Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Johan Wennström

Johan Wennström

Min ledare om skönhet och föreställande måleri i dagens SvD har genererat stor läsarrespons. Inte minst är det många figurativa konstnärer som hör av sig och berättar om det motstånd som de möter från svenska utbildningar och institutioner. ”Fortsätt debatten – det behövs en annan åsikt än den sedvanliga” skriver en person.

Som en pendang till min text vill jag tipsa om Therese Bohmans blogg, där hon nyligen visade på skillnaderna mellan nazismens estetiska plattityder och den figurativa konst som betyder något.

Arkiv

Paulina Neuding

Nu reagerar Påven mot den ”konstutställning” i Glasgow där man lagt ut en bibel och uppmanar besökarna att klottra ner sina egna budskap. En kvinna har till exempel skrivit ”Jag är bi, kvinna och stolt. Jag vill inte ha någon gud som är besviken över det”, men många har nöjt sig med att skriva dit ”Fuck the Bible”. Det är inte alltid lätt att formulera sina tankar i ord.

Detta skulle aldrig göras med Koranen, säger en rådgivare till påven i ett kritiskt uttalande i brittiska Telegraph.

Nej, just det. Gör man en sådan utställning med Koranen så kommer man garanterat att mordhotas. Det är där den stora skillnaden ligger.

Ledarredaktionen

I tisdagens SvD fanns en artikel av ledarskribenten Johan Wennström om den aktuella diskussionen om namnlagen. Den är tyvärr behäftad med felaktigheter i sak vilket gör att den kritik som framförs faller platt till marken.

Wennström hävdar att önskan att få byta till eller lägga till ett förnamn hörande till ett annat kön är något som framförs av ett litet avantgarde i HBT-rörelsen. Detta skulle inte vara att göra den breda gruppen homosexuella en tjänst eftersom den söker anslutning till de heterosexuellas kultur. ”Det är ingen vild gissning att de tycker att namnfrågan är larvig.”

Man kan ha rätt att begära att den som tar till orda i en fråga har reda på vad frågan gäller. Den gäller ju inte de homosexuella i allmänhet, inte heller ett litet avantgarde bland dom, utan är en angelägenhet för transgruppen inom HBT- rörelsen, dvs transpersonerna.

Åtskilliga av dessa lever mer eller mindre permanent i en annan könsroll än sin biologiska. De vill ofta även officiellt ha det namn som de använder i den rollen. För som en transperson sade nyligen i en radiointervju: ”Det är pinsamt för mig att i ett väntrum bli uppropad som Lennart när jag är där som Pia.”

Precis detta är vad frågan gäller. Johan Wennström slår, sig själv ovetande, huvudet på spiken när han skriver:

”I mötet med andra människor har det egna namnet stor betydelse. — Att presentera sig med ett namn som inte stämmer överens med ens kön är att sätta sig på tvären i den sociala växelverkan.”

Wennström är uppenbarligen ovetande om (eller bortser från) mångtydigheten hos begreppet kön: biologiskt kön, socialt kön, mentalt kön, könsuttryck etc. Men det är ju just detta som ligger bakom namnfrågan och citatet från Pia ovan.

Gruppen transpersoner existerar och har alltid existerat. Att ignorera och osynliggöra transpersonerna genom att hävda att namnfrågan gäller de homosexuella är ett exempel på den okunniga heteronormens anspråk på definitionsföreträde och faller därmed in under det som är tema för årets Pride.

Nadja Karlsson, ordförande

Transföreningen FPES

Sanna Rayman

Det finns mycket gott att säga om entreprenörer och företagare. Men tunnelseende är alltid dåligt. Och sådant seende ger Johan Staël von Holstein uttryck för i sin debattartikel i Expressen idag där han träder in till Marianne Samuelssons försvar:

”Det som har hänt visar att Samuelsson förstår det som merparten av svenska politiker inte begriper: Man måste vara rädd om entreprenörer.”

Ja. Det måste man. Men det ska man vara genom att se till att företagsklimatet är gott. Inte genom att trixa med lagar för att försäkra entreprenörerna om strandnära tennisbanor och golfbanor. Likhet inför lagen ska gälla, svårare än så är det inte.

