Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

En korvkiosk i stadsdelen Majorna i Göteborg har blivit det senaste målet för stormtrupperna i Djurens befrielsefront. ”De militanta djurrättsaktivisterna har försökt bränna ner korvkiosken på Mariagatan i Majorna två gånger” berättar GT/Expressen.

Dåden är förkastliga, förstås, och man kunde tro att alla etablerade politiska rörelser är överens om att Djurens Befrielsefront ska hållas isolerade.

Men läser man i Miljöpartiets officiella bloggnätverk så ser man att det inte är självklart att alla håller distansen. På Gröna bloggar tar man förvisso avstånd från våldsdåd, samtidigt som man ”stöder Djurens Befrielsefront moraliskt” (ett uttalande GP skrivit om tidigare). Då gällde det vandalisering av pälsbutiker.

Att enskilda näringsidkare utsätts för brott anses inte vara så farligt. ”Såklart tråkigt med sådana brott, men det är inte våld mot person.”

Visst. Det är några enstaka unga miljöpartister som tycker så här. Men det är i partiets officiella kanal. Miljöpartiet har en del att se över.

Arkiv

PJ Anders Linder

Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle, har tittat närmare på frågan som Håkan Juholt spelade upp mer än någon annan i sitt jungfrutal: barnfattigdomen. Resultat: den har halverats sedan 1997. Läs Edman här.

Per Gudmundson

Giriga direktörer som skor sig även när de får sparken – ja så brukar det ju heta när näringslivstopparnas anställningsavtal kritiseras. Frågan är hur mycket den kritiken är värd om den kommer från Socialdemokraterna. Häromdagen var det Håkan Juholts fallskärm som uppmärksammades: han utsågs ju till partisekreterare men blev petad innan han hann börja och fick därför ersättning om i runda slängar en miljon kronor. Idag berättar Aftonbladet att Mona Sahlin får en fallskärm av partiet värd två miljoner kronor. Mona Sahlin, alltså, som av partiet ansetts direkt olämplig för sitt jobb.

Vilket ställer klagomålen mot näringslivet i nytt ljus.

Men kanske ska man se det från andra hållet, ur ett fackligt perspektiv. I Socialdemokraternas Sverige ska ingen kunna sägas upp, oaktat hur vederbörande sköter jobbet.

PJ Anders Linder

Statsvetaren Stefan Olsson skriver läsvärt på Newsmill om konservatismen som vaccin mot kejsarens nya kläder. Earth Hour, härkskartekniker… En dos konservativsm gör människan lagom skeptisk och ser till att hon inte faller för vad som helst.

PJ Anders Linder

EU-kommissionen går från oklarhet till oklarhet. Enligt dn.se säger man nu nej till Sveriges begäran om att momsbefria små ideella föreningar. Regeringen hade begärt att föreningar med blygsam omsättning på upp till en miljon kronor om året skulle slippa den pappersexercis och de kostnader som är förknippade med att ta ut moms på varenda kanelbulle som säljs. Men icke. Detta principrytteri är ren och skär idioti.

Sedan när blev överdrivet engagemang i ideell verksamhet ett stort samhällsproblem? Sedan när det blev det alltför lätt att rekrytera kassaförvaltare till föreningslivet?

Anders Borg ska hålla pressträff om saken senare i förmiddag. Fortsatt hundraprocentig motoffensiv är det enda rimliga beskedet.

Sanna Rayman

Widar Andersson på S-märkta Folkbladet har skrivit en ledare innehållande ett stycke som är en vansinnigt viktig kritik av ett socialdemokratiskt drag. Kritiken är sådan att om jag framförde den skulle den avfärdas enkelt, men den blir – hoppas jag – desto mer lyssnad på när någon i de egna leden faktiskt yppar dem. Jag citerar en ganska lång bit, hela texten kan läsas här.

 

”Vi är medborgarnas företrädare, sa Håkan Juholt i sitt tal. Ambitionen är det inget fel på. Men det är medborgarna som bestämmer om hur, av vem och på vilka områden som de vill låta sig företrädas. Två val i rad har medborgarna sagt tack men nej tack till det Socialdemokratiska företrädarskapet. På sikt vore det klädsamt med en gnutta ödmjukhet inför detta faktum. Det hjälper föga att citera Olof Palme när han i ett tal för drygt 25 år sedan slog fast att Socialdemokraterna står för det ”ljusa och goda”. Det är i betraktarnas ögon som onda och goda sorteras upp. Egenheten att se sig själva som de ”goda” är ett särmärke för Socialdemokratin. Liknande tendenser finns hos Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Men S är mästare i grenen. Självbilden är inte helt problemfri. Sikten kan skymmas och omdömet kan slinta när politik skapas utifrån sådana moraliska utgångspunkter. Risken för one-size-fits-all-lösningar är uppenbar. Det goda har inte fel. Det goda ska ut till alla. För att bli lite teoretisk vill jag varna för att medborgarna uppfattas som objekt som ska översköljas av det goda i stället för som subjekt som vill forma sina goda liv lite mer efter eget huvud.”

 

Katrine Kielos tangerar samma sak här när hon poängterar att det kanske inte är en toppenidé att ha som strategi att tala om för folk att ”den Reinfeldt de röstat på i två val i själva verket är ond”.

