Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Bilder från den arabiska vårens olika scener har fladdrat förbi i medierna – inte minst från Tahrirtorget i Kairo. Nu kan man stanna upp inför några av dem. På Medelhavsmuseet visas en utställning med bilder från just Tahrirtorget av fotografen Mia Gröndahl.

Urvalet visar varma och glada bilder av män och många kvinnor. Det är mycket gemenskap. Ett av fotona visar en kvinna med en gul skylt på magen. Texten lyder: Varför stannar du hemma? Är du inte egyptier som oss. Har inte du också förlorat dina rättigheter. Diktatorns tid är förbi. På en annan bild står det: Sträck på dig! Du är egyptier och stolt.

Vid öppnandet av utställningen i går sammanfattade Gröndahl betydelsen av protesten med orden att Tahrir födde en modern arabisk människa.

Tänkvärt.

Arkiv

Claes Arvidsson

Den 4 december är val till den ryska duman.

Premiärminister Vladimir Putin har rivstartat kampanjen.

2012 är det dags för presidentval. Fortfarande är det oklart om Putin tänker ta tillbaka presidentposten från Medvedev.  I väntan på besked från Putin kampanjar båda två med hjälp av lättklädda brudar.

Mer politisk än så är inte politiken.

Per Gudmundson

När den palestinske premiärministern Salam Fayyad besökte Oslo i december sade han att den palestinska myndigheten har så god ekonomi att något direkt budgetbistånd snart inte behövs. Det berättar svenska Utrikesdepartementets rapport från mötet i vintras.

Sverige är ett av de stora givarländerna till palestinierna. Runt 700 miljoner kronor per år kanaliseras till olika projekt, och sedan 2006 ger Sverige direktstöd till den palestinska myndigheten. Totalt 200 miljoner kronor har det blivit, och senast i augusti i år beslöts om 40 miljoner kronor till ”löner och pensioner för anställda inom den palestinska förvaltningen”.

Men som SvDs ledarsida kunde berätta om i tisdags, och som Aftonbladet följer upp i dag i den stort uppslagna artikeln ”Miljoner i lön – till terrorister, Svenskt bistånd till Palestina gör utbetalningarna möjliga” är direktbiståndet inte oproblematiskt. Den palestinska myndigheten har nämligen terrorister på lönelistorna.

Från svenskt officiellt håll kan man förstås hävda att man via EU:s finansieringsmekanism Pegase gjort vad man kan för att förhindra att just biståndspengarna går till att avlöna mördare. Till Aftonbladet säger således biståndsministerns pressekreterare att ”Det är inte våra pengar som hamnar i orätta händer, men sen är det klart att det finns brister”. Men det förändrar inte det övergripande dilemmat att biståndet frigör medel som – helt öppet! – skickas till terrorister.

Det är dock inte försent för Sverige att dra sig ur denna pinsamma historia. Sverige kan sluta med direktbiståndet. Palestinierna själva säger att det är möjligt.

Den palestinske premiärministern Salam Fayyad besökte Olso i december. Då berättade han att den palestinska myndighetens ekonomi har blivit allt bättre, och att myndigheten ”har kommit mycket långt med att skapa och upprätthålla de nödvändiga institutioner som krävs”, allt enligt UD:s rapport från mötet (Telemeddelande Mnr OSLO/20101220-1). Under rubriken ”Palestinas ekonomiska samt institutionella situation” heter det att:

En substantiell förbättring har åstadkommits på flera ekonomiska områden. Sedan 2007 har fattigdomen minskat med en tredjedel, samtidigt som behovet av finansiell hjälp utifrån minskat. År 2008 erhöll Palestina 1,8 miljarder dollar, beloppet för 2011 beräknas landa kring 1,1 miljarder dollar. Från och med år 2013 ansåg Fayyed det som realistiskt att Palestina inte längre kommer vara i behov av bistånd i form av budgetsupport. Även underskottet har reducerats betydligt de senaste åren.”

Enligt palestinerna själva är det alltså fullt möjligt att trappa ner ”budgetsupporten” redan nästa år.

Rent moraliskt är det förstås så att stödet aldrig skulle ha inrättats. Man ska inte ge bistånd till den som betalar ut löner till massmördare, ännu mindre om det sker med det oblyga syftet att uppmuntra till fortsatt terror.

Rent politiskt kan det dock vara bra med en lämplig ursäkt för att göra det rätta. Nu kan biståndsminister Gunilla Carlsson säga att hon har lyssnat på palestinierna när hon avvecklar det bistånd som gör löneutbetalningarna till terrorister möjliga. Salam Fayyad intygar att pengarna inte behövs.

