Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

I en bloggpost inspirerad av Peter Englunds ranking över finlandssvenska favorituttryck inbjöd jag läsarna att komma med egna förslag. Tack för alla inspel! Det har blivit min egen tio-i-topp-lista över vackra, slående eller roliga ord och uttryck.

* Bänkskuddardagen – Dagen då abiturienterna (de blivande studenterna) är sista dagen i skolan före studentproven senare under våren.

* Ha egen ko i diket – Ha egna intressen.

* Hemkomstgåva – Present man har med sig när man kommer hem efter att ha varit bortrest.

* Hoppeligen – Gladare och mer optimistiskt än den svensk-svenska synonymen förhoppningsvis.

* Kännspak – Lätt igenkännlig, karakteristisk.

* Krappis – Baksmälla.

* Morkis – Moralisk baksmälla.

* Menföre – Otjänligt eller dåligt före (snö) eller svåra isförhållanden då isen varken bär eller brister.

Pissa i ögat – Lura.

Rambambula – Ett jävla liv.

Och så måste jag bara förmedla det här uttrycket:

Läst på husvägg i valvet till gårdshuset på Fredriksgatan korsningen Stora Robertsgatan: ”Osnygghet förbjuden”. Så poetiskt att just denna mörka vrå så ofta begagnas för skvalande besök på morgontimmarna.

Som passlig avslutning föreslår jag ett besök hos den finlandssvenska

tankesmedjan Magma.

Arkiv

Per Gudmundson

I en rapp artikelNewsmill uppmärksammar Sakine Madon det spända läget i Södertälje, där det rapporterats att muslimer drivits på flykt – av kristna invandrare.

SvD:s ledarsideskolumnist Merit Wager har tidigare beskrivit saken i sin blogg.

Maria Eriksson

Nyligen presenterades SCBs statistik över hur många som valde
att utnyttja avdraget för hushållsnära tjänster under 2008. Utöver att det
rörde sig om 92 000 personer och att detta var en fördubbling jämfört med året
innan lyfte SCB i sitt pressmeddelande fram att av den halva av befolkningen
(20 år och äldre) som har lägst inkomster så var det bara 6 promille som
utnyttjade avdraget.

6 promille låter onekligen lite och det var nog fler än en som misstolkade SCBs uppgifter. För siffran säger egentligen mer om hur (o)vanligt RUT-avdraget är totalt sett, än om fördelningsprofilen. För att få en uppfattning om 6 promille är mycket eller lite bör man nämligen jämföra med hur stor andel av befolkningen i totalt sett som köpte hushållsnära tjänster. Detta är en relativt ny reform som visserligen
har ökat i popularitet men ännu 2008 var det trots allt ganska få som
utnyttjade den. Närmare bestämt 12 promille av hela befolkningen. Detta nämnde dock inte SCB i sitt pressmeddelande.

Sedan kan det förstås också nämnas att bland de 50 procent som
har lägst inkomster så finns en hel del studenter, pensionärer,
deltidsarbetande med flera, medan de som arbetar heltid i större utsträckning finns bland de 50 procent som har högst inkomster (vilket enligt SCB är personer som tjänar mer än 200 000 kronor per år, eller 16 700 kronor i månaden – knappast någon jätteinkomst). Om det är vanligare att heltidsarbetande
småbarnsföräldrar köper en städtjänst än att någon som är student eller arbetar deltid gör det,
vilket de här siffrorna antyder, är det något jag har svårt att bli upprörd
över. Det var för övrigt själva tanken med avdraget.

För övrigt vore det intressant att jämföra en situation där
24 procent av de som köpte hushållsnära tjänster tillhör befolkningshalvan med
lägst inkomster – vilket går att utläsa ur SCBs statistik, men inte heller nämndes i pressmeddelandet – med den situation som var innan RUT-avdraget
infördes. Hur många låg- och medelinkomsttagare hade då råd med hjälp i hemmet?

Per Gudmundson

Från ett håll får Ilmar Reepalu i alla fall stöd efter sina tvivelaktiga uttalanden med anledning av den stigande antisemitismen i Malmö. På insändarsidan i Efter Arbetet, Skånes veckoslutstidning, skriver Nils Littorin från Kommunistiska Partiet (fd kpml-r) i Malmö att ”Ilmar Reepalu har inget att be om ursäkt för!” Tyvärr ligger texten ännu inte ute på nätet, men här är ett citat:

”För att upprepa det som Bengt Frejd, ledare för Proletären FF, sa i sitt tal på Stoppa Matchen!-demonstrationen i fjol: ‘Modigt, Reepalu’.”

