Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

En av kommentarerna till artikeln Klart att folk blir förbannade kom i form av ett brev från en fullmaktsofficer. Han är inte heller glad åt försvarets personalpolitik.

Så här lyder det:

Hej Claes

Trevligt att se att du tar upp
missförhållandena inom försvarets personalpolitik.

Jag tillhör gruppen
fullmaktsofficerare som enligt ÖB.s dekret skall ”frivilligt” ta
tjänstledigt från fullmaktstjänsten. Detta innebär att jag skall
i princip säga upp ett avtal som är dokumenterat på papper och gå
in i ett nytt som omfattar internationell tjänst där, hör och
häpna, avtalet inte är klart. Ingen har presenterat ett avtal på
papper. Vad skriver man på?

ÖB säger att försvarsmakten inte
vill tvinga någon att resa på utlandstjänst om det passar dåligt
av personliga skäl. Vi skall alltså lita på en personalhantering
som på några korta sommarmånader har flyttats 25 år bakåt i
tiden.

ÖB påpekar i en artikel i Officerstidningen att flera inklusive honom har släppt fullmakten
när man tackade ja till befattningar i Försvarsmakten. Detta
uttalande saknar fullständigt relevans. När detta skedde tackade
herr Göransson ja till en befordran och ingick ett chefsavtal.

Detta
avtal omfattades av lagen om offentlig anställning och därav
upphörde fullmaktsanställningen. Herr Göransson fick dock
frivilligt välja att acceptera en befordran innefattande en chefslön
och vissa förmåner. Det han erbjuder dagens fullmaktsofficerare är
ingenting mer än ett sämre avtal som inte ens finns på papper.

Vi kan likna situationen vid att vi har
en förutseende skruvfabrikant som vid sidan av sin svenska
skruvfabrik har en kinesisk mutterfabrik. Fabrikören har dock svårt
att hitta kvalificerad arbetskraft i Kina så han skriver om
arbetsbeskrivningen till att omfatta att man skall jobba i Sverige
eller Kina allt efter fabrikörens behov. För detta behövs inget
nytt (kollektiv)avtal och heller ingen lönejustering.

Man får ju
lite tillägg och en lön när man åker till Kina. Det är
visserligen så att arbetarskyddet är lite sämre där borta, det är
lite oroligt. Förläggningarna är inte så bra, du skall stå till
hands 24h/7d i veckan. Du får åka hem någon gång emellanåt om
det fungerar med transporterna. Och som sagt ”om man tillverkar
skruv så kan man inte säga att man inte vill tillverka muttrar”
.
(En parafras från en politiker insatt i försvarsfrågor).

Vår eminente personaldirektör har ju
vidare i SvD sagt att det blir lite besvärlig personalbrist med alla
som skall sägas upp, ”men vi tar det”. Sedan när har en
personaldirektör blivit lidande av att ”golvet” jobbar häcken
av sig?

Att avkräva personal ett besked om
något som ej klart definierats och förhandlats är inte värdigt
demokratin Sverige. Vi är inte en modernt arbetsrättslig nation
längre, tyvärr har vi ingen författningsdomstol som kan skydda
medborgaren från myndighetsmissbruk och myndighetsövergrepp.

Arkiv

Sanna Rayman

Två läsvärdheter i dagens flöde handlar om facken som vill utesluta SD-aktiva, som jag bloggade undrande om igår. Idag skriver Eric Erfors i ämnet på Expressens ledarsida och ställer sig avslutningsvis den välriktade frågan om facken med den logiken kanske borde utesluta även centerpartister?

I Aftonbladet hittas en debattartikel på samma tema. Mårten Schultz poängterar att eftersom facken är tilldelade offentlig makt genom arbetsrättens regelverk. Med detta följer att man lämpligen bör ta samma ansvar som den offentliga makten gör när det gäller grundläggande rättigheter och friheter. Som till exempel åsiktsfrihet.

Samtidigt. Fackföreningarna är ju föreningar. Och föreningsfriheten är också en viktig fri- och rättighet och man kan förstås argumentera efter den linjen och säga att facken måste få ha en värdegrund som de vill att medlemmarna följer. Den som vill kan ju alltid bilda en egen fackförening, är ett avfärdande svar jag hört från många som försvarar fackens rätt att utesluta enskilda.

