Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Debatten om flyget och försvaret av Stockholm går vidare. Först med ett inlägg av Mattias Sjölund, VD vid Uppsala Airport AB och därefter svarar Tim Björklund m fl.

Försvarsmakten har dock inte hört av sig.

CIVIL DRIFT LIKA BRA SOM MILITÄR

Tim Björklund, Annelie Ivonen, Lage Öhlund & Christer Borg har på ledarbloggen ifrågasatt lämpligheten i ett försvarsperspektiv att ett privatägt bolag vill ta över driften av Uppsala-Ärna Flygplats från Försvarsmakten. Men det är inte något problem, skriver Mattias Sjölund, VD vid Uppsala Airport AB.

I vår tid är samverkan mellan privata och offentliga aktörer en väsentlig åtgärd för att exempelvis bevara och utveckla viktig infrastruktur samt för att dela kostnader. Vad det avser Uppsala Ärna Flygplats har det visat sig att Försvarsmakten ej längre önskar vara huvudman, samtidigt som ett intresse från flygvapnet finns att flygplatsen fortsättningsvis förhåller sig i ett sådant skick att den kan nyttjas vid eventuellt behov, exempelvis vid förhöjd beredskap.

Parallellt finns det idag åtminstone en civil operatör som vill åta sig att underhålla och driva flygplatsen vidare. Den önskade effekten är att flera aktörer på sikt kan komma att nyttja flygplatsen. På en marknad där efterfrågan på flygkommunikationer kontinuerligt ökar kommer behovet av mer bankapacitet tydliggöras, med anledning av detta fastställde Transportstyrelsen i december 2008 Ärna som riksintresse för civil luftfart.

I en framtid kan alltså såväl affärsflyg som reguljärt flyg samsas med det militära flyget om banorna på Ärna. Även andra verksamheter, exempelvis polisflyget eller det redan verksamma och för regionen mycket viktiga ambulansflyget har möjlighet verka på flygplatsen.

Det finns således många fördelar med ett samutnyttjande. Samverkan och nya huvudmannaskap omöjliggör ej försvarsmaktens möjlighet att från Ärna försvara huvudstaden, det möjliggör flygplatsens fortlevnad med en bevarad militär infrastruktur.

Mattias Sjölund

VD, Uppsala Airport AB

SVAR DIREKT FRÅN TIM BJÖRKLUND M F L

Vi har inga synpunkter på om ett privat bolag vill bedriva flygplatsverksamhet i samverkan med Försvarsmakten på Ärna flygplats. Denna fråga behandlas just nu av Uppsala kommun.

Om Försvarsmakten fortfarande vidhåller om att lämna huvudmannaskapet senast 2010 innebär det i praktiken att Ärna flygplats stänger sommaren 2010. Detta tvingar Försvarsmakten att i förtid säga upp avtal och resultatet blir en fördyrning på ca 100 miljoner kronor. För denna fördyring skulle Försvarsmakten kunna fortsätta driva flygplatsverksamheten i ytterligare ca 2-3 år och därigenom även ha fortsatt förmåga att snabbt kunna verka med sina luftstridskrafter över vår huvudstad.

Om våra politiker anser att Ärna flygplats är viktigt ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv måste Försvarsmakten säkerställa att flygplatsen är i operativ drift, oavsett om det finns en privat aktör eller inte. Detta görs enbart genom att behålla huvudmannaskapet av flygplatsen.

Tim Björklund

Ärna Officersförening

Arkiv

Johan Wennström

Dagens ledare om hur DDR lyckades infiltrera det svenska samhället och dessutom plantera sin propaganda i svenska skolor och universitet har väckt läsarnas uppmärksamhet. Både i kommentarsfältet på webben och i min inkorg har responsen varit stor. Här är bara några intressanta reaktioner:

I drygt 20 år så har min fru och andra hånat mig för mina berättelser om min kurs i tyska på Chalmers Tekniska Högskola i början på 80-talet. Kursen var indelad i en språklig del och en del om landet, kulturen etc. Landet i fråga var DDR, ingenting om BRD. Där fick vi lära oss att alla hade jobb, nästan ingen kriminalitet och att grannen i väst var, till skillnad från DDR, helt styrt av konsumtion. Jag måste dock erkänna det pinsamma faktum att ingen av kursdeltagarna (inklusive mig själv) ifrågasatte detta. Det tog säkert tio år innan jag började reflektera över detta, då var det för sent för att någon skulle tro mig. Förrän nu. Stort tack.


