Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

En av ledarsidans kolumnister har tagit ett kliv uppåt i den politiska samtidsdebatten. Paulina Neuding, som skriver varannan lördag på SvD:s ledarsida och till vardags är chefredaktör för Magasinet Neo, har börjat skriva kolumner för den globala byrån Project Syndicate, som förser 453 tidningar i 150 länder med texter. Där samsas hon, om vi nu ska skryta, med åtskilliga av världens mest inflytelserika politiker, ekonomer och debattörer.

Första kolumnen finns ute i exempelvis tyska Die Welt och argentinska Mirador Nacional med flera, men kan också läsas på kinesiska.

Arkiv

Claes Arvidsson

I SvD 21/2 kommenterade Claes Arvidsson ESO-utredningen UD i en ny sits om reformeringen av utrikesdepartementet. Den tidigare diplomaten Erik Cornell ställde i en replik på ledarbloggen frågan: Är inte diplomati ett yrke?

Nu svarar utredaren Richard Murrey:

Erik Cornell menar att min utredning om utrikesförvaltningen faller på att jag inte beaktat att diplomat är ett yrke att jämställa med chefskirurg. Ingen skulle, där håller jag med Cornell, komma på tanken att utnämna politiker till chefskirurger. Därför gör man inte det. Men det händer att politiker utses till ambassadörer.

Det talar enligt min mening för att det är skillnad på chefskirurger och ambassadörer. Cornell menar nog att det inte är någon skillnad. Konsekvensen skulle då vara att politikerna förorsakat svenska intressen stor skada i den mån inte duktiga underställda yrkesmän förhindrat detta.

Cornell frågar varför just diplomaten inte skulle behöva yrkeskunskaper, varför inte många år i yrket skulle skapa skickliga yrkesmän, varför inte vissa människor skulle ha fallenhet för detta yrke?

Mitt svar är att visst är det så. Det som inte framkommer så tydligt i Cornells kommentar är att han vänder sig mot min uppfattning att diplomatyrket inte ska behöva vara livslångt och att det finns gott om dugliga diplomatämnen utanför den krets som en gång antagits till UD:s aspirantutbildning.

Som det nu är kommer de som tagit sig genom detta nålsöga så småningom med 75 procents sannolikhet att bli ambassadörer bara de stannar inom utrikesförvaltningen. Det är mycket väl kvalificerade personer som antas eftersom konkurrensen är enorm. Visst är urvalet viktigt – alla är inte lämpade. Men att utifrån denna iakttagelse dra slutsatsen att det därutöver inte finns några andra lika kvalificerade i departement, myndigheter, företag och internationella organisationer håller inte. Språk, förhandlingsförmåga, social kompetens, chefsegenskaper finns även på andra håll än inom utrikesförvaltningen.

När det gäller utbildning haltar jämförelsen med läkarna. För att bli läkare fordras 5½ års grundutbildning, 1½ års AT-tjänstgöring och slutligen 5 års praktik och kurser för att bli specialistläkare. De som antas till diplomatprogrammet har redan en, ibland två grundexamina i statskunskap, ekonomi, juridik eller humaniora och har vid sidan därav förvärvat goda språkkunskaper. Det är utbildningar som inte är speciella för diplomatyrket utan är gångbara i många sammanhang. Den speciella diplomatutbildningen som aspiranterna får är numera bara på ett år. Den omfattar en introduktionskurs, därefter fyra månaders tjänstgöring på en UD-enhet, viss fördjupning och sedan ytterligare en period på någon annan enhet. Så ser de flesta trainee-utbildningar ut i näringsliv och offentlig förvaltning.

Visst vinner man i professionalitet av att verka i många år i ett yrke. Men just den professionaliteten som behövs inom utrikesförvaltningen är inte unik. Den kan man utveckla i många andra organisationer.

Jag förespråkar gemensam personalpolitik och gemensam aspirantutbildning för hela Regeringskansliet och att man i ökad utsträckning tillsätter tjänster inom utrikesförvaltningen med personer som kommer från andra departement, myndigheter, organisationer och även företag. Därmed inte sagt att man ska göra avkall på kvaliteten. Antagningsnämnden kan spela samma roll för att säkra ett bra urval till dessa tjänster som den idag har för att säkerställa kvaliteten hos de antagna UD-aspiranterna.

Richard Murray

Sanna Rayman

På ledarsidan i dag konstaterar vi att Socialdemokraterna inte har det lätt i sin jakt på ny partiordförande. Många av sidoorganisationerna har nu ”satt ner foten”, men gör det genom att låta fötterna dingla lite i luften ändå. Man ålar sig helt enkelt ur beslutsångesten genom att inte bestämma sig och i stället förorda en hel mängd kandidater.

Det är, kort sagt, inte lätt att välja när man inte är så värst begeistrad i utbudet.

Viktor Barth-Kron på Café har ett förslag som jag inte riktigt kan bestämma mig för om det är väldigt väldigt radikalt, väldigt väldigt konservativt eller bara väldigt väldigt skojigt. I alla händelser tipsar han idag socialdemokratin om att välja Olof Palme till ny partiledare…

”Han är helt uppenbart den enda som verkligen kan möta valberedningens centrala krav på att partiordföranden ska kunna ”ena partiet”. (Han möter också de andra kraven om regeringserfarenhet och internationellt engagemang.) Att han är död sen ett kvartssekel är visserligen ett litet bekymmer, men kan bevisligen övervinnas. Nordkorea har exempelvis Kim Il-Sung, död sen 1994, som statschef. Landet styrs av ett råd med uppdraget att uttolka ledarens vilja, alltså ungefär som den socialdemokratiska interndebatten sett ut sedan Palme gick bort.”

Palme fallerar dock på området ”vara kvinna”. Men om partiet kan se mellan fingrarna så…

Läs hela idén här.

Claes Arvidsson

Trafikkaos, oframkomliga trottoarer och överfyllda akutmottagningar. Det är riktig vinter. Men är konsekvenserna en naturnödvändighet? Besvär ja, men knappast av de dimensioner som stockholmarna har upplevt.

Socialdemokraterna i Stockholm vill ha en snökommission för att få bättre snöröjning och flyt i trafiken. Jag tycker också att det verkar klokt att SL:s bussar byter till vinterdäck och att det är viktigt att informationsbiten hanteras bättre. När det gäller snöröjningen har dock S kört fast.

 Att bli av med snön har redan skapat problem för snöröjningen och nu är kvoterna för tippning och landdeponering snart fyllda. Det är den svenska tolkningen av EU:s miljölagstiftning står i vägen – bara i Sverige regleras snö som avfall. En förutsättning för att det ska fungera är att det inte snöar så mycket eller röjer lagom mycket eller fraktar bort lagom mycket.

