Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Abrahamsson

Maria Abrahamsson

I går skulle hovrättsförhandlingarna ha inletts mot Tony Alldén, dömd i
tingsrätten till livstids fängelse för mord på en 29-årig kvinna. Advokat Leif Silbersky har i förväg dömt ut rättegången mot sin klient som
meningslös. Anledningen är att Silbersky inte kommer att ges tillfälle att
ställa frågor till honom.

Hur konstigt det än låter har Silbersky faktiskt rätt, något nytt förhör med
den i tingsrätten morddömde Alldén ska inte ske i hovrätten. Det förbudet
framstår som särskilt märkligt med tanke på att Silbersky kopplades in på
fallet först efter det att rättegången i tingsrätten var avslutad. Han får
alltså som offentlig försvare ingen användning för sin erkänt skickliga
förhörsteknik. Det kan om inte annat tyckas slösaktigt med allmänna medel,
för ingen ska inbilla sig att Silbersky avsätter tid till
hovrättsförhandlingen gratis.

Saken blir än värre av att Alldén enligt sin försvarare i dag är i bättre
fysisk och psykisk kondition än vad han var under tingsrättsförhandlingarna.
Något som i sig borde vara anledning nog att hålla omförhör med honom i
hovrätten. Detta inte minst med tanke på de anhöriga till den mördade
kvinnan som naturligtvis har en önskan att få klarhet i vad som hänt. Men
till detta säger alltså hovrätten nej. Och den kan förmodligen inte annat.

Den nya processordning som sjösattes den första november i fjol och som går
under namnet En modernare rättegång innebär nämligen att Alldén inte behöver
höras i hovrätten. I stället ska de ljud- och bildinspelningar
som togs upp i samband med tingsrättens förhör läggas till
grund för hovrättens beslut.

Nej, det här framstår inte som en rättssäker nyordning, snarare som en rena stolleriet. Som jag tidigare har beklagat syftar det här arrangemanget
till att domar som överklagas till högre instans som huvudregel ska avgöras
utan att brottsoffer, vittnen och misstänkta på nytt ska behöva inställa
sig. Att spara in tid och kostnader på förhören är helt enkelt den
huvudsakliga vitsen med reformen. Ja, det luktar dumsnålhet lång väg.

Jag påstår inte att advokat Leif Silbersky medvetet obstruerade när han med
kort varsel anmälde sig sjuk i torsdags morse med följden att den
inplanerade hovrättsförhandlingen mot hans klient måste skjutas upp. Med
åtskilliga tiotusentals kronor i extrakostnader för rättsväsendet. Men jag
skulle inte bli förvånad om Silberskys plötsliga insjuknande blir
stilbildande för fler brottmålsadvokater.

Nog för att jag hade förväntat mig allra helst av advokatkåren att den långt
tidigare i lagstiftningsprocessen hade satt klackarna i backen, slagit på
stora trumman och hissat varningsflagg mot genomförandet av den här
reformen. Den berättigade kritiken som nu framförs om att klienternas
rättssäkerhet kan bli lidande och hovrätterna lika gärna kan läggas ner, är
oförsvarligt senkommen.

Dessbättre är det aldrig för sent att göra
misslyckade processregler mer rättssäkra. Så låt det ske.

Arkiv

Claes Arvidsson

Skrået har blivit en röst fattigare.

Jag har nåtts av beskedet att Niklavs Lapukins, vän och tidigare kollega på Upsala Nya Tidning, har gått bort. Niklavs personifierade den gode ledarskribenten, tydlig i sina värderingar, gudabenådad språkkänsla och massor av humor (ibland – efter ett långt liv med politiken – kryddad av en dos välgörande cynism).

Niklavs hade sina rötter i Lettland och var starkt engagerad i de baltiska staternas frihetskamp före Sovjetunionens sammanbrott. Den yttersta grunden var dock alla människors rätt till frihet.

Även efter frigörelsen fortsatte Niklavs att skriva och informera om utvecklingen i våra tre nya grannstater på andra sidan Östersjön. Det var mycket glädje, men också åtskilligt av huvudskakande inför turbulensen i politiken.

