Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

SSU-tidningen Tvärdrag, som ägnat senaste numret åt en gammal god genre inom politisk journalistik (kartläggning av motståndarlaget) hade igår ett seminarium om ”högerns makt över tanken”. Ambitionen var bland annat att lära sig att kopiera högerns koncept och därmed kapa initiativet i debatten åt vänstern.

För att gå dit blev jag tvungen att hoppa över ett annat seminarium, arrangerat av Liberala gruppen i riksdagen. Liberala gruppen skulle diskutera samma sak – fast tvärtom, dvs det som i borgerliga kretsar kallas ”värderingsskiftet”. Ni vet, det där som Maud Olofsson brukar benämna motverkad ”sossifiering”.

Det är lite intressant att båda blocken upplever samma sak, nämligen att deras budskap hindras av motståndarlagets ”makt över tanken”. Betyder det att båda har fel eller att båda har rätt? Kanske beror alltihop bara på begreppsförvirring?

Viss begreppsförvirring rådde åtminstone där i Metodistkyrkan i Visby där Tvärdrag huserade. Jag tror faktiskt att det jag fick se och höra där var en miniatyrversion av de konvulsioner som för närvarande plågar arbetarrörelsen. Emellanåt var det en högst påtaglig förtvivlan jag kände vibrera i luften och inte sällan vände såväl paneldeltagarna som åhörarna i desperation en anklagande udd mot medierna. Många verkar hoppas att dagstidningar, tv-kanaler och andra mediesatsningar ska vara vägen till valseger 2010.

”Nio av tio tidningar är borgerliga, men det är ingen som pratar om det”, sa Ann-Charlotte Altstadt, ledarskribent på Flamman och gissade därefter valutgången: ”Vi kommer att förlora valet 2010. Det känns som om vi inte kan vinna valet. Folk skulle kunna dö på gatorna och pressen skulle ändå beskriva Anders Borg som ansvarsfull.” Därefter lyfte hon fram s-märkta Aftonbladet som exempel på den ”borgerliga mediehegemonin”. Det faktum att Socialdemokraterna har vunnit både ett och två val trots denna hegemoni verkade för tillfället ha fallit i glömska.

Per Bardh, LO:s avtalssekreterare, berättade att en del journalister brukar säga till honom att de fackliga lösningar vi sett för att möta krisen i form av förkortad arbetstid faktiskt kan tolkas som en solidarisk handling, att alla går ner i tid för att rädda varandras jobb. ”Det är inte rätt, sade Bardh, de gör det inte för att vara solidariska, de gör det för att de är så rädda att förlora jobbet. Det är inte solidariskt.”

Visst, det är väl ingen som vill förlora jobbet, men vad vi sett är gemensamma lösningar vars effekter faktiskt är solidariska. Är det verkligen osolidariskt om en lösning råkar vara bra både för mig och för alla andra?

Den enda i panelen som höll huvudet något sånär kallt och målinriktat var SSU-ordföranden Jytte Guteland, som opponerade sig mot den förenklade uppfattningen att media var syndabocken samt hela lösningen. ”Det är inte så att bara för att vi går ut och offentliggör våra idéer och vår politik så kommer människor med automatik att välja Socialdemokraterna”, konstaterade SSU-ordföranden. ”Vi har inte alltid sett den stress som storstadsmänniskor har att få ihop sin vardag.” Guteland menade att socialdemokratin också måste utveckla välfärden och lägga till de nya idéer som kan göra den spännande och intressant för människor.

Jag minns inte om hon verkligen nämnde ordet hushållsnära tjänster, men hon gick så nära en SSU-ordförande kan – medan Ann-Charlotte Altstadt drog efter andan och blev synbart irriterad. Lite senare var det dags för frågestund och panelen tillfrågades bland annat om Socialdemokraterna var ”beredda att lämna den nyliberala politiken på riktigt”…

Häpnadsväckande. Inom S finns alltså en uppfattning att arbetarpartiet självt har bedrivit nyliberal politik. Inte konstigt då att förnyelsen är så svår.

Och idag, dagen efter att Guteland gått som katten kring en het hushållsnära gröt, höll Thomas Östros ekonomiskpolitiskt seminarium här i Almedalen. Här presenterades idéerna för att motverka arbetslösheten. De stavas åtgärder och åter åtgärder. Att tjänstenäringen skulle kunna ges utrymme och resultera i så kallade ”riktiga jobb” kom förstås aldrig på tal…

Arkiv

Claes Arvidsson

Edward Lucas skriver i Foreign Policy om krisen i Baltikum.
Om hur det blev som det blev och vad som nu behövs för att de tre baltiska
tigrarna ska bita igen.