Trafikborgarrådet Ulla Hamilton vill att regeringen gör tolkningen mindre rigid för att öka möjligheterna att få större flexibilitet i fråga om landdepånering och att tippa snömassorna i Mälaren (nej, det är inte ett hot mot vattenmiljön). S säger nej. Och Miljöpartiet är förstås ”gröna”.

Läs bakgrunden:

  2011-02-03
PM
Nr 1
 
 
  Hans Söderström

Stadsmiljö

08-508 261 23

 
     

Lägesrapport för vinterväghållningen vintern 2010-2011 samt en översiktlig problemanalys.

 

Bakgrund

Stockholm har drabbats av ovanligt starkt vinterväder de senaste två vintrarna. Efter föregående vinter, som överraskade många, utarbetade kontoret på uppdrag av trafik- och renhållningsnämnden en utvärdering av de insatser i form av vinterväghållning som kontoret genomförde, samt utförde en omvärldsanalys. Utvärderingen visade på ett antal faktorer och förhållanden som påtagligt försvårade möjligheterna till effektiv vinterväghållning. Detta i sin tur resulterar i risk för ökade olycksfall, sämre tillgänglighet och problem för samhällsviktiga funktioner t.ex. kollektivtrafik, räddningstjänst och polisiära insatser.

Utvärderingen redovisades i tjänsteutlåtande som behandlades av trafik- och renhållningsnämnden vid sammanträde 2010-06-14. I utlåtandet föreslogs ett antal åtgärder där staden och nämnden har rådighet över problemen. Kontoret anförde också att den svenska tolkningen av EU:s avfallsdirektiv, som innebär att snö klassas som avfall, medför en betydande byråkrati och medför osäkerhet hur vinterväghållningsinsatser kan utföras både på kort och på lång sikt. Denna fråga är dock resultat av tillämpning av lagstiftning vilket är en angelägenhet för statliga myndigheter och ytterst regeringen att besluta om.

Även om vinterförhållanden fortfarande kan anses råda i Stockholm, finns det anledning att redan nu göra en utvärdering av hur de av nämnden beslutade åtgärder har fungerat. En slutredovisning kommer att lämnas till nämnden i juni.

Några grundläggande förutsättningar

Trafikkontoret ansvarar för vinterväghållning (och barmarksrenhållning) på cirka 18,3 km2 (18289000 m2) vägytor, gång- och cykelvägar, allmän platsmark i form av torg mm samt några parker i innerstaden. Detta är fördelat på 5,3 milj. m2 i innerstaden och 12,9 milj. m2 i ytterstaden.  Dessa ytor är av sådan karaktär att de måste plogas och halkbekämpas när den samlade snömängden överskrider 3 cm. Detta utgör kontraktsvillkor vid upphandlingen av entreprenader. Övriga ytor som kräver vissa insatser är parker, idrottsplatser, terminaler för kollektivtrafik, Stockholms hamnområden samt fastighetsmark för bostäder och arbetsplatser mm. Dessa ytor sköts av andra huvudmän. Den totala markytan i Stockholm uppgår till 188 miljoner m2, vilket innebär att kontoret ansvarar för ca 10 % av den samlade markytan i Stockholm.

Kontraktsvillkoren innebär vidare att insatser i form av plogning och halkbekämpning sker i viss turordning fördelat i angelägenhetsgrad. Bussgator och trafikleder inklusive gång och cykelvägar skall åtgärdas inom 4 timmar samt bostadsgator inom 10 timmar. När den ackumulerade snömängden uppgår till ca 40 cm i innerstaden och 60 cm i ytterstaden måste vi börja transportera bort snö för att klara trafiksäkerhet och framkomlighet. Erfarenhetsmässigt har plogvallar och tillfälliga snöupplag då blivit så höga att de utgör direkta olycksrisker eller förhindrar framkomlighet för kollektivtrafik mm. Knutpunkter för kollektivtrafik och spåranläggningar kräver dock tidigare snöbortforsling.

Kontoret konstaterar att mängden ytor som måste bli föremål för vinterväghållningsåtgärder från trafikkontoret ökar år från år till följd av stadens snabba utveckling. År 2006 uppgick ytorna som skall skötas vintertid till 17,94 milj. m2 d.v.s. en ökning med 400 000 m2 mellan 2006 och 2010.

Orsaken är naturligtvis utbyggnaden av flera stora bostadsområden i halvcentrala lägen samt den förtätning som sker i många ytterområden. Varje exploatering innebär att ytorna som kräver renhållning året runt ökar. Merparten av ytorna är hårdgjorda av sten, betong eller asfalt. En ytterligare konsekvens av stadens utveckling är att möjligheten att ploga bort snön och lägga i vallar på närbelägna lågutnyttjade ytor av impediment karaktär minskar, eftersom dessa ytor uppgraderas till planteringar eller motsvarande känsliga ytor av hög standard vid exploatering.

Om man räknar på hur stor andel av snö som faller ner över staden, och som måste forslas bort, finner man att vintern 2009-2009 transporterades 800 000 m3 snö från innerstaden till de sjötippar som staden kan utnyttja genom dispens från naturvårdsverket från förbudet för dumpning av avfall. Den samlade snömängden som föll ner under perioden med minusgrader var cirka 2 meter, men eftersom den snö som transporteras är plogad och därigenom betydligt kompaktare. beräknas den snön ha minskat till totalt 1 meter snödjup. Totalt innebär detta 5,3 milj. m3 snö på de ytor som skall vinterväghållas. Detta innebär att 15 % av den samlade mängden snö i innerstaden transporterades i väg till sjötippar.

Ett flertal utredningar som företagits under årens lopp har klart visat att det för innerstaden, från miljösynpunkt och framkomlighetssynpunkt, inte finns något realistiskt alternativ till att använda sjöplatserna för tippning av snö. Det finns inga landområden inom rimliga avstånd eller överhuvudtaget som kan ta hand om de mängder snö som blir aktuella en snörik vinter. En mild vinter uppstår problemet inte överhuvudtaget eftersom snöbortforsling inte utförs sådana vintrar.

I ytterstaden transporterades 500 000 m3 till landtippar, som under stor brådska kunde etableras förra vintern genom samverkan med andra förvaltningar, som förvaltade olika markområden. Landupplagen kunde etableras genom att det framstod som uppenbart för alla inblandade att viktiga samhällsfunktioner inte skulle klaras om inte snöbortforsling kunde ske.

Detta innebar att ca 4 % av den snö som föll i ytterstaden transporterades bort till olika upplagsplatser. Möjligheterna att lagra snö på plats genom att ploga upp mindre upplag på lågutnyttjade ytor är fortfarande väsentligt bättre i ytterstaden än i innerstaden, men skillnaden kommer att utjämnas eftersom vi bedömer att behoven av borttransport av snö i ytterstaden kommer att öka som en följd av stadens utveckling.  

