Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Regeringen har i dag beviljat försvarshögskolans rektor Mats Ericssons begäran om entledigande. Bättre att förekomma än att förekommas. Ericsons begäran kom sedan FHS styrelse uttalat en misstroendeförklaring mot honom och beslutat att hos regeringen kräva hans avsked.

Det har varit rena såpan och det är faktiskt obegripligt att styrelsen inte har agerat tidigare.

Ericsons hantering av Rekkedalaffären (forskningsfusk) har som det konstateras i styrelseprotokollet ”djupt skadat FHS anseende långt ut i den akademiska världen”. Frågan har inte varit om man skulle skratta eller gråta. Det är sällan man gör båda samtidigt.

Ericson har också agerat anmärkningsvärt i striden med FHS kanske mest internationellt kände forskare Bengt Sundelius, där en dragkamp om organisering övergick till det som framstår som ett slags personlig vendetta när Ericson drog det kortaste strået.

Lägg därtill den underliggande konflikt på FHS som ligger och pyr mellan ”akademikerna” och ”militärerna”, som utgör ytterligare ett hinder för en väl fungerande verksamhet. Vid en extern utvärdering sågades till exempel nyligen ett forskningsprojekt i 28-miljonersklassen.

Nu gäller det att styrelsen inte fuskar
med rekryteringen av ny rektor. Det blir ett tungt jobb för denne att återställa förtroendet för försvarshögskolan och finna en formel för att klara det dubbla uppdraget att både vara en fristående akademisk institution och leverantör av nytta till försvarsmakten.

Ja, om förstås om den överhuvudtaget kommer att få finnas kvar när försvarsminister Tolgfors har stuvat om bland stödmyndigheterna.

Arkiv

Sanna Rayman

I dagens artikelBrännpunkt uttrycks missnöje med direktiven till den utredning som ska se över lagen om vård för papperslösa. Jag har själv yppat viss kritik till samma utredning, men min kritik var inte särskilt lik den som framförs idag.

Nåväl. I den här frågan brukar debattörer från vårdsidan gärna framhålla hur vårdarbetare tvingas bryta läkaretiken genom att förvägra patienter vård. Så även idag.

”Cancerpatienter vägras strålbehandling, diabetiker nekas insulin och gravida avvisas från mödravårdscentraler”, exemplifierar man i artikeln.

Man invänder också mot att regeringen i direktivet beskriver det som att det inom vården finns och alltid kommer att finnas situationer då man måste väga samman yrkesetiken med andra faktorer och göra prioriteringar. Den beskrivningen anser artikelförfattarna är felaktig. De håller inte med om att det finns några sådana prioriteringskonflikter alls, utan hävdar i stället att:

”Yrkesetiken står i samklang med de principer för medicinsk prioritering som fastställts av riksdagen. Central bland dessa är behovs- och solidaritetsprincipen, som innebär att de svagaste patienternas behov, de patienter som inte själva kan hävda sina behov, särskilt ska beaktas. Papperslösa är en sådan grupp.”

Detta är ett jättemärkligt påstående, särskilt som det kommer från faktiskt vårdverksamma. Har de aldrig hört talas om vårdköer? Bekanta med organdonationer? Har de alltså aldrig varit med om en prioriteringssituation i sitt landsting? Tillåt mig tvivla.

Naturligtvis sker det prioriteringar inom vården. Det sker hela tiden och dagligen. Debattörernas eget exempel i artikeln, strålbehandling mot cancer – är en behandlingsform som inte sällan är behäftad med viss köbildning. Varje budgetplanering och varje antal sängplatser på varje avdelning är en prioritering som påverkar människors möjlighet att få vård och läkares möjlighet att fullt ut följa läkaretiken. Naturligtvis begränsas och utökas den hela tiden på olika sätt.

Dagens debattörer tycker inte om de formuleringar som säger att eventuella lagändringar inte får leda till ”negativa konsekvenser för den reglerade invandringen”. Det kan inte vården ta ansvar för, menar man.

Nej, det vore inte så fiffigt att avkräva vården ansvar för asylärenden och avvisningar. Men det är det heller inte någon som har gjort. Däremot finns det ett naturligt motsatsförhållande mellan å ena sidan planerad vård som till exempel strålbehandlingar och höftledsoperationer, och å andra sidan ett avvisningsbeslut i väntan på effektuering.

