Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Valårets första tv-sända partiledardebatt avslöjade ett par saker. Det blev tydligt hur illa det har varit för Alliansen att Fredrik Reinfeldt har varit så upptagen med EU-ordförandeskapet. Samspelet mellan Alliansledarna kräver att alla är med – och Reinfeldt har saknats. När hela kvartetten står mot den rödgröna trion blir det uppenbart vilket regeringsalternativ som är det mest stabila och samspelta. I den meningen tog Alliansen hem spelet.

Ska man se till de enskildas prestationer var det Fredrik Reinfeldt som gjorde bäst i från sig på Allianssidan, medan Mona Sahlin lyckades bäst av De rödgröna. Den senare vinnaren kan räkna hem sin seger mycket tack vare Peter Erikssons närvaro och Maria Wetterstrands frånvaro. Eriksson var definitivt svagast av de tre på vänsterkanten, rörig och arg. På högerflanken var Göran Hägglund ovanligt tystlåten och gjorde minst avtryck.

Debattens två Vad säger karln? :

1) Lars Ohly debatterar de svenska fredsbevarande närvaron i Afghanistan och berättar för Maud Olofsson att man ”inte kan bomba fram jämställdhet”. Kan någon berätta för vänsterledaren att svenska soldater i Afghanistan inte bombar människor? Det är pinsamt och lågt av Ohly att tala om den svenska närvarons syften i Afghanistan på det viset.

2) Peter Eriksson håller i ett avsnitt om jämställdhet en lång utläggning där han först medger att enskilda människor själva vet bäst hur deras liv ska utformas men därefter berättar att när man sätter ihop alla dessa enskilda till ett samhälle, så vet de ändå inte bäst. Kontentan blir att de måste tillrättavisas och styras. Skulle det där vara latteliberalt?

Debattens jobbigaste:

Mona Sahlins benägenhet att leverera självklarheter + Namn Efternamn och låta som om hon just fyrat av en relevant uppläxning. Typexempel:


– Skolan är en del av samhället, Jan Björklund.

Debattens modigaste:

Att som politiker välja den skakiga vägen som kallas mediekritik är alltid farligt och brukar bara innebära mer besvär för politiker. Men igår lyckades Fredrik Reinfeldt göra detta på ett lugnt och sakligt sätt när han besvarade Lars Ohlys anklagelse om att Reinfeldt skulle ha startat burkadebatten.

Statsministern tog bollen och kastade den genast i riktning mot P1/Sveriges radio och menade att frågeställaren kanske borde besvara varför frågan alls diskuteras. (Debatten sattes igång när Sahlin/Reinfeldt frågades ut i P1 tidigare i veckan.) En relevant invändning. Inte minst med tanke på att blocken inte skiljer sig åt i syn.

När det gäller förmåga till konkretion blev det däremot jämnt skägg mellan lagen. Båda sidorna är i skriande behov av gemensamma förslag som syftar framåt – konkreta sådana. Debatten var alldeles för luddig och område efter område avhandlades i termer av ”satsningar”, utan att dessa specificerades närmare än att de egna var ”bra” och motståndarlagets var ”dåliga”.

Det håller inte. Båda sidor måste släppa de breda penslarna och greppa konturpennorna. De rödgröna hänvisar ofta och gärna till besked som ska komma i april. Den som vill ha mer konkretion i valdebatterna måste nog ge sig till tåls tills dess.

Arkiv

Claes Arvidsson

I SvD den 26/1 efterlyste Claes Arvidsson på ledarplats en utvärdering av Forum för levande historia och då inte minst mot bakgrund av oförmågan att informera om kommunismens brott mot mänskligheten.

I en replik berättar Antina-Maria Hessel om vad Forum borde bli bättre på att informera om:

För tre år sedan kallades jag till en anställningsintervju till Forum för levande historia. Jag såg det som en chans att ta itu med mitt tyska trauma – skuldkänslan för det som generationen före mig ställt till med. Jag fick inte jobbet, kanske fanns det någon som var mer kvalificerad, kanske var det en ideologisk stötesten att anställa en tysk medborgare på den myndighet som hade som uppgift att informera eftervärlden om Förintelsens grymheter.

