Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Ibland är det lätt att tro att vissa av FN:s institutioner är rena installationer skapade av en hugad Konstfackelev. För i vilka andra sammanhang än riktigt kreativa kan Nordkorea få leda organisationens förhandlingsforum för nedrustningsfrågor?

Vi som var på plats i Sydkorea i november förra året, då Nordkorea bombade den sydkoreanska ön Yeonpyeong, känner inte precis igen Nordkorea som någon garant för nedrustning och fred. Den som gräver ner sig i den spännande världen av nordkoreansk propaganda på Youtube, och som samtidigt begriper lite koreanska, kan höra den nordkoreanska armékören sjunga om hur man ska vandra ”Segerns väg” till ”slutet”, ”Partiets unga blod kokar” och landets soldater (tillsammans med bönderna och arbetarna) har förberett sina vapen, samt om hur den amerikanska imperialismen (läs: den av Sydkorea godkända amerikanska militära närvaron i landet) ska ”stampas bort” från den koreanska halvön. Och mycket mer.

Efter att ha nåtts av informationen om Nordkoreas ordförandeskap läser jag nyheter från landets statliga och enda internationella nyhetsförmedlare, Korean Central News Agency (KCNA). Sydkoreas politiska ledning klassas som ”huliganer”, och den nordkoreanska arméledningen låter via KCNA hälsa att man ämnar tolka nyliga sydkoreanska aktioner som ”krigshandlingar” och kommer att hämnas fienden. Det koreanska folket kan, enligt KCNA, inte ”leva under samma himmel” som Sydkoreas politiska ledning, och de senare kommer att ”utplånas med vapenkraft”. Vad är det då Sydkoreas militär har gjort sig skyldig till?

De har, enligt KCNA (vars nyhetsmässiga trovärdighet i regel bör tas med ett antal rågade nypor salt), placerat slogans och propagandabilder på militära baracker söder om gränsen mellan de två länderna. Om det kan man tycka mycket – man kan exempelvis ställa handlingen i relation till de invektiv som nordkoreansk propaganda regelbundet använder för att benämna Sydkoreas demokratiskt valda politiker. Men att det hela, om det nu stämmer, är ganska milt i jämförelse med Nordkoreas sänkning av den sydkoreanska militärkorvetten Cheonan i mars 2010, eller bomberna mot Yeonpyeong, är ändå rätt självklart.

Med allt detta som bakgrund ska det bli mycket spännande att höra hur de nordkoreanska delegaterna planerar att leda FN:s arbete för nedrustning. Särskilt då Nordkorea öppet och stolt självt hävdar kärnvapeninnehav.

Arkiv

Benjamin Katzeff Silberstein

Ekonomisk kris råder, EU behöver spara. Den svenska regeringen har föreslagit stora nedskärningar inför förhandlingarna om unionens budget för sju år framåt. Infrastruktur- och regionminister Anna-Karin Hatt (C) vet dock att prioritera. I en intervju i onsdagens Dagens Nyheter (29/6 2011) poängterar hon att regionalstödet måste förbli orört, med tillägget att stödet bör inriktas mot att skapa nya jobb. Hur detta ska gå till är mer oklart. Tydligare är dock att Hatt vill appellera till Centerpartiets traditionella landsbygdsväljare. Många av partiets medlemmar finns där EU-pengarna hamnar.

Att utspel som detta kommer efter det att Maud Olofsson annonserat sin avgång och efterträdarrykten börjat snurra är naturligtvis ingen slump. I onsdagsintervjun sa Hatt att hon hoppas på en politisk debatt i ordförandefrågan. Det är bra, partiledarkandidaternas politiska visioner ska ställas mot varandra. Men den kandidat som vill använda EU-miljarder som slagträn i en partiintern debatt visar för liten respekt för skattebetalarnas pengar.

Benjamin Katzeff Silberstein

I tisdagstidningen skrev jag om rättegången mot före detta toppar inom de röda khmererna och om attityder till den kommunistiska ideologin. Mycket mer finns att säga. Både om den kommunistiska ideologin och om 68-vänstern, men också om Kambodjas historia.