Det låtsas inte debattörerna om.

Man resonerar heller inte alls kring det faktum att vårdköer och avvisningsbeslut går dåligt ihop. Innebär detta att avvisningarna pausas under den tid som vård pågår eller är rätten till vård i de gömdas fall bara rätten till en i värsta fall halvt avklarad och plötsligt avbruten vård?

Javisst, jag ställer frågor dragna till sin spets. Men alla dessa bekymmer finns i den här frågan. Och debattörerna kräver i stället att frågan om migrationslagstiftning ska hållas strikt separerad från frågan om rätt till vård. Det är ett omöjligt krav. De här frågorna är tröstlöst ihoptvinnade och att blunda för det är inte ett framgångsrecept.

Per Gudmundson

De rödgröna kommer att föreslå ytterligare höjd skatt, avslöjade SVT:s Rapport i går. Enligt vad Rapport erfar vill De rödgröna fasa ut jobbskatteavdraget för den ungefärliga tiondel av arbetsstyrkan som har mer än 40.000 kronor i månadslön:

”Syftet är att höja skatten för de svenskar som enligt
Socialdemokraterna gynnats mest av de skattesänkningar som den
borgerliga regeringen har genomfört.

Det sk jobbskatteavdraget
innebär att människor som arbetar har fått sänkt skatt med upp till
drygt 1.700 kr i månaden.”

Men hur slår egentligen en utfasning av jobbskatteavdraget? Det har Finanspolitiska rådet räknat på, upplyser CUF-bloggaren Karl Malmqvist. Och svaret är inte riktigt bra för Sverige. Det vore dyrt för samhället, skulle minska sysselsättningen – och skulle öka inkomstspridningen.

Finanspolitiska rådet räknade förvisso på en något annorlunda utfasning, men effekterna av De rödgrönas förslag torde bli liknande.

Finanspolitiska rådet skriver att en utfasning kostar mer än den ger:

”En utfasning som innebär att
höginkomsttagare i mindre utsträckning får tillgång tillavdraget
minskar den direkta kostnaden av reformen. Men de indirekta kostnaderna
till följd av att höjda effektiva marginalskatter leder till kortare
arbetstid för hög- och medelinkomsttagare ökar kraftigt. Den minskning
av skatteintäkterna som detta medför är större än den direkta
besparingen av att avdraget inte ges till personer med hög inkomst.”

Karl Malmqvist, som kryddar sitt blogginlägg med tabeller från Finanspolitiska rådet, redogör för hur sysselsättningen påverkas negativt av utfasning:

”Det jobbskatteavdrag som regeringen sjösatte gav alltså mellan 4,5 och
32,5 fler arbetade timmar än ett jobbskatteavrag med utfasning skulle
ge.”

För De rödgröna är förstås rättviseaspekten den viktigaste. Höginkomstttagare ska, enligt dem, betala mer i skatt, därför att låginkomsttagarna inte ska halka efter. Men Finanspolitiska rådet visar att en utfasning av jobbskatteavdraget tvärtom sannolikt ökar inkomstskillnaderna. Rådet skriver:

”Ett jobbskatteavdrag med utfasning
leder till minskad inkomstspridning, men inte nödvändigtvis i lika stor
utsträckning som ett jobbskatteavdrag utan utfasning.”

Läs hela Karl Malmqvists blogginlägg!

Per Gudmundson

Mats Odells uttryck ”Tobleronepolitik” fick ett enormt genomslag – trots att politiker, pr-proffs och skribenter har ansett att uttalandet var ett exempel på smutskastning. Nyhetsläsarna tycks gilla uttrycket.

Etablerade politiker lär dra sig för att fortsätta använda det efter alla utskällningar, men vid köksborden och på nätet kommer det nog att leva vidare.

Kolla bara vad som hände på webben. Folkhumorn blomstrar. Domännamnen började köpas upp direkt den 27 april, samma dag som begreppet uppfanns.

www.tobleronepolitik.com finns sedan den 27 april en anonymt registrerad sajt som angriper främst Mona Sahlin, men också går till angrepp på De rödgrönas politik i allmänhet. På www.tobleronepolitik.se finns ännu ingenting, men det domännamnet registrerades också den 27 april. Suffixet .nu tycks dock fortfarande – i skrivande stund – vara ledigt.