Två kalla vintrar i rad

Meteorologiskt sett får man gå tillbaks till 1980- talet för att finna så långa sammanhängande perioder med minusgrader som under de senaste två vintrarna. Föregående vinter innebar en sammanhängande period med minusgrader från 15 december till slutet av mars. Vinter 2010-2011 började med minusgrader redan i början av november. Den 9 november innebar snöfall och minusgrader som föranledde plogning och halkbekämpning, men snön smälte bort de kommande dagarna. I mitten av månaden började en lång sammanhängande period med temperaturer under noll (minusgrader) och återkommande snöfall som sträckte sig till den 16- 18 januari då det blev kortvarigt varmare och plusgrader. Därefter minusgrader, men med små snömängder.

Enligt SMHI mätningar blev nederbörden i form av snö, 102 cm i innerstaden och 120 cm i söderort under november- december. De första tio dagarna i januari föll ytterligare 20 cm snö över staden. Senare delen av januari och fram till 10 februari kan närmast beskrivas som normal vinter i Stockholmsområdet, vilket innebär omväxlande kall och varmperioder. Det samlade snötäcket smälte samman till någon decimeter och naturen skötte snöbortforslingen i form av smältvatten till dagvatten eller infiltration i marken.

Eftermiddagen de 10 februari drog ett kraftigt lågtryck in över Stockholmsområdet vilket föranledde att en klass 2 varning utfärdades. På 24 timmar föll 25-35 cm snö i Stockholmsområdet och stora problem uppstod framförallt i kollektivtrafiken. Trafikkontoret prioriterade bussgator och större trafikleder, men trots detta ställde SL in samtliga busslinjer under fredagen. Vår bedömning är att ett flertal samverkande faktorer låg till grund för SL:s beslut.

Erfarenheter av genomförda åtgärder denna vinter

Förbättringsåtgärder

Kontoret konstaterar att den planering och förberedelser som gjordes med stöd av föregående års erfarenheter och enligt trafik- och renhållningsnämndens beslut har till största delen fungerat väl. Problem som kräver ytterligare arbetsinsatser är de negativa konsekvenserna av fastighetsägares skottning av tak, som hamnar på plogade och halkbekämpade trottoarer, samt felparkerade bilar som försvårar snöröjningen. Den samlade bedömningen är dock att det har skett en viss förbättring i dessa avseenden.

I budget för 2010 uppdrogs åt trafik- och renhållningsnämnden och exploateringsnämnden att i samverkan med berörda förvaltningar utreda platser lämpliga att lagra snö från vinterväghållningen i ytterstaden. En arbetsgrupp med representanter från stadsdelarna i ytterstaden, exploateringskontoret, stadsbyggnadskontoret och miljöförvaltningen under ledning av trafikkontoret inventerade ett 70- tal platser under hösten 2010.

Arbetet resulterade i förslag till handlingsplan innebärande ett 20- tal platser med beteckningen A-platser som bedömdes lämpliga och möjliga att använda samt ett 10- tal s.k. B-platser som utgjorde reservplatser vid stora snömängder. Den strategi som ligger till grund för handlingsplanen innebär att så långt möjligt minimera transportsträckorna, samt att platserna inte får vara störande för närboende. I tjänsteutlåtandet konstaterades att möjligheten att lagra snö från ytterstaden i snöupplag var god de närmaste åren, men redan efter tre år skulle ett flertal ytor som ingår i kartläggningen tas i anspråk för bostadsbebyggelse. Stadens planering riskerar att medföra att vinterväghållningen inte kan klaras på en önskvärd nivå. Trafik- och renhållningsnämnden godkände förslaget vid sammanträdet 14:e december 2010.

Innevarande vinter (2010-2011)

Bortforslingen av snö i innerstaden inleddes redan sista dagarna i november vilket är rekordtidigt. Snöbortforslingen i innerstaden skedde därefter i olika omgångar fram till 18 januari då all snö i innerstaden som utgjorde någon form av hinder var bortforslad. Sammanlagt hade därmed ca 550 000 m3 snö körts till sjötipparna i innerstaden. Dispensen gäller för 800 000 m3.

Snöfallet den 10-11 februari innebar att snöbortforslingen i innerstaden måste påbörjas igen efter ett längre uppehåll, eftersom snövallarna innebär begränsad säkerhet och framkomlighet. Snökampanjen pågår hela vecka 7 och innebär att kontoret kommer att ha tippat ca 720 000 m3 snö fram till 21 februari. Detta innebär att dispensen på 800 000 m3 snart är uppnådd. Ett ytterligare snöfall av större omfattning kan därför inte hanteras inom ramen för nuvarande dispens. Kontoret förbereder därför en framställan till naturvårdsverket om att utöka dispensen med ytterligare 200 000 m3 snö.

Den stora nederbördsmängden under dygnet 10-11 februari skapade problem genom att plogningsresurser inte är anpassade till den stora snömängden på kort tid. Det tar ca fyra timmar att ploga igenom det prioriterade vägnätet inklusive samtliga bussgator. När plogningen är klar har det fallit ytterligare 10 cm snö och plogningen måste fortsätta i en ny runda. I innerstaden skedde tre genomplogningar av huvudvägnätet för att klara kollektivtrafikens behov, men detta innebar samtidigt att bostadsgator och lågprioriterade områden inte kunde åtgärdas inom den tid (tio timmar) som borde skett. Antalet maskiner och förare var otillräckligt för att klara denna snömängd, vilket resulterade i ojämnt packade körbanor och gångbanor.

I ytterstaden startade snöbortforslingen i stor skala i mitten av december i omedelbar anslutning till nämndens beslut om att utnyttja snöupplagen. Vissa kollektivtrafikanläggningar behöver dock åtgärdas tidigare för att säkerställa en fungerande kollektivtrafik. Det fortsatta snöandet i december och tidigt i januari medförde att snöbortforslingen fortsatte med full intensitet ända fram till slutet av januari, då situationen bedömdes vara under kontroll. Förhållandet att snömängderna inträffade så tidigt på året innebar att kontoret tillämpade en slags försiktighetsprincip innebärande att det kördes mer snö än vad som var akut nödvändigt för att ha beredskap att klara ytterligare tillkommande snömängder. Således har ett flertal B-ytor redan tagits i anspråk och av de 27 ytor som använts är 18 stycken helt fyllda med snö.