Men! Vi vet alla att hela syftet med en fackförening är att mängden människor ger mandat och möjlighet att förhandla. För den enskilde kan en uteslutning exempelvis innebära att man förfördelas vid en LAS-förhandling, trots att det inte är självvalt att man inte är fackmedlem.

Mårten Schultz ställer saken på sin spets i sin artikel:

”Vissa fackföreningar verkar anse att den typen av krav inte kan ställas på dem. Vissa fackföreningar verkar inta inställningen att deras verksamhet är som vilken annan form av klubbverksamhet som helst. Det är naturligtvis en inställning som det står varje organisation fritt att inta.


Men om en organisation intar den inställningen är det också rimligt att ifrågasätta om det bör ha konsekvenser för vilken makt som den ska tilldelas av staten.

För att uttrycka det på ren svenska: Fackföreningar som diskriminerar medlemmar på grund av deras politiska åsikter förtjänar inte förtroendet att få utöva offentlig makt.”


Claes Arvidsson

Claes Arvidssons inlägg i SvD 26/9 om
nedmonteringen
av det svenska försvaret får välförtjänt support
från flera håll, skriver FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman.

Till och med Johan Kihl tycks ångerfull när han
tillsammans med konsultkollegor efterlyser en starkare nationell
dimension av den förda försvarspolitiken. Kihl med flera tycks dock inte särskilt
intresserade av gamla beredskapsbrigader. Istället menar de att vi
nu måste anpassa oss för det ”nya slagfältet”.

Carl Björeman
uppfattar inlägget som en pudel från det nätverksbaserade
försvarets (NBF:s) främste ideolog. Själv ser jag ingen pudel. Möjligen
en varg i fårakläder. När den förre chefen för Högkvarteret
avfärdar förmågan att strida i brigad och beskriver den svenska
insatsen i Afghanistan som av polisiär karaktär är det intresset
som talar. Och det ljuger som bekant aldrig.

Sveriges riksdag och regering har
bestämt att utvecklingen av NBF ska upphöra. Jag delar Björemans
uppfattning att det tog alltför lång tid och alltför många
bortkastade miljarder innan så skedde. Men det av många konsulter
omhuldade projektet dyker ständigt upp i nya skepnader.

Allra senast
som ”gemensam lägesinformation”, GLI. Grundtanken är dock
densamma.

Genom en frikostig och tidsobestämd utveckling ska alla
stridskrafter och förband knytas samman i ett enda ledningssystem,
från den strategiska nivån ända ner till den enskilde soldaten.
Att inte ens USA lyckats med ett sådant konststycke, snarare ökar
än minskar konsulternas entusiasm.

Samma intressen vill naturligtvis inte
heller att potentiella utvecklingsmedel slösas bort på
internationella insatser. De senare är ju kostsamma samtidigt som
”unik, svensk utveckling” alltid riskerar att bli underkänd i en
skarp miljö.

Visst behöver Sverige en stark lobby
för en nationell försvarsförmåga, men i den bör inte de
särintressen som bidragit till moraset ingå.

Allan Widman

Försvarspolitisk talesman (FP)

Läs tidigare inlägg: Kihl m fl, Björeman Jernbeck, Nilsson,Ekeman och Ring.

Claes Arvidsson

Det är glädjande att se tidigare
inlägg här på SvD ledarblogg. Vi kan bara instämma i att vi
behöver en bättre försvarsdiskussion. Vi har emellertid lite andra
utgångspunkter, skriver Lars Ekeman (Folk och försvar) och Stefan Ring (Allmänna försvarsföreningen).

Sverige har valt att samarbeta i så
många sammanhang som möjligt för att öka den säkerhetspolitiska
stabiliteten i vår del av världen. Hittills har den politiken varit
framgångsrik. Vår säkerhetspolitiska situation har aldrig varit
bättre. Men utgångspunkten att det finns mer att göra för att
bibehålla denna och därmed undgå de allvarliga framtidshoten,
borde vi se mer av i den offentliga debatten.