Och samtidigt uppstod ett nytt intresse för Wikipediakapitlet
om Tobleroneaffären
, som redigerats flera gånger de senaste dygnen.

Sanna Rayman

Någonting med M.I.A:s nya låt Born Free får mig att tänka på när filurer som Tricky slutade göra låtar och började ge ut neurotiskt oväsen stället. Men nu var det inte musiken det här skulle handla om, utan videon. Videon som plockas bort från Youtube i tid och otid, men som går att googla fram mest hela tiden. Just nu finns den här.

Anledningen till att videon plockas bort hela tiden är att den innehåller vad vi brukar kalla ”starka scener” och grovt våld. En fiktiv krigssituation spelas upp där amerikanska soldater stormar in i lägenheter och beter sig minst sagt illa. De slår folk och för slutligen bort en yngling med våld till en buss.

Det visar sig att han har en sak gemensam med alla andra unga män i bussen, nämligen att de är rödhåriga. Alla förs de bort till en öde plats där de tvingas springa över en slätt och jagas, skjuts och misshandlas av militärerna. Det är, med en underdrift, mycket obehagligt. Och på så vis effektfullt, förstås.

Att vara kontroversiell och provokativ är alltid ett sätt att nå fram. M.I.A gör det nu. Hon får press på det faktum att hon censureras av Youtube, press som gör att fler letar upp ett ex av hennes originalvideo på nätet. Och ju fler som får leta efter den, desto fler kommer acceptera bilden att den här låten är ett kontroversiellt eller provokativt ställningstagande – trots att videon i själva verket beskriver ställningstaganden som att det är dåligt med krig och förtryck av minoriteter – vilket snart sagt varje skönhetsmiss med självaktning kläcker ur sig i en tävling.

Det gör det naturligtvis inte mindre sant, men jag tycker på något vis att det här exemplet är signifikativt för hur den provokativa konsten ofta fungerar, oavsett om det är artister i nöjesbranschen eller konstnärer i smalare kreativa fält. Uttryckssätten är alltid långt mer provokativa och kontroversiella än budskapen, vilket gör att vi mycket oftare diskuterar formen än innehållet. Jag tycker att det är tråkigt.

Jag är innerligt trött på det där slappa tricket där självklarheter kläs i kontroversiell dräkt och plötsligt får posera som stridbarhet och mod. Inte minst är jag trött på att man förväntas svälja hela upplägget samt upprepa och reproducera dess status som provokation. M.I.A är egentligen långtifrån den främsta symbolen för de här fenomenen, hon råkade mest bli den utlösande faktorn för den här texten.

För saken är den. Mycket få människor kommer säga emot påståenden som att förtryck och krig är dåligt. Det konstaterandet i sig kommer aldrig vara kontroversiellt, utan är tvärtom korrekt intill banalitetens gräns. Att vi sällan lever efter dessa enkla deviser är något helt annat. Men jag vågar sätta en bra slant på att en majoritet av mänskligheten på en rak fråga säger usch och fy till såväl förtryck, som våld och krig.

Om man nu prompt vill vara kontroversiell – i ordets verkliga bemärkelse – i frågor om krig och förtryck måste man vara mer specifik. Man måste berätta eller antyda vem man tycker är förtryckaren, vem man anser blir förtryckt eller vem man menar slog den andre först. Inget av detta göra M.I.A. OCh då tycker jag inte att hon har tagit ställning, hon har mestadels konstaterat självklarheter.

Det är i och för sig fullt möjligt att M.I.A syftar på något specifikt med sin video, jag vet inte. Hittills har hon inte kommenterat, men det kan mycket väl komma något. M.I.A:s engagemang i Sri Lanka, i egenskap av tamil är välkänt. M.I.A har även uttryckt kritik mot konceptet kriget mot terrorismen.


”Terrorism is a method, but America has successfully tied all these pockets of independence struggles, revolutions, and extremists into one big notion of terrorism.”

Kanske är det något av detta hennes video handlar om. Det återstår att se. Eller så ville hon bara bli omtalad och få sin singel såld, med hjälp av ett Miss Universum-svar förklätt till indie-politiko-artsy-video.

Förstår ni hur jag menar?