Under min uppväxt i DDR besökte vi visserligen samtliga koncentrationsläger som fanns på östtysk mark: Buchenwald, Oranienburg och kvinnolägret Ravensbrück. Det vi fick lära oss var att det var läger där kommunister, till exempel partiets ledare Ernst Thälmann, mördades.

1978 fick jag flytta till Sverige. Det var först då, när jag läste kulturvetenskap vid Högskolan i Karlstad, som jag förstod vidden Förintelsen. När Forum för levande historia inrättades tyckte jag det var ett bra initiativ.

Men även systemet som rådde efter andra världskriget i östra Tyskland var grymt. Det fick vi uppleva tidigt och det har efterlämnat många smärtsamma minnen.

Filmprojektorn smattrade högljutt i det mörklagda rummet. På filmduken syntes svartvita bilder från någon hunduppfödning med en lekande kull collievalpar. LASSIE, ropade ett av barnen förtjust.

Jag kände igen min brors något kraxande röst. Han hade knutar på stämbandet på grund av den smutsiga luften. Skolskjutsen hem till vår by var försenad och vi fick titta på film i väntan på bussen. Jag var sju år och gick i andra klass. Mina tvillingbröder hade precis fyllt sex och börjat i ettan.

När vi kommer hem berättar jag genast för mamma. Jag minns skräcken i hennes ansikte och sedan hennes hårda handflator i min brors ansikte. Oförståelsen i hans ögon som fylldes med tårar. Avtrycken från hennes händer färgade hans kinder röda.

Bara någon vecka tidigare hade jag själv hamnat i centrum för mina föräldrars handfasta uppmärksamhet. Vi skulle förbereda en visa om solen och sjunga upp den i musiklektionen. Jag hade valt en som jag tyckte mycket om. Mamma och jag brukade sjunga den hemma. Musikläraren sa att det var en fin sång och undrade var jag hade lärt mig den. ”Hos onkel Tobias i Rias”, svarade jag sanningsenligt. Rias var en radiostation placerad i Västberlin.

Kort dessförinnan – sommaren 1961 – då jag var sju år gammal, hade Berlinmuren precis byggts. Vi var 17 miljoner människor i östra Tyskland som över en natt skildes från släkt och vänner på andra sidan den nya gränsen. I det rådande totalitära systemet var det olagligt att ta in information från dem som tidigare var våra vänner. Att lyssna på radioprogram från Väst var ett brott.

Det hade till och med vi barn fått lära oss. Däremot var vi för små för att begripa konsekvenserna av dessa brott. Utbildningen var emellanåt smärtsam, en smärta som skapades av ett ont system med rädsla som exekutor.

När jag sjöng min visa om solen hade jag glömt bort det mina föräldrar försökt att lära mig. Läraren ringde hem och sa att hon den här gången bestämt sig att ha överseende med det faktum att det tydligen lyssnades på fientliga radiostationer i familjen, men att hon ville framföra en allvarlig varning. Jag förmanades med eftertryck att aldrig mer sjunga solvisan.

Det fanns tre tv-stationer i Västtyskland som gick att få in i större delen av DDR. Kanal 10 sändes från Hamburg. Den kunde vi inte ta emot i vår by. Ibland fungerade det med kanal 4, vars mast stod i Bayern i närheten av östtyska gränsen. Kanal 7 fanns i Västberlin. Den fungerade bäst, men den sovjetiska ”ockupationsmakten” och östtyska statssäkerhetstjänsten Stasi gjorde allt för att störa mottagningen. Bilden förvrängdes och ljudet gick ibland bara att ana sig till.

Radio och tv från väst var de vuxnas livlina till friheten. Antennen, en fantastisk, hemmagjord konstruktion, var gömd på vinden under taket. Vi barn hade fått se den, men det var strängt förbjudet att tala om detta med någon – varken med skolkamrater, grannar eller ens släktingar. Pappa och mamma kunde hamna i fängelse och då skulle vi barn bli placerade på barnhem.