Det är fint att minnas hur glad och stolt Niklavs blev när han belönades med en lettisk orden för sina insatser.

Och hur var han då? Niklavs Lapukins var en bra människa.

Sanna Rayman

Den debatt som förbryllar mig allra mest av alla vårdpolitiska diskussioner vi har är den om privat vård som gräddfil. Vi hamnade där även i dagens avsnitt av Korseld, med anledning av Socialdemokraten Veronica Palms kommentar i programmet till den borgerliga vårdpolitiken.

Kollegan Katrine förde efteråt in samtalet på barnsjukvården och det privata sjukhuset Martina här i Stockholm och ställde den i sammanhanget ganska vanliga frågan om huruvida det är rätt att rika sjuka barn ska få gå före fattiga sjuka barn i kön.

Filippa Reinfeldts svar på frågeställningen gick delvis ut på att anledningen till att det över huvud taget finns ett underlag för att öppna ett sjukhus som Martina är för att barnsjukvården var eftersatt under Socialdemokraternas tid vid makten. Det är helt riktigt, köerna har varit långa länge. Men den principiella frågan står kvar och fick kanske inte riktigt sitt svar från Reinfeldt.

Det är inte så konstigt eftersom det är frågan det är fel på. Inga rika barn går före fattiga barn i ”kön” eftersom det inte finns EN kö. Hela problemformuleringen grundar sig på tanken att det är allra bäst om alla står i en enda jättelång kö.

Det är det inte.

Om det råkar finnas några barn som fötts med välbärgade föräldrar som kan tänka sig betala för privat vård trots att de betalat för den offentliga via skattesedeln så gör det inte något fattigt barn någon skada. Tvärtom. När det rika barnet kliver ur landstingets vårdkö blir den de facto kortare.

Den rättvisa som Veronica Palm argumenterar för gör kort sagt inte vårdtillgängligheten bättre för någon – varken det rika eller det fattiga barnet. Men visst. Om millimeterrättvisa är den allt överordnade principen så kan man förstås låta sjuka barn vänta lite längre. Jag vet bara inte om jag tycker det är så särskilt humant eller sympatiskt.

Mer om detta och mycket annat i dagens Korseld, som dyker upp om sisådär en kvart!

Och nej. Vi pratar verkligen ingenting om familjen Reinfeldts hushållsbestyr.

Per Gudmundson

Efter att folk från Nätverket mot rasism (NMR) spöat upp en folkpartistisk valarbetare har ABF Stockholm låtit meddela att man avbryter samarbetet med NMR. Lotta Edholm berättar på sin blogg att ABF fimpar NMR för att de tillhör ”en våldsorganisation som ABF Stockholm inte i något sammanhang vill sammankopplas med”.

Detta är i sanning ett historiskt beslut. Och samtidigt ett hycklande sådant.

Det går ju inte en dag utan att ABF arrangerar möten med all världens våldsorganisationer. Varför dra gränsen vid NMR?

En aktuell affisch ute på stan (tack för bilden, Jan-Eric!) visar exempelvis på idéutbytet mellan ABF och terroriströrelsen Sendero Luminoso.

PJ Anders Linder

Missa inte Korseld i dag. SvD:s Sanna Rayman och Aftonbladets Katrine Kielos har sjukvårdspolitikern Filippa Reinfeldt (M) som gäst. Hon har gått i bräschen för vårdval i Stockholm och nu ska det bli vårdval i hela landet. Men hur har Vårdval Stokholm egentligen gått: Har det blivit succé eller fiasko? Och hur känns det som moderat att leda landstinget i Stockholms län? Med 47 miljarder i årsbudget är det en gigantisk planekonomi. Har den överhuvudtaget möjlighet att fungera?

Som sagt: Missa inte Korseld! I eftermiddag på svd.se.

Per Gudmundson

Nils Lundgren, som en gång startade Junilistan och vet mer än de flesta om hur svängigt ett val till EU-parlamentet kan bli, har börjat blogga, just med anledning av valet.

Bland annat utvärderar han de gångna åren.

