Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Miljö- och trafikborgarrådet
Ulla Hamilton har surnat till – och det med rätta. I ett pressmeddelande
konstaterar hon att samtidigt som Stockholms stad försöker få bukt med nedskräpning och
skadegörelse har Ung vänster satt upp klisterlappar på Stadens nya
papperskorgar.

Hon har uppmanat
Trafikkontoret att fakturera saneringskostnaden och polisanmäla, men hon har
också skrivit brev till Vänsterpartiets gruppledare Ann-Margarethe Livh:

”Som gruppledare för vänsterpartiet
i stadshuset har du ett ansvar för att unga vänsterpartister inte ägnar sig åt
skadegörelse.

Ann-Margarethe, hur tänker
du ta ditt ansvar?”

Det är en bra fråga.

Arkiv

Claes Arvidsson

Den här fick jag anonymt på mejlen:

Regeringen har sagt nej till fortsatt utveckling av det
nätbaserade försvaret (NBF). Men fortsätter pengarullningen ändå? Ja, det finns
all anledning att undra.

Dessvärre verkar inte Försvarsmakten heller veta om
GLC-planerna i Enköping är NBF eller inte?

Så här skriver Allan Widman på bloggen Strilaren II (Strilaren I var bloggen som försvann). Widman har frågat och fått svar:

”Nej, FML har inte bottnat i frågan om vad GLC är för något.
Kanske kan det vara ett integrerat ledningssystem för samtliga arenor, kanske
är det en geografisk samgruppering av existerande ledningssystem för våra olika
stridskrafter.

Det faktum att det inte finns något svar leder till en enda
slutsats. Det finns inget skäl att stänga ner ett fungerande och pålitligt
system för stridsledning av Griparna förrän ett nytt är på plats. Den teknik
som NBF bygger på är ju också till sin natur avståndsöverbryggande. Om man inte
behöver sitta ihop för att kommunicera, varför ska man då lägga ned väl
skyddade och accepterade arbetsplatser som fungerar. Då handlar det ju bara om
att kasta bort investeringar i miljardklassen för att gör nya och sämre sådana
på andra ställen.

Jag har idag diskuterat denna fråga med vår
försvarsminister. Han verkar förstå att det finns stora osäkerheter, både med
flyttkarusellen och de planer som FM nu utmålar som lösningar. Låt oss hoppas
att den skepsisen består.”

Men ibland kan en bild säga mer än tusen ord.

Sanna Rayman

Centerpartiets Ungdomsförbund ska ha stämma i Östersund i helgen. I morgon ska de tåga genom Östersund för att uppmärksamma Europaparlamentsvalet. Huruvida de riskerar krocka med något förstamajtåg vet jag inte.

I Uppsala ställer Kristdemokraterna som vanligt till med eget förstamajfirande och denna gång gör Göran Hägglund debut som förstamajtalare, flankerad av Marcus Birro. Temat för KD:s tåg – som för övrigt varit större än något av de socialistiska fyra år på raken – är som vanligt att fira familjen.

Vänstern tågar. Centerungdomarna tågar. Kristdemokrater tågar. Men när jag i dagens Korseld frågade Miljöpartiets Maria Wetterstrand om inte hon skulle ge sig ut och demonstrera lite med sina röda samarbetsvänner blev det nej.

”Lite för mycket röda fanor för min smak”, vill jag minnas att hon sa.

För Miljöpartiet är inte vänster, inskärpte språkröret under intervjun. Och jo, vi vet att detta är en viktig del av MP:s självbild. Men man kommer ju ändå behöva ta ett antal steg åt vänster för att få det rödgröna samarbetet att fungera. Redan har MP anpassat sig i flera av partiets kännetecknande frågor. En del av dem är ett steg åt höger som också jag kan applådera. Annat som kan komma finner jag anledning att oroa mig över.

Vi har inte ändrat syn i friskolefrågan, sade till exempel Maria Wetterstrand. Det kändes tryggt att höra där och då, men dessvärre är det inte så enkelt som Wetterstrand får det att låta. Den rödgröna samarbetsgrupp som finns och vars ambition är att fixa enighet i skolfrågor lär få det tufft.

Socialdemokraterna har öppnat för tidigare betyg. Miljöpartiet är principiellt emot betyg. Vänsterpartiet är hur emot betyg som helst.

Miljöpartiet gillar friskolor. Det har Socialdemokraterna under viss vånda accepterat, men de vill förbjuda vinst. Det vill inte Miljöpartiet. Vänsterpartiet är, som vanligt, emot.

Hur detta ska kunna bli enighet är det svårt att se. Så vem förhandlar bort vad? Om det är någon enighet inom det rödgröna blocket vi ska oroa oss för så är det att de blir eniga i skolfrågan. Nästan inget utfall jag kan föreställa mig vore ett bra utfall.