Och så gör han konstaterandet som inte borde vara nödvändigt
nämligen att dagens elände är peanuts i jämförelse med hur livet var under den
sovjetiska ofrihetstiden. Men motsatsen hävdades på SVT:s EU-parlamentsvalvaka)

Atlantis, är den bild som Lucas använder.

Claes Arvidsson

I morgon smäller det. Ja, det är risk för att våldet i Irak
kommer att trappas upp när de amerikanska styrkorna lämnat över ansvaret till
Irak för säkerheten i städerna. Det understryks av att jihadisterna dragit upp
nivån på sina terrorbombningar inför överlämnandet.

Än så länge är dock glädjen stor, hos en del. Det är inte
någon tillfällighet att den 30 juni har utlysts som ny nationell helgdag,
Självständighetsdagen. Andra oroas just över att risken att de irakiska
styrkorna inte är mogna att ta över. Att det helt enkelt är för tidigt.

Så en fråga är vad som händer om den relativa säkerhet som
råder – och som har vunnits till ett högt pris – långsamt eroderar.

En annan fråga som är minst lika viktig för Iraks framtid är
om premiärminister Nouri al-Maliki kan klara rollen som samlande ledare över
religiösa, politiska och klangränser. Risken för konflikt är uppenbar, eftersom
ett antal knäckfrågor fortfarande är olösta (inklusive oljan). Inte minst blir nästa
års parlamentsval ett riktigt vägval för Iraks framtid – ökad stabilitet eller
statserosion.

Alla amerikanska trupper ska ha lämnat Irak 2011, men om
läget blir instabilt kan president Barack Obama bli sittande med Svarte Petter
på hand.

Per Gudmundson

Under en rad år levde Socialdemokraternas satsningar i Almedalen på inbjudna stjärnor från internationella broderpartier. I år heter stjärnan Thomas Östros.

Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos beskrev anledningen häromdagen.

”År 2000 fanns det 11 mitten-vänster regeringar i EU. I dag finns det tre.”

Europeisk socialdemokrati är i djup kris. Få europeiska S-partier når i dag över 20 procent i allmänna val. Och idéerna att vända trenden saknas. Kielos fortsatte:

”Det är i år ett decennium sedan de dåvarande socialdemokratiska frälsarna Tony Blair och Gerhard Schröder publicerade sitt mycket inflytelserika manifest ”The Third Way/Die Neue Mitte”. Socialdemokratin hade lärt sig att vinna val igen. Motbevisat dem som sa att efter Berlinmurens fall var liberalismen den enda spelaren på plan. Nu skulle Europa förändras, utifrån en ny väljarkoalition. En som stod till vänster om mitten.

När jag i dag läser om Blairs och Schröders text är det första som slår mig just optimismen. Det andra som slår mig är: Jaha, och var det här allt?”

Möjligheterna för Socialdemokraterna att blicka utanför landet för att hämta inspiration är, som Aftonbladets ledarredaktion visar, små. Faktum är att det nu är de svenska Socialdemokraterna själva som är ett av Europas större S-partier. Detta trots att man under Mona Sahlin genomgått ett historiskt stort ras i opinionen, och trots att man i det senaste valet gjorde det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes.

Utomlands finns alltså inga idéer att hämta. Man får leta på hemmaplan, och plocka fram det starkaste kortet man har i den egna leken.

Så då står man där med Thomas Östros.

Där är mannen som ska rädda Sverige – och Europas socialdemokrati.

Thomas Östros valde på Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska seminarium i dag att fokusera på arbetslösheten, och i synnerhet ungdomsarbetslösheten.

Hans föredragning inleddes med en hänvisning till Finanspolitiska rådet och dess ledare Lars Calmfors, som ju under året förespråkat en kraftigare stimulanspolitik än den regeringen drivit.

På Thomas Östros PowerPoint stod det följaktligen att ”Vi vill föra en aktiv politk för full sysselsättning på vägen tillbaka mot överskott”.

Östros pekade på att arbetslösheten, och jämviktsarbetslösheten, började stiga redan innan den ekonomiska krisen, enligt Konjunkturinstitutets siffror, och att detta härrör från Alliansregeringens ”passiva” politik.