Berlinmurens fall 1989 medförde
oerhörda och positiva förändringar. Aldrig tidigare har Sveriges
säkerhetspolitiska läge varit så bra som nu. En mycket stor del av
världshistoriens största ansamling av konventionell militär
förstörelseförmåga är borttransporterad från den Europeiska
kontinenten och delvis förstörd.

År 1990 då CFE-avtalet
undertecknades inleddes världshistoriens mest omfattande
nedrustning. Avtalet var en stor framgång för alla de tusentals
politiker, diplomater och militärer som enträget arbetat för ett
säkrare Europa. Som ett synbart resultat är huvuddelen av de cirka
100 000 stridsvagnar som stod utmed järnridån borttransporterade.
Warszawapakten och Nato-alliansen var system som visserligen gav en
sorts stabilitet men som samtidigt, genom den extremt höga
beredskapen och den ofantliga militära potentialen, rymde oerhörda
risker.

Nu är Warszawapakten upplöst, saknad
av ingen. Nato har förändrats från en ren militär allians till en
mer säkerhetspolitisk organisation. Nu samarbetar Europas länder
inom den Europeiska unionen. Genom frivilliga överenskommelser pågår
en ständig inspektions- och kontrollverksamhet inom ramen för
Wiendokumentet. Varje lands militära styrkor och nyckelmateriel
inspekteras, kontrolleras och verifieras. Antalet stridsvagnar,
flygplan och militära styrkor är begränsade enligt avtalets
bestämmelser och kan inte ändras.

I vårt Europa är ledorden
samarbete inom den Europeiska unionen istället för konflikt och
spänning mellan två ideologiskt fientliga system. Det är
bokstavligt talat fred som råder. ”Inom överskådlig tid kan det
inte skönjas ett direkt militärt hot mot Sverige” skriver
försvarsberedningen i sin rapport den 13 juni 2008.

Men fred är ingen självklarhet. Det
krävs en fortgående diskussion om hur den ska främjas och bevaras.
Men hur för vi diskussionen? Det finns en tendens att varje analys
hamnar i kravet på ett förstärkt försvar eller motsatsen: ett än
mer nedrustat försvar. Vi talar mer om framtida hot som om dessa
vore ödesbestämda och ofrånkomliga.

I stället för att jämt och ständigt
peka på Ryssland som ett säkerhetspolitiskt problem och ett
presumtivt framtida hot mot oss och vår säkerhet, så kanske vi
skulle börja med att fråga vår granne om vi har samma mål. Det
vill säga har vi samma målsättning; att verka för att freden
består och att arbeta för en fortsatt stabil och fredlig utveckling
i vår del av Europa?Om vi är överens så borde nästa steg vara
att tala om vilket ömsesidigt ansvar som vi båda har för att nå
dit.

Den ofta återkommande slutsatsen i många diskussioner att
Ryssland utgör problemet och därmed ett hot är inte konstruktiv.
Vem vill föra en diskussion och en dialog om utgångspunkten är att
man utgör ett problem? Vi borde tala mer om möjligheterna än
problemen. Ett sådant förhållningssätt innebär inte en frånvaro
av kritik mot företeelser och trender som kan utgöra ett hot mot
den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Utan tvekan
finns det utvecklingstrender i Ryssland som är djupt tveksamma men
att bara fokusera på dessa leder lätt fel

Vi borde bättre beakta att Sverige
numera är medlem i en union vars sammanhållning och
säkerhetsskapande förmåga ständigt är i tillväxt. Jämför nu
och Sveriges situation i början av 1990-talet. Ingen torde förneka
hur vårt läge successivt har förbättrats. Vår säkerhetspolitik
bygger i hög grad på Unionens säkerhetsskapande förmåga och
hittills har den mer än godkänt bestått de påfrestningar den har
utsatts för. Det är inte längre ett Sverige som ensamt ska möta
framtidens hot utan i sammanhållning med andra nationer. Vi anser
att vår solidaritetsförklaring är utryck för detta.

