Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Av två dåliga alternativ att hantera den anti-israeliska manifestationen Ship to Gaza valde den israeliska regeringen ett tredje och ännu sämre. Ett tiotal döda, fler skadade. Visserligen råder det fortfarande oklarhet om exakt vad som gick fel när israeliska kommandosoldater bordade ett av skeppen, till exempel om fredsaktivisterna mötte räden med våld i stället för att låta sig ledsagas till Israel.

Ändå är det inträffade helt oacceptabelt, rätt och slätt fel. Får bara inte hända. Saken blir definitivt inte bättre om bordningen ägde rum på internationellt vatten.

För Israel var Ship to Gaza en given propagandaförlust. Om man hade tagit in fartygen till israelisk hamn och sedan låtit transportera förnödenheterna med lastbil till Gaza, hade mediefokus bara legat på den första delen. Om man hade släppt fram skeppen hade Hamas gjort det till propaganda för mer av hårda tag.

Nu strömmar den internationella kritiken och fördömandena in. Premiärminister Benjamin Netanyahu har mycket att förklara. Hamas för sin del uppmanar till uppror.

Arkiv

PJ Anders Linder

I dagens SvD skriver jag om innovationer, entreprenörskap och näringspolitik. Det är ett fascinerande ämne inte minst därför att den retoriska och praktiska välviljan går i sådan otakt. Alla vill företagen väl men att verkligen genomföra åtgärder för ett bättre näringslivsklimat ses ofta som att ge orättvisa gåvor till direktörer. Det är som om själva grunden för vårt välstånd skulle vara ett särintresse bland andra.

I torsdags fick statsministerkandidaterna en fråga om de vill sänka kapitalskatten.

– Det står inte på vår lista, sade Fredrik Reinfeldt.

– Inte på vår heller, sade Mona Sahlin.

Vid ett seminarium i onsdags fick Harvardprofessorn och världsauktoriteten på riskkapital och entreprenörskap, Josh Lerner, frågan vilken enskild åtgärd han skulle rekommendera för att få fart på företagandet.

– Sänkt kapitalskatt.

Well, well. Läs mer om Lerners Sverigebesök hos Entreprenörskapsforum och Institutet för näringslivsforskning.

Per Gudmundson

Gammal opinionsstatistik kan vara spännande att grotta ner sig i. Den kan ge en intressant fond, även om man ibland tror att man ser mönster där inga mönster finns.

Fundera exempelvis på det här:

De senaste tre valen har Socialdemokraterna fått lägre resultat än i Sifos majmätning. 1998 hade partiet 36,7 i maj, men slutade vid valet på 36,4 procent. 2002 hade Socialdemokraterna 43,9 i maj-Sifon, och landade på 39,9 procent. Och 2006 hade Göran Persson 36,6 i maj, vilket i valet blev historiskt låga 35,0 procent.

I årets majmätning fick Mona Sahlins socialdemokrater 34,3 procent. Är hon en bättre spurtare än föregångarna, tror ni? Eller kommer hon, trots förnyelse och samarbete, att leda partiet till tidernas lägsta notering?

Sanna Rayman

Det är sant. Den norska studie som Vetenskapsradion rapporterar om idag ger inget svar på frågan varför det är som det är. Men däremot säger den att viljan till exakt jämlik fördelning är som störst upp till ungefär femte klass. Senare börjar man resonera i termer av fördelning efter förtjänst och insats.

Oavsett om svaret på frågan varför är en evolutionär förklaring, en social eller en biologisk dito kan vi alltså konstatera att vänstern generellt är att betrakta som mer omogen i sin fäbless för millimeterrättvisa? Tänk, jag har alltid haft det på känn! :-D

Claes Arvidsson

Jag ser att Svenska Soldathemsförbundet i morgon ordnar en familjeträff på soldathemmet vid Livgardet i Stockholm. Temat är erfarenhetsutbyte FS18, KS21, FS19.

En punkt på programmet är ”hur nyttjar vi bäst RUT-avdraget för att underlätta vår

vardag?”

Det vill säga den skatterabatt som gör det lättar också för de anhöriga till våra soldater utomlands att få vardagspusslet att gå ihop, men som De rödgröna vill avskaffa. Kort sagt, Rut i försvarspolitiken.

För övrigt röstade De rödgröna nej till att Sverige för första gången ska få en veteranpolitik.

Sanna Rayman

Sydsvenskan är den dagstidning i Sverige som är tveklöst bäst på att bevaka Sverigedemokraterna. Det bevisades i den samling SD-artiklar som Niklas Orrenius nyligen gav ut i pocketformat, men även så i en artikel från häromdagen, där SD:s flört med irakiska kaldéer i Södertälje skildras.