När jag satt i Göteborgs stadsfullmäktige på 80- och 90-talen blev jag utsatt för värvning till ”Vänskapsförbundet Sverige-DDR” av fullmäktigeledamöter, vars parti på den tiden var märkt med ett k i slutet. Jag tackade ja till ett möte, blev bjuden på mat och fick en mängd färgglada tidskrifter på svenska, som pryddes av skördetröskor och leende östtyska bönder. De lyckades aldrig värva mig. Jag hade ju varit en hel del i DDR, hade flera vänner och bekanta där.


Som gammal skolman känns det hårresande att läsa vad du skriver. Stellan Arvidson var huvudsekreterare för den skolkommission som på 40-talet drog upp riktlinjerna för den efterkrigstida svenska enhetsskolan. (…) Det är uppenbarligen så att här finns mycket som är anmärkningsvärt, som behöver komma fram i ljuset och som förklarar de hårda ideologiska motsättningar vi haft kring svensk skolpolitik. Vad av problemen i skolan i dag kan hänföras till den kommunistiska värdegrund och infiltreringen som den svenska skolan till delar uppenbarligen har vilat och vilar på?


Så sent som i slutet av 90-talet fick vi sjunga sånger ur FDJ:s sångbok i tyskundervisningen. Vår tysklärare Gunnar pratade ofta om ”hur intressant det var att jämföra två olika system, med sina för- och nackdelar”.


Jag läste tyska på gymnasiet 1982-1985. Vi fick inte säga Östtyskland eftersom det var politiskt. Det blev en hel del bildband med glada DDR-medborgare. Klimax nåddes i årskurs 3 då en kvinna från DDRs kulturcentrum höll hov en hel lektion och berättade om ”muren mot fascismen”.

Per Gudmundson

På fredag är det åter folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget, alltså vad som slarvigt ibland benämns EU-konstitutionen. Enligt opinionsmätningarna ser det ut som att ja-sidan leder ganska stort.

Men Irland har redan röstat en gång, i juni 2008. Och då vann nej-sidan, vilket utlöste en smärre kris i EU. Alla medlemsstater måste ju säga ja. EU valde att gå vidare med ratificeringsprocessen. Detta har dock undergrävt något av den demokratiska trovärdigheten i projektet.

I normalfallet har ratificeringen skötts i de nationella parlamenten. När man någon enstaka gång har frågat folket direkt om Lissabonfördraget, som på Irland, har svaret dock blivit nej.

En intervju i BBC:s Newsnight i vintras med EU-kommissionens första vice ordförande Margot Wallström (S) illustrerades detta demokratiska underskott med plågsam tydlighet.

Programledaren Gavin Esler frågar upprepade gånger under 4 minuter hur väljarna ska göra för att ”döda” Lissabonfördraget. Wallström kan inte svara begripligt. Slutintrycket blir att EU inte lyssnar på vad folk tycker. Att ett nej inte är ett nej i Wallströms värld.

GE: Jag frågar dig: vad måste de göra för att slippa det?

MW: Jag tror att du måste undersöka saken, och den Irländska regeringen kommer att göra en analys precis som vi, och genom Eurobarometern, försöka förstå.

GE: … men finns det något?

MW: … precis som vi gjorde efter de Franska och Holländska omröstningarna. Svaren var var faktiskt väldigt olika, om du jämför vad väljarna i Frankrike och Holland sa, så det är…

GE: Dom sade nej!… men finns det något som väljarna kan göra…

MW: … det första steget och sedan måste de diskutera vad som skall göras.

GE: Men finns det något väljarna kan göra för att slippa det här fördraget? … i en demokrati?

MW: I en demokrati, så måste du lyssna på invändningarna, och du måste se om det finns något vi kan göra för att möta dessa invändningar? Vad mer exakt, var det som de var oroade för och vad var det som fick dem att säga nej?

Hela den svenska översättningen går att läsa här.