Per Gudmundson

Debatten om Ilmar Reepalu och hans okänsliga uttalanden med anledning av antisemitismen i Malmö tog verkligen fart i veckan, delvis på grund av att SvD:s ledarsida uppmärksammade saken i en stor artikel, med efterföljande replikväxling.

Men debatten har pågått länge, inte minst tack vare Skånska Dagbladet, som nu också lagt ut ljudfilerna från intervjun med Reepalu där han menade att judarna själva delar ansvaret för den uppkomna situationen.

Aftonbladets debattsida skriver idag Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, om att det snarare är politiker som Reepalu som bär del av skulden.

Ett år och fler antisemitiska hot och incidenter senare påstår Reepalu
fortfarande att han inte varit medveten om situationen för Malmös
judar. Men i den mån judarna är hotade är de medansvariga, anser han,
eftersom de med sitt stöd för Israel ”sänder fel signaler”.

Om det har varit några som sänt ”fel signaler” så är det de
politiker och opinionsbildare som antingen tigit om utvecklingen i
Malmö eller förnekat den antisemitism som varje jude i Malmö kan vittna
om.

Judisk Krönika, kan vara värt att påminna, är ett av alla organ som påpekat hur antisemitismen frodats i Malmö, och berättat hur judar flyr staden. Deras temanummer om saken, nummer 2/2009, kan läsas i sin helhet på webben.

Expressen ägnar huvudledaren åt frågan.

Så sent som i går skrev
han i Svenska Dagbladet att man inte har fog för att säga att det finns
särskilda problem i Malmö. Det är en märklig tolkning av att cirka 30
familjer, enligt uppgift från judiska församlingen, nyligen fick nog
och flydde staden. Några utomlands till Israel och Storbritannien,
andra till Stockholm och Göteborg. Enligt Reepalu skulle de ha behövt
flytta till mer närliggande orter som Vellinge och Helsingborg för att
man ska kunna dra slutsatsen att det just är Malmö det är fel på.

Reepalu borde granska statistiken. Förra året anmäldes 79 hatbrott mot
judar i Malmö, en fördubbling mot tidigare år. Det handlar om allt från
klottrade hakkors och verbala hot, till misshandel och mordbrandsförsök.

Judar vittnar om att de levt ostört i staden i många år. Men att de på
senare tid börjat se sig om över axeln när de rör sig vid synagogan
eller den judiska begravningsplatsen. Många vågar heller inte bära
judiska symboler som Davidsstjärnan och kippan offentligt.

De antisemitiska stämningarna är djupt allvarliga. Det är oacceptabelt att judar i Sverige inte känner sig trygga.

Reepalu måste därför sluta förminska problemen.

Malmös kvällstidning Kvällsposten anser att Reepalus uttalanden smutsat ner Malmös rykte, men ger ändå ett erkännande nu när Reepalu, efter att ha blivit tagen i örat av sin partiledare, tycks erkänna att han varit försumlig.

I går eftermiddag träffade
Ilmar Reepalu Fred Kahn som är ordförande för judiska församlingen i
Malmö. Reparationstrycket på Reepalu är stort. Även från hans
partiledare Mona Sahlin som tycker det hela blivit ”olyckligt”.
Innan mötet ansåg Reepalu sturskt att det hela började likna en
personkampanj och talade kryptiskt om valrörelsen. Men det var ett
verkligt lågvattenmärke över dåligt omdöme att det får stå för sig
själv.

Så i radions ”Studio 1” strax efter klockan sjutton i går kom äntligen något som kan tolkas som att Reepalu sänkt den förorättades garde en smula.
Efter att ha blivit informerad av Fred Kahn om de många hänsynslösa,
men uppenbarligen för Reepalu okända övergreppen på judiska Malmöbor,
erkände han att: ”Den bild jag haft har varit mera idyllisk än den jag
har nu.” Och fortsatte: ”Hade jag känt till det här tidigare…”

Tack för de orden. Även om de satt långt inne.

Östgöta Correspondenten är inte lika försonligt inställd, och påpekar det märkliga i hur Reepalu försökt avfärda Sunday Telegraph.