I artikeln får vi följa SD:s kandidat Nader Helawi, som är ute och visar upp ”avskräckande” bilder på homosexuella par för Södertäljebor.

”– Vill ni ha det så här? frågar Nader Helawi dem han möter.

– I så fall, fortsätt rösta på Socialdemokraterna. Annars rösta SD.”

Enligt Helawi fungerar bilderna utmärkt och har ”hjälpt honom att värva massor med anhängare till SD”. Han berättar vidare att:

”– Snart får Sverigedemokraterna sin förste muslimske medlem här i Södertälje. Han såg den här bilden och sa vilken äcklig bild!”

Det är svårt när udda sängkamrater ska samsas, säger artikelrubriken. Och att så är fallet framgår tydligt. Internt är partiledningens flört med kaldéerna allt annat än okontroversiell. ”SD-bloggar och partiforumet Ungsvensk på nätet kokar av upprörda inlägg som ifrågasätter att Nader Helawi och hans kaldeiska vänner är tillräckligt assimilerade. De är ju araber, påpekar flera SD-sympatisörer.”

Partiledningen tar kandidaterna i Södertälje i försvar och förklarar att de är ”urtypen för det som vår politik eftersträvar”, nämligen väl assimilerade och självförsörjande invandrare. Hur assimilerat det är att skaffa röster genom att hota med bilder på män som pussas tar SD-toppen däremot inte upp, kanske för att man jagar så många olika sängkamrater nuförtiden…

Häromdagen twittrade SD-ledaren Jimmie Åkesson en spellista på Spotify, kanhända inspirerad av Göran Hägglund som nyligen gjort detsamma.

Man kan konstatera att ”Akezon”-listans utländska inslag är förbluffande få givet att listan är skapad av en ung man i 30-årsåldern, men å andra sidan tillhör det förmodligen arbetsbeskrivningen för en som leder Sverigedemokraterna att betona Sverige även i valet av förströelser som musik.

Håll i hatten, twittrade Åkesson och lät Manowar och Bruce Springsteen samsas med Sven-Bertil Taube, Kicki Danielsson och Grymlings. Fast… Hatten satt kvar. Det var ju så helgjutet! Om så en satiriker skulle hitta på en Åkessonsk spellista hade den sett ut precis så här. Det var så perfekt att man nästan undrade om han skojade.

SD:s raggarstråt är numera så brett och populistiskt att det krävs många sovrum för att rymma alla de grupper man har föresatt sig att locka. Ena dagen hävdar partistyrelsen att de inte sett något mer assimilerat än den homo-hatande kaldéern i Södertälje, andra dagen dyker partitopparna upp på gayklubben Patricia och bjuder frikostigt den stockholmska gaypubliken på drinkar i baren.

För någon dryg månad sedan sedan hävdade Jimmie Åkesson i en debattartikel att SD var ett naturligt val för homosexuella hbt-personer. Nader Helawi nämner inte den saken i artikeln i Sydsvenskan. Kanske missade han det utspelet.

Eller så har någon lovat honom att SD är det självklara valet för homofobiska kaldéer. Just då nämndes kanske inte att SD är precis lika självklart för Grymlingsfans och schlagerbögar.

Per Gudmundson

Det verkar som om det är dags för Johan Lundberg och de andra på Axess att knalla ner till Mejan. Där har Kungliga Konsthögskolan examensutställning, och att döma av objekten har Axess idoga debatterande om den figurativa konsten slagit igenom. Var och varannan nyutexaminerad magister ställer ut figurativt måleri. Eller ett par stycken i alla fall.

Men den som anknyter mest till traditionen ställer inte ut måleri. Nej, Cajsa von Zeipel gör hela entréhallen och de där stående gamla grekiska statyerna till en helt integrerad fond för sin monumentala skulptur ”Sekunder i extas”.

Verket, i frigolit och glasfiber men kritvitt som klassikerna runt omkring, är åtta meter högt och utgörs av en slank kvinnokropp som slänger ut sitt ben och roterar runt en stång, upp och ned. Som det står i katalogen är tanken att ”blanda den klassiska skulpturens uttryck med ungdomskulturens estetik”.

En nyutexaminerad Mejanmagisters skulptur, i direkt dialog med Nike från Samothrake. Det måste ju vara Johan Lundberg och Axessgängets våta dröm.

Men, kanske var det inte just upphängda roterande strippor som Johan Lundberg tänkte sig…


Foto: Oscar Furbacken

Sanna Rayman

Jag läser om Novus mätning, där de rödgröna leder med 47,9 mot Alliansens 46,2 procent och där skillnaden mellan Socialdemokraterna och Moderaterna är blott 2,2 procent. Det blir allt mer uppenbart i mätningarna att väljarna verkligen inte har för avsikt att ge politikerna någon ro att luta sig tillbaka under året. Så här kommer det att se ut i valrörelsen, jämnt och tajt.