Det är viktigt att diskutera det
militära försvaret, dess förmåga och brister. Men det är också
viktigt med fortlöpande diskussion om hur vår säkerhet i det egna
närområdet ska utformas för att bevara den positiva
säkerhetssituation vi nu befinner oss i? I en sådan är klargörande
av relationerna till Ryssland en central del för att undvika
framtida konflikter. Dialogen är central.

Den diskussion vi för känns ensidig
och förenklad. Istället borde vi föra en mer nyanserad diskussion
om vad vi behöver göra idag för att bevara det goda
säkerhetspolitiska läge som vi har.

Lars Ekeman

Generalsekreterare

Folk och Försvar

Stefan Ring

Generalsekreterare

Allmänna
Försvarsföreningen

Läs tidigare inlägg: Kihl m fl, Björeman Jernbeck, Nilsson.

Sanna Rayman

Vårdförbundet och flera andra fackförbund överväger nu att utesluta aktiva Sverigedemokrater. Jag tror inte att det är så smart alls, men en annan fråga är om det är möjligt?

Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, säger till TT att det ”i princip kan strida mot grundlagen att aktiva Sverigedemokrater inte får vara medlemmar.”

Är det verkligen så? Ramberg borde förstås veta och själv är jag ingen jurist. Hon påpekar att ”Det är den andra sidan av demokratin att man har en religions-, yttrande- och åsiktsfrihet”.

Jo, det är klart att uteslutningar som dessa principiellt strider mot åsiktsfrihet i största allmänhet. Men hur föreningar väljer att arrangera sin medlemskår är inte grundlagsfäst vad jag vet.

Fackföreträdarna argumenterar snarast i motsatt riktning. Och uteslutningar som dessa har redan hänt, i Transport exempelvis. TT pratar med Pappers ordförande Jan-Henrik Sandberg som säger så här:

– Men är det olösligt och att personen kommer i konflikt med fackets stadgar, ja då tycker jag att man kan lyfta frågan om en uteslutning.

Han förklarar också att det är ”teoretiskt tänkbart” att också personer med vänsterextrema åsikter kan sparkas ut. Även om han anser frågan högst hypotetisk.

TT frågar även Sandberg hur man i så fall ska se på fackets arbetslöshetsförsäkring. Ska SD:are och andra med ”fel åsikter” också kunna uteslutas från A-kassan? Sandberg menar att det är ”långsökt”.

Jo. Det låter långsökt och inte heller det vore särskilt smart. Men, jag undrar även här. Är det över huvud taget möjligt? A-kassans konstruktion är ju sådan att även om staten finansierar, så är organisationen ändå inom föreningarnas domvärjo. Kan de utesluta enskilda från det vi i allmänhet anser är en socialförsäkring? Är inte det i så fall en rätt knäpp konstruktion?

Sanna Rayman

Maj Wechselmann har gjort en film betitlad ”Carl Bildt – en trovärdig man?”. Den titeln hoppar nu upp och biter henne i rumpan, skulle man kunna säga.

I Expressen förklarar Bengt Nilsson, som Wechselmann har köpt filmmaterial av, att hon har förvanskat och förvrängt verkligheten så till den milda grad att filmen enligt Nilsson inte kan kallas annat än ett ”falsarium”. Ett journalistiskt ohederligt sådant.

Nån borde kanske göra filmen ”Maj Wechselmann – en trovärdig kvinna?”

Per Gudmundson

Det kommunistiska Nordkorea inleder idag sin partikonferens. Enligt förhandsspekulationerna kommer man där att förbereda successionen – en tredje generation Kim ska säkras för tronen.

Tyvärr kommer rapporteringen till stor del att skötas från utsidan, då Nordkorea är världens kanske mest slutna samhälle. Nyfikna kan dock förlusta sig med det propagandamaterial som Nordkorea i allt större utsträckning pumpar ut på YouTube.

Här finns allt från pampiga militärparader…

…till glättig schlager.

Allt detta kan man alltså njuta av, samtidigt som man betänker att Vänsterpartiets landstingsråd i Stockholm, Birgitta Sevefjord, faktiskt har varit ordförande för Svensk-koreanska föreningen.