Det har inte varit populärt bland kringboende att platserna utnyttjats för snöupplag. Av de 27 platser som kommit till användning har klagomål inkommit gällande mer än hälften av platserna och i några fall i skrivelser till ansvariga politiker. Man anser helt enkelt att det borde finnas lämpligare platser än just där man själv bor eller av olika skäl har intressen att bevaka.

Sammanlagt i ytterstaden har hittills 480 000 m3 snö transporterats till snöupplag fördelat på 270 000 m3 i västerort och 210 000 m3 i söderort. Detta innebär att beredskapen för att klara ytterligare snöfall i ytterstaden är mindre tillfredställande om större snöfall inträffar.  Det finns i nuläget beredskap för ytterligare ca 150 000 m3 snö i upplag i ytterstaden. Snöfallet den 10 februari innebär att tillgängliga ytor för snöupplag minskar, men kommer att klaras genom att det finns utrymmen lokalt genom att så mycket snö lagts på upplag. Läget kan dock bli problematiskt om ytterligare snöfall inträffar.

Problem som bör hanteras

Beskrivning

Det finns två strategiska problem som måste hanteras i framtiden för att staden skall kunna ha en tillräckligt bra beredskap för att klara framkomlighet och säkerhet vid stränga vintrar. Det ena problemet är stadens planering som i framtiden måste i högre grad ta hänsyn till möjligheten att klara vinterväghållningen även vid stora snömängder. Detta arbete kan staden lösa inom ramen för en handlingsplan för vinterväghållningen som beslutas av kommunfullmäktige. Handlingsplanen blir styrande för planeringen av nya områden samt för att säkerställa vinterväghållningen i befintliga områden.

Det andra problemet utgörs av förhållandet att snö klassas som avfall när den blir föremål för väghållningsinsatser. Avfallslagstiftningen är en mycket komplicerad del av den svenska miljörätten och ger upphov till stora osäkerheter när den tillämpas på bortforslingen av snö i tätort. Å ena sidan ställer väglagen med tillhörande förordningar samt lag om särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning, långtgående och tydliga krav på kommunen att säkra framkomlighet och säkerhet bl.a. genom snöröjning.

Miljölagstiftningen å andra sidan grundas på att verksamheter som innebär miljöfarlig verksamhet enligt kap. 9 MB, t.ex. hantering av avfall, skall regleras genom tillståndsprövning, vilket är en detaljerad process där miljöbalkens mål enligt kap.1 samt hänsynsreglerna enligt kap 2 alltid skall iakttas samt ytterligare regler som måste följas och som är obligatoriska vid s.k. ansökningsmål. När det gäller nyttjandet av vattenområden inom Stockholm för tippning av snö är detta dessutom uttryckligen förbjudet, genom det sk dumpningsförbudet enligt 15 kap 31 § miljöbalken, vilket är en följd av avfallsbegreppet. Staden har efter särskild ansökan till naturvårdsverket erhållit dispens från förbudet. Enligt 15 kap 33 § miljöbalken kan naturvårdsverket genom beslut i det enskilda fallet medge dispens från 31 § om avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa eller miljön.

 Å ena sidan ställer lagstiftaren höga krav på en säker och framkomlig väghållning men för att kunna utföra detta tvingas kommunen tillämpa en miljölagstiftning som gör uppdraget i praktiken omöjligt att genomföra om lagen skall följas.

Något om miljöeffekter av snöhanteringen

Under årens lopp har ett flertal undersökningar utfört inom staden för att belysa miljökonsekvenserna av den tippning av snö i stadens vattenområden som genom åren varit huvudalternativet, samt för att utreda alternativa lösningar. Tippningen av snö i vattenområden har alltid skapat debatt genom det negativa visuella intryck som uppstår, samt oro för negativa effekter på miljö särskilt ytvatten och sediment på de platser där tippning sker.

Den första större undersökningen utfördes redan vintern 1984-1985, vilken var en snörik vinter. Miljöförvaltningen utförde en bred undersökning av föroreningar i snö som tippades i Riddarfjärden, orörd snö från olika platser i staden, samt i Riddarfjärdens vatten i anslutning till tipplatsen. I rapporten konstaterades klart förhöjda halter av främst bly och kolväteföreningar i anslutning till trafikerade ytor. Det konstaterades att det fanns risk för anrikning av tungmetaller främst bly samt olika kolväten i sedimenten av snötippningen. Miljönämnden ansåg med anledning av rapporten att tippningen på sikt borde upphöra.

Under 1998 utredde konsultföretaget Tyréns, på uppdrag av projektgruppen för dagvattenstrategi i Stockholm, miljöbelastningen vid val av olika metoder för snöhantering. Utredningens slutsatser var att det inte fanns något realistiskt alternativ till att använda sjötippar för innerstadens behov. Man konstaterade också att snö var en särskilt förorenad del av dagvatten (fruset) som påverkades både av luftföroreningar i luften vid snöfall samt direkt av kallstartande bilar saltning mm. De allvarligaste föroreningarna ansågs vara olika kolväten bl.a. PAH samt tungmetaller. Utredningen byggde på litteraturstudier.

År 2005 utförde trafikkontoret en mycket omfattande fältundersökning av föroreningsinnehållet i den snö som dumpades i sjötipparna samt utredde och beräknade miljökonsekvensen och samhällsekonomiska konsekvenser av olika handlingsalternativ för snöbortforslingen. Utredningen visade att det miljömässigt överlägset bästa alternativet var fortsatt tippning i sjötippar. Det konstaterades också att uppmätta halter i snön var avsevärt lägre än de som uppmättes 20 år tidigare. En annan skillnad jämfört med den tidigare undersökningen var att det inte fanns någon skillnad från föroreningssynpunkt mellan gator med olika trafikintensitet i innerstaden. Riktvärden och miljökvalitetsnormer underskreds med god marginal och snön bedömdes inte utgöra någon negativ påverkan på vatten och sediment.

Dispensen från naturvårdsverket som beslutades 2006, innebar att ett omfattande kontrollprogram måste genomföras innefattande både snöprover, ytvattenprover och sedimentprover. Vinterperioden 2007 -2009 skedde ingen snötippning varför enbart ytvattenprover analyserades. Vintern 2009-2010 blev som tidigare framhållits den kallaste och snörikaste sedan 1985. I rapporten till naturvårdsverket konstaterades att snötippningen inte medförde någon negativ påverkan på vattenkvaliteten och naturliga variationer i ytvattnet har större påverkan. Samtliga miljökvalitetsnormer för ytvatten underskrids med stor marginal. Provtagningen av sediment i området visade att påverkan från snötippningen inte kunde konstateras. I jämförelse med en stor undersökning som miljöförvaltningen utförde 1997 av sediment i Stockholm har en avsevärd förbättring skett. För många ämnen en halvering eller mer av halterna som uppmättes i sedimenten.