(Utrikesdepartementets rapport: Telem 2010-12-20-1)

Maria Ludvigsson

Sedan flera medier uppmärksammat DO:s likabehandlingsstrategier samt Skolverkets frågebatteri till förskolebarn om kön, etnicitet och sexuell läggning, har frågan ställts om detta verkligen är förenligt med vår lagstiftning om Opinionsfrihet.

Tja, vad tycks:

lag 2010:1408 §2 kap 2

”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.”

Barnen i fråga var sannolikt inte tvingade att svara, men de flesta håller nog med om att det är lättare för vuxna än för barn att hävda sina rättigheter.

Johan Ingerö

Det vankas som bekant val i ett par av våra grannländer. Danmark går till Folketingsval, medan Norge ska välja nya kommunledningar – enligt den sympatiska modellen med skilda valdagar som Sverige omgående borde ta efter.

Norsk och, i ännu högre grad, dansk politik har ju kommit att diskuteras alltmer i Sverige under de gångna åren, och därför kan det möjligen vara intressant att testa sig fram i dessa länders politiska landskap. Två intressanta sådana test finns hos Jyllands-Posten respektive Aftenposten. Mycket nöje!

Per Gudmundson

Ledarsidans artikel från igår om hur den biståndsfinansierade palestinska myndigheten har dömda terrorister på sina lönelistor har fått stort genomslag. Aftonbladet gör idag en stor uppföljande artikel med rubriken ”Biståndsmiljoner i lön till terrorister”.

Ett utdrag:

”Hassan Salameh är en av vinnarna. Han ligger bakom självmordsattacker med 46 dödsoffer och får nu en lön om 10 800 kronor i månaden.

Den palestinska myndigheten har hundratals fångar på sin lönelista. Det hela kostar enligt officiella palestinska uppgifter motsvarande 31 miljoner kronor per månad. Tack vare bidrag från bland annat Sverige, som går till den palestinska myndighetens vanliga tjänstemän, blir det pengar över till de kontroversiella utbetalningarna. Ända sedan 2006 har Sverige lämnat bidrag till den palestinska myndigheten, totalt 200 miljoner kronor i direktstöd. För knappt tre veckor sedan gick ett nytt bidrag på 40 miljoner kronor i väg:

‘Stödet kommer att gå till löner och pensioner för anställda inom den palestinska förvaltningen’, skriver UD.

Sverige använder sig av EU:s finansieringsmekanism Pegase för att administrera bidragen. Pegase kontrollerar lönelistor i samband med utbetalningarna så att pengarna inte ska hamna hos terrorister.

På utrikesdepartementet känner man till att palestinska myndigheten betalar ut pengar till fängslade terrorister.

– Jag vet inte om det kan kallas löner men det verkar ju vara så att de får någon form av bidrag, säger Anna Brodin, Palestinahandläggare på UD.”

Per Gudmundson

måndagkvällen utsattes kommunfullmäktigeledamoten Frida Grundström i Gnesta för vad som rubriceras som mordbrand eller försök till mordbrand. Branden misstänks vara ett politiskt attentat – Grundström är sverigedemokrat – och är i så fall tyvärr bara ett i en lång rad. Ett axplock av de incidenter som drabbat Sverigedemokraterna på senare tid ger en förskräckande bild av tillståndet för Sveriges förmåga att säkra en öppen och demokratisk samhällsdebatt.

När partiets ungdomsförbund nyligen höll torgmöte i Norrköping misshandlades två unga sverigedemokrater. En av de misshandlade, Mikael Valtersson, är kanslichef för partiets riksdagsgrupp.

Natten den 20 augusti kastade någon in stenar genom fönstren hemma hos Therese Borg, fullmäktigeledamot för SD i Eskilstuna och i landstiget i Sörmland samt aktiv i partiets kvinnoförbund. Borg har efter tidigare trakasserier fått skyddade personuppgifter, men uppenbarligen har detta inte hindrat den gärningsman som i ett hotbrev i samband med förnsterkrossningen utgav sig att komma från Antifascistisk aktion (AFA).

I maj utsattes riksdagsledamoten William Petzäll för stenkastning – en bilruta krossades och Petzäll fick splitter över sig – vid ett skolbesök i Göteborg.

När partiets ungdomsförbund i våras höll torgmöte i Uppsala misshandlades företrädare (av våldsverkare från extremvänstern, att döma av åtalen).

