Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Har suttit häktad i 9
månader men vägrar ta hjälp av UD.

En svensk medborgare sitter
frihetsberövad i London sedan maj 2008, misstänkt för terroristbrott. Mannen
anklagas för att samlat in pengar till terrorism i Somalia, och för att ha
drivit en webbsida med terrorpropaganda.

– Utrikesdepartementet kan
bekräfta att en svensk medborgare i 30-årsåldern sitter frihetsberövad i
Storbritannien sedan i maj 2008, säger Ellinor Lundmark vid UD:s presstjänst
till SvD.

Svensken greps onsdagen den
28 maj 2008 vid ett gryningstillslag i Higgs Close i Rowlatts Hill i Leicester.
Polisinsatsen, där det brittiska kontraterorismkommandot deltog, var samordnad
med poliskårerna Leicestershire Constabulary och London Metropolitan. Samtidigt
som svensken greps Ahmed Said Mohammed, 32, på Devons Road i östra London.
Männen fördes till Paddington Green high security police station i västra
London.

Enligt folkbokföringen saknar
den svenske medborgaren fast adress i Sverige. Han invandrade från Somalia till
Sverige 1991 och blev svensk medborgare 1995. De senaste åren, fram till i
vintras då adressupgifterna upphörde, har han varit bosatt i
stockholmsförorterna Tensta och Kista. Svensken är frånskild och har fyra barn
med två kvinnor.

I Stockholmsområdet finns ett utbrett stöd
ibland den svensksomaliska diasporan för väpnade rörelser i Somalia. Det sitter
en svensk medborgare, tidigare bosatt i Rinkeby, i ledningen för terrorgruppen Shabaab, och två svenskar från Rinkeby är
högt uppsatta i nybildade Hizbul Islaam, vilket SvD berättat om tidigare.

Den i Storbritannien frihetsberövade svensken har inga medier i Sverige hittills berättat om, trots den långa tiden i fångenskap.

Onsdagen den 11 juni förra
året hölls de ursprungliga förhandlingarna i City of Westminster Magistrates’ Court, då de bägge
männen framträdde, men rätten ajournerade sig efter att åklagaren Jane Evans
begärt mer tid för att förbereda åtalet.

Fredagen den 16 januari i år
hölls åter förhandlingar, nu vid Old Bailey i London. De bägge männen nekade.
Det bestämdes att rättegången ska hållas vid Kingston Crown Court den 21 April.

– Åtalsunkterna gäller
insamling av medel för stöd till terroristorganisationer i Somalia, samt
upprättande och administration av en hemsida som uppmuntrar till eller stödjer
terrorism, säger Ellinor Lundmark vid UD:s presstjänst.

Svensken har avböjt det stöd
och den rättshjälp som svenska medborgare vanligtvis kan räkna med från det
svenska utrikesdepartementet.

– Han vill inte ha kontakt
med UD, säger Ellinor Lundmark.

Arkiv

Sanna Rayman

Knappt hinner jag börja läsa Barnombudsmannens årsrapport till regeringen förrän en välbekant känsla av enorm irritation infinner sig. Så här är det varje gång jag läser rapporter från BO.

I november tog Fredrik Malmberg över titeln barnombudsman från Lena Nyberg. Kanske, kanske, tänkte jag då, kommer det bli lite vettigare framöver. Kanske att vi slipper de värsta dumheterna, som när Nyberg för en tid sedan ondgjorde sig över barnens brist på inflytande över samhällsplaneringen i kommunerna – något som naturligtvis benämndes brott mot barnkonventionen.

Men, nej. Redan i Malmbergs förord får jag onda aningar. Det handlar om respekt och BO skriver:

…barnkonventionen är ingen simpel checklista som kan bockas av. Den är betydligt fiffigare än så eftersom den anger fyra väsentliga principer: att se till barnets bästa; att respektera barnets åsikter; att främja barnets rätt till utveckling; att varje barn, utan att diskrimineras, ska ges möjlighet att utnyttja sina rättigheter.

(—)

Det finns olika sätt att få svar på frågan om vilken respekt barn visas i vårt land. Ett är att lyssna på barnen.

(—)

Det är bekymmersamt att bara drygt vart femte barn i åldrarna 11-14 år säger sig ha hört talas om barnkonventionen. Vi väljer att ställa direkta frågor som beskriver innehållet i konventionen. Det är intressant att barnen, utan att känna till barnkonventionen spontant pekar ut just de rättigheter som också är fundamentala i barnkonventionen. Barnen vet ”intuitivt” vad de borde ha och faktiskt har för rättigheter…

För det första – om man får vara lite krass. Nej, det är inte jättebekymmersamt att vart femte barn mellan 11 och 14 år inte har hört talas om barnkonventionen. Man skulle rentav kunna se det som ett tecken på att barnen sållar sunt i informationsflödet. För de flesta barn i denna ålder är det nämligen mycket viktigare att känna till idolvinnare, fotbollsspelare och multiplikationstabellen. Till exempel.