För att belysa den utveckling som skett redovisas i nedanstående diagram trenden av vissa tungmetaller från de undersökningar av snö som utförts i Stockholm och som beskrivs ovan. Det skall nämnas att vid undersökningen 1985 uppmättes mycket höga halter av olje- och kolväteföreningar  (t.ex. PAH) i storleksordningen 50-100 mg/l. I de undersökningar som utförts under senare år hittas inte detekterbara halter mer än i fåtalet prov. Detektionsgränsen är i storleksordningen 1-10µg/l.

 När det gäller bly och kadmium som bedöms utgöra en typiskt trafikrelaterad förorening konstateras att halterna har minskat dramatiskt och nu utgör storleksordningen 10 % av de halter som uppmättes 1985. Det är samma trend som gäller för kolväteföreningar. Den fördjupade analys som utfördes 2010 pekade entydigt mot att halterna av tungmetaller härrörde från stenmaterialets naturliga innehåll av metaller. Alla mineral (stenmaterial) innehåller tungmetaller i varierande mängd och detta är ett naturligt tillstånd.

Kvicksilver anses vara en i huvudsak långdistanstransporterad förorening, det vill säga härrör från avlägsna källor ofta främmande länder. Även här ses en tydlig minskning av halterna i snön men från en betydligt lägre nivå än de lokalt emitterade föroreningarna bly och kadmium.

Halterna av föroreningar i snö har uppenbarligen minskat högst betydligt i förhållande till de första undersökningarna. Resultaten bekräftas dessutom av de sediment undersökningar som utfördes förra året, vilka visar att även föroreningar i sedimenten har minskat avsevärt. Resultaten får anses vara ett kvitto på att en rad olika åtgärder som vidtagits för en renare fordonstrafik har gett resultat.

Införandet av katalytisk avgasrening på bensinmotorer har minskat kolväteutsläppen inklusive PAH med 90 %, och bly emitteras inte längre från avgaser. Övriga åtgärder för minskade utsläpp som genomförts under senaste 20- års perioden är miljözon för tunga fordon, PAH- oljefria däck, oljeläckande bilar är utsorterade från marknaden, renare dieselbränslen samt katalysatorrening på dieselmotorer. Under senare år har också betydligt större insatser skett för gaturenhållning och städning av allmän platsmark. Detta har uppenbarligen haft mycket positiv effekt på både dagvatten och snö.

Den 1 januari 2010 infördes miljökvalitetsnormer för ytvattenförekomster i Sverige i enlighet med EU-direktiv. När det gäller tungmetaller som omfattas av direktivet så gäller detta enbart metaller som är biologiskt tillgängliga, vilket innebär i jonform. Samtliga undersökningar som hittills utförts av snö eller dagvatten i Sverige har däremot utförts på totalhalter av dessa ämnen, vilket innebär en systematisk överskattning av halterna som redovisas i förhållande till riktvärden och effekter i miljön. Trafikkontoret har uppmärksammat olika myndigheter på dessa systematiska fel som utförts, och vi bedömer att en viss kursändring börjar ske så att riktiga bedömningar nu förekommer. Ovanstående jämförelser som vi presenterar avser dock totalhalter eftersom detta var standard innan EU- direktivet fastställde hur provtagningen skall ske.   

Miljörättsligt komplicerat

Avfallsbegreppet

Den svenska tolkningen av avfallsbegreppet som det har införts i svensk miljölagstiftning, medför att snö bör betraktas som avfall i vissa fall. I 15 kap. 1 § miljöbalken definieras avfall som ”varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”. Definitionen innehåller två förutsättningar för att något skall klassificeras som avfall. Dels skall föremålet, ämnet, substansen ingå i en avfallskategori, dels skall innehavaren göra sig av med, avse göra sig av med, eller vara skyldig att göra sig av med ämnet, substansen mm. Avfallskategorier framgår av 3 § avfallsförordningen med hänvisning till bilaga. Här finns ingen kategori som på något vis innebär att snö kan hänföras till en avfallskategori. Alltså borde detta inte utgöra avfall i miljöbalkens mening och problemet är löst.

Lagstiftaren har dock infört en särskild kategori som innebär att ämnen, substanser mm som inte ingår i någon tidigare uppräknad kategori har tilldelats en egen kategori. Alla föremål, ämnen, substanser som inte ingår i en kategori tilldelas en egen kategori. I praktiken kan därför samtliga kategorier tas bort och syftet med hanteringen blir avgörande för klassningen som avfall. Inte heller substansen, produktens egenskaper eller miljöpåverkan tilldelas betydelse i detta avseende.

Trafik- och renhållningsnämnden är skyldig att, när framkomlighet och säkerhet äventyras eller när det medför stora störningar för samhällsfunktioner, transportera bort snö till sjötipparna i innerstaden eller de områden på land som finns tillgängliga. Den svenska tillämpningen innebär därför att snö därmed skall betraktas som avfall.

Det svenska kontoret i Bryssel utförde 2010 en enkel enkät till övriga EU- länder för att få besked hur frågan behandlades i övriga länder. Av svaren framgick att snö inte betraktas som avfall i de olika ländernas tillämpning av avfallsdirektivet och i huvudsak var frågeställningen okänd. Det förefaller som att den svenska tolkningen är inriktad på en mycket bokstavlig tolkning där kreativiteten inte varit inriktad på de praktiska konsekvenserna utan på en mer akademiskt tilltalande lösning.

När det gäller förbudet mot dumpning av avfall, i detta fall snö, har Mannheimer och Swartling utrett grunderna för hur detta införts i svensk miljölagstiftning. Man konstaterar att de olika konventioner som åberopas som stöd för införandet av dumpningsförbudet 15 kap. 31 § miljöbalken, enbart avser dumpning från fartyg, luftfartyg, plattformar eller andra konstruktioner. Så var även fallet i Sverige fram till 1993. I samband med en översyn av de svenska bestämmelserna som genomfördes ändrades dumpningsförbudet i några avseenden bl.a togs rekvisitet att dumpningen ska ha skett från fartyg mm, bort. Enligt Mannheimer och Swartlings utredning lämnades i förarbetena ingen förklaring till varför tillämpningsområdet utvidgades till att avse dumpning från land.

Avfallsbegreppets tillämpning på snö innebör att snöupplagen på land blir tillståndspliktiga eller i vissa fall anmälningspliktiga enligt förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (1998:899) och tillhörande bilaga. I bilagan sker en uppdelning av prövningsnivån beroende på typ av verksamhet som hanteringen av avfall inordnas i. Revideringar som skett under senare tid innebär att tillståndsprövningar som tidigare skedde i miljödomstol har i stor utsträckning överförts till länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer. Prövningen följer dock i huvudsak samma processregler och formella krav på innehåll och förfarande. Erfarenhetsmässigt är det inte någon skillnad vad gäller tidsåtgång vid prövning i miljödomstol eller miljöprövningsdelegation. En prövningstid på flera år är inte ovanlig vid länsstyrelsen och med överklagande kan tiden fram till ett ianspråktagbart tillstånd utsträckas ytterligare.