Ovanstående är bara ett axplock, som sagt. Under åren har det sett ut så här. Det är naturligtvis inte enbart Sverigedemokraterna som utsätts för våld, och inte heller har allt som har sett ut som trakasserier varit det, men SD har varit extremt drabbat. Men politiskt våld slår inte bara mot den enskilde, utan mot hela samhället – knivöverfallet som 2010 fick den kristna syrianen Issa Issa, sverigedemokratisk kandidat till fullmäktige i Göteborg, att lämna politiken är bara en antydan om vilket pris demokratin betalar varje gång ett politiskt våldsdåd tillåts ske.

När det gäller politiskt våld har staten alltför hög acceptans. Exempelvis beskrev göteborgspolisen incidenten vid Petzälls skolbesök som att ”det gick lugnt till”. Och i Norrköping (där riksdagsgruppens kanslichef blev ”jagad av flera personer som fällde honom till marken där han fick motta slag” och som ”när han låg på marken blev han bland annat slagen en gång i huvudet med en flagga”) verkar polisen vara nöjd med insatsen:

Nöjd polis

Trots de bråk som uppstod efter SDU:s torgmöte är ändå polisen nöjd med sina insatser och antalet fördelade resurser.

– Vi hade förberett oss genom olika scenarion och haft en dialog med de som talade, säger Gunilla Broman.”

Det är inte acceptabelt att ordningsmakten har den synen. Tyvärr är det inte enbart enskilda poliser som uttrycker sig på ett sätt som tycks antyda acceptans för ett visst mått av våld. Eftersom Sverigedemokraterna är ett kontroversiellt parti, vars politik retar många, tycks toleransen för våld mot SD-företrädare vara högre än för andra.

Statsminister Fredrik Reinfeldt, som naturligtvis tar avstånd från alla former av politiskt våld, kommenterade dock attackerna mot SD så här under den senaste valrörelsen:

”— Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”

Att en regeringschef uttrycker sig så om organiserat våld mot den politiska oppositionen brukar vi normalt bara höra från länder som saknar demokratiska traditioner. Och visst ska man inte övertolka vad Reinfeldt sade. Men om det synsättet råder i de högsta politiska kretsarna är det inte konstigt att tjänstemännen i ordningsmakten känner sig nöjda med polisinsatser som släpper igenom attentat på politiker. Våldet sanktioneras ju, kan man få intryck av, från högsta ort.

Så får det inte vara. Det politiska våldet är oursäktligt. Att måltavlan är en politisk fiende eller har ett illa omtyckt politiskt budskap kan aldrig legitimera våld. Mötesfriheten, föreningsfriheten, ja alla demokratiska fundamenta som står under attack i samband med ovan nämnda dåd, måste försvaras ovillkorligt.

Det politiska våldet måste stoppas.

Johan Ingerö

För en tid sedan skrev jag på ledarsidan om vad jag tolkar som likheter mellan Håkan Juholt och det som i Storbritannien kommit att kallas Blue Labour. I dag fick jag något oväntat stöd från den förre kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson (S), som skriver i Helsingsborgs Dagblad om Juholts tal.

”Jag var en av dem som lyssnade till Håkan Juholt i Västertorp. Att hans politiska motståndare ogillar det han sa är en sak, och de ska respekteras för sin kritiska hållning. Men han möttes med tillit av sina åhörare. Han uppträdde inte inför dem, han var uppenbart deras ledare. Svenska Dagbladets ledarskribent Johan Ingerö skriver – med viss spetsighet – att ”den mediala klassen hånskrattar men Juholt har under de gångna månaderna cementerat sin ställning” och har därmed stöd nog att hota alliansen även om han förlorar valet 2014. Hans resonemang stöder det jag skrev i en krönika när han just hade valts – att en process som omvärlden beskrev som sluten och odemokratisk i realiteten hade en bas bland partiets medlemmar.”

Här bör kanske tilläggas att jag inte alls delar uppfattningen om Socialdemokraternas partiledarval som ”öppet”, och jag tror nog att lejonparten av de socialdemokrater som inte uppnått Göranssons aktningsvärda ålder vill se en öppnare process nästa gång.

Men i sak bekräftar ändå Göransson, som måste betraktas som en auktoritet på området, att Juholt på ett helt annat sätt än Mona Sahlin representerar partibasen. Om detta stämmer – och det är jag säjker på att det gör – blir Juholt sannolikt än tuffare motståndare för Alliansen än vad hans företrädare lyckades bli.

Min ursprungliga analys står sig därmed fortfarande. Juholt må tidvis uppvisa pajastendenser, men han bör absolut inte underskattas.

Johan Ingerö

Att kandidera till politiska toppjobb kräver uppenbarligen tjockare hud i USA än här. I dag ställer nyhetssajten Politico den föga artiga frågan: Är Rick Perry korkad?

