Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Alla verksamma journalister och skribenter i landet kan nu lägga ner pennan eller backa från tangentbordet. Jakten på den bästa rubriken är över, möjligheten att överträffa är förbi. Åtminstone om vi håller oss inom det politiska fältet. För på Dagens Opinion tronar idag följande rubrik över nyheten om att Mattias Svensson släpper bok och håller releasepartaj:

Timbro ordnar ravefest på kyrkogård

 

Festarrangör är Docklands grundare Anders Varveus. Kalasdatum fredagen den 13e maj. Plats: Skogskyrkogården. Eller ja, bredvid i alla fall. Dessvärre säger Varveus till Dagens Opinion att tilltaget inte ingår i en ny timbroesque affärsidé. Det jag undrar är hur Arenagruppen &/eller Dagens Arena tänker kontra…?

Arkiv

Claes Arvidsson

Om några veckor lämnar Maria Wetterstrand språkrörsposten för De gröna, men det är fullt möjligt att hennes man i stället blir partiledare. Ja, i Finland förstås.

I morgon ska Anni Sinnemäki lämna besked om hon ställer upp för omval som partiledare för De gröna i Finland. Efter valsmällen finns det åtskilliga röster som kräver avgång och omstart. Om Sinnemäki väljer att kliva av ligger Wetterstrands make – Ville Niinistö – mycket väl till för att kliva på vid partikongressen i juni.

Sanna Rayman

Jag gråter där jag sitter vid mitt frukostbord och lyssnar på Patrik Sjöberg i P1 Morgon. Gråter för att jag blir så imponerad och rörd av hans mod, hans tonfall och sätt att prata om allt som hänt. Det är uppenbart att Sjöberg har stött och blött det här en del och att han till slut kommit fram till att det inte ger honom något att underhålla sin själs sår som om de var värda att bevara eller underhålla. Han noterar små gester där Nousiainen försökt legitimera även öppen intimitet som att hålla i handen genom att kalla sig Sjöbergs styvfar, men han noterar dem med axelryckningen hos någon som levt det vi andra knappt kan fatta.

Sjöberg talar utan omsvep och är nästan skoningslöst frank. Han ser att han manipulerats och utnyttjats, men han ser också sina egna val – som när han osentimentalt konstaterar att valet att flytta med Viljo Nousiainen när denne separerade från Sjöbergs mor var enkelt – ”jag skulle bli världens bästas höjdhoppare”. I radion pekar han själv på ögonblicket då han blev far som lite av en vändpunkt, stunden då han insåg att annat och andra är värt mer här i livet, mer än de egna sorgernas ältande.

 

Bland de många TT-telegrammen om saken hittar jag ett par där Niklas Långström, psykiatriprofessor på Karolinska institutet och forskningsledare inom Kriminalvården, intervjuas. Han menar att ”Sjöbergs bok beskriver komplexiteten kring sexövergrepp mot unga bra: Å ena sidan var Viljo Nousiainen en duktig person som hjälpte Patrik Sjöberg att bli en världsstjärna, å andra sidan utnyttjade han honom.”

”Långström påpekar att Sjöbergs bok också kan nyansera debatten om hur det går för dem som utsatts för övergrepp, där det ofta sägs att de skadas för livet. Övergreppsoffer löper förvisso en ökad risk att drabbas av ohälsa som depressioner, självskadebeteende, missbruk och sexuella svårigheter.

Men internationell forskning visar entydigt att de allra flesta som utsätts inte förstörs för resten av livet. Det är viktigt att veta att det går att klara sig bra, även om övergreppen i sig naturligtvis är helt oacceptabla, säger han.

TT: Vad betyder det för utsatta att Sjöberg berättar nu?

Det kommer förhoppningsvis att underlätta för barn att berätta när något sker. Och det är bra att personer med pedofili inte bara beskrivs som onda eller otäcka farbröder i en park. De flesta som utsätts drabbas trots allt av en anhörig eller bekant.”