Vad hände annars i Korseld då? Nå, vi ska spara lite till sändningen senare i eftermiddag. Men det finns tydligen en del som tycker att Maria Wetterstrand borde lanseras som de rödgrönas statsministerkandidat…

Maria Abrahamsson

Ska man tro DN Synovate kommer Piratpartiet med dagens notering på 5,1 procent att ta plats i Europaparlamentet nästa mandatperiod.

Förklaringen som piraterna själva lanserar är att genombrottet hänger ihop med Stockholms tingsrätt dömde de åtalade i Pirate Baye-rättegången till kännbara straff.

Något litet korn av sanning ligger det nog i analysen. PP verkar framför allt attrahera väljargruppen unga män som i förra riksdagsvalet lade sin röst på vänsterblocket. Och unga vänstermäns respekt för grundläggande värden, rättsprinciper om andras egendom, lag och ordning, har av tradition aldrig vägt speciellt tungt.

Väljarströmmen till PP bekräftar också tesen att EU-valet kan fungera som en trampolin för ytterlighetspartier som traktar efter att nå en högre politisk plattform.

Låt vara att erfarenheten visar att enfrågepartier nästan alltid skrumpnar efter att de väl har slagit sig in i det politiska etablissemanget.

En dagsfärsk bekräftelse på den saken är Junilistans försvinnande från scenen med 1,3 procent i dagens mätning. Listans dryga 14 procent i förra EU-parlamentsvalet känns väldigt långt borta. Ja, nästan som en avlägsen hägring som försvinner när luften klarnar.

En fördel kan åtminstone jag trots allt se med att Piratpartiet tar upp konkurrensen om mandaten. För om såväl PP som Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ ger sig in striden om väljarna, vilket trion har annonserat att den ska göra, ja, då minskar risken ganska rejält för att något av partierna tar sig in i EU-parlamentet och senare över fyraprocentsspärren i riksdagsvalet.

Valdeltagandet är som bekant löjligt lågt i EU-valet. Kanske är det inte så konstigt om det nu är så att väljarna med rätt eller fel upplever att det inte påverkar deras vardag vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet.

Varför skulle förresten väljarna frusta av entusiasm att få rösta på dessa kandidater då de som en gång fick deras kryss avslöjas av medierna för att vara oengagerade och skolkar från EP:s utskottsarbete och omröstningar?

Nej, det må vara beklagligt men knappast märkligt alls om väljarnas deltagande i EU-valet den 7 juni mest tjänar som en inrikespolitisk positionering inför valet 2010.

För det fall Piratpartiet skulle ta över Junilistans plats i Bryssel så är det inte hela världen. Vi vet ju hur det går när enfrågepartier möter verkligheten. (Ljudlänk.)

Sanna Rayman

Frekventa besökare på ledarbloggen kanske drar sig till minnes att jag häromdagen sörjde lite över att mina favoriter på den svenska rapscenen just nu – Medina – har gjort en kampanjlåt åt socialdemokratiska EU-parlamentskandidaten Evin Cetin.

För som sagt, det svider ju lite i en högerledarskribentskas hjärta vid tanken på att inga frihetliga högerstjärnor syns på den svenska hiphopens himmel.

En som uppenbarligen läste mitt gnäll var Andreas Henriksson som bloggar på Offentliga affärer. Och nu strör han salt i fler högervridna, men musikaliska, sår.

Ack ack. Det är synd om högern.

Claes Arvidsson

Första maj intar vänstern
traditionsenligt Kungsträdgården. Jag skulle gärna se att man återvända dit den
3 maj, då är det premiär för en utställning om kommunismens fall i Europa. Fast
egentligen är det förstås en utställning för alla: den kan få oss att minnas
och lära.

Utställningen som är
producerad av Stiftelsen Solidaritetscentrum i Gdansk handlar om fackföreningsrörelsen Solidaritet och heter: Det började i
Polen.

Så här presenteras utställningen:

De stora omvälvningarna
i Central- och Östeuropa inträffade 1989 men i Polen började det redan 1980 när
de kommunistiska makthavarna, efter en landsomfattande strejkvåg, såg sig vara
tvungna att förhandla med de strejkande och tillåta dem att bilda en oberoende
självstyrande fackförening. Solidaritet bildades som ett resultat av ett avtal
i augusti 1980.

Den segern blev
dock inte långvarig. Knappt 16 månader senare, den 13 december 1981 infördes
krigstillstånd, alla oberoende organisationer, däribland fackföreningen Solidaritet,
förbjöds, tusentals fackligt aktiva fängslades och internerades.

Men folkets
vilja kan aldrig krossas. Solidaritet gav aldrig upp, stödet minskade inte,
trots hotande repressalier. Och i februari 1989 blev makthavarna tvungna att
återigen förhandla med folkets företrädare. Rundabordssamtal mellan regeringen
och oppositionen resulterade i de första fria valen i Östblocket. Den
demokratiska oppositionen fick ställa upp med en egen lista i valet till
parlamentets underhus (där de garanterades 35% av platserna). Dessutom
garanterades man helt fria val till senaten.

Fortsättningen
är, som man brukar säga, historia.