Maria Eriksson

Om skattesänkningar:

”Vi måste stoppa skattesänkarfesten!” (Roslin)

”Sverige har inte råd med fortsatt skattesänkarpopulism!” (Thomas Östros)

Om rut-avdraget:

”Istället sanktionerar man ett lättjefullt leverne, och
skapar dessutom ett stort antal närmast fiktiva jobb.” (Roslin)

”en kostsam reform som bara kommer dem till del som vill
slippa sin städning.” Siw Wittgren-Ahl (S))

Om våra tillgångar:

”Ett oroande perspektivskifte har ägt rum, i frågan om vem
som ska förfoga över tillgångarna i samhället.” (Roslin)

”Riksdagens utredningstjänst beräknar att de svenska
offentliga finanserna skulle ha varit 80 miljarder kronor starkare om den
borgerliga regeringen inte hade genomfört sina omfattande skattesänkningar. Det
är ansvarslöst.” (Sahlin & Östros)

Om lyxkonsumtion:

”Det så kallade ’jobbskatteavdraget’ gynnar i huvudsak dem
som tjänar mer än 19 200 kronor i månaden! I många fall har människor fått en
hel månadslön per år i skattesänkning (läs subvention) av den svenska staten!
Det är lätt att föreställa sig […] hur lätt det är att halka in på en osund
bana av lyxkonsumtion.” (Roslin)

”Vi vill styra resurser från överklassens lyxkonsumtion och
ökande förmögenheter till reformer som ökar den generella välfärden och minskar
skillnaderna i livsvillkor mellan människor.” (Alice Åström (V))

Om valfrihet:

”Många har fått en hel månadslön per år i skattesänkning av
svenska staten, det är lätt att föreställa sig den beslutsvånda detta måste
innebära för den som inte är van att hantera pengar. När lyxkonsumtion och valfrihet ökar blir det mer komplicerat för människor att förverkliga sina drömmar. Friheten minskar.” (Roslin)

”Reklam försvårar ofta konsumenternas möjligheter att göra
fria och upplysta val. Dagens konsumtionssamhälle hålls vid liv av skapade och
konstlade behov.” (Miljöpartiet)

Gör så här för att hitta
dina egna roslinare: googla på [valfritt begrepp av typen lyxkonsumtion,
skattesänkning, rutavdrag] + site:[socialdemokraterna.se/ miljopartiet.se/vansterpartiet.se]. Ex lyxkonsumtion + site:vansterpartiet.se

Resultatet är häpnadsväckande.

Sanna Rayman

Oppositionens mantra ”mer pengar till kommunerna och välfärden” har man vid det här laget hört så att öronen blöder. Men det gäller att stålsätta sig. Vi kommer att få höra det igen. Thomas Östros kommer vara kritisk och ömma för kommunerna många gånger till i år. Saken är dock den att kommunerna går med överskott. I år beräknas detta överskott till 18 miljarder, vilket är några nätta miljarder mer än de tolv som de rödgröna lovat.

Apropå Oppositionens tolv miljarder, fördelade på två år, skriver Eric Erfors idag ett mycket läsvärt inlägg på Expressens ledarsida.

I år är statsbidragen 138 miljarder kronor på grund av regeringens tillfälliga krisstöd. Nästa år blir summan 126 miljarder, enligt vårbudgeten. De rödgröna lägger då till sju miljarder, vilket innebär att det fattas 5 miljarder för att nå upp till årets nivå!?

Varför så snål, Lars Ohly? Vill du verkligen ”nedrusta välfärden”?

Här kan man tycka att det blir lite väl mycket valrörelse. Ett lågvattenmärke, faktiskt. En borgerlig debattör har alltså kallat Lars Ohly ”snål”! Oroväckande. Hur debatten kommer att låta i september vill man inte ens tänka på!!

Dessutom är Erfors vansinnigt orättvis i meningen att han inte alls nämner att nivån på ett statsbidrag går nedåt av rödgröna skäl är det inte fråga om inhuman nedrustning utan ansvarsfull välfärdspolitik.

Nåväl. Erfors fortsätter sedan och översätter De rödgrönas välfärdsmiljarder till procent…

”Sju miljarder är i sammanhanget närmast felräkningspengar då prognoserna över de kommunala skatteintäkterna varierar över tid och avsändare. I relation till kommunsektorns totala beräknande inkomster på 784 miljarder kronor är 7 miljarder lika med 0,89 procent.?

Det kan ju onekligen låta lite futtigt att slå på stora valtrumman med löftet om att ”Vi satsar 9 promille extra till välfärden.” Men så är det.”?