Och apropå Aftonbladet så noterar jag även att många högerprofiler nu kan andas ut. Diagnosen från Bladets ledarblogg är att såväl Johan Ingerö som Sofia Arkelsten har fullt fungerande hörsel. Måste kännas skönt att få det svart på vitt att man både kan höra och förstå vad man hör!  ;-)

 

SvD

I en kort replik den 18 mars bemötte jag Daniel Schatz kritik av Stockholms universitet för att ha inrättat ett Konfuciusinstitut. Jag påpekade att institutet inte är något propagandaverktyg utan att dess verksamhet vilar på samma vetenskapliga grund som universitetets verksamhet i övrigt, att institutet är värdefullt genom att förstärka universitetets undervisning i kinesiska och stimulera intresset för kinesiska och kinesisk kultur samt genom att bidra till samarbetet med Fudanuniversitetet i Shanghai. Jag hävdade också att Konfuciusinstituten främjar Kinas integration i världssamfundet och därmed kan bidra till en positiv utveckling i Kina.
Nu har Schatz den 22 mars replikerat på min korta artikel, inte genom att bemöta mina argument utan genom att påpeka att jag i min artikel inte diskuterar den utredning av institutet som Anders Mellbourns genomförde 2007. Denna utredning, som såvitt jag begriper är en offentlig handling och tillgänglig för den som vill läsa den, är väl värd att läsa, men jag delar inte Mellbourns slutsats att institutet borde flyttas ut ur universitetet. Det förefaller mig också viktigare att diskutera Stockholms Konfuciusinstitut än Anders Mellbourns nu mer än tre år gamla utredning om detta institut.

Torbjörn Lodén

professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet


Sanna Rayman

Diskussionen om Earth Hour är som hundbajsdebatten eller löpsedlarna om farliga födelsemärken. Allt har en säsong och i mars tjafsar vi om den kampanjartade mörkläggning som drabbar delar av världen nu på lördag. Är det ett slag i luften eller en vällovlig kampanj? Finns det bättre opinionsbildning att ägna sig åt än symboliskt mörker?

Jag tillhör den skara som menar att jippot är mer av slag i luften än nyttig information. Å andra sidan får väl folk ägna sig åt hur mycket symbolhandlingar de vill, så länge det inte skadar eller stör på nåt vis. Nog har man hört lite märkligheter genom åren, tex om verksamheter som i princip behövt tända upp sina normalt mörklagda byggnader på helgen för att vid rätt tid kunna släcka dem, men mycket värre än så har det väl inte varit.

 

Nu börjar vi emellertid tangera en gräns då småtramsiga dumheter övergår i att vara dumma på riktigt. För poängen med Earth Hour är väl ändå att vi ska sända ut ett budskap om att onödigt slöseri med elektricitet inte är önskvärt? Så har jag förstått det hela i alla fall.

Med detta i åtanke är det lätt att bli lite frågande inför Malmös version av deltagande, som i år blir att man släcker ner Gustav Adolfs torg på lördag kväll. På vilket sätt är belysning på ett torg i en av Sveriges större städer ”onödigt”? Ett torg som emellanåt kallas farligt, rentav. Vad är nästa steg? Att vi i solidaritet med klimathotet släcker ner all våldtäktsstävjande trygghetsbelysning som smällts upp längs landets parkstigar och grusvägar?

 

Finns det överhuvudtaget någon belysning som är nödvändig enligt den logik som växt fram under Earth Hours år i blickfånget? Eller skulle vi hylla kirurger som lovade operera i mörker på lördag också…?

 

Per Gudmundson

I helgen öppnas en ny konsthall i Stockholm. Det är byggherren Sven-Harry Karlsson som, för de pengar han och hans företag har arbetat ihop genom åren, vill visa konst – och förstås föreviga sig själv. Sven-Harrys konstmuseum, som ligger vid Vasaparken i centrala Stockholm, är sex våningar högt, ritat av Wingårdhs arkitektkontor, och rymmer bortsett från Karlssons egna samlingar också 400 kvadratmeter för tillfälliga utställningar – första konstnär ut är Lars Kleen.

Med Sven-Harrys museum – som lär ha kostat omkring 150 miljoner kronor – får nu Stockholm ännu en privatfinansierad arena för samtidskonst. Ett stenkast bort ligger Bonniers konsthall, och tar man bussen till frihamnen kan man gå på Robert Weils Magasin 3.

Hur tas då detta emot av dem som är satta att bevaka konstlivet i Stockholm? På Sveriges Radios kulturnyheter, som kommenterade Sven-Harrys konsthall idag, är vinkeln given. Det är ”snålt”. Rummen i utställningsdelen är ”inte så många, bara tre stycken”. Karlsson kunde ju ha ”bjussat på lite mer än så här”. Men ändå är bygget ”storhetsvansinne” vars gyllene utformning kommer att ”svida i ögonen”.

Konstkritikern Mårten Arndtzén tycker i stället att kommunen borde ha bestämt mer över projektet. Och de här kapitalisterna med sina små konsthallar, de borde ha ”slagit ihop sina pengapåsar och byggt en gemensam konsthall istället för varsin”. Sven-Harry Karlssons konsthall ”riskerar att bli ett minnesmärke i raden över en tid då en del människor helt enkelt blev väldigt rika”.

Jag är personligen bekant med kritikern Arndtzén. Jag vet att han inte är någon fradgatuggande kommunist. Hans kritik får väl istället anses vara symptomatisk för det synsätt som råder i kulturredaktionerna. Där är riktiga kultursatsningar kommunala. Där är kapitalister giriga, även när de donerar förmögenheten till det allmänna goda. Där är privata pengar tecken på att samhället är orättfärdigt.

Mecenaterna framstår, i mina ögon, som ännu mer beundransvärda, när man inser vad de får utstå i termer av kritik.

Per Gudmundson

Den vetenskapliga socialismen firar nya triumfer. I ett tal på tisdagen anförde Venezuelas president Hugo Chavez att kapitalismen kanske utplånat tidigare liv på planeten Mars, rapporterar Reuters.

”Jag har alltid sagt, hört, att det inte vore konstigt om det hade funnits liv på Mars, men kanske att kapitalismen hade nått dit, och att imperialismen hade kommit dit och tagit död på planeten.”