Kambodja är ett av flera länder som drabbats av det kalla krigets logik. Mellan 1969 och 1970 bombades östra Kambodja massivt av amerikanska flygplan. Det resulterande lidandet hjälpte, som historiker har konstaterat, de röda khmererna i rekryteringen av soldater under det inbördeskrig som föregick 1975 års maktövertagande. Målet för de amerikanska bomberna var vietnamesiska gerillatrupper som tagit sin tillflykt till Kambodja. Men tiotusentals civila kambodjaner föll offer för bombkampanjen. Delar av landet ödelades fullständigt.

Med de amerikanska bomberna som viktigt propagandavapen lyckades de röda khmererna åtminstone till en början vinna popularitet i delar av Kambodja. Militärdiktatorn Lon Nols djupa impopularitet ökade också stödet för de politiska krafter som kämpade för att störta honom. Detta är ett mönster som går igen många av historiens mest blodiga regimer. Det som först verkar som en befrielse kan snabbt övergå i terror.

Under den tid som centrala delar av 68-vänstern hyllade det som ironiskt nog kallades ”Demokratiska Kampuchea” var dock de röda khmerernas verkliga ansikte redan väl känt. Omvärlden visste att revolutionen inte gett Kambodja någon lycklig nystart. Regimens offer berättade om svält och massmord, men Pol Pots svenska vänner ville inte lyssna.

Det är från flyktingarna alla skräckhistorier om Kampuchea kommer. De som flyr är motståndare mot den nya regimen eller har blivit iväglurade […] Den stora nyheten från Kampuchea efter segern är att man har lyckats undvika hungersnöd utan bistånd utifrån! Det blev ingen nyhet i västerländska nyhetsbyråer […] [N]yheter som är av stor betydelse för folket i Kampuchea och för alla som är intresserade av utvecklingen i Kampuchea får litet utrymme i pressen, såsom den nya grundlagen, de demokratiska valen […]” (Kampuchea nr 1 1977).

Tidskriften Kampuchea gavs ut av Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea. En annan artikel i samma nummer av tidskriften menade att anledningen till den ”felaktiga” rapporteringen var att journalister i västvärlden var ”impregnerade av en imperialistisk syn på folken i tredje världen”. Den som vill ta del av mer av detta motbjudande medlöperi kan bege sig till Kungliga Biblioteket i Humlegården i Stockholm. I deras arkiv finns en lång rad tidskrifter från 68-vågen bevarade.

Läs mer om Kambodja:

Dunlop, Nic (2009), The Lost Executioner: The Story of Comrade Duch and the Khmer Rouge. Bloomsbury Publishing PLC.

Fröberg Idling, Peter (2006), Pol Pots Leende. Atlas förlag.

Kiernan, Ben (2002), How Pol Pot Came to Power: Colonialism, Nationalism and Communism in Cambodia 1930–1975. Yale University Press.

Seng, Vatey (2005), The Price we Paid: A Life Experience in the Khmer Rouge Regime, Cambodia. iUniverse, Inc.

Gustaf Almkvist

I måndags skrev jag om den franske motståndsmannen Stéphane Hessels bok Indignez-vous och dess betydelse för de stora proteströrelserna som för närvarande skakar om Sydeuropa. Den intresserade kan snart läsa boken på svenska. Den 12 augusti kommer en översättning ut med titeln Säg ifrån! (Louise Lindfors förlag).

Boken är både läs- och tänkvärd. Även om det är svårt för en borgerlig läsare att dela Hessels slutsatser är uppmaningen till samhällsengagemang viktig, och för den som söker förståelse har den korta skriften mycket att ge.

 

Per Gudmundson

Det är nästan så att en ny journalistisk genre börjar växa fram internationellt: hyllningstexten om den svenska ekonomin. Tidigare denna månad har såväl The Economist som CNN fokuserat på svensk ekonomi.

Har Sverige varit så här hett någonsin? Ja, kanske på 1970-talet, då mer eller mindre vänsterinriktade drömmare vände sig till Sverige för att få kunna ge en bild av fungerande socialism. Nu är budskapet ett annat…

I helgen skrev Washington Post ”Five economic lessons from Sweden, the rock star of the recovery”.

”Almost every developed nation in the world was walloped by the financial crisis, their economies paralyzed, their prospects for the future muddied.

And then there’s Sweden, the rock star of the recovery.