Maria Eriksson

Det finns en risk att ironin går vissa läsare förbi när Mats Roslin i annonsen ”Öppet brev till svenska folket” i dagens morgontidningar argumenterar för att ”vi måste hjälpa Sverige upp ur skattesänkarträsket”. Denne ”journalist, författare och samhällsdebattör” menar till exempel att:

*) Ett oroande perspektivskifte har ägt rum, i frågan om vem
som ska förfoga över tillgångarna i samhället. Pengarnas ursprung är den svenska Riksbanken och deras förvaltare är ingen annan än den svenska staten.

*) Rut-avdraget sanktionerar ett lättjefullt leverne och ger en
hel bransch en falsk känsla av duglighet och möjligheter

*) Många har fått en hel månadslön per år i skattesänkning av
svenska staten, det är lätt att föreställa sig den beslutsvånda detta måste
innebära för den som inte är van att hantera pengar.

*) För bara något år sedan behöll staten 60% av vad en
normalinkomsttagare tjänar, redan det är utmanande generöst (eller ger du dina
barn 40% av din inkomst i fickpengar?) men numera har statens andel minskat
till ynka 55%!

Det finns en risk att ironin går vissa läsare förbi, helt enkelt eftersom det faktiskt finns de partier och politiker som argumenterar ungefär så här. Och det var väl just det som syftet med annonsen är. Mer av Mats Roslin på skattehöjning.nu och några motröster på skattretande.se.

Per Gudmundson

Valrörelsen är igång, och med den kommer politikercitat som är obetalbara. Och då tänker jag inte på Mats Odells uttalande om ”Tobleronepolitik”. Den som gillar subtiliteter snarare än släggor kan glädjas av annat idag. Och förundras.

För vad utesluter egentligen, exempelvis, Anders Borg angående bensinskatten i Expressen?

– Vi kan naturligtvis inte utesluta att man
får göra någon mindre justering, men den här typen av dramatiska
uteslutningar är uteslutna.

Och vad menar egentligen Maria Wetterstrand att en förmögenhetsskatt är i Ekot?

– Vi har inte sagt att det ska införas en förmögenhetsskatt. Vi har sagt
att det ska införas en skatt som riktar sig mot gruppen förmögna.

Per Gudmundson

Socialdemokrater älskar anekdoten om hur Aina Erlander kom upp till regeringskansliet med de blyertspennor märkta ”Tillhör statsverket” som maken, den gamle statsministern Tage Erlander, haft för bruk vid tjänstgöring i hemmet.

Historien anses visa partiets omsorg om förvaltningen, ledarnas anspråkslöshet, och den klara skiljelinje mellan mitt och ditt som upprätthållits med rörelsens värderingar.

I mitt postfack låg i dag ett brev från Stockholms läns landsting. Att döma av utsidan och trycket på kuvertet en officiell handling, en kallelse till vårdcentralen, eller kanske ett protokoll från något utskott. Det var landstingets logotyp, landstingets adress – helt enkelt Stockholms läns landstings kuvert.

Som varje gång man får ett sånt kuvert undrade jag om jag gjort något fel. Hade jag missat ett tandläkarbesök? Hade jag anmält mig till fel vårdcentral?

En lättnad spred sig dock
när jag öppnade landstingskuvertet. Det var en festinbjudan, till ett ”välkomstmingel” med ”lättare förtäring och dryck”.

”Kom och mingla med Ilija!” stod det under den socialdemokratiska partisymbolen på brevhuvudet. ”Ilija Batljan är Socialdemokraternas nyvalda kandidat till finanslandstingsråd och tillträder sin post den 1 maj”. Därför anordnar alltså Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting ett ”välkomstmingel” som lovas bli ”ett fantastiskt tillfälle att knyta nya kontakter”.

Självklart kommer jag.
Gratis ”lättare förtäring och dryck” är alltid att föredra framför fluortanten.

Dessutom är det ju ett bra tillfälle att fråga om hur interndebiteringen mellan parti och landstingsförvaltning fungerar. För nog försöker man väl fortfarande upprätthålla rågången mellan skattebetalarnas pengar och Ilija Batljans drinkbiljetter? I synnerhet som han faktiskt inte är vald ännu?

Det är klart man gör. Annars skulle man ju aldrig kunna berätta den fina anekdoten om Erlanders pennor.