Vissa landtippar torde kunna prövas genom anmälningsförfarande även om det finns vissa oklarheter. Om snön betraktas som mellanlagring av avfall går gränsen för prövning vid länsstyrelsen vid 10 000 ton och anmälningsplikt vid 10 ton. Av de landtippar som utnyttjas denna vinter skulle tolv (12) stycken vara tillståndspliktiga och 25 stycken anmälningspliktiga.

Resultatet av en strikt tillämpning av miljöbalken torde innebära en omfattande administrativ och byråkratisk process med mycket höga kostnader. Sannolikt skulle dessutom kaos utbryta eftersom några tillstånd knappast skulle kunna hinnas bli klara till nästa år. Ett formellt ansökningsförfarande för snöhanteringen innebär möjligheter för en rad olika instanser att överklaga och därigenom förhindra eller fördröja etableringen av en plats för tillfälligt upplag av snön.

Handlingsalternativ

Det är otillfredsställande att stadens handlingsplan för vinterväghållning som enligt omfattande utredningar är bästa möjliga ur miljösynpunkt och från samhällsekonomisk synpunkt, i grunden är förbjuden enligt miljölagstiftningen. Miljölagstiftningen leder mot att sämre miljöalternativ uppmuntras eller gynnas. Avfallsbegreppet innebär vidare införande av en omfattande byråkrati i ett tillstånds- eller anmälningsförfarande där möjligheten att bedriva tillfälliga snölager blir osäkert och i vart fall inte är motiverat för den tillfälliga verksamhet det är fråga om. Vi befarar att snölagren på land kommer att möta stort motstånd från närboende med utdragna processer som resultat.

Kontoret anser att regelsystemet bör ses över och förenklas så att miljöaspekterna prioriteras och byråkrati och myndighetsadministration minskar. Vi efterlyser mer sunt förnuft och samhällsekonomiska analyser vid tillämpning av EU-direktiv i den svenska miljörätten. Vi vill även erinra om att näringsdepartementet och miljödepartementet inledde ett arbete som syftade till regelförenklingar inom miljöområdet för cirka fyra år sedan.

När det gäller vinterväghållning bör det finnas flera möjligheter till förenklingar t.ex.

  1. En lagändring av 15 kap. 31 § miljöbalken, antingen så att tippning av snö från kaj undantas specifikt eller att bestämmelsen i 15 kap 31 § inte avser tippning från land. Åtgärden strider inte mot internationella åtaganden men kräver riksdagsbeslut.
  2. En överenskommelse med naturvårdsverket som innebär att dispenstiden utsträcks till 10 eller 20 år. Åtgärden innebär att den byråkratiska process som hittills skett var och vartannat år undviks. Frågeställningen blir också mindre känslig med ett sådant förfarande.
  3. En översyn av avfallsbegreppet så att snö, liksom dagvatten, undantas från avfallsbegreppet samt att även tillståndsplikt och anmälningsplikt för tillfälligt snölager utgår. Kommuner bör hantera detta inom ramen för den politiska organisationens ansvar som väghållare, på samma vis som skett tidigare.
Claes Arvidsson

Upproret i Libyen och överste Gaddafis blodiga svar har fått fart på Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman och Miljöpartiets språkrörskandidat Gustav Fridolin (det finns säkert någon förmåga inom Vänsterpartiet som också har uttalat sig).

De är arga på utrikesminister Carl Bildt.

Det verkar närmast som Bildt skulle vara ett slags Gaddafi-kramare.

Fridolin säger att ”i Libyen är det fullständigt självklart att man borde använda sanktioner, man borde använda varenda medel som finns för att stoppa Gaddafi från att mörda sitt folk” (SvD 25/2).

Hoppsan! Varenda medel torde innebära att Fridolin förespråkar en väpnad intervention. Även utan FN-mandat…

Möjligtvis menar dock Fridolin och Ahlin inte mer än att Bildt borde ha uttryckt sig mer kraftfullt. Det kunde han ha gjort. Det kan ju också vara en poäng att först se till att svenska medborgare i Libyen evakueras. Samtidigt finns det väl inte någon som efter Bildts uttalanden och agerande i EU kan tvivla på vems sida som Sverige står, inklusive i fråga om införandet av sanktioner. Bättre då att lägga ned krutet på Italien och Tjeckien som bromsar i EU.

Dessutom ska man inte göra sig några illusioner om att sanktioner kommer att påverka Gaddafis agerande. Däremot kan de vara viktiga som signal till hittills lojala Gaddafitjänare att de ska lämna det sjunkande skeppet.

Det är svårt att undgå intrycket att Bildtkritikerna bara är ute efter att ta några billiga inrikespolitiska poäng. Jag skulle gärna se att de gick ut med en kraftfull kritik av Kina och Ryssland som är de två länder som sätter stopp för ett mer resolut agerande från FN – vare sig det gäller deklarationer i ord eller införandet av sanktioner.

För Kina och Ryssland är blodbadet i Libyen en inre angelägenhet för Gaddafi. Det borde vara en angelägenhet för Fridolin och Ahlin.

Johan Wennström

Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har läst filosofen Edmund Burke och använder honom i dagens ledare som en förklaring till Fredrik Reinfeldts, enligt henne, svala inställning till händelserna i Mellanöstern. ”Edmund Burke, levde under Franska revolutionen. Han gillade den inte: Det var ofint och dumt att vräka en monark av tronen.”

Kanske finns det ändå mer att säga om Burke. I själva verket var han ursprungligen försiktigt positiv till den franska revolutionen: ”England gazing with astonishment at a French struggle for liberty and not knowing whether to blame or to applaud… The spirit is impossible not to admire”. Men i takt med att revolutionen blev alltmer kaotisk ändrade han uppfattning.

I en brevväxling i november 1789 skrev Burke följande om läget i Frankrike: ”You may have subverted Monarchy, but not recover’d freedom”.

Här finns själva kärnan i Burkes revolutionskritik, förklaringen till både hans växande obehag inför den franska revolutionen och hans stöd till det amerikanska frihetskriget på 1770-talet. I Amerika kunde friheten förväntas blomma, men i Frankrike hotade tyranniet: ”…the portentous state of France – where the Elements which compose Human Society seem all to be dissolved, and a world of Monsters to be produced in the place of it…”.

