Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

I onsdags beklagade sig Leif Pagrotsky (S) i Expressen över att borgerligheten har en överlägsen position vad gäller tankesmedjor och andra politikutvecklande och opinionsbildande institutioner.

”…samhällsdebatten och granskningen av politiken får en tydlig slagsida, och detta är ett allvarligt demokratiskt problem. I tider av vänsterregeringar balanseras det delvis av regeringsmaskineriets stora resurser, men när regeringen står på samma sida när det gäller att påverka dagordningen i det offentliga samtalet spårar balansen ur helt.”

Peter Santesson, forskare på Ratio, har förstått exakt vad de meningarna betyder.

”Håller man sig till skolboken är regeringskansliet ett stabsorgan till regeringen som används till att styra landet, inte ombesörja idéutveckling i den egna politiska rörelsen. Däremot har förvisso det från borgerligt håll i decennier riktats kritik mot att socialdemokratiska regeringar använt statsapparaten på just detta sätt, med resultatet att gränserna mellan parti och stat blivit flytande. Nu behöver vi inte nöja oss med borgerlighetens partsinlagor i den debatten. Vi har ett erkännande från en av de anklagade.”

Arkiv

Maria Ludvigsson

Med Bert Carlsson i studion blir det show. Belinda Olsson hade i gårdagens Debatt en timmes jobb som skulle fått en dagisfröken för överaktiva barn att blekna.Varför man ideligen blandar ihop ”gott debattklimat” med djurparksstämning har ännu inte framgått, men genom allt tydligare type casting försöker man skapa reda i samtalsordningen. För och emot ska tydliggöras för att begripliggöra debatten för tittarna.

För det första gör själva samtalsnivån och de spasmiska inläggen från samtliga närvarande att vi som är hörselskadade får väldigt svårt att överhuvudtaget uppfatta vad det handlar om.

För det andra är själva type castingen näst intill komisk. Den unge gossen – helt vanlig grabb som knegar i butik och motsätter sig lägre lön (vilket är helt förståeligt) – inleder som vore han vilken ung handelsanställd som helst. (Så presenteras han dessutom). Under debattens gång utvecklar han en verbal talang värdig en fackföreningsledare i arbetarlitteraturen. Den affärsställda Daniel kan också berätta att arbetsgivaravgiftssänkningen för unga har kostat staten 14 miljarder kronor. Han har koll!

Castingen har underlättats av Handelsanställdas förbund, den unge Daniel är fackförbundets skolinformatör.

Som sådan är han duktig. Men att presentera honom som representant för unga människor som jobbar i butik är vridet. Han företräder ett fackförbund, inte ”de unga” i allmänhet.

Programmets höjdpunkt är när Belinda Olsson måste gå in mellan Bart Carlsson och en kvinna och fråga: ”Men vad tjafsar ni om nu? Varför säger du att hon är dum i huvet??”

BTW så sitter den unge Daniel även i Vänsterns Ungdomsförbund.

 

Per Gudmundson

Mellan den 29 augusti och 2 september hölls P1:s morgonandakter av Ann Ferm, som Sveriges Radio presenterar som en konvertit till islam sedan 20 år, ”engagerad i frågor om kultur, fred och religionsdialog” som ”coachar ungdomar i att arbeta med fredliga lösningar”.

Vad som inte sägs är att denna fredsagent har varit mer känd som Umm Bilal. Hennes förre make, den svenske medborgaren Redouane Laadjal, kallades Abu Bilal Moazaz, den algeriske emiren. Efter att ha genomgått al-Qaidas vapenutbildning i träningslägret Khalden i Afghanistan stupade han 1999 i strid för talibanerna mot Norra Alliansen (enligt hans nyligen publicerade ‘martyrbiografi’ på arabiska 1, 2). Inte heller nämns att hennes näste man, algeriern Farhi Saiid, som ska ha utbildats på träningslägret i Derunta, blev fånge nummer 311 på Guantanamo. Och inte så mycket som en antydan ges heller om uppgifterna om att hon till Förenade Arabemiraten personligen eskorterade de två änkorna till självmordsbombarna som dödade Afghanistans förre försvarsminister.