Claes Arvidsson

Det finns mycket jag håller med om i såväl Johan Kihls och medskribenters inlägg om det svenska försvaret som i Isabella Jernbecks, skriver Rolf K Nilsson, modrat ledamot av försvarsutskottet 2006-2010.

Vi måste ha en försvarsplanering och en såväl personell som materiell beredskap som kan backa upp den. Stamanställda, kontraktsanställda och reserver måste få tillräckliga resurser för att tränas och övas i den omfattning som gör dem insatsberedda. Det är av absolut största vikt att vi vet hur vi ska agera för att, om det blir nödvändigt, kunna trappa upp det svenska försvaret när det gäller antal soldater, utbildning, personlig utrustning, övrig materiel och förmåga.

Under ett antal år har vi kunnat se hur Ryssland målinriktat bygger upp sina militära styrkor. Någon hemlighet av att målet är att nå samma position i världspolitiken som Sovjetunionen en gång hade gör man inte.

För inte så länge sedan meddelade Kreml att Ryssland ska öka sin militärbudget med 60 procent de kommande tre åren. Samtidigt lät rysk militär offentliggöra att ryska missiler med en räckvidd som gör att de täcker Estland, Lettland, Litauen och Finland nu placerats ut längs den estniska gränsen. Den estniske försvarsministern Urmas Paet betecknar utplaceringen som alarmerande.Våra grannländer som har Ryssland inom sitt närområde har reagerat på det enda rimliga sättet, genom att förstärka sina militära resurser. I Sverige har det inte kommit någon reaktion, vare sig från regeringen eller försvarsmakten. Än mindre från den politiska oppositionen. Att fullfölja lagda försvarsplaner tycks vara den regel som går för alla andra. Detta inger oro.

Ungefär samtidigt som den ryska upprustningen blir allt tydligare i vår direkta närhet får Sydsveriges enda kvarvarande pansarregemente P7 på Revingehed underhandsbesked från Högkvarteret att förbereda sig på att lämna ifrån sig sina stridsvagnar för att ersätta dess med lätta pansarfordon av typen Patria.

Att förbereda en nedmontering av södra Sveriges enda kvarvarande stridsvagnsenhet är säkerhetspolitiskt osunt. Med den utveckling vi har i vårt närområde borde vi av säkerhetspolitiska skäl markera genom en förstärkning av P7 – inte gå den motsatta vägen.
Kvalité är ett honnörsord och präglar till mycket stor del det svenska försvaret av idag när det gäller utrustning och materiel. Tyvärr innebär det dryga kostnader. Kostnaderna skjuter iväg så mycket att vi tvingas spara på antalet när det i princip gäller allting; fordon, flygplan, båtar, kanoner, robotar… och även på övningar.

Att vi ska ha bra utrustning är självklart. Men det finns områden där precis samma effekt och säkerhet kan uppnås med billigare och enklare konstruktioner än de vi idag väljer. Kvalité slår inte alltid kvantitet.

Sverige behöver ett väl fungerande och för ändamålet dimensionerat territoriellt försvar. Samarbete och försvarsavtal med andra länder är bra. Och ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta är ett mål värt att sträva efter. Men vi får inte vara så naiva att vi tror att andra länder utan reservation släpper vad de har för handen för att bistå Sverige vid en kris eller en konflikt. Varje land är sig själv närmast. Det är inget nytt. Det har alltid varit så. Och det är efter detta som vi måste bygga vårt försvar.

Till sist är det bara oss själva vi har att lita till. Och då gäller det att ha en inhemsk beredskap längs hela linjen. Från tillräckligt antal med utbildade, tillräckligt med utrustning och en säker försörjning av ersättningspersonal och materiel om detta skulle behövas.
Jag ser gärna Gotland som centrum för ett svensk-baltiskt försvarssamarbete inom en rad områden. Gotlands avmilitarisering var ett stort misstag, som snarast bör rättas till.

Rolf K Nilsson
Ledamot i Försvarsutskottet 2006-2010
Försvars- och säkerhetspolitiska Tankesmedjan Argos

Läs tidigare inlägg: Kihl m fl, Björeman, Jernbeck.