 

Sjöberg själv har givetvis ett mer direkt perspektiv. Han nämner återkommande sin egen dotter och tänker uppenbarligen mycket på barn i idrottsvärlden idag och varnar för att ”pedofiler finns där ungdomar finns”. Den delen är förstås viktig, inte minst av förebyggande skäl. Men, därutöver har Sjöberg i och med det här kanske blivit förebild nu mer än någonsin förut – i bemärkelsen att han är beviset på att det går att vara offer för övergrepp utan att gå totalt sönder, som Långström påpekar.

Den dimensionen är sannolikt ovärderlig och Sjöberg ska ha tack som ger den ett ansikte.

 

Offer för brott och övergrepp måste alltid omhuldas och tas om hand av samhället, men ibland blir omhändertagandet en mall och en förlamande filt skapad av de människor som inte vet hur det är och inte heller kan föreställa sig. Det gäller alltifrån hur våldtäktsoffer till rånoffer behandlas. Samhället i stort sätter upp mallar för ”väntade” reaktioner, ibland utifrån hur vi  tror att vi hade reagerat på något liknande.

Saken är dock den att tanken på och rädslan för att råka ut för förskräcklighet A, B eller C är någonting väsentligt skilt från att faktiskt råka ut för det. Påfallande ofta hör man också brottsoffer i efterhand uttrycka förvåning för att de inte reagerade alls som de hade föreställt sig att de skulle, varken i en given situation eller efteråt.

 

När vi talar om sådant som det Patrik Sjöberg nu gått ut och berättat om använder vi ofta ordet ”ofattbart”. Det är ett adekvat ordval, men jag tror kanske inte att vi alltid stannar upp och funderar över om vi med detta ordval är ute efter att understryka själva ämnets tyngd, eller om vi verkligen verkligen är ödmjuka inför hur lite vi fattar – både om oss själva och andra.

 

Claes Arvidsson

På Medelhavsmuseet visas nu utställningen Gaza – med en historia som går 4 000 år tillbaka i tiden som handelsplats, kulturmöte och stridsområde. Gaza svirrar ju ofta i nyheterna och utställningens stora poäng är att sätta staden och området på kartan.

Utställningskatalogen avslutas med ett bidrag av Nathan Shachar med en rubrik som säger det mesta: Gaza – korsvägen som blev en återvändsgränd.

Läs gärna Shachars artikel, men ännu hellre hans bok Gaza – från faraoner till islamister (Atlantis, 2011).

Per Gudmundson

Hayek mötte Keynes i rap-duell första gången för ett drygt år sedan. Då, i låten/videon ”Fear the Boom and Bust”, stod striden runt ekonomiska cykler. Nu möts giganterna igen.

I ”Fight of the century” battlar ekonomerna om huruvida statliga stimulanser kan skapa välstånd. Det är nu, precis som förra gången, överraskande roligt och musikaliskt välgjort.

Econstories berättar mer.

Claes Arvidsson

Njet, blev svaret från den ryske FN-ambassadören när säkerhetsrådet tog ställning till en resolution med hot om sanktioner mot Syrien om inte våldet mot landets opposition upphör.

Det är väl inte så farligt, menade Putins och Medvedevs representant. Våldet hotar inte internationell fred och säkerhet.

Kina lade också sin vetoröst.

Libanon röstade mot.

Resolutionsförslaget hade lagts fram av några EU-länder, men fick alltså njet. EU har dock möjlighet att gå fram på egen hand – och bör göra det.

I morgon kommer frågan om EU:s bistånd upp till diskussion i Bryssel. Det handlar om bistånd för 130 miljoner euro och lån värda 1, 3 miljarder euro. EU har också möjlighet att införa t ex reserestriktioner. Sannolikt kommer man dock att denna gång bara hota med sanktioner i förhoppning om att president Bashar al-Assadska följa rådet att reformera.