För det andra. Jag förstår mycket väl att Fredrik Malmberg upplever barnkonventionen som ”betydligt fiffigare” än en ”simpel checklista”. Ty så fiffig är den, att den tillåter honom att läsa in lite vad han vill i skrivningarna.

Och tänka sig! Han läser in sådant som kan tänkas ge mer kosing och uppdrag till BO! Således meddelas, under rubriken ”Gratis informationsmaterial ger bättre genomslag”, att BO borde göra gratis informationspaket samt att man därför har äskat extra pengar för ändamålet i sin budget för 2009.

Det konstateras också att föräldrarna är en stor och outnyttjad resurs i arbetet med att sprida information. BO anser därför att ”man måste analysera målgruppen föräldrar mycket noga och hitta olika samverkande kommunikationsvägar” och efterlyser en ”långsiktig strategi” med ”höga ambitioner”, ty ”först då kan staten på allvar påverka både beteenden och attityder”.

Läs den där sista meningen igen. ”Först då kan staten på allvar påverka både beteenden och attityder.”

För det tredje. Att barnen ”intuitivt” vet vad de borde ha för rättigheter är väl inte alls så himla märkligt?! Fråga vilken människa som helst om han eller hon tycker att människor – i alla åldrar – borde ses som likvärdiga och han eller hon kommer med största sannolikhet svara ja. Vi kan lika gärna kalla den intuitionen en ganska grundläggande mänsklig moral. Det hade varit ordentligt oroande om barnen uppvisat en annan ”intuition”.

BO:s kortfattade tolkning av barnkonventionen lyder så här:

Barnkonventionen uttrycker att barn ska respekteras. Det innebär att barn ska betraktas som kompetenta individer.

Jaha. ”Kompetenta individer”. Vilken sorts ”kompetens” som avses får vi inte veta. Allt som ges är en fluffig tolkning av konventionen, utan närmare argument.

I detta sammanhang känner jag att jag vill återberätta något som jag bevittnade för några år sedan, när jag var på ett seminarium om kunskap och lärande. I en panel satt fp:s Jan Björklund, Lärarförbundets Eva-Lis Sirén, professorn Peter Gärdenfors och universitetslektorn Marie Rådbo. Gärdenfors berättade att man kan skilja på inre och yttre drivkrafter till lärande. De inre är upptäckarglädjen, de yttre är sådant som betyg.

Panelen tyckte förstås att detta med nyfikenheten som drivkraft var väldigt spännande. Jan Björklund, som möjligen är lite intresserad av hur de yttre drivkrafterna funkar, gillade mest bara läget.

Eva-Lis Sirén berättade om att barn kan alla namn på alla dinosaurier och frågade retoriskt publiken om det fanns någon i salongen som kunde det…

…varpå samtliga i salongen skrattade hjärtligt i samfälld beundran över de dinosauriekunniga barnen…

Marie Rådbo var inne på samma linje och förklarade att barn minsann kan alla planeter och solsystem också. Till skillnad från hennes förläggare, som hade antytt att vetenskapliga böcker för barn kanske var för svårt, berättade hon lite syrligt…

…varpå samtliga i salongen skrattade i samfälld beundran över de planetkunniga och mycket vetenskapliga barnen..

Nu ska ni inte missförstå mig. Jag hånar inte dessa kunskaper. Jag gillar barn och jag tycker verkligen att barn ska behandlas med respekt. Men vad är respekt? Är det ovan poserande beundran? Är respekt det som BO fokuserar på i sin årsrapport?

Är det på allvar tecken på en problematisk brist på respekt att bara vart sjunde barn känner sig respekterat när han/hon åker kollektivt? Bör vi åtgärda det faktum att bara ett av fyra barn känner sig respekterat på biblioteket och fritidsgården?

Vad vet vi om bakgrunden till dessa svar? Kanske upplever sig många hormonstinna tonåringar icke respekterade när bibliotekarien på skolbibblan hyschar dem?

Betyder ”respekt” samma sak för en tolvåring som för en fyrtiotvååring?

Bör det ens göra det?