Situationen för Malmös judar har alltså blivit så hotfull att
internationella medier börjat uppmärksamma den. Reepalu fortsätter
emellertid att skyffla problemen under mattan genom att påstå att
kritiken mot honom skulle vara en kampanj mot honom själv personligen
(SvD 25/2). Vad The Sunday Telegraph skulle ha för intresse av en
personkampanj mot ett enskilt svenskt kommunalråd kan man fråga sig.

Det finns mer reaktioner hos andra pressgrannar. Helsingborgs Dagblad har en mer hoppfull ton, exempelvis. Och i bloggosfären kokar det. En sökning på Knuff.se ger otroligt många träffar på Reepalu.

Ilmar Reepalu själv intervjuas i Sydsvenskan. Tydligen kan han inte säga något utan att det blir fel, dock, ens i detta trängda läge. Centerpartistiske Frederick Federleys debattutmaning på SvD.se avfärdar han med att försöka skämta om transvestism, vilket kanske inte känns helt modernt.

– Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit
häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?

Maria Eriksson

(Ett svar till Wilkinson och Picketts svar)

Låt oss först klargöra en sak: Det finns ingen på något sätt stabil korrelation mellan inkomstojämlikhet och förväntad livslängd vid en jämförelse mellan industriländer.
Om vi undersöker de 28 ”rika” OECD-länderna med OECDs standardmått för ojämlikhet (Gini-koefficienten) finns det inget statistiskt signifikant samband.

Om vi istället tittar på de 27 länder som har bedömts ha ”mycket hög grad av mänsklig utveckling” av FN i the Human Development Report från 2009, och för vilka data över inkomstfördelningen är tillgänglig, finns det återigen inget statistiskt signifikant samband. Detta är sant både om man använder Gini-koefficienten som tillhandahålls av FN och om vi använder förhållandet i inkomst mellan de rikaste och de fattigaste tio procenten, återigen från FN.

Om vi undersöker de 21 OECD-medlemmar som Wilkinson och Pickett (W&P) inkluderar i sin regression får vi återigen inget signifikant samband om vi använder OECDs eller FNs Gini-koefficienter och OECDs data för livslängd.

Det kanske allra mest besvärande resultatet för Wilkinson och Pickett får vi när vi använder FNs HDI-data för förväntad livslängd för exakt de 23 länder som används i Jämlikhetsanden för att stöda W&Ps påståenden. Det finns återigen ingen statistiskt signifikant korrelation mellan inkomstojämlikhet och livslängd. Detta är sant både om vi använder FN:s Gini-statistik såväl som om man använder FN:s 10:10-förhållande. Detta är anmärkningsvärt, och vi betonade inte detta tillräckligt i vår ursprungliga rapport (rapporten kommer att uppdateras).

Kort sagt, det står klart att det för att hitta signifikanta samband mellan livslängd och inkomstojämlikhet på internationell nivå, krävs en laserskarp precision i valet av inkluderade länder, ojämlikhetsmått och de data som används för att uppskatta förväntad livslängd. Det är imponerande att W&Ps val av variabler är så pass exakt att det råkade ringade in precis den kombination av länder och variabler som ger någon form av statistisk signifikans.

Det mest generösa vi kan säga är att korrelationen mellan inkomstojämlikhet och genomsnittlig livslängd i industrialiserade länder är så lättviktig att den blåser bort av minsta lilla vindpust. Det mest rättframma tillgängliga måttet på hälsa har helt enkelt inget robust samband med inkomstojämlikhet när vi jämför industrialiserade länder med hjälp av standardstatistik från OECD och FN, för ett antal urval av länder.

Det står också klart i vår analys att ett urval av standardvariabler för hälsa (såsom OECDs sammanfattande hälsostatistik) endast ger en enda stark korrelation, spädbarnsdödlighet, mellan länder, bland en mångfald hälsofaktorer och sjukdomar . Men det är särskilt ett påstående av Wilkinson och Picket som sticker ut inom detta område: mental hälsa.

Pickett och Wilkinson hävdar att mental ohälsa är mer vanlig i ojämlika samhällen, baserat på intervjuer utförda av WHO i ett urval av nio länder, plus tre ytterligare liknande undersökningar. Undersökningarna bygger på att intervjuare försöker avgöra huruvida människor är mentalt sjuka genom att prata med dem. Bortsett från problemet med statistisk signifikans i ett fall med så litet urval, ger metoden resultat som är, låt oss säga, intressanta. Storbritannien visar sig till exempel ha mer än dubbelt så mycket mental ohälsa som Tyskland.