Frågan är om det verkligen hjälper. När han tillträdde för 11 år sedan, ja han tog över efter pappa (totalt har familjen styrt och ställt till det i 40 år), fanns vaga förhoppningar om reformer. Det blev inget. Under de senaste åren har det dock skett en viss öppning på det ekonomiska området – och EU har inte varit sen att haka på i syfte att stöjda en reformprocess.

När den arabiska våren också slog ut i Syrien var Assads reaktion först försiktig. Han skapade igen vaga förhoppningar om reformer. Sedan gjorde han som pappa och lät armén gripa in (om inte i samma våldsskala som när pappa Hafez satte stopp för ett uppror bland den i antal dominerade sunnigruppen – när granaterna hade slutat regna över staden Hama var mellan 10 000 och 25 000 döda).

Det verkar alltså som om president Bashar al-Assad redan har gjort sitt val.

Nu väntar vi på att EU gör sitt val.

 

Sanna Rayman

Framträdande republikaners främsta gren i dessa dagar verkar vara en tilltagande talang i att göra sig själva ordentligt hånbara. Det faktum att Barack Obama till slut har funnit sig tvungen att hålla en presskonferens enbart för att visa upp sitt födelsecertifikat för att få slut på det eviga snacket och ryktesspridandet om att han inte är amerikan smickrar sannerligen inte hans motståndarlag.

Att en av de pådrivande tjatmostrarna i sammanhanget – Donald Trump – svarar med att han vill granska attestens äkthet ger ytterligare anledning att greppa skämskudden.  Och som om detta inte vore nog fortsätter presidentkandidat Trump sitt gnat. Nu hävdar han att han har hört att Barack Obama var en dålig skolelev och önskar därför klargörande , gärna i form av betygsdokument, i hur denne överhuvudtaget lyckades komma in på samt klara sin universitetsutbildning. Man baxnar.

 

Per Gudmundson

”För mycket läxor” basunerar Lilla Aktuellt ut med anledning av skolbarnens svar i den stora enkätundersökningen Lilla-kollen. Och visst, 23 procent av flickorna och 33,3 procent av pojkarna svarar ja på frågan ”Har du för mycket läxor?” enligt nyhetsinslaget.

Frågan är bara om man inte tvärtom skulle kunna säga att 77 procent av flickorna och 64,7 procent av pojkarna INTE svarar ja på frågan om de har för mycket läxor…

Där ligger den stora sensationen.

Claes Arvidsson

Alla tvistefrågor som har funnits mellan president Abbas på Västbanken och Hamas i Gaza har bilagts. Det hävdas i alla fall i det avtal som slutits mellan de tu. En samlingsregering ska bildas och val hållas inom ett år. Exakt hur avtalet ser ut är dock ännu inte offentligt.

Hur bra/dåligt avtalet är återstår alltså att se.

Sedan tillkommer det rent praktiska genomförande. Att allt verkligen ska bli frid och fröjd verkar mer osannolikt, än sannolikt. Snarare kan det nymornade intresset att göra upp ses i perspektiv av den arabiska våren och för Hamas del särskilt utvecklingen hos diktaturkompisen Assad i Syrien.

I Israel rasar Netanyahu och Lieberman över avtalet. Budskapet till Abbas är att en uppgörelse med Hamas är detsamma som att säga nej till fred med Israel.

Men den israeliska regeringen har genom egen försorg marginaliserats som partner. Trovärdigheten saknas. Nu riskerar Israel att bli stående kvar på perrongen när tåget går.

Om den Palestinska myndigheten och Hamas verkligen klarar av att gå hand i hand stärker det Abbas möjligheter att få internationellt stöd för utropandet av en självständig palestinsk stat (en sådan har för övrigt redan erkänts av en rad stater).

Claes Arvidsson

Läs här om fallet Sergej Magnitskij.