Nu är Perry inte den enda vars intellekt har ifrågasatt. Republikanska politiker får som regel lära sig att leva med antydningar om bristande bildning, kunskap eller grad av sofistikation. Perry synes, även på detta område, vara den naturliga arvtagaren till Ronald Reagan och George W Bush.

Jag ser dock inget fel i detta. Faktum är att jag tycker att frågan är viktig att ställa. Att leda ett land eller en regering är ett oerhört svårt uppdrag, som dessutom blir allt svårare ju mer komplex världen blir. Bildning och intellektuell förmåga måste rimligen ses som viktiga lämplighetskriterier.

Förtroendesiffrorna för partiledarna antydde att de svenska väljarna förra hösten fäste stor vikt vid lämplighetsfrågan. Var tredje socialdemokrat(!) föredrog Fredrik Reinfeldt som statsminister framför Mona Sahlin. Det påverkade självfallet valresultatet.

Så hur är det med Perry? Är han en korkad, skjutglad cowboy, eller är frågeställningen i sig bara ett uttryck för rent kulturella skillnader mellan Texas-politikern och nordostkustens journalister? Läs, och döm själva.

Claes Arvidsson

Försvarshögskolan har sedan årsskiftet en ny rektor. Romulo Enmark har höga ambitioner och vill se en rejäl satsning på att bygga ut verksamheten. Inget fel i det. Men frågan är om Enmark inte redan har försuttit chansen att göra något bra av en riktig problemskola. Handlingsbehovet är i alla fall akut om han ska en chans att utnyttja det utrymme som en ny och utifrån kommande chef har.

Att lyfta bort fuskprofessorn vore en signal om att skolans ledning inte bara var rörd utan också rejält skakad. Men han är fortfarande kvar.

Att snabbt agera på revisionsbyrån KPMG:s förödande granskning av den 4:e maj 2011 (Översyn av den interna kontrollen vid institutionen för ledarskap och management, ILM). I denna avslöjas  allvarliga missförhållanden knutna till tre personer – vilket kastar en orättvis och dyster skugga över den stora majoritet anställda vilka inte har haft problem med att förstå vilka regler som gäller.

Skolans ledning har dock ännu inte kommit till skott i fråga om ansvar. Det är också en signal – och långt starkare än att ILM läggs ned och de olika verksamheten förs över till andra enheter.

Det blir också intressant om man förmår ta tag i annat som surrar, t ex fäder som anställer söner.

Det är på något sätt symptomatiskt att den översyn och det utvecklingsarbete som pågår först kommit till stånd efter hårda påtryckningar från Högkvarteret, vars beställningar håller verksamheten i gång.

Om FHS ska vandra Enmarks väg behövs inte bara kulturförändrande åtgärder och organisationsförändringar, utan även modet att göra en omstart på personalsidan (vid sidan av civilisterna består personalen av personer som har tjänstledigt från försvaret).

I Enmarks vision ligger att under en tioårsperiod skapa ett riktigt drömslott med forskarutbildning, ett tiotal professorer och många, många fler docenter. Tanken är Försvarshögskolan ska bli så stor att den blir självförsörjande på professorer, etc.

Men är det verkligen en god idé?

Så här skrev professorerna Mats Alvesson och Bo Rothstein på DN-debatt 28/8 under rubriken Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige.

”Det första är att sätta stopp för den systematiska intellektuella inavel som dominerar systemet. Men detta menar vi att svenska universitet som regel anställer de forskare som de själva har utbildat. Det är vanligt att svenska forskare tillbringar hela sitt yrkesliv på samma institution, det gäller särskilt de äldre och tyngre universiteten, som står för huvuddelen av den inflytelserika kunskapsproduktionen. I de ledande forskningsnationerna i världen tas det för givet att man inte skall anställa sina egna doktorer utan att mobilitet är värdefullt. Man värnar om meritokrati, öppen konkurrens och betydelsen av nya impulser.

Det finns visserligen enskilda (och lysande) undantag men generellt innebär den svenska traditionen att den bästa strategin för doktorander är anpasslighet och konformism där man socialiseras till att följa de etablerade tankesätten på den egna institutionen. Håller man sig väl med andra kan man gärna få en hyfsad karriär genom lokalt stöd och slippa krav på att åstadkomma internationellt framstående kunskapsbidrag. Det säger sig själv att detta inte är god grund för kreativitet och nytänkande.”

Alternativet med FHS i monopolställning är kanske inte så lysande….

Det finns inte heller något som säger att det är ett måste att just FHS ansvarar för officersutbildningen. Sverige är nog för litet för att upphandla utbildningen på entreprenad som man gör i Storbritannien, men ska man följa den internationella trenden handlar det om att utveckla en modell med civil utbildning som sedan byggs på med militär stabsutbildning.