Ola Mårtensson

Skulle du reagera positivt eller negativt om du upptäckte att mannen du står bredvid i busskön helt plötsligt drar ner gylfen och börjar urinera? De allra flesta av oss skulle säkert bli ganska chockerade eller ilskna. Så gör man ju bara inte. Frågan är hur många av oss som skulle reagera lika negativt på att polaren på väg hem från krogen en lördagskväll steg i i ett buskage och gjorde sitt akuta behov.

Bägge beteendena är förbjudna enligt lag, men det är inte på grund av att beteendet är förbjudet som de flesta av oss skulle reagera negativt på det första exemplet. Utan snarare för att de sociala koderna säger att det inte är acceptabelt.

Skånepolisens Calle Persson beskriver den typiske utekissaren i Sydsvenskan enligt följande: Oftast kissnödig, man, som är ute och svirar.

Någon som känner förvåning inför gärningsmannaprofilen?

Sanna Rayman

Empati. Vad är det för nåt? Tja, Wikipedia definierar begreppet så här:

”Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med detta. Begreppet är nära besläktat med medkänsla och inlevelse, men sträcker sig utöver ett rent känslomässigt inkännande och förutsätter även ett rationellt värderande.”

Följande charmiga webbpuff hittade jag på Expressens ledarsida på nätet i morse:

”Ann-Charlotte Marteus: Jag förstår inte att Sanna Rayman känner mindre empati för de omkomna för att de hade utländskt ursprung.”

Det var nog rester av ett första utkast, det där. För i sin text skriver Marteus inte så. I skrivande stund har också webbpuffen ändrats. Nu är Marteus i stället storsint och säger att hon förstås inte tror att jag ”känner mindre empati för de omkomna för att de hade utländskt ursprung”.

Jag borde kanske tacka för tilltron till min empatiska förmåga. Men det är svårt att känna tacksamhet när halva Marteus kolumn ägnas åt ohederliga antydningar om att jag är just oempatisk, och rentav främlingsfientlig, i min ledare från i går där jag med avstamp i tragedin i Rinkeby diskuterar miljonprogrammens trångboddhet.

Den första delen av min text är en ganska traditionell ledare efter tragedier som denna. Det vill säga en text som tar det lugnt, som vill invänta utredningar och svar, men som också bekräftar det högst mänskliga i att söka svar och förklaringar. Och som, förstås, konstaterar att händelsen är, precis som Marteus säger, ”en tröstlös tragedi”.

Så långt allt DN.

Ungefär halvvägs in ber jag emellertid läsaren att lyfta blicken. Det gillar inte Marteus. Häpet blickar hon ut över medielandskapet. Vad är det som står på, undrar hon. Varför kan vi inte åtminstone låtsas att mänskligheten består av unika individer?

Tja. Att lyfta blicken är inget ovanligt på en ledarsida. Det är liksom mitt jobb. Det är för övrigt Ann-Charlotte Marteus jobb också, men det vill hon inte göra, för just idag tycker hon att det är olämpligt.

När jag vill diskutera ett generellt problem i ett i nyhetsflödet aktuellt område pekar jag enligt Marteus ut den som är annorlunda. När jag lever mig in i en mors panik när hon försöker rädda fem barn tolkar Marteus det som ”kritik mot offrets barnrikhet” och menar att om modern hette Stina hade jag inte ens skrivit min text. Inte nog med det, jag påstår tydligen att dödsfallen skulle bero på ett annorlundaskap. Min text är ”ett bra exempel på hur en majoritetskultur, oreflekterat, kan behandla individer som avviker från normen.”

Vinjetten till Marteus text är normer. Hon önskar sig att vi utgår ifrån unika individer, säger hon. Så intressant. En sådan utgångspunkt är på sätt och vis min poäng, men det missar Marteus totalt.