This Scandinavian nation of 9 million people has accomplished what the United States, Britain and Japan can only dream of: Growing rapidly, creating jobs and gaining a competitive edge. The banks are lending, the housing market booming. The budget is balanced.”

Det blir svårt för oppositionen att påstå att Sverige har skötts illa.

Sanna Rayman

Missa för allt i världen inte Viktor Barth-Krons politiska snapsvisor. Ett lätt sätt att uppdatera sången i helgen. Hur kombinerar du? En Bäska droppar till visan om Lars Ohly? En OP till nygamla Anders går? En gammeldansk till SD-visan? En Kallsupen till Hej Sossegubbar?

Värt att notera är att Miljöpartiet inte får någon visa. Kanske för att man inte sjunger till maskrosvin, vad vet jag.. Fina visor hursomhelst.

Glad midsommar!

 

Gustaf Almkvist

I en läsvärd krönika i veckans Die Zeit skriver den tidigare tyske förbundskanslern Helmut Schmidt om vad omvärlden, och i synnerhet Tyskland, kan göra för det sjunkande Grekland. Han understryker att skälen för insatser inte bara handlar om tyska intressen, utan också om historien. 2500 års historia förpliktar, menar Schmidt. ”Grekland är demokratins, renässansens och upplysningens hemland,” understryker han, och frågar med stort patos vad vår europeiska civilisation hade varit utan Homeros, Euripides, Sofokles, Sokrates, Platon och alla de andra.

Den grekiska historien inger enorm respekt, precis som Schmidt skriver. Men har den moderna grekiska staten därmed rätt till specialbehandling? Som Johan Lundberg framhöll i en läsvärd ledare i Axess för en tid sedan kan inte ett land kräva monopol på ett kulturarv. Den antika grekiska kulturen är vårt gemensamma västerländska arv, som uppkom i ett område som idag är det moderna Grekland och som vi alla har rätt att vara stolta över. Vad vi ska göra för det moderna Grekland ska vi avgöra efter landets egna meriter.

Per Gudmundson

Vad tycker egentligen Socialdemokraterna om samarbete med Miljöpartiet? Jo, det berättade Göran Persson för Erik Fichtelius.

”I riksdagsgruppen är det mycket svalt. Dom tycker att miljöpartisterna uppträder stöddigt, egoistiskt och provokativt. Bland våra väljare, säkert fifty-fifty. Skulle man satsa på att sälja in det hårt, eller satsa på att argumentera för det hårt, så tror jag att vi får stöd bland våra väljare för det. Men det är inte oproblematiskt. Om jag skulle säga så här: ‘Nu får ni välja i riksdagsgruppen på samarbete mellan Centern och Miljöpartiet så väljer åtta av tio Centern. Nu får ni välja på samarbete mellan Miljöpartiet och Folkpartiet så väljer sex av tio, skulle jag tro, Folkpartiet. Nu får ni välja på ett samarbete mellan Kristdemokraterna och Miljöpartiet, så väljer väl hälften det ena och hälften det andra. Så skulle jag tro att det ser ut.'”

Så lät alltså analysen år 2004, då samarbetet med MP var institutionaliserat sedan länge. Allt enligt den nya dvd (från SVT/Södertörns högskola) med de intervjuer Erik Fichtelius gjorde.

Tycker man bättre om MP idag, när partiet vuxit sig ännu större och starkare?

Per Gudmundson

Göran Perssons omdöme om Vänsterpartiledaren Lars Ohly är ett guldkorn ur den nya dvd:n från Erik Fichtelius intervjuer:

”Vänsterpartiet har ju också ändrat sig eller rättare sagt, dom har kommit tillbaka dit där dom var. Det är ju Schyman som är parentesen i Vänsterpartiet naturligtvis. Ohly är en mycket mer klassisk kommunistledare. Schyman var ju ideologiskt obestämbar egentligen, en allmän vänstersocialist med starka feministiska, jag höll på att säga, överton, ja, det är nog rätt uttryckt. Ohly däremot med sin egen klassmässiga osäkerhet, uppväxten i Folkpartiets ungdomsförbund, ett kyrkoherdehem, jag tror att det är i Täby, det är ju inte den bästa grogrunden för att bli kommunistledare i Sverige och att det där avspeglar sig, så att säga, i hans överdrivet kommunistiska attityd och hans stenhårda klasskampsretorik.”