Per Gudmundson

Peter Santesson gör en intressant spaning på Inslag.se. Det handlar om ett uttalande som inte fördes på tal i helgens lördagsintervju med Mona Sahlin i Sveriges Radio. Att det inte kom upp är nästan konstigt, givet att uttalandet i fråga kommer ifrån en äldre lördagsintervju med samma Sahlin, då hon sade helt andra saker än nu angående hur hon skulle agera om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Jämför själva!

”Jag kommer aldrig att söka samarbete med Sverigedemokraterna. Jag kommer aldrig att aktivt räkna med deras röster. … Men vi i den demokratiska oppositionen måste också kunna vara en opposition och lägga våra förslag. Det är bara statsminister Reinfeldt som kan undvika en situation där Sverigedemokraterna kan sitta mitt emellan.


Samma fråga ställdes till samma oppositionsledare i samma forum för knappt ett år sedan. svarade Sahlin i Ekots lördagsintervju:


Jag har bestämt mig för att så här måste det vara: Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. … Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för.”

Sahlin må använda formuleringen ”jag har alltid sagt” ofta och gärna. Men allra oftast verkar hon använda den när hon i själva verket säger något helt nytt…

Till detta kan läggas att Sahlin flera gånger under valrörelsen tillfrågades om vad hon skulle göra om det rödgröna blocket blev större, men SD kom in. Vid inget av dessa tillfällen sade hon att hon skulle söka upp hela Alliansen. Tvärtom var Sahlin väldigt tydlig med att det i så fall skulle bli Centerpartiet eller Folkpartiet hon skulle vända sig till.

Ändå har Sahlin funnit det upprörande när Fredrik Reinfeldt har gjort exakt samma sak – nämligen vänt sig i första hand till det parti han ser flest beröringspunkter med. Konstigt.

Nyss meddelade Miljöpartiet att det inte blir någon koalition med regeringen – och att regeringen heller inte har erbjudit någon sådan lösning. Det är förmodligen en lösning som passar båda sidor bäst just nu. Samtidigt förklarade språkrören att uppgörelser med regeringen inte var otänkbara under mandatperioden – exempelvis i asyl- och invandringspolitiken.

Vilka frågor man kan enas om är en senare fråga, men den dörr MP öppnar innebär också att Miljöpartiet inte har rätt att sura om Socialdemokraterna gör upp med regeringen på andra områden.

Alltså. Minoritetsstyre och breda lösningar där det är möjligt ser ut att bli mandatperiodens melodi. En rätt välbekant visa, när man tänker efter…

Per Gudmundson

Maria Wetterstrands hjärna, förlåt högra hand, hoppar av politiken och blir konsult på PR-bolaget Westander. Till Politikerbloggen säger han:

– Jag bestämde mig för ett par dagar sedan då det parlamentariska läget klarnade.

Paolo Silva har varit en ledande kraft i den del av Miljöpartiet som strävat efter regeringsmakt och efter normalisering av partiet. Han har arbetat för att få MP mer EU-positivt, han var en av de tjänstemän som fick jobba inne i regeringskansliet när Socialdemokraternas och Miljöpartiets samarbete började institutionaliseras. Och nu lämnar han alltså Miljöpartiets stab för att bli PR-konsult – något han enligt egen uppgift inte skulle ha gjort vid en rödgrön valseger.

Vad ska man då tolka in i hans svar till Politikerbloggen? Det blir förstås spekulationer, men ändå:

Paolo Silva tycks dra slutsatsen att MP inte kommer att komma i kontakt med makten under den här mandatperioden. För om så vore, så skulle hans position och kontakter vara omistliga, och då skulle han stanna kvar.

Alltså: tanken på att Miljöpartiet och Alliansregeringen skulle komma överens om regeringsmakten ser ut att vara död. Miljöpartiet är fastkedjat vid socialdemokratin, och kommer så att vara för överskådlig framtid. Miljöpartiets eventuella makt hänger då på om Socialdemokraterna kan förnya sig. Och det, det kan inte Paolo Silva påverka. Bättre då att övervintra som PR-nisse fram tills dess att nya möjligheter uppstår.