Inflödet till långtidsarbetslöshet måste hindras med ”aktiva åtgärder”, sade Östros. Exempel på ”aktiva åtgärder” visade sig vara exempelvis ”Spetskompetenslyft”, ”Jobblyft” och ”Traineejobb”. Utbildningsinsatser snarare än jobb, med andra ord.

Östros politik är inte gratis, något han heller inte sticker under stol med. Han menade att det inte finns något utrymme för sänkta skatter, utan att det snarare föreligger ”behov av att öka skatterna”.

Men skulle då en socialdemokratisk politik göra någon skillnad för arbetslösheten?

Östros menar att en S-politik under 2009 skulle ha kunnat öka sysselsättningen med 20000 personer. När det gällde långsiktigare prognoser avstod Östros från att ge några siffror alls.

När det stora socialdemokratiska oppositionspartiet har fria händer att peka ut en väg framåt blir det alltså – enligt Östros – 20000 fler i sysselsättning. Även för den som tror på hans ekonomiska grundresonemang måste detta karaktäriseras som en lång väg ut ur den arbetslöshet som antas ha tvåsiffriga procenttal under flera år framöver.

Sanna Rayman

Igår var det Folkpartiets dag i Almedalen. Det firade LUF-ordföranden Frida Metso Johansson med att rikta skarp kritik mot Jan Björklund för FP:s hantering av integritetsfrågorna på nätet. Idag är det Centerpartiets dag och Magnus Andersson följer i sin kollegas spår och uppmanar moderpartiet att erkänna att det har svikit integritetsfrågorna. Det verkar troligt att övriga borgerliga ungdomsförbund kommer att följa upp med liknande utspel under resten av veckan.

The kids are alright.

Claes Arvidsson

Att även Björn Elmbrant (S) kan ha kloka synpunkter visar
han i dagens upplaga av Dagens Arena.

Elmbrant säger nej till Nord Stream.

Claes Arvidsson

I helgen kom Nato och Ryssland överens om att återuppta det
militära samarbetet, som avbröts efter femdagarskriget i augusti förra året.

I dag började den stora ryska militärövningen Kaukasus 2009
Den omfattar en truppstyrka på 8 500 man, pansar, artilleri och flottstyrkor.
Övningen leds personligen av Ryssland ÖB Nikolaj Makarov och sker utifrån ett
scenario där en konflikt trappas upp och leder till väpnad strid.

I morgon ska alla OSSE:s fredsobservatörer lämna Georgien.
Det sker sedan Ryssland den 15 juni lade in sitt veto mot att de skulle få
fortsätta jobbet.

Makarov har tidigare varnat för att Georgien med vapenmakt
ska ta tillbaka Abchazien och Sydossetien.

Andra har pekat på den olagliga ryska styrkeuppbyggnaden i
de två utbrytarenklaverna och varnat för den övningen ska bli mer än ett test.

I alla fall är Kaukasus 2009 en tydlig varningssignal till
Georgien som fortsätter att insistera på rätten att gå sin egen väg – och en
inte alltför vänlig välkomsthälsning till president Barack Obama inför den
dennes möte i nästa vecka med president Medvedev.

Sanna Rayman

Eftermiddagen har jag ägnat åt att vara elev samt panelist hos RFSU som bjöd på sex- och samlevnadsundervisning med efterföljande debatt. Poängen är att driva den fråga som RFSU har drivit länge, det vill säga att sex- och samlevnad borde inkorporeras bättre som del i lärarutbildningen. Givet att ämnet har varit obligatoriskt i den svenska skolan i över 50 år verkar det rimligt.

Nu är det förvisso inte så att lärarna lämnas helt i sticket. Olika aspekter av sex- och samlevnad ingår redan nu i lärarutbildningen och resultaten av detta kan dyka upp såväl på en religionslektion som på en biologi-dito. Men det utspridda formatet gör ofta att helheten försvinner. Själv minns jag knappt någon sex- och samlevnadslektion från min skoltid. Det har förvisso inte hindrat mig, men visst, ett lite mer samlat grepp vore bra. Frågan är bara hur.

I paneldebatten hos RFSU, bestående av Ewa Björling (Handelsminister, M, docent Karolinska Institutet i HIV/AIDS), Gudrun Schyman (Talesperson, FI), Christer G Wennerholm (Ordförande Nationella rådet för HIV-prevention), Eva-Lis Sirén (Ordförande Lärarförbundet), Christer Hallerby (Statssekreterare, FP), Sonja Åström (2:e vice ordf. Lärarnas riksförbund), Maria Ferm (Språkrör Grön ungdom) samt undertecknad kom inte den frågans lösning så särskilt mycket längre.