”Sammanfattningsvis har alltså den borgerliga alliansens partier någorlunda levt upp till sina mandat, medan vänsteralliansens partier har röstat enormt mycket mer för överstatlighet än de har sagt till sina väljare hemma i Sverige.”

Garanterat läsvärt.

Per Gudmundson

Avslöjandena om Wanja Lundby-Wedin duggar tätt. Det verkar aldrig ta slut. Gäller det inte bonusavtal så gäller det lyxiga semestrar för maken på Riva del sole.

Den inomfackliga kritiken duggar också tätt. I dag kommer den exempelvis från Sekos ordförande Janne Rudén.

Men Rudéns kritik är iögonenfallande på mer än ett sätt.

I förbigående noterar TT att Seko-ordföranden ”befinner sig på en facklig kongress på Azorerna”.

Azorerna? Hur kan det komma sig att så mycket av det fackliga arbetet måste utföras i soliga semesterparadis?

Per Gudmundson

Socialdemokraterna hävdar ständigt att de vill skeppa mer pengar till kommunerna. De säger att Alliansens skattesänkningar har gjort att staten har mindre över till kommunerna, och att Socialdemokraterna följaktligen säger nej till dessa skattesänkningar, och istället vill skjuta till 8 miljarder kronor.

Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren har granskat fakta bakom Socialdemokraternas påståenden. Han konstaterar att ”statens stöd till kommunerna i år ökade med 8 miljarder. Under nästa år höjs det med ytterligare 9,7 miljarder, inräknat engångstillskottet på 7 miljarder.”

Varefter han går igenom S-förslagen. ”I sin senaste budgetmotion vill partiet anslå kommunsektorn 5 miljarder kronor extra i år och 10 miljarder under nästa år. Drygt 10 miljarder av dessa är generellt statsbidrag.

Problemet är bara att Socialdemokraterna också säger nej till nedsättningen av arbetsgivaravgifter för ungdomar och vill göra fastighetsskatten statlig, vilket betyder att kommunerna inte får några inkomster från den.”

Följden? När ”man räknar in den krymper Socialdemokraternas tillskott till kommunsektorn i år från 5 miljarder till ynka 300 miljoner. För nästa år minskar partiets påtänkta extraanslag från 10 miljarder till knappt 5 miljarder, vilket är 2 miljarder mindre än vad regeringen skjuter till enbart i extra generellt statsbidrag.”

Mer pengar till kommunerna? Bluff. Eskilstuna-Kuriren har mer på sin ledarblogg.

Per Gudmundson

Katrine Kielos på Aftonbladets ledarredaktion är landets kanske bästa politiska skribent, så det är lätt att svepas med i hennes rika formuleringskonst. I dag skriver hon att ”Britterna skrattar åt Tobleroneskandalen”, och menar att det gamla misstroendet mot Mona Sahlin skulle ha sin upprinnelse i en skandal över ”blöjor och mjölkchoklad”.

Men, som Britta Svensson på Expressen påminde häromåret, det handlade inte bara om Toblerone.

”första artikeln om den nyutnämnda arbetsmarknadsministern Mona Sahlin avslöjade, i förbigående, att hon haft svart dagmamma. Det var inte något som fällde en minister på den tiden (1990). Inte heller att hon struntade i att betala tv-licensen (1993). Nej, Mona Sahlin var 1995 den enda och ohotade kandidaten till att ta över efter Ingvar Carlsson.

Då avslöjade Expressen att Sahlin, som då var vice statsminister, tagit ut tusentals kronor i kontanter på sitt betalkort som hon hade i tjänsten för att betala arbetsresor och andra omkostnader. Hon hade också köpt kläder och hyrt bil privat och använt kortet på semestern för tiotusentals kronor. När hon krävdes på pengarna struntade hon i att betala, ofta i månader. Inte förrän Expressen skrev om dessa otillåtna ”lån” av skattebetalarnas pengar slutade Mona Sahlin att missbruka sitt kort.