Sade alltså Göran Persson, i juni 2005, om den rörelse och den partiledare som Socialdemokraterna byggt sitt maktanspråk på.

Per Gudmundson

Göran Persson pekade inte sällan på sina profetiska gåvor. Exempelvis menade han att han avläste konjunkturen genom att betrakta parkeringen utanför Konsum i Katrineholm. Opinionen mättes genom folks bemötande på Drottninggatan, eller genom samtal med statyerna i Sagerska palatset. Enligt uppgift använder han samma förmågor i sin roll som konsult och spår industrins framtid genom att granska bilarna på Sveavägen.

Helt fel brukade han dock inte hamna. SVT-journalisten Erik Fichtelius makalösa intervjuprojekt (det som blev en fyra timmars tv-serie snabbt efter Perssons avgång) har nu blivit offentliggjort som led i forskningen. På en dvd från Södertörns högskola finns transkriberat de hundra timmarna intervjuer Fichtelius gjorde – det blir 1654 sidor inklusive register och bilagor.

En första kontroll av materialet här på redaktionen gäller förstås Håkan Juholt. Vad sade Persson om Juholt?

Håkan Juholt nämns två gånger. Ena gången gäller det Perssons problem (och som det visade sig, partiets problem) med kvinnliga toppnamn. Persson letar efter kvinnor, men hittar bland annat Håkan Juholt, som han i november 2004 kallar ”ett givet statsrådsämne”.

”EF: Men vilka, hur ser du på det problemet då, att det inte finns tillräckligt med statsrådskandidater i riksdagen?

GP: Det är ett stort problem, det är ett stort problem. Problemet för mig nu är att jag har svårt att hitta kvinnor i riksdagen. Jag skulle, det finns en fem, sex män. Exempelvis en sån som Håkan Juholt som nu vart partisekreterare ihop med Marita Ulvskog, ett givet statsrådsämne. En kille som heter Kent Härstedt, också ett givet statsråd som jag, men också han med en förmåga att bryta igenom och skapa sig sitt eget utrymme. Urban Ahlin, Thomas Eneroth, Anders Ygeman. Det finns en, en, det finns flera, eller rättar sagt, så att jag inte glömmer det, det finns också en del tjejer. Så det finns, men jag har haft lite svårt att hitta tjejerna på dom poster som har varit lediga.”

Den andra gången Håkan Juholt nämns handlar det om namn som i framtiden (det samtalet äger rum i februari 2002) kan efterträda Göran Persson. Bland de tänkbara efterträdarna finns Håkan Juholt.

”EF: Om nån skulle gå in i dag vem skulle det vara?

GP: Det har jag, har inte ens tänkt på. Nej det har jag inte.

EF: Men om du skulle nämna några som är idag klart …

GP: Men alltså, det är klart, dom som tillhör nästa generation va, det är klart att vi har fortfarande några stycken som, så att säga, några stycken som är på väg in i den här fasen då, dom kanske blir lite för gamla va, Margot Wallström, Mona Sahlin och Anders Sundström och några stycken andra. Jag tror att dom, så att säga, håller på att hamna lite vid sidan om. Men det kan ju ändå inte uteslutas att dom kan vara aktuella om det är så att jag går tidigt. Men skulle jag hålla på några år så är det ju en annan generation det handlar om. Och då är det Anna Lindh och det är Thomas Östros och det är Ulrica Messing och det är Pär Nuder och det är Urban Ahlin och det är Håkan Juholt och det är Lasse Stjernkvist, också vår EU- parlamentariker från Göteborg, nu tappade jag hennes namn igen …

EF: Anneli Hultén …

GP: … Anneli Hultén, ja, ja precis, men det finns en grupp här på ett tiotal som är väldigt kompetenta och som är i trettiofem – fyrtioårsåldern. Och det är hos dom som jag på olika sätt nu försöker föra fram.”

Nu undrar alla förstås vad han tyckte om Svenska Dagbladet.

Jodå. 1998 fäller Göran Persson ett omdöme om tidningens kvalitet:

”Svenska Dagbladet har ett svårt och bra korsord”

Se där! Göran Persson hade rätt. Som vanligt.