Och nu hade det alltså hänt igen. Ännu ett av oss barn hade brutit tystnadslöftet och förrått familjen. Den farliga hemligheten spreds till allt vidare kretsar. Amerikanska tv-serien LASSIE stod definitivt inte på DDR-televisionens programtablå. Det förstod jag. Var det ondska att jag tjallade på min lillebror? Var det brist på kärlek att han straffades av vår mamma?

Varken jag eller min mor handlade av ondsinthet eller elakhet. Familjen i sig var god, men den levde i ett ont system. Det hade ett pris att leva i bubblan, att hålla kontakten med ett annat, bättre system. För oss barn och säkert även för våra föräldrar var det en smärtsam och ibland schizofren upplevelse, men det var, om inte nödvändigt så den enklaste och mest lättbegripliga vägen för den goda familjens överlevnad.

Det känns bra att vi alla som lärt känna kommunismens förtryck i de förre detta öststaterna fått en stark röst. Nobelpristagaren Herta Müller har förmågan att, som ställföreträdande för oss andra som delar hennes upplevelser, kommunicera känslor, intryck, rädslor och förnedring – allt det som de flesta människor i Sverige i dag och medan det pågick saknar och saknade referenser för.

2006 fick Forum för levande historia ett uttalat uppdrag att upplysa om kommunismens brott mot mänskligheten. Det uppdraget har man dessvärre misslyckats med, tycker vi som upplevt den tiden.

Antina-Maria Hessel

Presschef för Skattebetalarnas förening

Sanna Rayman

Alltså på riktigt. Ska vi diskutera burkaförbud? Det verkar ju helknasigt. Det är väl typ ingen som tror att det är något vettigt med det? För det första. Den här debatten seglade upp på grund av två saker:

1) Ett burkaförbud är aktuellt i Frankrike.

2) På grund av denna aktualitet gjordes fransmännens påhitt till en, eh, ”valfråga” i P1:s duell mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt häromdagen.

Jag kan inte veta, men jag gissar att båda två var ungefär lika bekväma med att ställas inför den föga nyanserade frågan om huruvida de tyckte att ett burkaförbud var en god idé. Det är inte den frågan etablerade partier sätter främst när de börjar rita upp sina valmanifest, om man säger så. Mest obekvämt var det sannolikt för Reinfeldt, som nyss lämnat ifrån sig ordförandeklubban för EU och som är vår statsminister, vilket gör att läget för att utbrista ”Haha, vilka tomtar de är, fransmännen!” inte är optimalt. Alltså måste han kliva lite försiktigare än Sahlin. Vilket översatt till mediespråk blir ”utspel”.

Reinfeldts försiktighet tas sedan till intäkt för att han kanske är för ett förbud. Inte för att han på något vis sade det – för det gjorde han inte – men för att han var luddigare och mer tydlig med att han ogillade burkan, medan Sahlin framhöll frihetsvärdet såväl i att inte ha burka som i att få lov att ha slöja. (Vilket var ett rätt smart sätt att förnöja alla, hon förhöll sig till friheten från burka och rätten till – inte burka – utan slöja.)

Hårklyverier – om än håret är dolt – säger jag. Båda partiledarna har varit tydliga med att de inte ser lagstiftning som ett bra verktyg och att de heller inte gillar burkor särdeles. Mycket mer än så kan de inte säga.

Förvisso finns enstaka politiker som förordar förbud. Nu senast har vi hört vi några röster från KD:s kommundagar. Men dessa enstaka politiker är väldigt få och de lär inte få med sig sina partier. För de allra flesta framstår lagstiftning rörande individers privata klädsel som ett dumt påhitt. Dessutom lär du inte göra det där efterlängtade jämställdhetsframsteget lagstiftningsvägen.