Det kom också fram att familjen Sahlins ständiga P-böter ofta gick till kronofogden. Och att de aldrig betalade dagisavgifterna i tid. Hur hemskt allt detta var kan ni ju själva bedöma, med dagens glasögon. Men det handlade i alla fall inte om en Toblerone.”

Per Gudmundson

Nordkorea är inte bara en kärnvapenbestyckad lilleputt med Elvisfrisyr och lustiga kläder. Nordkorea är också världens konstigaste land på många andra sätt.

Omvärlden står ofta helt handfallen när det gäller att hantera Kim Jong Il. Dels därför att Nordkoreas regim är fullkomligt oberäknelig, dels därför att landet är så slutet att det är svårt att få veta något alls – såväl för utomstående som för invånare.

Således är det svårt att veta hur Nordkoreas ansträngningar under året, vad gäller atomvapen och raketsystem, ska tolkas. Är de en metod att höja insatserna i förhandlingarna om bistånd? Är de ett sätt att testa USA:s nya administration? Är de del i ett internt maktspel?

Internt i Nordkorea marknadsförs både provsprängningar och raketavfyrningar som stora teknologiska landvinningar. Det kan man se på klipp från Nordkoreansk tv.

Omkring uppskjutningen av satelliten Kwangmyongsong-2 den 5 april, som av omvärlden bedömdes som ett totalt fiasko, finns dels ett reportage från folkets jubel, och dels ett reportage inifrån kontrollrummet. Det sistnämnda har sina poänger trots att det är otextat. I den vidhängande officiella telegramtexten får man veta att satelliten nu cirklar runt jorden och att den stadigt utsänder hymnerna General Kim Il Sungs sång och General Kim Jong Ils sång. Säkert.

Tack vare hängivna beundrare (!) av Nordkoreas diktatur finns det ganska gott om liknande nyhetsklipp på YouTube. Tyvärr råder det ett underskott på autentiska filmer som visar den store ledaren själv.

Men en serie journalfilmer har dock hittat ut på nätet. De innehåller klassisk kommunistisk propaganda och ohöljd ledarkult. De har i princip allt man har velat se med Kim Jong Il.

Songun blog, som lägger upp filmerna, har försett YouTube med mängder av klipp. Den stora fördelen är att filmerna är på engelska. Nackdelen är att det är snudd på omöjligt att tro att filmerna är äkta, eftersom berättarrösten är så lyrisk om den store ledarens förtjänster. Men Nordkorea är Nordkorea.

Favoriten är Kim Jong Il – den kreativa mästaren, en sex minuter lång film där man får följa diktatorn när han dirigerar filminspelningar och operor, allt i syfte att ytterligare förhöja Nordkoreas konstnärliga status.

På samma tema visar Kim Jong Il – konsternas mästare diktatorns arbete inom bild- och scenkonst. Men här finns också Kim Jong Il – den store ekonomen, en fem minuter lång journalfilm som visar diktatorn när han inspekterar de ekonomiska framsteg som han inspirerat. Eller Kim Jong Il – den store atleten, som speglar diktatorns enorma idrottsintresse. Kim Jong Il – den store arkitekten är ett testamente över diktatorns kunskaper inom samhällsplanering. I Den resande Kim Jong Il ges en inblick i diktatorns digra resschema (och hans förstaklassvagn i tåget). Och i enminutaren Designern Kim Jong Il skildras hans överblick över Nordkoreas konfektionsindustri.

Filmerna kanske inte är helt aktuella. Men bilderna ger en unik och bisarr inblick i hur det ser ut på samhällstoppen i vad som möjligen är världshistoriens värsta misslyckande.

PS: I en tidigare version av ovanstående text hävdades att speakertexterna var så överdrivna att de inte kunde vara autentiska, vilket drog ner intrycket av filmerna. Som vanligt med Nordkorea så visar det sig att landet är absurdare än man kan tro. Berättarrösten är autentisk, och välkänd för dem som besökt Nordkorea. Herregud.

PS 2: Detta är en del i ledarredaktionens serie YouTubeOnsdag. Varje onsdag gallrar vi fram stort och smått från webbens bästa rörliga bilder. Tipsa gärna om sånt vi missat!