Intervjun illustrerar den konflikt som finns i EU-projektet. Det har inte uppkommit underifrån och upp, och har inte etablerats genom metoden en man – en röst, eller genom majoritetsbeslut. Däremot har de förvisso folkvalda regeringarna varit pådrivande. Om man jämställer demokratibegreppet med folkomröstningar eller direktdemokrati så upplevs EU:s framväxt således djupt odemokratisk. Med en annan definition mindre så. Och om man slutligen ser till resultatet har EU åstadkommit mycket gott. Och det är nästan svårt att i dag finna stöd för att upplösa EU, så självklart finns unionen i folks medvetande. Att döma av opinionsmätningarna så även på Irland.

Men att kommunicera denna paradox är svårt. Så svårt att inte ens EU:s särskilda kommunikationskommissionär Margot Wallström klarade det. Frågan är nästan om hon någon gång haft en svettigare intervjusituation.

I skrivande stund har klippet på YouTube setts över femton tusen gånger. Inte illa för ett ganska snårigt politiskt samtal.

PS: Detta var ännu ett inslag i ledarbloggens serie med Youtubiana. Varje vecka försöker vi, precis som i våras och förra hösten, guida till de bästa rörliga bilderna på webben. Glöm inte att tipsa oss om sådant vi missat.

Claes Arvidsson

Först hamnade statsminister Mati Vanhanen i en valfinanisieringsskandal och sedan finska statstelevisionen i programmet Ögonvittnet avslöjat att Vanhanen också tagit mot en muta sitter han löst. Om uppgifterna är korrekta förstås.

Vanhanen har krävt bevis och det är också rimligt att YLE visar vilka kort man har på hand. Anklagelserna är grava och så länge saken inte är utredd förpestar ovissheten regeringsarbetet och det politiska klimatet.

Om YLE inte kan lägga fram bevis lär det komma surt efter.

Om bevisen finns har Mati Vanhanen knappast något annat alternativ än att avgå.

Johan Wennström

Nyligen lades en opinionsundersökning ut på Facebook med frågan; Bör president Barack Obama mördas? Enligt TT var svarsalternativen ja, nej, kanske och om han skär ner på min sjukvård.

Den amerikanska säkerhetstjänsten Secret Service begärde i går att undersökningen skulle tas bort från Internet. Hotet ska nu utredas närmare.

Tyvärr används sociala medier allt oftare i rent, ja, asociala syften. Undersökningen på Facebook är dessvärre bara ett av många exempel på hur Internet bidrar till en tuffare stämning i samhällsdebatten. Men vi måste hålla hårt på den goda tonen.

Claes Arvidsson

– Jag lämnar med omedelbar verkan samtliga politiska uppdrag i Arvidsjaurs kommun.

– Det känns tungt, men jag behövde fatta det här beslutet. Jag har gjort ett misstag och fattat ett felaktigt beslut kring ett pensionsavtal. Jag brast i omdöme, och tar nu ansvar för mitt misstag.

Jag känner inte närmare till bakgrunden till Socialdemokraten Jerry Johanssons beslut att avgå som kommunalråd men han föregår verkligen med gott exempel. Politiker brukar snarare ta sitt ansvar för skandaler genom att sitta kvar på taburetten.

Tim Björklund

Per Gudmundson skriver i dagens SvD att det fortfarande finns mer saker att göra i krisberedskapsarbetet. Ett samarbete behövs mellan Polismyndigheten och Försvarsmakten. Däribland om att ge fartygschefer, flygförare och befattningshavare på den militära sidan polismans befogenheter i vissa situationer.

Än värre är att snart kan Sverige befinna sig i en situation där försvarsmakten inte längre har en militär flygplats i närheten av Stockholm.

Den 30 januari i år lämnade Försvarsmakten sin syn på hur insatsorganisationen skall utvecklas fram till 2014. Under våren har Försvarsmakten sedan utkommit med bl a beslut om verksamhetsförändring av den enda militärt operativa flygplatsen i Mälardalen.

Beslutet innebär att Försvarsmakten, senast 2010, lämnar huvudmannaskapet för Uppsala/Ärna flygplats och förlitar sig på att en civil operatör tar över driften av flygplatsen. Anledningen till beslutet har varit att spara pengar. Att Sverige, som ett av ytterst få länder i världen väljer att lägga ned alla militära flygplatser i närheten av sin huvudstad verkar inte vålla något större huvudbry, vare sig från försvarsmaktsledningen eller försvarsministern.