Starka krafter försöker göra gällande att det inte är någon skillnad mellan islams mittfåra och extremismen. SR tycks vilja ge dem rätt, och låter Sveriges muslimer representeras av en talibanhustru.

Att hon själv talar tyst om detta (när Aftonbladet 30/4 sökte en kommentar med anledning av vad som framkommit om henne i svallet av Wikileaks teg hon) må vara begripligt. Att folk som borde veta bättre – som SR eller de praktiserande muslimer som på så sätt får sin tro kidnappad – låter det fortgå är konstigare.

PJ Anders Linder

Enligt dagens mätning från DN/Synovate går Moderaterna tillbaka med 5,2 procentenheter. Det låter ju inte så bra för ”det enda arbetarpartiet”. Å andra sidan gick Moderaterna fram med hela 4,5 procentenheter i motsvarande mätning förra månaden. Man är alltså tillbaka på ungefär samma nivå som före sommaren. Dagens nyhet kanske handlar lika mycket om Synovate som om Moderaterna….

Maria Ludvigsson

S föreslår satsningar på urbanisering. Detta är värt att uppmärksamma!

Som lantis är jag innerligt tjusad av storstaden Stockholm, men jag irriteras också av synen på stan som det självklara navet för all tänkbar utveckling i Sverige – såväl intellektuell som ekonomisk. (Jag minns vår släkting från Stockholm som kom med värmeljus eftersom hon antog att vi inte hade såna på landet. Hon tvivlade också på om vår dagstidning, Eskilstuna Kuriren verkligen kom ut mer än en gång i veckan.)

Men jag är den första att erkänna att tack vare Stockholm som tillväxtmotor har landet ett starkt lokomotiv. Just därför är jag, lantis eller ej, mäkta indignerad över nationella politikers otyg att med det så kallade utjämningssystemet straffbeskatta Stockholm för att sända pengar till delar av landet som inte gör det lika bra.

När S nu vill satsa på urbanisering kommer detta möjligen av insikten att om Hela landet ska leva kan Stockholm motarbetas. Det är alldeles logiskt att S först vill ta ut avgifter och skatter av (i detta fall stockholmare) för att sedan återföra delar av det i form av riktade åtgärder för just Stockholm.

I brist på en borgerlighet som på nationell nivå ifrågasätter själva utjämningssystemet är det möjligen för mycket att vänta, men borde inte arbetslinjen leda till lägre skatt och färre bidrag även i denna fråga?

Stockholm klarar sig utan satsningar om man får behålla frukterna av storstadens arbete från början. Vet det är crazy (;) men föreslår mindre politik i stället för mer.

 

PJ Anders Linder

Annie Lööf tog den smala vägen. Många hade gissat att den nya centerledaren skulle avstå från att axla Maud Olofssons mantel på näringsdepartementet och ta över som miljöminister i stället. Den posten är inte heller någon sinekur, men det hade kunnat bli mer tid över till det nog så krävande uppdraget som partiledare.

Men nu gjorde hon inte så. Hon lät bara lindra arvet från Olofsson genom att  energifrågan förs över till ministerkollegan Anna-Karin Hatt. Det är ett begripligt beslut.

Innehavet av den tyngsta ministerportföljen innebär att hon leder sitt parti från täten. Att ge posten som näringsminister till någon annan hade varit att bygga upp en rival. FP:s och KD:s partiledare leder tunga departement och Lööf vill inte uppfattas som lättviktigare. Och så ligger företagandefrågorna Lööf varmt om hjärtat, och det är viktigt att ha väldigt roligt när man ska slita väldigt hårt.

Som näringsminister har Maud Olofsson ofta haft finansdepartementet snarare än Socialdemokraterna som huvudmotståndare i det dagliga arbetet. En hel del av det som i realiteten är näringspolitik kostar pengar på kort sikt och finansen har sagt nej och åter nej. Här kan Lööf ha bättre tur. Skuldkris och begynnande lågkonjunktur gör att arbetslösheten kommit tillbaka högt upp på dagordningen och regeringen behöver idéer nu när Amsåtgärderna når vägs ände och det ser mörkt ut för nya jobbskatteavdrag.

Det glunkas om en ny lyhördhet inför näringspolitiken på finansen. Tag inte ut något i förskott, men det är möjligt att Lööf – med sin energi, kommunikativa förmåga och tur med tajmningen – kan nå resultat där Olofsson högg i sten. Det vore värdefullt på många sätt.