Likväl läser jag tonvis med inlägg i bloggosfären där uppblommade debatten emellanåt till och med anses visa saker som Alliansens bekymmersamma lutning åt populism, rasism och islamofobi med mera. Det hade väl varit en intressant diskussion om det nu fanns något Alliansparti som förespråkade burkaförbud.

Men det gör det inte. Och såvitt jag kan se så består den här så kallade burkadebatten mest av en majoritet bestående av såväl höger- som vänsterdebattörer som bemöter alternativt rasar mot sisådär två-tre pers som har uttalat sig för ett förbud.

Hur ska det gå i denna drabbning? Vem vinner matchen där Staffan Danielsson (C) och Annelie Enochson (KD) möter, tja, hela bloggosfären och merparten av sina partikamrater? Tack P1 för att ni levererade denna icke-diskussion. Vansinnigt spännande, verkligen.

Sanna Rayman

Om du missade tv-sändningen i vintras och om du inte såg föreställningen under någon av dess många spelperioder på Stockholms stadsteater så finns det nu ännu en chans att se filmen Ångrarna på Göteborgs filmfestival.

Det verkar finnas lite biljetter kvar och ska du till Götet rekommenderar jag verkligen ett köp av plåtar till Marcus Lindeens skildring av två män som bytte kön – och sedan ångrade sig. En oerhört tankeväckande, klok och vacker berättelse om livsval och hur svårt det är att backa bandet. Jag hoppas verkligen att det blir fler visningar på fler håll i landet. Det finns många som bör se detta.

Sanna Rayman

De rödgröna tappar försprånget skriver DN med anledning av Synovates senaste mätning. Redan i ingressen förklaras tendensen med följande ord:

”När Mona Sahlin börjar ge besked om sin politik ökar risken för väljarförluster”.

Detta har onekligen varit mönstret under åren och håller det i sig har Alliansen anledning att ha viss tillförsikt. För varje dag blir det allt mer nödvändigt för De rödgröna att ge besked. Och om beskeden inte gillas av väljarna kan mycket hända.

Så visst. Det ser lite ljusare ut för regeringen i just denna mätning, men faran är långtifrån över. Alliansen har en lång väg att gå – inte minst med tanke på att valutgångarna historiskt sett är emot dem och varje regering vid makten.

Regeringar brukar nämligen inte gå framåt. Det har i stort sett inte hänt sedan enkammarriksdagens införande. Med undantag för Perssonregeringen 2002 får makten alltid se sina siffror dala. Och Alliansens mån för dalande är rätt skral, om man säger så.

Å andra sidan borde det kickstarta Alliansens vinnarskallar. Det vore historiskt på många sätt om Alliansen klarade biffen i september. Och i väntan på statistiskt säkerställda förändringar får de välja att se små framgångstendenser som den i Synovate som psykologiskt säkerställda.

Per Gudmundson

För någon vecka sedan skrev DN:s Fredrik Strage om den konservative Johnny Ramones betydelse för punkbandet The Ramones.

”efter att ha läst ‘I Slept with Joey Ramone’, en ny bok om Ramones
sångare skriven av hans bror Mickey Leigh, inser jag att Johnnys
konservatism inte var en nackdel för gruppen utan en förutsättning för
dess framgångar.

Leigh skriver om hur Johnny
drev på de andra slashasarna i Ramones. Under turnéer och repetitioner
upprätthöll han disciplinen tills de kallade honom ”der Führer”. Han
bestämde att alla skulle klä sig i jeans, t-tröja och motorcykeljacka,
att det bara skulle vara hårt, vitt ljus på scenen och att bandet
skulle spela snabbare och snabbare – allt för att skilja sig från de
mjuka sjuttiotalsartister som Johnny tyckte var flummare och
socialister.”

Slutsatsen var att högern för att bättra på sin musikaliska trovärdighet borde claima Ramones.

Men vad lyssnar högern på? Jonathan Lieberman har besökt Timbro och kollat innehållet i iPoddarna:

Senast spelat i lurarna här bland SvD:s ledarskribenter?