Till vilken kostnadsbesparing är Försvarsmakten villig att sälja ut Sveriges säkerhetspolitiska och handlingsfrihetsmässiga förmåga att självständigt kunna nyttja en militär flygplats i Mälardalsregionen? Enligt försvarsmaktens egna beräkningar: 30-35 miljoner kronor.

Är försvarsministern lika lättvindigt beredd att sälja ut Sveriges operativa förmåga att snabbt och långsiktigt kunna verka med stridsflygplan över Sveriges befolkningstätaste centrum/område?

De besparingar man förväntar sig är reduktioner av drifts- och personalkostnader för flygplatsen. Detta är dock en falsk besparing. För att hinna lämna huvudmannaskapet ”senast 2010” måste Försvarsmakten säga upp avtal i förtid för bl a drift, mark- och fastighetsskötsel till en summa av 80-100 miljoner kronor. Dessutom tillkommer kostnader för miljösanering av marken vilket kan komma att kosta stora belopp.

Det är heller inte självklart att en civil operatör tar, eller förmår ta, över driften av Ärna Flygplats. Än mindre klart är att detta kan ske så snart som 2010.

Försvarsmaktens utgångspunkt har varit att spara pengar. Men med felaktiga beslut i närtid kan ”besparingen” i stället innebära en ökad kostnad på ca 100 miljoner kronor.

Dessutom, och viktigast av allt, tappar Försvarsmakten den operativa förmågan att långsiktigt kunna verka med sina luftstridskrafter från en militär flygplats i anslutning till Sveriges befolkningstätaste område – allt i förhoppningen om att spara ca 35 miljoner kronor. Är våra politiker beredda att ta kostnadsriskerna?

Är försvarsministern beredd att acceptera den strategiska risk det innebär att Sverige avsäger sig förmågan att verka med luftstridskrafter över vår huvudstad?

Tim Björklund – Ärna Officersförening

Annelie Ivonen – SACO-Försvar Uppsala Garnison

Lage Öhlund – Försvarsförbundet Avd. f10

Christer Borg – SEKO Försvar, Uppsala & Bålsta

Claes Arvidsson

Det finns mycket som Sverige kan göra för att möta klimathotet. Man kan också göra fel saker eller sådant som ger lite valuta för pengarna. Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin listar påBrännpunkt de billigaste/mest effektiva åtgärderna.

Kärnkraft ”är den enskilda åtgärd som har störst betydelse för att minska kostnaderna för att nå de klimatpolitiska målen”.

Kort sagt, om de rödgröna får bestämma ska vi göra av oss av med ”den enskilda åtgärd som har störst betydelse för att minska kostnaderna för att nå de klimatpolitiska målen”.

Claes Arvidsson

Jag känner en stor trötthet inför kritiken mot att Bokmässans tema nästa år ska vara Afrika. Varför drar man en hel kontinent över en kam, frågas det med en diskriminerande underton och med hänvisning till att praxis är ett land i taget.

Afrika är förstås inte ett. Men ändå. Jag tycker det är fantastiskt roligt.

För att hårddra det.

Intresset för Afrika i den svenska offentligheten är vanligtvis inte precis som glöden för Anna Anka. Riktigt elände är i stort sett det enda som förmår skapa spaltcentmeter. Nästa år kommer Bokmässan i Göteborg att erbjuda mer.

Claes Arvidsson

Märkt av att Sverige har blivit ett hemskt land att leva i?
Det är ju det budskap som de rödgröna trummar ut. Ökade klyftor. Ett kallare
samhälle. You name it!

Nej, jag har inte heller märkt det. Alliansregeringen har
däremot påbörjat ett reformarbete som kan göra Sverige till ett bättre land att
leva i. Och jag tänker lika mycket på omsorgen om de svaga, som
skattesänkningar för låginkomstagare.

En Eurobarometer som presenterades visar att fler än 9 av 10
svenskar är nöjda med sina liv. Mer är varannan svensk är mycket nöjd.

Det svaret kan de rödgröna knappast vara nöjda med.