Burke var inte emot revolutioner i sig. Som Marteus mycket riktigt påpekar var han till exempel också positiv till avskaffandet av det kungliga enväldet i England i ”The Glorious Revolution” 1688*. Men anledningen var inte, som Expressen skriver, att Burke ville ”återställa en urgammal engelsk ordning”.

Här är i stället hans egen formulering från Reflections on the revolution in France: ”The revolution was made to preserve our ancient indisputable laws and liberties, and that ancient constitution of government which is our only security for law and liberty”.

Burke hade en reflekterande attityd som hjälpte honom att navigera rätt både i historien och i sin samtid. Det är inte konstigt att Ann-Charlotte Marteus läser honom så fel.

*Marteus anger revolutionsåret 1689.

Ledarredaktionen

Ett beslut är fattat i London: Julian Assange ska överlämnas till Sverige. Det är inte särskilt förvånande att det var här domaren i Belmarsh-domstolen slutligen landade. De kommentarer som domaren gör är därtill ganska barska kring och kritiska gentemot Assange och framför allt hans ombud. Bland annat Assanges svenska advokat Björn Hurtig kritiseras klart och tydligt. Mer av domarens kommentarer, som är intressanta att läsa, finns till exempel i The Guardians liverapportering. Eller läser man hela rasket här.

Nu lär väl inte Julian Assange infinna sig i Stockholm inom de tio dagar han har på sig. Vi kan räkna med att han överklagar beslutet och förlänger processen ytterligare. Allt detta för att slippa svara på frågor. Att domaren i London inte tror att Sverige har för avsikt att ge Assange en enkelbiljett till Guantánamo lär inte övertyga Assange själv.

Förr eller senare får vi väl se vem som får rätt i den frågan.

Sanna Rayman

På ledarsidan idag omtalas Gaddafi som galen. Det är inte första gången vi hör den beskrivningen. Inte heller är det första gången Shakespeare nämns i samma artikel som Libyens diktator, påminner jag mig.

Gaddafi är ”av allt att döma helt galen”, konkluderade Göran Hägglund i en statusrad på Facebook efter att ha tagit del av Muammar Gaddafis tal häromdagen. ”Han måste omedelbart bort för att ge plats för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter”, fortsatte KD-ledaren. Och visst. Det var ett tal som inte gick av för hackor. Ett en och en halv timme långt ”tal” – fullfjädrat galet. Libyens diktator hann med att både kalla sitt folk för kackerlackor, hota dem till livet och tala om sig själv i tredje person. Det räckte med att se några minuter för att dra samma slutsats som Hägglund.

Saken är dock den att det här är ju inget nytt. Det här har vi ju vetat i evigheter. Så länge jag har känt till Gaddafis existens har jag också vetat att han är fullständigt knäpp. Han har emellertid tillhört den där klicken som inte bara ses som diktatorer, utan också som någon form av celebriteter på världens politiska scen. Den där märkliga gruppen despoter som åtnjuter en förvriden form av acceptans i kraft just av sin galenskap. Som om vi innerst inne gillar att ha ett par karismatiska galenpannor vid makten här och var i världen att skvallra om.

Så har det alltid varit med Gaddafi. Han har åtnjutit det där överseendet. Det betyder att han inte alltid har behandlats som den förtryckare han är, utan emellanåt också som en politisk figur värd vår uppmärksamhet. Jag tänkte på det när jag hörde Stina Lundberg Dabrowski berätta i radio häromdagen om sin intervju med honom. Det var en sån stor grej då, minns jag. Wow, Stina intervjuar Gaddafi, vilken grej!

Så ser man talet och tänker, varför i hela friden skulle någon över huvud taget vilja intervjua den där?

Det saknades aldrig tecken och bevis på hans galenskap – varken då eller nu. Minns ni när han hävdade att Shakespeare egentligen var en arabisk shejk som vi i väst orättmätigt hävdade var britt?  Minns ni när han fängslade, torterade och hotade fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare med avrättning för att undkomma en folklig vrede över myndighetsslarv han själv borde vara ytterst ansvarig för? Minns ni när han häromåret sade att ett utvecklat samarbete mellan Libyen och Europa vore omöjligt – inte minst eftersom folk går nakna på gatorna i Skandinavien?

Denne man, detta barn, har vi skrattat åt ibland, intervjuat ibland, berett plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter ibland. Och han har pajasat på, viss om att ju mer underhållning han bjuder, desto mindre kommer strålkastarljusen falla på den befolkning han förtrycker och plågar.

Som alltid i såna här skeenden börjar pajkastningen där höger och vänster gör sitt bästa för att koppla samman motståndarsidan med den för dagen aktuelle despoten. Det är så jävla ovärdigt hur allt ständigt reduceras till ett inbördes inrikes koketterande.

Jag ska absolut inte påstå annat än att jag både har deltagit i något sådant förut eller säkert komma göra det framöver. Det ingår i den politiska debatten och säkert har jag eller kommer jag att göra det. Men just nu tröttar mig den pajkastningen så infernaliskt. Vem har sålt vapen till en dumming?

Tja, vem har inte sålt vapen till en dumming är väl en bättre fråga. Vi har så länge jag kan minnas haft en neutralitetspolitik med brett stöd. En politik som i realiteten kräver att vi tillverkar och kränger vapen. Varför låtsas något annat?

Det är en mycket otrevlig tanke att vi både igår, idag och imorgon kommer att fortsätta på samma vis. Vi kommer att skratta åt Hugo Chávez och Kim Jong Il och vi kommer att tjafsa och beskylla varandra för flathet till höger och vänster, men vi kommer inte att göra något.

Och. Ovanpå allt detta vetskapen om att det här med att ”göra något” långtifrån alltid är möjligt. Vi kan inte invadera varje land som drabbats av en galenpanna. Det stannar vid ”hård kritik”, ”skarpt uttalande” och det gamla vanliga.

Uppgivna skratt och skamkänslor.

Galet.

Annat på det galna temat: Tokmoderaten, The Atlantic.

Claes Arvidsson

I Svd 21/2 kommenterade Claes Arvidsson ESO-utredningen UD i en ny sits om reformeringen av utrikesdepartementet. Den tidigare diplomaten Erik Cornell ställer i en replik frågan: Är inte diplomati ett yrke?

Stackars sönderutredda departement utbrast en recensent efter att ha läst den historik över utrikesförvaltningen som för några år sedan publicerades av en tidigare expeditionschef i UD. Hans verk är en diger tegelsten där hundratals sidor ägnas åt alla de utredningar som under 1900-talet gång på gång vände upp och ner och ut och in på UD och utrikesförvaltningen. Själv deltog jag i en, den s k Brinningutredningen som kanske resulterade i några smärre förbättringar – vem vet ty det gick till slut inte att hålla reda på de detaljer som den ena eller andra fick till följd.