Sanna Rayman: Patriot, Medina
Maria Eriksson: Varning på stan, Magnus Uggla
Per Gudmundson: Visan om Bo, Pugh Rogefeldt
Claes Arvidsson: Preludier av Chopin och Lady Gaga
PJ Anders Linder: Något med Miles Davis

Maria Eriksson

Lyssnar man på partiledardebatterna är det lätt att glömma att valet 2010 inte bara är ett riksdagsval, utan i allra högsta grad ett kommunal- och landstingsval också. Så hur står det till med oppositionen i kommunerna?

Jo, enligt dagens Dagens Samhälle är det bara fyra kommuner – av landets 290 – där de rödgröna går till val med en gemensam valplattform. Nämligen Stockholm, Uppsala, Huddinge och Södertälje. I större delen av landet finns med andra ord i princip inte någon rödgrön allians.

Det är ju lite ironiskt att just Stockholm finns med på den korta listan. Landets största stad ska därmed vara den rödgröna alliansens starkaste fäste – i den betydelsen att man där har presenterat ett gemensamt program. Samtidigt är det ett av de svagaste, där framför allt Socialdemokraterna får urusla opinionssiffror.

Enligt Dagens Samhälle beror frånvaron av rödgrön allians i landet på att socialdemokraterna i många kommuner anser sig klara sig själva eller att de har svårigheter att komma överens lokalt med Miljöpartiet som lika ofta samarbetar med borgerliga partier.

Det kan ju vara värt att fundera på för den som tänkt rösta rött lokalt och hoppas få Maria Wetterstrand på köpet.

Sanna Rayman

Innan jag börjar ska vi reda ut det första, dvs vad begreppen gömda/papperslösa rymmer, nämligen före detta asylsökande som har fått avslag eller personer som varken har sökt uppehållstillstånd eller har fått sin sak prövad. I båda fallen ska de enligt lagen inte vara i landet, men de väljer att gå under jorden.

Det var det. Nu till saken, som är att regeringen har beslutat att utreda frågan om tillgång till vård för gömda eller papperslösa. Det var väl bra. Någon enighet verkade de ju inte nå genom att gömma frågan under en matta, om man säger så.

Det verkar heller inte som att utredningens syfte är att hitta enighet. Åtminstone inte om man lyssnar på socialminister Göran Hägglund som redan i dag säger till Ekot att han är ”säker på att det blir en lag som ger papperslösa rätt till vård”.

– Den här utredningen handlar inte om en lagstiftning ska komma till, utan hur den ska utformas och att vi kan ge vård också till personer som inte har ordning på sina papper, säger han.

Det jag finner en smula märkligt är vilken ingång utredaren får i sitt uppdrag. Enligt Ekot går nämligen detta ”ut på att belysa konsekvenserna av generösare tillgång till vård för papperslösa, exempelvis risken för att fler söker sig hit just för att få vård och vem som ska bära kostnaderna”.

Okej. Jag inser att det finns människor som är emot rätt till vård för papperslösa på grund av oro för vårdturism. Jag är inte en av dem. Jag ger inte mycket för teorin att människor skulle söka sig till svenska vårdköer bara för det. Visst håller svensk vård god kvalitet, men flyktingar åker inte över halva världen för vårdens skull. Flyr eller migrerar man gör man det för att man söker ett nytt liv.

Gissningsvis väljer man att utreda just den här aspekten av saken för att kunna bemöta främlingsfientliga anklagelser om dyr vårdturism. Och visst, det är för all del bra att ha argumenten i bakfickan – även om det borde räcka att peka på hur fel Göran Persson hade när han räddes den östeuropeiska sociala turisternas ankomst till Sverige. Men jag tror inte att konsekvenser i form av kostnader är det denna utredning borde fokusera på.

Vad utredaren egentligen borde titta på är konsekvenserna av att stifta en lag som upphäver samhälleliga principer och motarbetar andra lagar? Vad sker med begreppet medborgare? Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen:

”Men, genom att skapa rätt till vård och skolgång skapas en offentlig sanktionering av ett liv utanför lagen och samhällsgemenskapen. Ett liv med foten halvvägs inne – men händerna bakbundna. Man ges tillgång till välfärden och möjligheten till fackmedlemskapet, men förvägras lik förbannat uppehållstillståndet. Detta undergräver asyl- och invandringspolitiken bakvägen.

