Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

På Twitter, där ledarsidan också närvarar, pågår just nu ett ivrigt twittrande, vars flöde man kan följa på taggen #framtid. Japp. Inlägg taggade med just ändelsen #framtid handlar alltså på ett eller annat sätt om Socialdemokraternas framtidsdagar, som inleddes tidigare i dag i Västerås. Just nu kännetecknas flödet av idel hejarop för Mona i allmänhet och slagordet ”S we can” i synnerhet.

Initialt förordade en eller annan strateg att taggen #sf skulle användas, men det uppdagades att denna redan hyste inlägg gällande San Fransisco och/eller Science Fiction. För att slippa sammanblandas med kanske framför allt det senare begreppet bytte rörelsen sålunda flödeskommando…

Nå. Hur som helst har Mona Sahlin denna dag äntrat Twitter som första partiledare ut, under föredömligt korta användarnamnet @MSahlin. Piggt marscherat, något annat kan man inte säga om den saken. Nu har emellertid en diskussion utbrutit kring huruvida det verkligen är Sahlin som twittrar under sitt användarnamn eller ej. Spänningen stiger. Fejktwittrar Sahlin?

Jag måste säga att jag inte alls begriper varför det skulle spela någon roll om det är Monas fingrar eller någon annans som skriver den oerhört in på livet trängande tweeten:

”Vårdtoppmöte idag. Mitt parti utvecklar vår sjukvårdspolitik och kritiserar välfärdskrisen som växer under regeringen Reinfeldt.”

Det är kul om partiledare och andra figurer i den offentliga debatten finns med i det snabba kommunikationsflöden som nu växer, men man måste ändå förstå att de är där som partiledare främst, inte som privatpersoner. Det är stor skillnad på att vara partiledare och att vara privatperson på Twitter. De överväganden som jag eller någon annan privatperson behöver göra inför en postning är få och sekundsnabba. Sahlin har mer att ta hänsyn till än.

Således. Jag förväntar mig inga personliga fylletweets från Mona Sahlin en lördagkväll och jag blir inte arg om någon twittrar åt henne ibland. Lika lite är det är avgörande om det är Maud Olofsson eller Jan Guillou som verkligen knattrar på tangenterna när hon respektive han chattar med Aftonbladets läsare.

Arkiv

Per Gudmundson

I Sverige har de politiska partierna rätt till stödpengar inte bara nationellt utan också på kommunal nivå. Lokalt regleras detta av de enskilda kommunerna, så det är förstås ingen överraskning att det kan skilja sig åt mellan olika landsändar. Men när ekonomerna Jonas Vlachos och Helena Svaleryd tittar närmare på skillnaderna framträder mönster som borde väcka eftertanke.

På bloggen Ekonomistas berättar Vlachos om fynden. ”Ju mer ohotade makthavarna är, desto högre är partistöden och mönstret ser likadant ut i såväl kommuner som landsting.”

Bloggens slutsats
är lätt att instämma i. ”Resultaten visar att konkurrens mellan politiska partierna är ett
verktyg att minska missbruket med offentliga medel. Information är ett
annat. Givet hur generösa reglerna för partistöd är vore det därför
rimligt om väljarna fick insyn i hur partierna använder sina pengar.”

Uppsatsen Political rents in a non-corrupt democracy finns att läsa på webben (pdf) i väntan på förestående publicering i vetenskaplig tidskrift.

Sanna Rayman

Det pågår någon sorts debatt om bantning/kvinnoideal som jag inte ska påstå att jag har följt särskilt noggrant. Bland annat kanske för att jag redan vet vad som sägs i debatter om bantning/kvinnoideal.

Jag behöver inte lusläsa ytterligare en för att känna till vilka läger som yttrar sig och ungefär vad de säger. Bloggaren Louise P ringar in denna enformighet och påtalar klokt att det kanske ändå är dags att sluta tjata?

”Släpp sargen och bli intressanta istället. Det säger så mycket om kvinnors värld som är så ointressant och tragiskt hjärndött på en och samma gång. Är det konstigt att det odlas en bild av kvinnor som offer när det ständigt stirras upp värsta undergångsstämningen för att någon säger/tycker att en tjej är ful.

INTERNET SÄGER ATT EN TJEJ ÄR FUL, STOPPA PRESSARNA?

Vänd på det och fundera på vad detta betyder. Det värsta som kan hända en kvinna är ju att vara ful?”