Genom att använda ett större urval länder från WHOs ”Global Burden of Disease” erhålls ett något mindre exotiskt resultat, som inte visar på någon korrelation mellan ett standardiserat mått för neuropsykiatriska funktionshinder och inkomstojämlikhet.
Vi ska inte fördjupa oss i W&Ps försök att lyfta fram kopplingen mellan ”jämlikhet och innovation”. Det räcker med att nämna att de stämplar USA (dubbelt så många naturvetenskapliga Nobelpris per capita som EU15 efter andra världskriget, de flesta av världens toppuniversitet, Silicon Valleys, etc.) som ett icke-innovativt land, eftersom det producerar få patent per capita. Detta motsägs dock i sin tur av patentansökningsstatistiken från den internationella patentorganisationen WIPO. Organisationens statistik visar heller inget samband mellan patent och jämn inkomstfördelning.

Så en viktigare punkt: Det allmänna tillståndet inom ojämlikhetsforskningen. Wilkinson och Pickett försöker ge intryck av en utbredd vetenskaplig konsensus kring hypotesen att stress skapad av inkomstojämlikhet är en huvudsaklig drivande faktor bakom sjukdom, brott, mental hälsa etc. Detta är helt enkelt inte sant. Den internationella debatten kring ämnet har pågått i många år och har ännu inte producerat några entydiga svar (föga förvånande, eftersom de inneboende kausalitetsproblemen är väldigt svåra att reda ut).
I själva verket råder ingen brist på väletablerade akademiska kritiker av föreställningen att inkomstojämlikhet orsakar hälso- och sociala problem. Dessa kritiker har i stort sett ännu inte hörts i Sverige, eftersom debatten de senaste veckorna helt drivits av Wilkinsson och Pickett. Internationellt har debatten i frågan pågått i många år.

Här följer ett utdrag ur en rapport skriven för WHO av Angus Deaton vid Princetonuniversitetet, som publicerades i en ledande tidskrift för forskningsöversikter, JEL (för fler exempel på viktiga forskningsresultat, se vårt mer utförliga svar på www.skattebetalarna.se):

”Jag undersöker kopplingen mellan inkomstojämlikhet och hälsa i både fattiga och rika länder. Jag diskuterar en rad mekanismer, inklusive icke-linjära ekonomiska effekter, kreditrestriktioner, näringsfällor, tillgängligheten av allmänna nyttigheter, och relativ fattigdom. Jag går igenom bevisen för effekterna av inkomstojämlikhet på graden av dödlighetsminskning över tid, på geografiska mönster för dödlighet, och på dödlighet på individnivå.

Mycket av litteraturen måste behandlas skeptiskt, om inte annat på grund av den låga kvaliteten på en stor del av data kring inkomstojämlikhet. Även om många frågor kvarstår, drar jag slutsatsen att det inte finns någon direkt koppling mellan inkomstojämlikhet och dålig hälsa; individer löper inte större risk att dö om de lever på mer ojämlika platser. De råa samband som ibland återfinns är sannolikt resultatet av andra faktorer än inkomstojämlikheten, varav vilka en del är intimt kopplade till bredare begrepp om ojämlikhet och orättvisa.

Att inkomstojämlikhet i sig självt inte är en hälsorisk förnekar inte betydelsen av andra ojämlikheter eller av den sociala miljön, för hälsan. Huruvida inkomstfördelning kan förbättra befolkningens hälsa beror inte på en direkt effekt av inkomstojämlikhet och är även fortsatt en öppen fråga.”
(Health, inequality, and economic development, Angus Deaton JEL No. I12)

Låt oss avsluta med ett citat från Deaton som på ett kärnfullt sätt fångar hans och vår syn:
“Berättelserna om hur inkomstojämlikhet påverkar hälsan är starkare än bevisen.”

Arvid Malm, chefekonom, Skattebetalarnas Förening
Tino Sanandaji, doktorand i Public Policy vid the University of Chicago och chefekonom, tankesmedjan Captus
Nima Sanandaji, VD, tankesmedjan Captus.