Okej. Barn kan planeter och dinosaurier. Det kunde jag också när jag var liten. För barn är det nämligen en användbar kompetens. Nu har emellertid en del stjärnor och växtätande bjässar fått ge plats åt annat, som är mer användbart i min vardag. Jag är nämligen vuxen.

Svepande formuleringar om ”kompetenta individer” är helt meningslösa och ibland får jag en obehaglig känsla av att allt det här struntpratet handlar om att vi – de vuxna – är fega och rädda att iklä oss rollen som auktoritet. Att vi – de vuxna – känner oss inkompetenta och därför hävdar, med tindrande ögon, att de vi nästan inte behövs – ty barnen är ju så kompetenta själva!

Hur, undrar jag, rimmar denna feghet med barnkonventionens fjärde princip om att främja barnets rätt till utveckling?

Vi ska agera på barnens mandat!, utropar BO. Nå, låt mig då påminna om att mandat inte är något man tar sig, utan något man får.

Och hur jag än letar i rapporten kan jag inte hitta barnens uppdrag till Malmberg att föreslå att bland andra Justitiekanslern, kommunernas konsumentvägledare och Europarådet borde få i ”uppdrag att aktivt göra sig tillgängliga för barn och unga”.

Hmm. Kanske är barn mer kompetenta än vuxna, trots allt? De hade aldrig hittat på så mycket dumheter som BO i alla fall.

Lägg ner BO!

Sanna Rayman

Kristian Karlsson fick njursten. Därmed drogs han in i en vårdkarusell av köer, smärta och knark, vilket han beskriver i en artikel i det nya numret av magasinet Neo. Det är en text som helt enkelt måste läsas.

”Kostnaden för en stötvågsbehandling är ungefär 8000 kronor. Jag hade inte tvekat en sekund att betala det – eller fem gånger så mycket – för att få hjälp direkt. Väntetiden kostade min familj flera gånger mer i utebliven arbetsinkomst, läkarbesök och mediciner.

Samhällsekonomiskt är det ännu mera oförsvarbart. Sex veckor senare kostar ju behandlingen fortfarande 8000 kronor, men då får man lägga till den betydligt större kostnaden för sjukskrivning och en lång rad onödiga möten med vården under väntetiden. Varje enskild vårddygn kostar nästan lika mycket som hela behandlingen.

(—)

Det man sparar in på ett ställe motsvaras mer än väl av kostnadsökningar på ett annat. Även om sjukvårdsdirektören i Danderyd eller sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt inte bryr sig om hur många sjukskrivningsdagar som går åt i kön, så slår jag vad om att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt gör det. Det vore bra om den ena handen brydde sig mer om vad den andra gör.

Faktum är att njurstensanfall drabbar drygt var tionde person och är särskilt vanligt hors friska män mellan 20 och 50 år, alltså i regel personer i aktivt yrkesliv. Ekonomi och medmänsklighet talar båda för en så snabb behandling som möjligt – det vore billigare att sätta patienter på ett flygplan till ett land med en fungerande marknad och betala rubbet. Hur lyder argumentet för att dra ut på det? Finns det någon som tycker att systemet är välkonstruerat?”

Hela artikeln finner du här.

Sanna Rayman

Larmen om glas i kyckling bara fortsätter. Från Smygehamn i söder till Piteå i norr. Det är oerhört obehagligt och dessutom mystiskt. Rapporterna om glas och återkallat kycklingkött har nu pågått i över en vecka och fortfarande är hela historien en gåta. Ingen har tagit på sig ansvaret och under tiden växer härvan till att även omfatta kyckling tillverkad i Tyskland och Danmark.

I ett TT-telegram från i går läser jag att ”Någon samordning sker inte utan varje polismyndighet utreder varje fynd för sig.” Hmm. Med tanke på att nya fall fortsätter att rapporteras in hela tiden börjar det kanske bli dags för samordning?

Under tiden kan vi konstatera att texten till reklamlåten Kyckling på fredag numera skorrar betänkligt öronen. ”Då mår man riktigt bra”? ”Det enda jag vill ha”? Njae…

Själv tänker jag faktiskt äta kyckling ikväll. Men tuggar förstås med största försiktighet.

Per Gudmundson

Dagens citat hämtas med fördel från Aftonbladets debattsida, där den tidigare socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt sågar Mona Sahlins och Thomas Östros skatteförslag. Socialdemokratins nya dynamiska duo vill ju återinföra förmögenhetsskatten, mot bättre vetande.

Först förklarar Feldt hur skatten i praktiken fungerade: den var ”frivillig för många välbeställda familjer”, men ”de som inte kunde undkomma förmögenhetsskatt var i princip löntagare som ägde en villa eller ett fritidshus”, som ”kunde beskattas därför att deras tillgångar var den minst rörliga delen av skattebasens kapital”.

