Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Precis som andra begrepp har ordet diskriminering politiserats till oigenkännelighet i Sverige. Inte minst genom Diskrimineringsombudsmannens försorg.

Newsmill skriver Clarence Craaford, från Centrum för rättvisa, oerhört läsvärt om det senaste fallet där Diskrimineringsombudsmannen har haft svårt att hamna rätt – fallet som gäller skolans möjligheter att förbjuda niqab och burka.

Missa inte det debattinlägget.

Arkiv

PJ Anders Linder

Nya Wermlands-Tidningen går in i debatten om borgerlighetens nya uppgift. Tidningen tar upp den moderata dominansen bland de borgerliga partierna och skriver: än saknas det en ordentlig borgerlig berättelse om vad Alliansen vill göra med Sverige och som går bortom arbetslinjen. Måtte den diskussionen inte uppslukas av den nymoderata jätten Gluff-Gluff.

Claes Arvidsson

När det är suck och stön bland socialdemokrater i Europa brukar man ändå framhålla att S håller ställningarna i Norge. Men säg den glädje som varar.

Visserligen styr och ställer Arbeiderpartiet över en sönderfallande koalitionsregering (och skulle den falla finns det möjligheter att hitta nya kamrater i den borgerliga mitten). I opinionen går det däremot inte lika bra.

I en av de mätningar (Synovate) som har gjorts i november går det bra (ja, relativt sett. I förhållande till för bara några år sedan är det uruselt. Jens Stoltenberg kan luta sig mot ett väljarstöd på 31,2 procent. AP är klart större än Høyre (24,4 procent) och Fremskrittspartiet (22,6 procent).

H och FRP saknar i den mätning 3 mandat för att få majoritet i Stortinget.

Mer sensationella tal redovisades i InFacts mätning. Høyre är här största parti med en uppslutning på 27,1 procent (vad som förklarar detta är dock något av en gåta för mig). Medan Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet när nästan jämnstora (25,7 procent mot 25.1 procent).

Arbeiderpartiet är alltså bara några tiondelar från att bara vara tredje största parti.

Vilken smäll!

I InFacts mätning har Høyre och Fremskrittspartiet egen majoritet. Kul. Mindre roligt är förstås att de borgerliga saknar ett trovärdigt regeringsalternativ.

Claes Arvidsson

Tidskriften Arena beskriver sig som Sveriges ledande samhällsmagasin. I det dagsfärska decembernumret är temat att Framtiden börjar nu. Det handlar om S framtid.

Redan på omslagets insida har läsaren dock fått svaret.

I en helsidesannons från Aftonbladets ledarredaktion uppmanas vi att vrida Sverige rätt. Bilden visar Fredrik Reinfeldts ansikte rättvridet och Mona Sahlins ansikte upp och ned. Ja, just det Mona Sahlin.

Framtiden börjar nu…

På den allra sista sidan i Arena intervjuas bland andra historikern Sara Edenheim om den försvunna fredsrörelsen. Enligt henne borde den svenska insatsen i Afghanistan bekämpas med argumentet att den strider mot neutralitetspolitiken.

Det vill säga den politik som aldrig fanns i verkligheten och som avskaffades i början på 1990-talet.

Framtiden börjar nu…

PJ Anders Linder

SvD fokuserar på borgerlighetens nya utmaningar och det med rätta, skriver den flitige bloggaren och (säkert lika flitige) M-politikern Kent Persson apropå vår serie om Det nya borgerliga uppdraget. Senaste artikeln i serien finns för övrigt i tidningen i dag.

Han skriver bland annat: Jag tror att byggandet av det svenska folkhemmet 2.0 ska utgå ifrån människors möjligheter att ta eget ansvar. De möjligheterna ska stärkas med ökad valfrihet och stärkt ekonomisk frihet. Det handlar om att återigen visa att frihetens värderingar är viktiga att genomföra i Sverige. Ska vi lyckas med det måste det dock bygga på att tryggheten ökar i Sverige. Oron är för många alltför stor. Politikens ansvar är att hålla ihop samhället och att just skapa trygghet.


Martin Edgélius har dock en bra kommentar till själva begreppet ”folkhemmet 2.0”.

Claes Arvidsson

I morgon inleds OSSE:s toppmöte – det första sedan 1999. Mötet äger rum i Astana under Kazachstans ordförandeskap. Demokrati och mänskliga rättigheter är en punkt på dagordningen – att främja dessa goda värden är en av OSSE:s uppgifter.

I Astana är alltså Kazachstan på plats för att främja frihet, men intresset är kortvarigt. Landet är ett av dem som hörsammat Kinas uppmaning att bojkotta det högtidliga utdelandet av Nobels fredspris den 10 december.