Per Gudmundson

I andra säsongen av tv-serien Vita huset får Ainsley Hayes (spelad av Emily Procter) när hon anställs sitt kontor i källaren – hon får sitta i the steam pipe distribution venue. Som så mycket annat i serien tycks scenariot nu ha blivit verklighet.

I Wall Street Journal
skriver George W Bushs gamle chefsrådgivare Karl Rove om hur
bemanningen inne i Vita huset förändrats – och framför allt utvidgats
– under Barack Obama.

”Det ryktas att
så många som 160
människor kommer att jobba i Vita huset under Obama. Under president
George W Bush rymdes ungefär 60. Mitt gamla blygsamma kontor har
styckats upp i fyra kontorsplatser. Det minskar möjligheterna till
spontana möten på kontoren, som förr utgjorde en stor del av Vita
husets arbetssätt.

Utrymmesbristen uppstår därför att Obama har
flyttat in åtskilliga tjänster som tidigare var placerade i
administrationsbyggnader utanför huset, däribland public liaison,
intergovernmental affairs och political affairs. Det speglar vikten han
lägger vid det utåtriktade arbete som dessa avdelningar utför.

Huset blir också trångt därför att antalet riktigt höga
tjänstemän har ökats. Det finns en stabschef, förstås, men också två
vice stabschefer och tre rådgivare. Vissa rådgivare har nu också egna
stabschefer. Det är nytt.”

Sanna Rayman

På ledarsidan i dag handlar det om årets Palmepristagare Denis Mukwege, en oerhört välförtjänt pristagare. I texten berättar jag också om den kampanjturné han snart ska bege sig ut på tillsammans med feministen och dramatikern bakom föreställningen The Vagina Monologues, Eve Ensler.

Det hela är en del av Enslers skapelse V-Day, som är en global rörelse med syfte att stoppa våld mot kvinnor och flickor. Även i Sverige arrangeras evenemang kopplade till V-day sedan några år tillbaka. Förra året arrangerades dagen i Stockholm RFSU, Afrikanska Kvinnors Nätverk och landstinget. Biståndsorganisationer som hjälper till i Kongo finns tex här.

Slutligen ett tips om ett inslag som visades på CBS 60 Minutes för en tid sedan om Denis Mukwege och kvinnornas situation i Kongo. Det är ett mycket obehagligt reportage på alla sätt och vis, men väl värt sina 13 minuter. Se reportaget här.

Sanna Rayman

På SvD.se rapporteras det idag om pälshandlarna, som en efter en ger upp, slår ihop och igen, av rädsla och trötthet på att förföljas av militanta djurrättsaktivister.

Det är inte så konstigt att de inte orkar. Inte sällan står de mycket ensamma när hoten och vandaliseringen tilltar. Åtminstone måste det kännas ensamt när ens äganderätt tillåts trampas på med hänvisning till sånt som att djurvänner ju ändå är – djurvänner.

Ledarsidans Maria Abrahamsson skrev till exempel om ett fall i december.

”Men tingsrättens resonemang när den frikänner mannen som tillsammans med kvinnorna var åtalad för förberedelse till grov skadegörelse, får åtminstone mig att skaka på huvudet. Trots rånarluvor, avbitartänger, en förteckning över 25 minkfarmer och mycket annat som polisen hittade vid husrannsakan så menar tingsrätten att det är mindre troligt att killen hade tänkt släppa ut minkar som dukar under om de blir fria. Eftersom han är djurvän. Tack för den analysen.”

Sanna Rayman

Jag läser med stigande häpnad Johanna Rytels alster på Newsmill, där hon förklarar varför ”allt är tillåtet i konsten”. För det första vet Rytel mycket väl att allt inte är tillåtet, inte ens i konsten. Det finns gränser även där och även om det är konstnärens uppgift att pröva vissa gränser, så uppmuntrar vi inte, för att ta ett tokigt uppenbart exempel, att man testar gränserna för huruvida kallblodiga mord kanske kan ses som ett inlägg i samhällsdebatten. Nåväl, Rytel skriver att:

”Allt är tillåtet så länge man inte offrar ett offer på vägen. Till offer hör dom svaga och utsatta i samhället. Men ibland offrar man ett offer för att hjälpa hundra.”

Problemet är bara att Rytel faktiskt inte kan veta vilka som är svaga och utsatta i varje givet ögonblick. Världen är inte indelad i gubbslem och icke-gubbslem, som hon tycks tro.

Häromdagen skrev Ann Heberlein en fin text om saken i Expressen och poängterade då det som borde vara uppenbart för alla med ett hjärta och minst djup i tanken, nämligen att verkligheten finns och att den är nog så uppslitande.