Miljöminister Lena Ek må vara ny i regeringen, men hon är en politisk ringräv som arbetat i kommunhus, riksdag och EU-parlament. Hon möter inte minst pedagogiska utmaningar. Alliansens miljöpolitik har inte varit så pjåkig i sak, men Andreas Carlgren har inte lyckats att ge den en tydlig och självständig profil. Alltför ofta har den kommit att ses som en snålare variant av MP:s gröna drömmar.

Men i det borgerliga ligger att prioritera och visa realism, och det ska man vara stolt över. Där ingår också att se människan som en aktiv brukare av naturen, inte som en utomstående betraktare som inte får bryta ett grässtrå. Eks politiska meritlista tillsammans med hennes personliga erfarenheter från hav och skog gör henne väl rustad att få en sådan linje på plats. Som ett mer aktivistiskt projekt skulle kampen mot det vettlösa subventionerandet av utfiskningen vara ett utmärkt val.

Claes Arvidsson

Birgitta Almgrens nya bok Inte bara spioner (Carlssons förlag) har åter skapat debatt kring DDR-regimens penetrering av Sverige och relationerna Sverige – DDR. Lördagen den 1 oktober fortsätter granskningen när Föreningen Sveriges öga och öra arrangerar seminariet Stasis verksamhet i Sverige under kalla kriget:

10.00 – 10.15 Inledning
Christer Olsén, ordförande i Föreningen Sveriges öga och öra.

10.15 – 11.00  Stasiagenterna Holm Haase, Lanitzki och IB-affären
Lena Breitner Ekberg, journalist, fil.kand i historia, fil.mag. i ekonomisk
historia. Driver bloggen ”Tankar om IB”.

11.15 – 12.30 Inte bara spioner – svenska DDR-medarbetare i SÄPO:s och Stasis arkiv
Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns Högskola, verksam vid
Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning CBEES. Leder forskningsprojekt
om förbindelserna mellan Sverige och DDR.

12.30 – 13.45 Lunch

13.45 – 14.30 Die DDR-Spionage
Helmut Müller Enbergs, forskare vid Stasiarkivet, BStU, adjungerad professor
vid Center for Koldkrigsstudier, Syddansk universitet. Gästprofessor vid
Högskolan på Gotland. Föredraget hålls på tyska med sammanfattning på svenska.

14.30 – 15.00 Kaffepaus

15.00 – 15.45 Inte bara HVA – om Stasis inrikes enheter som även opererade utrikes
Svante Winqvist, civilekonom, underrättelseanalytiker och f.d. löjtnant i IB.

Inträde till konferensen 100 kronor. Avgiftsfritt för medlemmar.

Maria Ludvigsson

I DN Kultur skriver Malin Ullgren hur hon upplever ett allt trängre åsiktsutrymme i svensk debatt. Man får inte vara för vänster, skriver hon.

Detta är säkert besvärande för Ullgren eftersom hon uppenbarligen vill vara ”mer vänster” än klimatet tillåter. Hennes krönika handlar dock egentligen om SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? och vem som är mest politisk –forskarna eller deras kritiker.

Vad gäller SNS-rapporten var kritiken mot slutsatserna i den i högsta grad berättigad. Kritiken riktade sig mot det faktum att SNS tidigare forskningschef Laura Hartman dragit slutsatser som snarare liknade partipolitik än vetenskap. Hartman utgick inte från fakta i rapportens delar varför hennes bidrag snarare bör läsas som ett fristående debattinlägg.

”Rapporten säger ungefär att vetenskapen än så länge inte ger något stöd för antagandet att effektiviteten och kvaliteten självklart ökar med privatägd vård och omsorg” förklarar Ullgren. Nja, kritiken handlade väl snarare om att 1. rapporten kom fram till att det inte finns tillräckligt underlag för att dra några slutsatser alls om konkurrensutsättningens effekter, vilket 2. av Hartman tolkades som att konkurrensutsättning inte kan rekommenderas.

Man behöver inte vara höger för att se ett logiskt problem i Hartmans resonemang. (Möjligen underlättar det om man inte är vänster..)