De rödgröna leder fortfarande, men det där med att S och M är i stort sett lika stora är fascinerande att se. Den rödgröna ledningen kan vi näppeligen tillskriva en utveckling där S har hittat tillbaka till sin formkurva från fornstora dar. Tvärtom. S backar och rasar och haltar framåt mest hela tiden. Den rödgröna ledningen är först och främst Miljöpartiets förtjänst, ibland även Vänsterpartiets.

Vi ska inte inbilla oss annat än att det svider. Socialdemokraterna är vana vid att vara störst bäst och vackrast och nu ser de plötsligt en jämnstor kombattant i Moderaterna – ett parti som de i åratal kunnat skildra som ett ondskefullt parti i en utvald och rik elits tjänst.

Så kan de inte göra längre. Det är inte trovärdigt att skrämmas med högerspöket när det har lika många väljare som arbetarrörelsen själv. Skrämseltaktiken är med andra ord förlegad och man måste nu börja argumentera bättre.

Maria Eriksson

Är politik skit? frågar vänsterbloggen Politik och poesi, när jag menar att man måste dra gränser för politiken. Enkelt svar: Nej.

Däremot undrar jag i mitt stilla sinne hur det står till med
synen på det som inte är politik hos dem som oroas över min fråga.

Politik och poesi igen:

”Hör bara på detta: ’Hur påverkas – – vårt eget
ansvarstagande om vi vänjer oss vid att någon politisk instans ska gripa in i
varje läge av tillvaron?’ Det kan ju vara en intressant fråga. Rent
hypotetiskt. Eftersom inte ens en Kumla-fånge har tvingats vänja sig vid något
sådant och ingen heller har förespråkat det.”

I så fall: Bra. Men om det är så undrar jag: Var går då gränsen? I vilka delar av tillvaron ska politiken inte gripa in? Det är precis
den frågan jag ställer.

Jag uppmanar alla de till vänster som säger att ”ingen har
hävdat att politiken ska gripa in överallt”, att ge sina egna förslag på sådant
som bör vara fredat från politiska beslut. Vi behöver inte vara överens. Men
antingen är allt politik, eller så bör man kunna peka ut åtminstone något som
man anser inte ska vara det.

Maria Eriksson

I går eftermiddag tvivlade jag på att det verkligen kunde
vara kontroversiellt att påpeka behovet av gränser för vad som är politik och
vad som inte är det. Men inte längre. Amöbaideologin – enligt vilken politiken
tillåts breda ut sig över snart sagt varje område – är inte död.

Den socialdemokratiske bloggaren och politikern Peter Andersson exemplifierar den bristande tilltron till att människor klarar att göra saker utan
politiska beslut, genom att oroa sig för att Huddinge kommuns fixartjänster för
äldre skulle försvinna om vi sätter gränser för politiken.

Jag håller inte
med Andersson om att det vore en katastrof med en kommun som inte erbjuder
möjlighet till glödlampsbyten. Är det så illa att behöva be grannen eller
barnbarnet byta den där lampan och kanske få lite sällskap på köpet? Problemet
är snarare en utbredda förväntan på att stat och kommun ska fixa allt vilket kväver egna initiativ. Men vill man kan man förstås anse att glödlampsbyten är en omistlig del av den kommunala kärnverksamheten.

Däremot tror jag att ett samhälle där politiken inte har
några gränser är en katastrof. Mindre politik är vårdgivarens rätt att bedriva
vård vart han eller hon vill oavsett behovet hos befolkningen, menar Andersson.

All right. Men låt mig ge några andra exempel:

Vårdtagarens rätt att söka vård var han vill. Elevens rätt
att söka en skola var han vill. Krogägarens rätt att servera kalla smörgåsar
och öl. Föräldrarnas rätt att låta farmor vara hemma med femåringen.
Biobesökarens rätt att själv bestämma vilka filmer som är lämpliga att se.
Fastighetsägarens rätt att själv bestämma till vilket pris han vill hyra ut en
lägenhet. Arbetstagarens rätt att bestämma till vilket pris han är beredd att
arbeta. Ägarnas rätt att bestämma vem som ska sitta i bolagets styrelse.

Allt detta, och mer därtill, oavsett vad politiker som Peter Andersson anser
är rätt eller fel, menar jag med mindre politik. Någon annan kanske tycker att
gränsen ska gå någon annanstans. Men utan gränser…

Är det verkligen värt att offra allt det för ett glödlampsbyte i Huddinge?