Johan Wennström
”I dag genomför Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter och Svenskt Internationellt Liberalt Centrum en stödmanifestation för rysk mötesfrihet utanför Rysslands ambassad i Stockholm. Samtidigt arrangeras liknande manifestationer i många ryska städer samt i flera andra länder.
Regimkritiker i Ryssland nekas regelbundet tillstånd att demonstrera. Detta trots att Ryssland har ratificerat Europakonventionen och har mötesfriheten skyddad i sin egen grundlag, under paragraf 31:
’Ryska Federationens medborgare har rätt att samlas fredligt och utan vapen, genomföra sammankomster, manifestationer, demonstrationer, processioner och protestaktioner.’
Den 31:a i varje månad med så många dagar samlas därför demonstranter i Ryssland för att påminna om paragraf 31. Ironiskt nog brukar också dessa manifestationer hindras av rysk polis, emellanåt med inslag av grovt våld.”
Den svenska stödmanifestationen äger rum utanför Rysslands ambassad i Stockholm, kl 13.00
Adressen är Gjörwellsgatan 31.
Länge vägrade medierna tro på Pär Nuder när han sade nej. Och kanske är det inte så konstigt att vi inte riktigt trodde på honom. För han angav ju aldrig något skäl för sitt beslut. Han nämnde aldrig själv att han sannolikt har miljontals skäl. Eller som Expressen uttryckte saken (25/1): ”Nuder väljer miljonerna före partiet”.
Men lite egendomligt är det dock att det varit så tyst om det faktum att Nuder idag är engagerad som styrelseledamot och lobbyist bland annat i flera börsnoterade företag, varav ett är politiskt känsligt. Ty fakta är ju kända sedan tidigare, finns på nätet.
Pär Nuder sitter i styrelsen för börsnoterade fastighetsbolaget Fabege och i styrelsen för Orrefors Kosta Boda. Detta företag ingår i New Wave Group där huvudägaren heter Torsten Jansson, entreprenör och mångmiljardär som är gift med förra statsrådet Ulrika Messing (S).
Mera kontroversiellt är hans uppdrag som superlobbyist (”industriell rådgivare”) åt riskkapitalistbolaget EQT i Wallenbergsfären. EQT har 120 miljarder kronor placerade i en rad bolag, varav flera kan uppfattas som politiskt känsliga.
Resumé skriver (www.resume.se/nyheter/2011/01/13): ” Tydligaste exemplet är när de 2010 köpte 80 procent av aktierna i friskolekoncernen Academia. Köpet har skett genom fonden EQT V som är registrerad på lågskatteön Guernsey. Köpet gjorde friskolornas vinster till en stor valfråga. Academia driver 79 gymnasieskolor och gjorde 2009 en vinst på 144 miljoner.”
Ni ser – kanske inte så konstigt att Pär Nuder valde att ligga lågt med vissa skäl till att han inte önskar kandidera till posten som ledare för det socialdemokratiska partiet.
Nuder, mannen som talade om oss fyrtiotalister som ett ”köttberg”, nu sitter han själv vid köttgrytorna. Hux flux har han gått från att vara en socialdemokratisk portalfigur till att bli en ”sidekick” i det privata näringslivet.
Ur ett borgerligt perspektiv finns det inget skäl att moralisera över att politiker ”byter sida”. Men inom socialdemokratin är det känsligt. Där ansåg man länge att politiken var som ett kall åt vilket man skulle viga hela sitt liv. För att till slut varva ner som landshövding. Att engagera sig i privata företag ansågs ju närmast som förräderi.
Men det var då det. Nu är det annorlunda. Det finns gott om exempel på personer som gått direkt från socialdemokratiska partiets högsta topp direkt till det privata näringslivet, ofta just som lobbyister, konsulter, ofta med styrelseuppdrag.
Kanske det började med Odd Engström, finans- och vice statsministern som 1995 blev styrelseordförande i börsbolaget Kinnevik (Stenbeck). Björn Rosengren blev höjdare i Stenbäckssfären, Thomas Bodström blev styrelseledamot i ett vinstdrivande danskt riskkapitalbolag, Anders Sundström blev bankdirektör, Göran Persson blev godsägare och lobbyist.
Förr i tiden anklagade socialdemokrater ibland moderater för att på detta sätt ”byta sida”. Nu tycks det vara ombytta roller. Även i detta avseende.
GÖRAN SKYTTE
Det här med att skylla på offret är ju generellt ett beteende vi vill hålla kort. Det är stötande när offret i ett drama beskrivs som medskyldig till den oförrätt eller det illdåd som hon eller han drabbats av. Att skylla på offret är helt klart ociviliserat i ett samhälle som berömmer sig om att veta rätt och fel, snarare än bara premiera segraren i varje fajt.
Därför är det obehagligt att läsa om en studie som faktiskt hittat stöd för att vi människor helt omedvetet delar in uppenbart drabbade människor i olika grupper, grupper där just faktorn skuld varierar. Ju mindre skuld som kan misstänkas, desto mer empati väcks hos oss. Det betyder att vår villighet att hjälpa ökar när medmänniskor i världen drabbas av regelrätta naturkatastrofer, medan den sjunker något när vi ser människor drabbas av andra människors ondska, till exempel i krig och konflikter.