Ullgren hoppas att SNS-rapportens eftermäle ska fungera som ett ”wake up-call” eftersom det ”tajtrumpade åsiktsklimat” som leder till kritik av Hartmans vetenskaplighet enligt Ullgren har gett konsekvenser som ”blivit alldeles för stora”. Om Ullgren med alldeles för stora konsekvenser syftar på Hartmans  och SNS VD:s avgång framgår inte.

Personligen hoppas jag på ett wake up-call för forskare som låter sina politiska övertygelser och inte de faktiska forskningsresultaten avgöra vilka slutsatser de drar.

 

PJ Anders Linder

Leif Pagrotsky gråter krokodiltårar på debattsidan i dagens Expressen. I några inledande stycken ojar han sig över kritiken mot SNS-rapporten om privata välfärdsalternativ och den dåliga uppbackning som forskarna fått, men sedan går han snabbt över till sitt egentliga ärende som är ifrågasätta och misstänkliggöra fristående borgerliga tankesmedjor och institut över huvud taget. Att SNS är utomordentligt noga med att tala om att man saknar ideologisk profil, däri struntar Pagrotsky högaktningsfullt.

Pagrotsky målar upp en bild av Sverige som borgerlig enpartistat, där det bara finns utrymme för en enda åsikt åt gången. Förklaringarna till sakernas tillstånd är två:

Dels hävdar Pagrotsky att näringslivets avgifter till organisationerna är avdragsgilla. För det första är jag inte så säker på det. En del är väl avdragsgillt, annat inte. För det andra är avdraget bara ”värt” bolagsskatten, dvs ca 26 procent. För det tredje är det faktiskt rent löjeväckande att hävda att det faktum att SNS förfogar över fem gånger så stora resurser som LO-ekonomerna (om nu detta stämmer) beror på att företag kan dra av seminarieavgifterna till SNS. LO-systemet har mycket större brist på idéer än på pengar, men under lång tid har man varken velat eller vågat att satsa på fristående idéutveckling och opinionsbildning. Resurserna till LO-ekonomerna handlar om strategival, inte om penningbrist.

Dels skriver Pagrotsky att läget brukar vara annorlunda när vänstern sitter vid makten, eftersom den borgerliga opinionsbildningen då delvis balanseras av ”regeringsmaskineriets stora resurser”. Men nu när vänstern är i opposition har man inte tillgång till denna apparat.

Lledamde S-företrädare har annars brukat resa ragg när man talat om statsapparaten som resurs för vänstern, men nu berättar alltså ex-ministern att han själv har samma syn på saken: det är intressant. Samtidigt säger han indirekt att arbetarrörelsen under sitt långa maktinnehav har tappat orken att själv skapa forum för offensiv idébildning. Det är intressant.

Det stämmer nog att samhällsklimatet har förändrats i Sverige. Men det har knappast rört sig från vänster- till högerdominans, däremot till mer av pluralism: Socialdemokratin är inte längre alltings självklara medelpunkt och vänsterdebattörer blir emotsagda även i debatter utanför den ekonomiska politiken. Det är också intressant. Och bra.

 

 

Johan Ingerö

För en dryg månad sedan skrev jag på ledarsidan om Håkan Juholts gradvisa skifte mot det som i Storbritannien kommit att kallas ”blue labour”, alltså en mer värdekonservativ och samtidigt vänsterekonomisk socialdemokrati.

”Dess förespråkare anser att vänstern har försvagat sig själv genom att bli en intresseförening för bidragstagare, och genom att dalta med både brottslingar och borgarbrackor. Ett typiskt Blue Labour-manus torde därmed innehålla högre skatter för ’’dem som har råd’’, och i övrigt fokusera på män i blåställ snarare än på kvinnor i slöja.”

Nu har Ed Miliband, den nye Labour-ledaren, tagit nästa steg i den här riktningen. Telegraph refererar en intervju, i vilken Miliband slår fast att hans parti har haft fel om invandringen, och att den haft ”stora effekter” för folket i landet.

Möjligen ser vi nu en ny sorts socialdemokrati växa fram i Europa, en vänsterisolationistisk rörelse med mer av missnöjespolitiska drag än hittills. Återstår att se om den svenska socialdemokratin kommer röra sig ytterligare i denna riktning.