Maria Eriksson

Det hade varit bra om Maria Eriksson faktiskt hade läst vår bok Jämlikhetsanden innan hon attackerade dess resultat i Svenska Dagbladet (21/2). Hon gör fem specifika anmärkningar, av vilka ingen håller måttet.

För det första består vår bok av mer än de ”tio diagram” som Eriksson antyder. Vi visar att större inkomstojämlikhet är relaterad till 29 hälso- och sociala problem, inklusive lägre grad av tillit; kortare förväntad livslängd; högre barna- och spädbarnsdödlighet; högre grad av låg födelsevikt; sämre mental hälsa; mer fetma bland ungdomar och barn; mer drogmissbruk; lägre offentliga utgifter på vård; sämre situation för kvinnor; fler tonårsfödslar; mer våld och fler fängslade; lägre utbildningsprestationer och lägre social rörlighet; sämre välbefinnande bland barn; sämre prestationer när det gäller biståndet, fredlighet, återvinning och innovation samt högre kostnader för polis och marknadsföring. Kort sagt finner vi att ojämlikhet är relaterad till en högre grad av social dysfunktion liksom att effekten av ojämlikheten är kännbar även bland de rika och välutbildade. Och vi har publicerat nästan alla dessa upptäckter tidigare, i respekterade akademiska tidskrifter med peer-review.

För det andra har vi inte valt utfall som passar in i vår tes. Förutom att utveckla vårt eget index för hälso- och sociala problem (utöver att titta på alla 29 problem separat) har vi också tittat på UNICEFs Index of Child Weelbeing, och funnit att det också var signifikant korrelerat till ojämlikhet.

För det tredje har vi inte använt ett ovanligt mått för inkomstojämlikhet – för rika länder använder vi förhållandet i inkomst mellan de rikaste 20 procenten och de fattigaste 20 procenten. Dessa värden publiceras av FNs Human Development Report och härleds från Världsbanken. Eriksson struntar också fullständigt i det faktum att vi utför alla våra analyser två gånger, i två olika miljöer – de rika utvecklade länderna och USAs 50 delstater. Vid analysen av USA använder vi Gini-koefficienten för inkomstojämlikhet, vilket Eriksson tycks föredra, och finner en häpnadsväckande entydig bild. Nästan alla de hälso- och sociala problem som förvärras i mer ojämlika länder förvärras också i mer ojämlika amerikanska stater.

För det fjärde, snarare än att undersöka OECD-länderna, vilka inkluderar några mindre utvecklade ekonomier såsom Turkiet och Mexiko, begränsar vi vår analys till rika, utvecklade marknadsekonomier (av vilka ingen är socialistisk!), i vilka ekonomisk tillväxt inte längre är kopplad till livslängd, lycka och välmående. För att göra det, valde vi ut de 50 rikaste länderna i världen, tog bort de med färre än 3 miljoner invånare för att undvika skatteparadis, och behöll de för vilka det fanns data om inkomstojämlikheten. Det ger oss en uppsättning om 23 länder.

För det femte undersöker rapporten från Skattebetalarnas förening sambandet mellan inkomstojämlikhet i OECD-länder och förväntad livslängd, genom att använda Gini-koefficienten för inkomstojämlikhet. OECDs data för inkomstojämlikhet skiljer sig avsevärt från dem som publiceras av Världsbanken. I synnerhet ser de två dataserierna mycket olika ut för Japan, Belgien, Frankrike, Nederländerna och Schweiz. Vi har ingen anledning att anta att en dataserie är att föredra framför en annan. Icke desto mindre, om vi upprepar alla analyserna i Jämlikhetsanden och använder OECDs indikator för inkomstojämlikhet, finner vi att 23 av 29 samband fortfarande är statistiskt signifikanta, och att de övriga sex fortfarande är relaterade till ojämlikhet på det förväntade sättet. Om vi använder den senast publicerade Gini-koefficienten från FN, är 28 av 29 samband de samma som de som publicerats i Jämlikhetsanden – förväntad livslängd är det enda undantaget. Vi inbjuder läsarna att besöka webbplatsen The Equality Trust, där de kan undersöka dessa resultat på egen hand.