(…)

”Om lagstiftaren ogillar resultatet av gällande lagstiftning, löser man inte det problemet genom att försöka göra det enklare att inrätta ett liv utanför lagen. Att förespråka linjer och lagar som går stick i stäv med varandra är ogenomtänkt.”

Vad jag förstår har regeringen beslutat om en utredning vars syfte mest verkar vara hitta på en lag som snirklar sig fram så att ”alla” kan bli lagom nöjda och missnöjda och fortsätta vara lagom oeniga – men som inte kommer adressera grundproblemen alls. Det är inte så man gör vågen direkt.

(Att gömdas/papperslösas barn under 18 år har fri tillgång till vård är förstås en annan sak och helt rätt.)

Sanna Rayman

I det nya numret av Neo finns en längre intervju med vår nya justitiekansler, Anna Skarhed. Det visar sig att hon kanske inte är sådär jätteintresserad av nya och sociala medier.

I sig är väl inte det ett problem. Man kan faktiskt leva ett fullgott liv alldeles utan bloggar och tweets. Men det blir lite problematiskt när kunskaperna om de sociala medierna inte räcker till för att diskutera de juridiska aspekterna – något som torde vara ett hyfsat aktuellt ämne för en JK.

Men, när Skarhed tillfrågas om problematiken hybridformer av etablerade medier-bloggar i relation till tryckfrihetsförordningen lämnar svaret en del att önska, minst sagt:

– Jag tror att många vill ha en diskussion som tar sig tid att komma i mål, där vi pratar i hela meningar. Där vi till och med kan återkomma och diskutera en gång till. Jag tror det är nödvändigt för att få fram bra beslut och komma till konsensus. Då kan det finnas skäl att ta ett steg tillbaka från det hysteriskt mångfacetterade, plötsliga och snabba. Jag tror inte att den mänskliga hjärnan ännu har anpassat sig så att den kan ta in och bearbeta information så snabbt som tekniken nu tillåter.

Men det är möjligt att jag har fel. Kanske har nästa eller nästnästa generation bloggat och twittrat så mycket att deras hjärnor anpassat sig och kan komma till bra resultat på det sättet.

Prata i hela meningar? Hysteriskt mångfacetterat? Nästnästa generation hjärnor? Ursäkta, men det där håller inte. Skaffa konsult! Eller nej. Skaffa bara ett konto på Fejan och Twitter. Det är billigare än konsulter och hjärnan fattar faktiskt baletten förvånande snabbt. Jag lovar!

Läs hela svaret, och hela intervjun här. (pdf)

Sanna Rayman

Idag måste man läsa Paulina Neudings debattartikel om Ilmar Reepalu.

”Kriget i Gaza lämnade ett särskilt avtryck i Malmö. När judiska församlingen anordnade en manifestation för fred och ”medlidande med alla civila offer” på Stortorget, möttes man av en våldsam motdemonstration. Först flög en glasflaska genom luften, och när sedan en slangbomb skickades rakt in i den judiska gruppen beslutade polisen att evakuera. Demonstranterna flydde, medan barn sprang efter dem med mobiltelefoner för att rapportera tillbaka in i motdemonstrationen vart ”judarna” var på väg. ?


Det är den demonstrationen som Ilmar Reepalu talade om i Skånska Dagbladet i går, när han sade att den judiska gruppen i Malmö delvis har sig själv att skylla för antisemitismen. Judarna skulle ha tagit avstånd från kriget i Gaza, menar han. ”I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.” ?


Detta är alltså den slutsats Malmös kommunalråd drar efter att en fredlig judisk demonstration jagats bort från Stortorget under rop om ”Jävla judar” och ”Hitler, Hitler, Hitler”. Judarna bär själva ett ansvar för hur de uppfattas.”