Nu har det kommit en ny av Richard Murray på ESO och varför skulle den lyckas tillföra något nytt? Utredningar och förslag kan inte lyckas så länge de inte respekterar en grundläggande omständighet som jag skall återkomma till.

Själv pensionerades jag för femton år sedan efter fyrtio års tjänstgöring på alla nivåer på konsulat, delegationer och ambassader i tre världsdelar. Jag skall börja med att relatera en händelse i Ankara. En dag blev jag uppringd av den indiske ambassadören som genast ville träffa mig. Så fort han kom in i rummet såg jag att han var störd av något. Han gick av och an över golvet och jag anade att han hade fått en förflyttningsorder som upprörde honom. Mycket riktigt var det också fallet, han skulle förflyttas till Washington. Ja men, protesterade jag, det är väl en fin post; en bättre utnämning kan du väl inte få! Nej, nej svarade han, de har utnämnt en minister och regeringsmedlem till ambassadör i Washington och nu vill de göra mig till andreman för att ansvara för verksamheten! Den sämsta av världar – allt ansvar men ingen självständig arbetsuppgift.

Det finns liknande tendenser i Sverige som vi sett. Aktiva politiker vill inte bli ambassadörer ty då landsförvisas de från inrikespolitikens hetluft. Men när de blivit överflödiga blir en ambassadörspost tydligen attraktiv. Politikerna blir kvitt en obekväm kollega och vederbörande ser fram emot en intressant och angenäm utlandsvistelse – ty för en sådan dignitär är det ju inte tal om att förflyttas till Nordkorea eller Irak. Gärna yrkets fördelar men inte dess avkrokar.

Yrket skrev jag. Just det! Ty varenda utredning har ramlat i samma fall grop och Murray gräver den beredvilligt åt sig själv och hoppar pladask ner i den. Alla utredare tycks drabbade av samma intellektuella kortslutning, nämligen att utgå ifrån att diplomati inte är något yrke. Det är visserligen ingen ovanlig vanföreställning men på sakkunniga utredare måste man kunna ställa elementära krav på slutlednings- och analysförmåga. Varför skulle just detta inte kräva yrkeskunskaper? Varför skulle inte mångårig tjänstgöring och erfarenhet skapa skickliga yrkesmän just i denna verksamhet? Varför skulle inte vissa människor ha fallenhet just för denna syssla? För att gör en glasklar jämförelse är det aldrig tal om att utnämna politiker till chefskirurger, ty ingen, inte ens deras egna partigängare vill bli opererade av dem. Däremot kan de bli landshövdingar och generaldirektörer ty där finns underordnade yrkesmän till hands.

Till yrkesutbildning hör att ge tjänstemännen tillfälle till att både bredda och fördjupa sina kunskaper. Det är uppenbart att det i FN-delegationen är värdefullt med tjänstmän som har erfarenhet från u-länder, av biståndsfrågor, av världsekonomiska problem, regionala översikter och så vidare. Därför år Murrays och hans föregångares förslag att stycka upp departementet klart kontraproduktiva. Förslaget att blanda personal i alla departement och UD faller på att det inte görs mellan andra departement heller och tjänstemännen i övriga departement nog gärna vill till London och Paris men inte ställer upp när det gäller Pyongyang och Kinshasa. Tjänstgöring på hardshipposter ingår i den ”kåranda” som för Murray just i UD:s fall anförs som något negativt.  Synvinkeln måste ändras till att bereda utrikestjänstemännen tillfälle till växeltjänstgöring i andra departement och verk. Varför inte göra detta ömsesidigt – fortsätt att anlita andra departement för att bemanna vissa befattningar utomlands och gör det vanligare. Men att avskaffa ”livstidsanställningen i utrikesförvaltningen” är ett lika befängt förslag som det vore att avskaffa läkare, sjöofficerare, lantmätare eller vilken annan yrkesgrupp som helst.

Däremot borde särskild uppmärksamhet fästas vid vidareutbildningen. Det görs mängder med särinsatser och Murray framhåller brister som givetvis skulle vara ett primärt mål för utbildningsinsatser. Enligt miltär förebild efterlyste jag redan för något halvsekel sedan en institutionaliserad men kortare kurs som obligatorisk för befordran eftersom kunskapsförkovran i stort sett blivit betraktad som den enskildes ensak. I 40-årsåldern eller inför utnämning till ambassadchef vore det lämpligt med en uppfriskning av den kunskapsmassa som tillkommit sedan studietiden.

Tvärtemot hela Murrays inställning föreligger här ett uppenbart behov av insatser för att höja yrkeskårens kompetens. Problemet ligger snarast i att vederbörande tjänstemän inte gärna sätter sig på skolbänken igen och blir utsatt för jämförelse med sina kolleger. Men förvaltningen skulle vinna på en sådan ordning.

Det finns mycket att säga i denna fråga. Med anledning av insändarkommentarer skall jag bara tillfoga en bortkommen synpunkt. Många vill minska utrikesförvaltningen med hänvisning till att EU nu upprättar ambassader och administrerar bistånd. Skall UD:s och SIDA:s ärenden och anslag alltså övertas av EU-organ och -tjänstemän i stället för att fullgöras av svenska tjänstemän och biståndsarbetare? Och skall vi inte ha några som med sakkunskap kan delta i EU-mötena i dessa frågor?  Är det verkligen så vi vill ha det?  

Kan för övrigt inte en sådan administrativ klippare som Murray uppfinna en ordning som redovisar departementens och utrikesförvaltningens anslag på skilda konton. Det hade varit en angelägnare uppgift. 

Erik Cornell

Sanna Rayman

Läser följande i ett TT-telegram.

”Debatten om ny S-ledare har mest handlat om män som konkurrerar om posten. Nu kontrar S-kvinnorna med att lansera fem egna kandidater. De fem är: Göteborgs kommunalråd Anna Johansson, tidigare miljöministern Lena Sommestad, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, ABF:s förbundssekreterare Annika Nilsson och riksdagens vice talman Susanne Eberstein.”

– De här fem vill vi se i ledningen, säger S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul.

Nu undrar kanske vän av ordning varför inte Veronica Palm, den hittills mest nämnda kvinnliga kandidaten till posten saknas bland de fem som S-kvinnorna föreslår. Det förklarar dock TT både snabbt och elegant, utan ett enda ord för mycket:

”I kvintetten saknas Veronica Palm, den mest omtalade kvinnan i partiledardiskussionen. Palm utmanade 2007 Pekgul som S-kvinnornas ordförande.”

Aha, jag förstår.