Därefter skjuter Feldt Östros i sank.

”Thomas Östros var en gång i tiden skatteminister. Rimligen måste han veta hur den gamla förmögenhetsskatten fungerade. Nu vill han göra den till det ‘vassaste’ instrumentet i socialdemokratins fördelningspolitiska arsenal. Det gör mig – och kanske också andra socialdemokrater – bekymrad.”

Maria Abrahamsson

Hade en manlig LO-ordförande och styrelseledamot i Sveriges största pensionsbolag kommit undan med ursäkten ”jag känner mig
grundlurad”? Jag tvivlar på det.

Nu behöver man inte anlägga några genusaspekter alls för
att landa i slutsatsen att
LO-basen Wanja Lundby-Wedins presskonferens i natt kunde man ha klarat sig utan.

I över en timme pratade Lundby-Wedin utan att räta ut ett enda frågetecken.

I stället upprepade hon att hon var bestört över vad som nu visade sig ha skett
bakom ryggen på ”oss i styrelsen”. Ändå kunde hon inte svara på vad som egentligen hade skett.
Lika lite kunde hon ge besked om vem eller vilka som
hade gått bakom styrelsen rygg.

– Är det en enskild tjänsteman, frågade SVT:s KGB torrt. En fråga som drog ner
sneda flin hos
journalistkollegerna.

Så mycket klokare blev man inte heller av Lundby-Wedins tal om att styrelsen har
blivit vilseledd. Jodå, AMF Pensions ersättningskommitté med LO:s förra avtalssekretare Erland Olausson utformade de pensionsvillkor för vd
Christer Elmehagen som styrelsen sedan godkände. Villkor som ansågs dyra för bolaget redan då, bör tilläggas. Men det var alltså först vid genomförandet av utbetalningsbeslutet
som vilseledandet skedde.

Detta är ett märkligt resonemang. För om någon – Elmehagen själv? – har
avsatt mer pengar till bolagets vd än vad styrelsen har gått med på, då är det knappast frågan om ett vilseledande utan om
stöld av bolagets egendom, det vill säga ett brott som faller under allmänt åtal.

Inte heller var Wanja Lundby-Wedin i går beredd att svara på vem eller vilka som låg
bakom den påstådda vilseledande manövern.
Det enda som hon var riktigt säker på var att ingen skugga skulle falla på styrelsen eller ersättningskommittén.

LO:s ordförande ville i natt inte ta ordet brott i sin mun. Det hindrade nu inte Wanja
Lundby-Wedin från att slå fast att
LO kommer att kräva tillbaka 20 miljoner kronor av de pengar som kan ha betalats ut till bolagets förra vd. Visst,
det låter kraftfullt och imponerar
möjligen på LO:s medlemmar. Men om något brott inte har begåtts? Hur ska LO då kunna kräva tillbaka pengarna? .

Dessutom kvarstår det faktum att redan det pensionsavtal som Wanja Lundby-Wedin
trodde att hon godkände åt Elmehagen var skyhögt. Styrelsen var mycket medveten om att det var ett dyrt
avtal. Ändå godkändes det.

Claes Arvidsson

Lars O Grönstedt är senior advisor och Nord Stream-konsortiets främste företrädare i Sverige. För ett tag fick jag mejl från honom. Han undrade hur jag hade kommit till slutsatsen att det inte ligger i Sveriges nationella intresse att dra en rysk pipeline i Östersjön. Han pekade i stället på ”handelns roll för att skapa fred, stabilitet och säkerhet” och lyfte gasledningens betydelse för miljö, transporter och energiförsörjning.

Jag svarade Grönstedt så här:

”Det är en stor fråga att ge ett kort svar på, men så här resonerar jag. Det finns miljöskäl för att ifrågasätta projektet och frågetecken kring ekonomin, men i botten ligger det faktum att gasen inte är vilken vara som helst utan en strategisk vara – och att Gazprom är Putins maktbolag. Nord Stream måste ses i perspektiv av det land som Ryssland har utvecklats till och rimligtvis kommer att förbli inom en överblickbar framtid. Ryssland har blivit ett auktoritärt och upprustande land med en antivästlig utrikespolitik och en aggressiv politik i sitt närområde. Georgien visar att tröskeln för storskaligt våld är låg.