Pristagaren, den kiinesiske dissidenten Liu Xiabo, kommer inte heller. Men det beror på att han sitter i fängelse.

För övrigt har Kina på obestämd tid ställt in förhandlingarna med Norge om ett handelsavtal.

PJ Anders Linder

Diskussionen om Det nya borgerliga uppdraget tas upp av Barometern, centerpolitikern i Stockholm Helen Törnqvist och riksdagsledamoten Johan Forssell (M). Barometern varnar för att låta idéarbetet avstanna bara för att det går bra i ekonomin, Helen Törnqvist drar ipp riktlinjerna för en frihetsagenda och Johan Forssell påminner om att ett borgerligt budskap måste se även till människors icke-materiella sida.

Det rör på sig.

Sanna Rayman

Förresten så tycker jag att ni ska läsa Daniel Waldenströms inlägg på Ekonomistas. Waldenström skriver en bloggpost på temat styrelsers sammansättning och kompetens, med anledning av en ny rapport från Folksam, som handlar om börsbolagens styrelser och ledningar och är författad av Camilla Markow Lundberg. Han skriver bland annat:

”Forskningen har länge stött och blött frågan om styrelse- och ledningssammansättning och dess inverkan på företagens prestanda. De flesta anser att det finns en avvägning mellan bredd och kommunikation. Medan olika perspektiv och kompetenser skapar en bredd och komplettering finns en risk att olikheterna går ut över kommunikationen mellan gruppens medlemmar som i förlängningen fördröjer eller rentav omöjliggör viktiga beslut.


Men i Markows värld finns inga sådana avvägningar. Hon slår nämligen fast hur det ligger till på riktigt: ”Utgångspunkten i Folksams Kompetensindex är att homogena grupper begränsar företags möjligheter att förstå och förhålla sig till omvärlden.” (s. 8)”

Därefter redogör Waldenström för hur Folksamrapportens egenkonstruerade ”kompetensindex” är utformat. Konstruktionen lämnar en del att önska, minst sagt. Och kontentan av det hela blir till slut att Folksam enligt detta index hade varit ett av de tio bästa företagen om det vore börsnoterat.

Tänk va? Som det kan slumpa sig! Här släpper Folksam en rapport plus ett index och så bara råkar de själva vara typ bäst i klassen. Lyllosar!

Läs hela inlägget på Ekonomistas.

Sanna Rayman

Thomas Bodström skriver på sin blogg om det knepiga i att svara nej på frågan om man inte egentligen vill bli partiledare och konstaterar att i den upp- och nedvända process som stavas Jakten på ny S-ordförande finns det liksom inga möjligheter att säga nej eftersom alla gör det.

”Jag hoppas nu att det har gått fram att jag inte är intresserad av att bli partiledare. Jag är förvånad över att så många är förvånad över det, ja, om jag förstår saken rätt, tror en del att jag ändå vill. Att jag är med i tvärtomleken á la sossarnas partiledartradition. I så fall kanske det skulle vara smartare för mig att säga att jag vill. Då skulle jag nämligen omedelbar bli klassad som ostrategisk och därmed körd.”

Det är onekligen lustigt. Men tvärtomspråket gäller uppenbarligen inte bara efterträdarbevakningen. Politiken, eller åtminstone mediebevakningen av den, håller greppet om Bodström på alla fronter och verkar inte visa några tecken på att släppa taget:

”För drygt fem veckor slutade jag med politik för ett tag. Sedan dess har jag fått frågor som om ingenting har hänt. Först handlade det om tennisbiljetter, ambassadövervakning, kris i partiet, Mona Sahlins avgång och frågan om hennes efterträdare. Ibland kommer Expressens korre uppkörande från New York och ringer på dörren. Han är alltid lika trevlig och vi börjar känna varandra nu.”

Det är kanske inte så konstigt att det partipolitiska engagemanget är vikande och att ungdomsförbunden får allt svårare att hitta nya krafter åt sina moderpartier… Det där låter ju gräsligt enerverande. Partiengagemang förefaller lika efterhängset som värsta sortens stalker. Eller som Bodström konkluderar:

”Att lämna politiken är som att lämna maffian: man väljer det inte själv.”

Hu!

Sanna Rayman

Det är ju inte lätt att välja favoritklipp med Leslie Nielsen. Men det här är en ledarsida och vi behöver förstås ett klipp där storpolitiken ges en framträdande roll.

Därför. Vila i frid Leslie. När det gäller hantering av skurkstater och terrorister finns ingen mer pålitlig hjälte än Frank Drebin.