Långt fler än de omkomna i tragedin bor i miljonprogramsområden. Dessa hus är födda ur modernitetsprojektets tankar om effektivitet och standardisering. Diskbänken anpassad för medellängden, antalet rum bestämt efter medelfamiljen etc… Unikt? Njae. Det torde hur som helst inte vara någon nyhet för Marteus att flera kommuner runtom i landet står inför uppgiften att rusta upp dessa områden och att diskussionen om detta förs även på riksnivå.

Unika är vi alla – och ändå lika. Miljonprogrammen bebos av – men är designade helt utan tanke på – unika individer. Men så är vi ju lite olika, trots allt. Följaktligen föreslår jag i all blygsamhet att vi tar hänsyn till detta när vi nu ska renovera dessa områden, till exempel genom att slå ihop några fyror till åttor.

Det är ganska självklart att det är problematiskt om hela hyreshus är överbefolkade. Då talar jag inte bara om just bränder, utan även om andra tillfällen då trängsel ovanpå paniken vid tex en utrymningssituation skulle kunna innebära allvarliga risker.

Detta är en fråga som man borde kunna dryfta utan att misstänkliggöras. Det är dessutom något som många i grannskapet ute i Rinkeby sannolikt tänker på med en gnagande oro efter denna händelse.

Men att inse det förutsätter förstås att man uppfyller hela Wikipedias definition av empati – även den där sista biten om ett rationellt värderande. Och på den punkten vill jag nog hävda att jag slår Marteus med hästlängder.

Hon är fullt upptagen med att dissekera spännande abstraktioner som De Andra.

Johan Wennström

”Web, wap, vad de ska hitta på härnäst?” frågade SvD:s ledarsida för drygt tio år sedan när opinionsmaterialet först började läggas ut på svd.se. Bloggen och andra slags nya medier, är väl idag det mest självklara svaret. Att vem som helst nu kan bli en samhällsröst är sannolikt det mest revolutionerande fenomenet sedan Gutenbergs dagar.

Alla är överens om att detta är en lika fantastisk som häpnadsväckande utveckling. Men den fullt berättigade entusiasmen riskerar också att grumla det kritiska förhållningssätt som är rimligt att ha gentemot bloggar och nya medier. Precis som vi inte okritiskt firar de traditionella, pappersbundna debattscenerna behöver vi inte heller ensidigt hylla de allra modernaste.

Det här är en princip som skribenten Isaac Chotiner tycks ha tagit fasta på i ett nummer av den amerikanska tidskriften The New Republic (17/6). Där granskar han den (också i Sverige) mycket uppmärksammade opinionssajten Huffington Post. Som har blivit en sorts virtuell lägereld att slå sig ned kring för många amerikanska bloggare och journalister på vänsterkanten.

Chotiners artikel rymmer flera intressanta poänger. Till exempel påminner han om att sajtens grundare och medverkande frontfigur, debattören Arianna Huffington, byter åsikter ungefär lika ofta som någon annan byter frisyr. Varumärket Huffington har tidigare förknippats med funderingar som gränsar till det republikanska partiets konservatism. Men det var när konservativa idéer stod högre i kurs i USA.

Chotiners viktigaste slutsats är dock en annan. Precis som många andra nya medier positionerar sig Huffington Post som finare och bättre än traditionella medier, men sannolikt skulle ett stort antal bloggar och webbsajter inte klara sig utan dem. Innehållet på Huffington Post är i hög utsträckning direkt hämtat från tidningar som New York Times och Washington Post. Nyhetsartiklar som ser ut att vara exklusiva för Huffingtons sida länkar i själva verket bara vidare till etablerade medier. Opinionstexterna är inte sällan reaktioner på andras tankar, ursprungligen formulerade i tryck någon annanstans.

Vi ser någonting liknande på svenska sajter. De debatter som redaktionen på Newsmill initierar tar exempelvis allt som oftast sin utgångspunkt i teves och tidningarnas nyheter.

Bloggar och nya medier kommer på sikt att spela en viktig roll också när det kommer till att uttrycka nydanande idéer och skapa riktiga nyheter. Men än så länge bör vi inte glömma bort papprets fortsatt stora betydelse.