Kopplingen mellan inkomstojämlikhet och förväntad livslängd i rika länder har uppstått och försvunnit över tid – antagligen eftersom det tar tid för en förändrad ojämlikhet att ge effekt på något som påverkas av upplevelser under en livstid. Icke desto mindre, i en översikt av nära 200 studier av inkomstojämlikhet och hälsa står det klart att detta är ett robust samband, om än inte lika starkt som kopplingen mellan ojämlikhet och andra utfall, såsom tonårsfödslar och våldsbrott. En aktuell studie i the British Medical Journal, vilken omfattade 60 miljoner individer, drog också slutsatsen att det finns en signifikant påverkan av ojämlikhet på hälsa, även efter justering för människors individuella inkomster eller utbildning.

Sammanfattningsvis är ingen av Erikssons attacker berättigade; i själva verket gör de den allmänna förståelsen av ojämlikhetens skadliga effekter en mycket stor orättvisa. Eriksson sammanfattar genom att fråga vilket som är viktigast, att de rika får mindre eller de fattiga får mer? Vi anser att vi har gett ett empiriskt svar på den frågan i Jämlikhetsanden, båda är viktiga, och en minskning av inkomstojämlikheten kommer att gynna nästan alla i samhället, även de som föredrar att inte tro på det.

Kate E Pickett, Professor of Epidemiology, University of York and UK NIHR
Career Scientist
Richard G Wilkinson, Professor Emeritus, University
of Nottingham. Co-Directors of The Equality Trust (www.eualitytrust.org)
Författare till Jämlikhetsanden

(detta är en längre version av den replik som publicerades i dagens tidning)

Per Gudmundson

Även Mona Sahlin har nu uttalat
sig
om Ilmar Reepalus märkliga ställningstaganden om
antisemitismen i Malmö, men det betyder knappast att ärendet är
färdigbehandlat.

Som den outtröttlige Mathias
Sundin (FP) visat i sin blogg
idag finns det märkligheter
även i Ilmar Reepalus
replik i SvD
. Det tycks som att Reepalu inte kan öppna munnen
i frågan utan att det hoppar ut en groda.

Claes Arvidsson

Professor Birgitta Almgren för debatten om Stasi och Säpo vidare på DN-debatt:

”Alla länder utom Sverige öppnar arkiven för forskning om kontakterna med DDR. De handlingar ur de östtyska så kallade Rosenholzakterna – som hemlighålls av Säpo – har generell räckvidd. De är lika aktuella i dag som under kalla kriget och har stor betydelse för vårt pågående forskningsprojekt på Södertörns högskola, som belyser hur en diktatur kan infiltrera ett öppet och tolerant land som Sverige.

Eftersom den östtyska säkerhetstjänsten Stasi upphörde för 20 år sedan och landet DDR inte längre existerar, kan dokumenten knappast skada Sveriges säkerhet.

Vilka tidigare DDR-anhängare i Sverige och toppar inom samhällslivet är det som Säpo skyddar?”

Det är en bra fråga.

Och vi har rätt att få svar.

Claes Arvidsson

För en dryg vecka sedan ställde jag tre frågor till Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin med anledning om De rödgrönas Israelpolitik.

Jag har inte hört från honom och ställer därför frågorna igen.

”Vi vill att allt försvarsrelaterat samarbete mellan Israel och Sverige ska upphöra, exempelvis ska den svenska militärattachén i Tel Aviv kallas hem och Sverige bör inte bedriva någon form av vapenhandel med Israel.

Så skrev Urban Ahlin (S), Hans Linde (V) och Per Gahrton (MP) i en gemensamt rödgrönt utspel på Aftonbladets debattsida.

Jag skulle gärna se ett klargörande från Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlins sida. Så här ligger det till:

* Den taktiska spaningskapseln på Jas Gripen är israelisk.

* Stridstekniska UAV Falken är israelisk.

* Huvudradarn på kustbevakningens spaningsflygplanen är israelisk.

* Sensorerna på det taktiska obemannade spaningsflygplanet TUAV Shadow 200 som är aktuellt för inköp till den svenska Afghanistanstyrkan är israeliska.

* För att snabba på leveransen så att säkerheten för de svenska soldaterna i Afghanistan kan öka redan 2010 kan det bli aktuellt att leasa TUAV från Israel.

Min första fråga till Urban Ahlin är om dessa projekt ska avbrytas eller inte inledas.

Min andra fråga är vilka konsekvenser som det i sådana fall leder till.

Och den tredje frågan är hur De rödgröna kommer lösa problemen.

Tystnaden från Urban Ahlin är talande.

Det är kanske Vänsterpartiets Hans Linde som jag borde vända mig till…