medelhastigheten på stadens spårvagnar är 15 km/h.

Det känns inte helt som framtidens transportmedel.

PJ Anders Linder

I det senaste numret av den utmärkta nättidningen Svensk tidskrift recenserar Jonas Grafström författaren Magnus Utviks Med Stalin som Gud. Boken är självbiografisk och handlar om Utviks år som medlem i en av de extremaste kommunistiska sekterna, vars medlemmar betalade tionde till rörelsen, dyrkade Albanien och skulle undvika umgänge med icke-troende. Det är en välskriven och tragikomisk historia om hur en ung idealist sugs in i en destruktiv tillvaro där horisonterna blir allt snävare och universum reduceras till några kamrater i samma skygglappsförsedda sekt. Det hela gick lyckligtvis inte helt överstyr, det slog inte över i terror och våld, men sådant fanns rimligen i farans riktning.

Utvik var inte på insidan så länge utan lyckades bryta sig loss, men erfarenheten har legat och skavt ända till nu även om de där åren ligger flera decennier tillbaka. Han skriver rakt och ärligt om vad han varit med honom.

Och så har han med mig på ett hörn. Vi gick på samma gymnasium i småländska Värnamo och uppenbarligen drabbade vi samman i debatt vid åtminstone ett tillfälle. Om DDR.

Daniel Persson

Ekot gick nyligen igenom årets upplaga av Riksidrottsförbundets kommunundersökning. Ekot kom relativt enkelt fram till att rödgröna kommuner ger mer pengar till föreningsidrotten.

Med sina drygt 2400 kronor per invånare och år ligger Boden på en femteplats i årets undersökning. I inslaget intervjuas Béatrice Öman (V), ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Boden. Det länder reportern heder att frågan om det inte finns en risk att andra verksamheter glöms bort om så mycket resurser läggs på att stötta idrotten. Frågan viftas dock bort med ett kanske det och sen är det över. Det är synd, det är en sida av saken som behöver dryftas oftare.

Att inte vara engagerad i föreningsidrotten är heller inte samma sak som att någon inte rör på sig. Det finns många former av fysisk aktivitet som faller utanför dessa subventionerade former. Det är inget fel med idrott, tvärtom, men det är inte för alla. När över 2400 kronor tas från varje invånare och ges till vissa föreningar finns det dock en stor risk att många inte har råd att låta deras barn engagera sig i det de faktiskt vill.

På det hela taget faller de flesta intressen utanför ramen för den kommunala skattesponsringen. Jag känner till exempel inte till något fall av kommunalt stöd till e-sportföreningar, en verksamhet som kan vara rätt kostsam för en familj med ett par barn och normala löner. Att få möjlighet att investera sina surt ihopsamlade slantar på de egna barnens intressen i större utsträckning än i dag är fallet på många håll runtom i landet borde inte vara särskilt märkvärdigt.

Maria Ludvigsson

Under ett lunchsamtal om innovationer och tillväxt i Riksdagen idag kom flera idéer fram om ”Hur uppmuntra”.
Kommuner som sätts på kartan tack vare optimistiska satsningar. Utvecklingssamtal kommuner och regioner i emellan för att sprida goda idéer. Så kallade satsningar (det betyder alltid offentliga skattemedel till behjärtansvärt ändamål) på fonder, utveckling, kluster etc etc.

Dagens hittills bästa stund var när en ledamot välkomnade förslaget att i stället minska politiken och undanröja hinder. Politiker som oftare fundera på vad de kan göra mindre av är särskilt välkommet i sammanhang där vi efterfrågar mer av medborgarna.

Johan Ingerö

I dag skriver jag på ledarsidan om grova kriminella som ger ut böcker och därmed direkt eller indirekt profiterar på sina gärningar. Det har fått juridikprofessorn Mårten Schultz att på Dagens Juridik resonera kring det som i USA kallas Son of Sam-lagar. Dessa lagar förbjuder grova brottslingar att tjäna pengar på sina brott. Schultz förklarar principen bakom resonemanget:

”Det är otillbörligt att någon ska tillåtas profitera på kränkningar eller skador som hon orsakat en annan människa. Och när en sådan obehörig vinst uppstått är det lämpligt att staten genom sin tvångsmakt tillser att vinsterna istället tillfaller de offer vars lidande exploaterats. Son of Sam-lagarna byggde på dessa tankar. One should not be able to profit from a wrong.”

Jag kände faktiskt inte alls till detta, men tycker att tanken förtjänar att diskuteras.

Schultz text kan läsas i sin helhet här.

Claes Arvidsson

Nils Marius Rekkedal har i långt genmäle på ledarbloggen avfärdat min beskrivning av honom som ”plagiatprofessor”. Jag skulle i lika långt inlägg kunna beskriva bakgrunden och alla de turer som Rekkedahl försöker göra egna poänger av, men nöjer mig med att som läsarupplysning hänvisa till de vetenskapliga granskningar som har gjorts av hans forskning (professorerna Demker, Gerner och Honig). Var och en kan dra sina egna slutsatser av utlåtandena.

Rekkedal skriver att han slutar på egen begäran. Skolans rektor Romulo Enmark har offentligt uttalat att FHS har”köpt ut” professorn (DN11/9).