Arrangörer är
Polska ambassaden, Polska institutet och UOK – Upplysning om kommunismen.

PJ Anders Linder

Fredrick Federley berättar på sin blogg att han lämnat in en KU-anmälan med anledning av regeringens hantering av AP-fonderna och bonusarna. Kan det verkligen vara förenligt med AP-fondslagen att ge fondstyrelserna detaljerade, partipolitiska instruktioner? Hur har beredningen egentligen gått till?

Det är inte roligt för Alliansen att få anmälan på halsen – och kanske räddas de så småningom i KU:s politiserade hantering. Kanske visar sig oppositionspartierna mer sugna på att få använda AP-fondspengarna till politik än de är angelägna om att kritisera regeringen.

Men om inte det här ärendet hade hamnat i KU, vad ska man då ha KU till? Det är omöjligt att se hur AP-fondsbeslutet från förra måndagen kan vara förenligt med AP-fondslagen, och vad för andra möjligheter finns det att få beslutet prövat. Frdrick Federley har inte alltid visat gott omdöme, men den här gången har han visat viktigt civilkurage.

Claes Arvidsson

Vänsterpartiet pressades under stor vånda till att acceptera budgetlagen. För Socialdemokraterna var det ett absolut krav för rödgrönt samarbete att inte försätta sig i ett läge där partiet skulle kunna utpekas som lättsinnigt i fråga om statsfinanserna.

Till slut gav Ohly med sig. Men vad är det värt?

I Socialdemokraternas vårmotion trummar man också på vikten av att hålla ordning på statsfinanserna. Men det är mest en skimär. Man håller ordning genom att höja utgiftstaket.

Och Vänstern då? Ja, i Ohlys vårmotion låter som om det inte finns någon uppgörelse.

Om det skulle bli regeringsskifte tar en utgiftskoalition över makten och därmed är det högre skatter som gäller. På bred front.

Jag känner redan hur de trevar efter min plånbok.

Sanna Rayman

I en krönikaPolitikerbloggen överraskade Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson sin rödgröna omvärld genom att förklara att ”Blockpolitiken är inget heligt”. Skulle Sverigedemokraterna komma in i riksdagen menade Eriksson att de rödgröna borde bjuda in något av mittenpartierna till regeringssamarbete.

Ja jösses. Som om olika delar av socialdemokratiska väljarna inte har gnisslat ner sina tänder tillräckligt bara över att se honom, Maria Wetterstrand och Lars Ohly flankera Mona Sahlin – nu kommer han dessutom med förslag om borgerliga samarbeten.

Eller ja. ”Helst” vill ju Eriksson se en rödgrön majoritetsregering, men, som han skriver:

Om inte det går måste man hålla öppet för nya lösningar. Blockpolitiken är inget heligt. Men ett regeringssamarbete på riksnivå med moderaterna är inte något jag kan tänka mig att bedriva. Alltså inte heller med den s.k. alliansen som helhet.

Eriksson verkar ha missat den samling i mitten som skett på senare år. Det är ju nästan omöjligt att placera något parti på någon kant – förutom Vänsterpartiet givetvis. Och att, som Eriksson gör, påstå att Moderaterna är det högraste vi har är faktiskt bara lustigt.

Nej, jag begriper inte det här utspelet. Vill Eriksson så split i sitt eget samarbete eller tror han att han ska lyckas slå in kilar i den Allians som just rider på en skön opinionsvåg och vars samarbete fungerar? Taskig tajming för utspelet, i så fall.

Det finns onekligen mycket att undra över när det gäller Miljöpartiet. Just nu är de ganska tysta i debatten. Det verkar fungera lika bra för dem som det gjorde för Mona Sahlin och S för ett år sedan. Är det ett rödgrönt framgångsrecept månne, att hålla sig lite avsides?

Och när nu EU-motståndet, drömmen om ett räntefritt samhälle och friåret har städats bort för att blidka S – vad finns då kvar av det ursprungliga MP? Med tanke på hur anpassligt man agerat hittills är det väl bara en tidsfråga innan friskolorna och undantagen i Las far all världens väg…

Turligt nog kommer Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos och jag få tillfälle att ta en närmare titt på Miljöpartiets göranden och låtanden i morgon. Då grillas MP:s språkrör Maria Wetterstrand av oss i Korseldstudion.

Tidigare avsnitt kan förresten du kika på här.

Per Gudmundson

I dagens Sydsvenskan beskriver två journalister hur de tillbringat flera kvällar i rad i området Herrgården för att bevaka de ungdomsgäng som håller stadsdelen i ständig belägring. Artikeln är obligatorisk läsning. Ett citat, utslungat i vrede mitt bland rök och lågor, säger allt.

– Jag ska flytta från Sverige på grund av det här!

– Fattar ni? Det är krig i mitt hemland, men jag åker hellre dit och dör, säger han till polismannen.

En annan artikel på liknande tema, av författaren Fredrik Ekelund, hade Axess i senaste numret.

Rättsväsendet måste återuppbyggas.