Paulina Neuding

På ledarbloggen rasar vi inte bara mot Expressen utan
även mot oss själva och varandra. Angående Sannas jämförelse av lightversionen av kvinnlig könsstympning med
manlig omskärelse:

Kvinnlig omskärelse syftar nästan alltid till att
flickor och kvinnor inte ska kunna njuta av sex. Den lightversion som Sanna
talar om bygger på samma tankegods som infibulation och mödomsmyt – för den
dygdiga kvinnan hör blod och smärta ihop med sex. Den manliga omskärelsen
bygger på helt andra föreställningar. Framförallt är inte manlig omskärelse stympande. Ali Esbati skriver klokt om det (se där något jag aldrig hade kunnat tro att jag skulle säga).

Däremot håller jag med Sanna om att det är en svår fråga som man måste närma sig med viss ödmjukhet. Jag vet inte hur jag själv skulle göra
om jag fick en son, till exempel.

Sanna Rayman

Lite förhud är väl inget att bråka om, tyckte Expressen i gårdagens ledare föranledd av helgens omskärelsedebatt.

Visst, allting är relativt. Så i jämförelse med de värsta formerna av kvinnlig omskärelse är den manliga kanhända lättare att fördra. Fast, när vi föreställer oss kvinnlig omskärelse tänker vi nog främst på de där värsta sorterna. Det vill säga vanställd klitoris, ihopsydd vaginalöppning etcetera. Men det finns ju även kvinnlig omskärelse ”light” som kan gå ut på så lite som att man prickar genitalierna med en nål för att åstadkomma en droppe blod.

Lägger vi den senare, ”lightmetoden”, i vågskålen och placerar en styck borttagen förhud i den andra är det svårt att se hur en hel förhud inte skulle väga lite tyngre som ingrepp betraktat. Och förhuden är trots allt en erogen zon, det vill säga en sån där zon som är rätt trevlig att ha.

Män som är omskurna brukar generellt vara nöjda, får man höra och läsa. Jomen naturligtvis. De som är omskurna sedan barnsben vet ju inte om något annat och deras tillstånd förorsakar heller inga besvär liknande de som en kvinna som är ihopsydd måste utstå varje månad vid menstruation. Så visst, i det avseendet är manlig omskärelse förvisso mindre problematiskt.

Så har vi det faktum att den manliga omskärelsen har tydlig religiös koppling, varför religionsfriheten blir faktor. När det gäller kvinnlig omskärelse har det tvärtom varit genomgående viktigt att poängtera att denna sed INTE har med religion att göra, utan snarare att den har en geografisk spridning på olika håll, men att den inte nödvändigtvis är kopplad direkt till religion.

Oavsett om en sed/tradition/ritual är religiöst anknuten eller inte så görs den ju för att markera en samhörighet. Samhörighet är förvisso inte oviktigt, men om vi ska vara lite principfasta så finns det ändå en viktig poäng med att den här debatten förs. Och den poängen handlar faktiskt delvis om jämställdhet.

För vad är det som gör att när det gäller kvinnlig omskärelse så diskuterar vi med argumentet ”kvinnans rätt till sin egen kropp” i högsta hugg, men när vi pratar manlig dito så är det huvudsakligen respekt för traditioner som anförs?

Har inte män – eller rättare sagt små pojkar – rätt till sina egna kroppar? Det är faktiskt en fråga som inte bara kan avfärdas. Och vi borde vara förmögna att dryfta den på ett rimligt och respektfullt vis.

Paulina Neuding

Skadeståndsrätt är viktiga saker, inte minst för att det är på skadeståndsrättens område som det just nu pågår stora förändringar i skyddet av våra grundläggande fri- och rättigheter. Men det är inte helt okomplicerat, vilket har lett till förvirring senast på DN:s ledarsida.

Som tur är driver en av Sveriges mest kunniga skadeståndsrättare också en av Sveriges mest läsvärda bloggar. Om du bara ska ägna tid åt en lång juridikdrapa den här veckan, läs Mårten Schultz om skadeståndsrätt för dummies.