För hur göra? Den vanligaste uppfattningen i panelen var att samtliga lärare bör utbildas i sex- och samlevnad. Det kan ju te sig vettigt att göra alla lärare rustade för ungdomens nyfikenhet. Samtidigt måste man vara medveten om att detta kommer ta en god portion av den tid som annars kunde läggas på att ge lärarna gedigna ämneskunskaper. Måste verkligen matteläraren också in i det här? Jag är skeptisk.

Hur stor portion tid som ska läggas på sex- och samlevnad i lärarnas utbildning kan man inte så noga veta, men sannolikt skiljer sig Ewa Björlings syn på vad som skulle ingå något från Gudrun Schymans. För den senares del ingår ett stort paket utbildning kring makt och ”brutna” könsroller. Utbildning som en del rentav skulle kalla politisk indoktrinering.

Det här är problemet i ett nötskal och det satte Schyman fingret på i seminariets sista skälvande minuter. Folk säger att det här är en ”känslig fråga”, konstaterade hon, ”men det gör de bara för att det finns en konflikt”.

Helt riktigt. Det finns en konflikt. När Grön ungdoms Maria Ferm förespråkar mer genuspedagogik i förskolorna som del i samma sjok av utbildning så är inte jag med på vagnen längre. Inte heller när jag får allt starkare vibbar av att Schyman vill ”bryta” bort alla könsroller tills all upptäckarglädje kring sexualiteten (som faktiskt kan vara nog som betjänt av lite könsroller) är nogsamt borttvättad.

Schyman erkänner den konflikten. Övriga politiker i panelen duckade den och fokuserade på att vara vagt eniga om behovet av mer sexkunskap på lärarutbildningen. Det är en lättjans enighet. Om den här diskussionen ska komma någonvart är det dags att prata om innehållet.

För övrigt finner jag det en smula konstigt att mina panelkolleger associerade följande saker till kondom: Ett bra skydd, mannens ansvar, svårt att få tag på, kan vara dyrt, måste på… etcetera

Inte för att vara sån, men, varför var det ingen mer än jag som gjorde den associationen som väl ändå måste vara den absolut vanligaste och mest omedelbara: det vill säga att vi alla helst slipper kondom?

Ingen ska inbilla mig något annat. Och jag tycker nog att det vore bra om denna insikt alltid bifogades försöken att uppmuntra ungdomar att använda kondom. För om vi inte erkänner detta framstår vi lätt som en smula oärliga. Det är aldrig en bra ingång när man försöker sig på att kommunicera med yngre generationer.

Claes Arvidsson

En ny rapport från näringsdepartementet visar att statliga
företag blir mer lönsamma och effektiva när de privatiseras.

Det var ingen nyhet.

Men visst behöver det sägas när både Ohly och Sahlin flirtar
med staten som ägare.

Per Gudmundson

ALMEDALEN När svenska folket spontant ombeds nämna personer
som står för riktigt bra politiskt ledarskap är det vanligaste svaret Fredrik
Reinfeldt. Hans namn slår med råge tvåan, Olof Palme, och trean Barack Obama.
Ärlighet, tydlighet och handlingskraft är några av de egenskaper som de
svarande säger sig eftersöka.

Mona Sahlin hamnar inte ens på topp fem. Hon nämns tvärtom
ungefär lika ofta som Göran Persson. Grattis!

Det är Novus opinion som i samarbete med tidningen Resumé mätt hur väljare säger sig se på politiskt ledarskap. Frågeställningen är
intressant. I en tid då pr-byråer, tv-panelister och spinndoktorer antas få
allt större inflytande över politiken, visar mätningen att huvuddelen av
väljarkåren i själva verket värdesätter kraftfulla, resultatinriktade, kunniga
– men också lyhörda – partiledare.

Vidare visas att respondenterna anser att partiledaren är
det absolut viktigaste i politikens utformning, och att partiledarens roll
dessutom är växande. Hur man ser på respektive partiledare presenteras löpande
under veckan. Hittills har enbart resultaten för folkparti- och
vänsterpartiledarna avtäckts. Som väntat utklassar Jan Björklunds ledarskap
Lars Ohlys.

Det rödgröna samarbetet lider med andra ord av två mycket
stora problem. De heter Mona Sahlin, som folk inte tycks se som en duglig
ledare, och Lars Ohly, som är direkt ogillad.