Från rysk sida (president Medvedev) har man klargjort att Kreml betraktar de forna sovjetrepublikerna som sin intressesfär. Inget tyder på att den linjen kommer att ändras, inte minst eftersom EU:s och Nato:s reaktion på det ryska femdagarskriget blev så modesta. Från rysk sida finns deklarerat i säkerhetsdoktrinen att landets energitillgångar kan användas som ett medel i utrikespolitiken. Vi vet också att gasen har utnyttjats i sådana syften – och det är sannolikt att det senaste gasbråket med Ukraina också har en sådan dimension. Det absoluta kravet på marknadsmässig prissättning blir ett dåligt skämt om man tittar på vad (den ryska) utbrytarregionen Transdniestr betalar till Gazprom. Politiken gör att Ryssland inte är en pålitlig leverantör.

Mot den här bakgrunden är det oroväckande att EU – och särskilt vissa medlemsländer – är starkt beroende av gas från Ryssland. Ryssland använder beroendet i sin politik och har genom bilateralisering av energirelationerna med medlemsstaterna prövat att förhindra en gemensam EU-politik. Söndra och härska, som det brukar heta. För mig är det omöjligt att bortse från den här bakgrunden när jag tar ställning till Nord Stream.

Om projektet förverkligas kommer det säkerhetspolitiska läget att ändras till det sämre, eftersom Ryssland då kan stänga av gasen till ett västorienterat Ukraina eller ett Rysslandskritiskt Polen utan att det blir stopp i andra riktningar. Lägg därtill att den ryska marina närvaron kommer att öka i Östersjön och slutsatsen blir att en pipeline i Östersjön inte ligger i Sveriges nationella intresse.”

Så långt mitt brev. Jag fick aldrig något svar. Det får man inte heller i Nord Streams propagandabuss som i dag och i morgon står uppställd i Kungsträdgården (sedan ska den ut på turné i landsorten).

Men fråga gärna busschauffören!

Sanna Rayman

Politikerbloggen gjorde i går ett litet knäck i kategorin ”vi har hela listan”. Listor engagerar alltid, så även denna gång. Temat är politikerna med flest vänner på Facebook och man har uppenbarligen inte letat upp samtliga, utan valt de politikernamn som poppat upp i huvudet. Således saknas en del. Men en lista är det, likafullt.

Det roliga i kråksången är kommentarsfältet, där en liten diskussion av högstadiekaraktär har brutit ut. Politikerbloggen kritiseras på sedvanligt medborgarjournalistiskt manér för bristande research och ett antal politiker med jättejättemånga kompisar får exemplifiera denna brist.

Och inte bara mediekonsumenter med huvudet på skaft och högt ställda krav på journalistiken granskar Politikerbloggens lista. Även politiker och politikers pressisar blandar sig in i leken. Således meddelas att Stockholms finanslandstingsråd Catharina Elmsäter-Svärd har 417 vänner samt att justitieminister Beatrice Ask stoltserar med 732 stycken. Så nu vet vi det.

Sanna Rayman

Gordon Browns tal till Europaparlamentet som beskrevs här på ledarbloggen i går följdes av en stundtals hetlevrad debatt där EU-parlamentarikerna turades om att hylla och kritisera Brown. En av de skarpaste avhyvlingarna i debatten bjöd brittiske ledamoten Daniel Hannan på, och ett klipp av det hela dök raskt upp på Youtube och har redan setts av över 700 000 personer. Det är onekligen en indikation på att det finns ett uppdämt intresse bland britterna för att se Brown sågas längs med fotknölarna…

Läs även Christofer Fjellners (M) intryck av det hela.

Per Gudmundson

I dag får man inte missa Magnus Norells utmärkta redogörelse för vissa systematiska brister i FN:s olika organ, på Utrikesbloggen.

”FN skjuter skarpt och snett i Gaza”, skriver Norell, och påvisar hur FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter och Rådets speciella rapportör professor Richard Falk har en tydligt snedvriden vinkling.

”Det bör dock påpekas att Rådet, i enlighet med FN:s generalförsamling i stort, har ägnat proportionellt mer tid åt konflikten mellan israeler och palestinier än åt någon annan konflikt. Så har i de sessioner Rådet haft sedan 2006, tio specialsessioner och tio reguljära sessioner, samtliga utom en specialstuderat konflikten mellan israeler och palestinier. I alla dessa fall har det rört sig om kritik mot Israel som den part som bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Återigen, det betyder inte att denna fråga inte ska tas upp eller inte är viktig. Men det är märkligt att så många andra områden där brott mot mänskliga rättigheter förekommer ymnigt, inte får tillnärmelsevis samma uppmärksamhet av en organisation som förväntas sysselsätta sig med sådana brott över hela världen, och som därför också har representanter från alla FN:s regioner. ”