För närvarande kränks såväl yttrande- som mötesfriheten grovt i Egypten. Internet stryps och demonstrationerna kväses med hårda nypor. Man ska kanske inte klaga, i jämförelse är vår yttrandefrihet väl tilltagen. Men nu tänker jag likväl klaga. högt! För nu har Hovrätten följt i Tingsrättens spår och dömt en man (till yrket serieöversättare) för barnpornografibrott eftersom han hemma hade serieteckningar av typen japansk manga, i vilka det förekom ”nakna flickor i utmanande eller sexuella situationer”, enligt Ekot.
Vi talar alltså om tecknade bilder. Bilder i en särskild stil. Bilder som på intet vis kan anses ha föregåtts av ett faktiskt övergrepp. Alltså är det själva tanken vid teckningstillfället och den bild som sedan fästes på papper som anses brottslig. Hovrätten konstaterar mycket riktigt i domen att ”brottsbalkens förbud mot innehav av pornografiska bilder som skildrar barn omfattar alla slags bilder, även tecknade”.
Nå, då tycker jag att det är något fel på vår lagstiftning. Jaga gärna barnporr och brottslingar som begår övergrepp på barn. Men att slänga resurser på att jaga tecknare? Nej tack!
Läs gärna min krönika i ämnet och angående fallet från i somras.
I en festvåning i Gamla Stan delades på torsdagkvällen ut det första årliga En Humanare Värld-stipendiet. Mottagare – det var jag.
Föreningen Security & Human Development bildades i höstas av en liten grupp entusiaster som vill verka för utveckling i främst Nordafrika. Och hur gör man det ifrån Sverige? Jo, genom att påverka bistånds-, utvecklings- och säkerhetsdebatten här hemma, så att det lilla som Sverige faktiskt kan uträtta inte slarvas bort i insatser baserade på förlegade postkoloniala resonemang.
Föreningen anser att utveckling kräver säkerhet, och att säkerheten i exempelvis Nordafrika också är beroende av hur Sverige agerar. Om vårt land har en förlåtande attityd gentemot terrorister, och rentav blir ett slags fristad, eller bas, att utgå ifrån för dåd i andra länder, så drabbas utvecklingen där nere. Därför blir svensk terrorismdebatt relevant för Afrika.
För att rikta ljus på dessa och liknande frågeställningar har föreningen instiftat ett årligt stipendium om 40.000 kronor. Motiveringen till årets stipendium lyder:
”Detta år har vi valt att ge priset till journalisten Per Gudmundson som i både nya och gamla medier gett oss både breda perspektiv och djupare analyser av hur terrorismen i Afrika och Mellanöstern kunnat länkas till Sverige. Per har bland annat gång på gång visat hur islamistiska terrorister i princip obehindrat kunnat använda Sverige som bas för sina operationer i länder såsom exempelvis i Mellanöstern, Nordafrika och Asien. Detta detektiv- och upplysningsarbete har Per kunnat förmedla utan att någon gång falla i den islamofoba fällan. För oss är det glädjande att kunna belöna en svensk journalist som lyckats med denna delikata balansgång.”
Jag är stolt över att uppmärksammas för de här frågorna. Jag har länge försökt driva på för att få en balanserad terrorismdebatt. På senare tid har allt fler fått upp ögonen för problematiken – lyssna exempelvis på P1:s mediegranskande magasin Medierna från i lördags – men målet är långt ifrån uppnått.
Terrorismen är ett hot i Sverige. Men de flesta offren finns i den muslimska världen. Om den muslimska världen någonsin ska kunna befrias från sina förtryckare måste alla världens demokrater stå upp. Det är en globaliserad värld. Vi måste göra vårt här hemma.
Prispengarna då? Jo, det finns nog hål att fylla. För en dryg vecka sedan blev jag far till lille Karl. Men en del av pengarna kommer jag omedelbart att överföra till en verksamhet jag personligen vill belysa: kvinnojouren Terrafem. De tar gärna emot ditt stöd också. Vi måste som sagt göra vårt här hemma.
På DN Debatt berättar idag statsministern och tre av regeringens övriga ministrar om hur oerhört god bilden av Sverige är utomlands. Det är förstås glädjande på alla sätt och vis. Det har onekligen regnat löjligt mycket beröm vårt land, som när OECD:s generalsekreterare José Angel Gurria häromveckan kallade den svenska ekonomin ”stark som Pippi Långstrump”. Man förstår att det dunkas lite rygg i Davos och visst är det utmärkta nyheter att mötet med de nordiska ländernas ledare redan är fulltecknat. Men en sak stör den glada bilden och det är faktiskt hur oerhört frånvarande Alliansen är i denna glädjeyra.
Representanter för den svenska regeringen i Davos är fyra ministrar. Samtliga moderata. Det är mycket möjligt att detta är de lämpligaste ministrarna givet samtalsämnena, men då hade Moderaterna åtminstone kunnat göra gemensam sak med Allianskollegerna på annat sätt. När man nu publicerar tidernas skrytartikel på DN Debatt är avsändaren uteslutande De nya moderaterna. Övriga tre partier, som faktiskt också styr landet, verkar vara helt bortblåsta ur Davos-resenärernas minne.
Nå. Det här är sannolikt inte sista gången vi ser en debattartikel från regeringen i år. Visst får man skryta när man har något att skryta över, men nästa gång läser jag gärna något med lite mer reforminnehåll.
I dag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer och Claes Arvidsson skriver på ledarsidan om den polska dokumentärfilmen Lyckans pris, regisserad av Ireneusz Dobrowolski. För att läsa texten och se ett klipp ur filmen klickar du här.