Rytel talar om offer. Men hon väljer att låta tanken gå på grund, snarare än på djupet. I sin svartvita uppdelning av världen glömmer hon att offren är också de människor som var i tjänst och fick konstfackeleven Anna Odells fall på sin lott.

Dessa människor faller uppenbarligen inte in i Rytels grupp ”svaga och utsatta”. I stället får de nöja sig med att kort och gott kallas ”idioter:

”Vem annars här i samhället skulle utsätta sig och spela psykisk sjuk och låta sig intas på psyket av idioter om inte en konstnär. Vem skulle offra sig själv så och sedan berätta för omvärlden om det viktiga?”

”Idioternas” chef, David Eberhard frågar sig på Newsmill vad Odell tror sig ha visat med sin konst.

Jag undrar detsamma.

Sanna Rayman

Hjärnan gillar repriser rapporterar vi på nyhetsplats i dag.

Jamen då så. Jag vet var ett sådant lystmäte kan fås.

Hjärnan, tillåt mig presentera dig för…P1:s dagliga tablå!

Sanna Rayman

Uppmärksamma läsare av ledarredaktionens alster har kanske noterat att vi blivit alltmer intresserade av tanken på kommunala ordningspoliser, åtminstone som en möjlighet. Då är det förstås roligt – om än något sent noterat av oss – att se att fler leker med tanken. Som till exempel kollegan Peter J Olsson på Kvällsposten.

Han skriver:

”Samtidigt är det helt klart att man inte löser problemet med otillräckliga polisiära resurser genom att låsa upp poliserna vid en enskild kommun. Då riskerar det att bli sämre, och dyrare. Gemensam ledningscentral och bilar som lätt når stora områden fungerar för akut brottsbekämpning i Skåne, kanske också i län med större avstånd.
Men klart är att svaret på frågan inte är ett entydigt ja eller nej. Kanske kunde man därför testa idén i några kommuner. Sanna Rayman föreslog häromdagen på Svenska Dagbladets ledarsida försök i Sundbyberg och i Malmös Rosengård. Att ta en del av en kommun – Rosengård – verkar förstås lite konstigt. Varför inte i stället göra ett försök i en annan skånsk kommun som haft stora problem: Landskrona.”

Ja, varför inte?

Per Gudmundson

Inga riktade insatser mot invandrare har lika
stor effekt som enkla regler för att starta företag, skriver Anna-Stina Nordmark Nilsson, vd för Företagarna och Nima
Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus på debattsidan i Dagens Industri.

I botten för resonemanget ligger en intressant rapport, Integration och företagande – varför lyckas vi inte i Sverige? Den är skriven av Nima Sanandaji, och finns att ladda ner på företagarnas hemsida.

Följande citat
ur förordet visar att vi har mycket att lära:

”Trots att utlandsfödda i många fall har företagarbakgrund och
företagarvilja och investerar mer tid i sina företag jämfört med
svenska företagare, präglas deras verksamheter av låga inkomster och
låg överlevnadsgrad. Situationen är annorlunda i Storbritannien och
Kanada, där utlandsfödda och etniska minoriteters företag har kommit
att bli en vitaliserande del av ekonomin. I dessa länder har dessa
grupper kunnat omsätta sin entreprenöriella kultur i affärsmöjligheter
och uppvisar till skillnad mot i Sverige större benägenhet att starta
och driva företag jämfört med de infödda.

I Storbritannien och Kanada är en större andel av befolkningen
företagare jämfört med i Sverige. Skillnaderna är än mer slående när
det gäller utlandsfödda, där företagandet jämfört med de infödda är
dubbelt så högt som i Sverige.

Det finns en tydlig koppling mellan hur väl företagen klarar sig och
det faktum att arbetslösheten bland utrikesfödda är dubbelt så hög i
Sverige jämfört med Storbritannien och Kanada.

I Kanada, där
regeringen aktivt försöker locka till sig utlandsfödda som är benägna
att driva eget, har det visat sig att utlandsfödda med tiden kommer
ikapp och går om de inhemsk födda i inkomst. Kontrasten är tydlig
jämfört med Sverige där alltför många med utländsk bakgrund har låga
inkomster och känner sig utestängda från arbetsmarknaden.

Hur kommer det sig att utlandsfödda företagare inte lyckas lika väl
i Sverige som i Storbritannien och Kanada? Det viktigaste svaret tycks
vara att dessa företagare är speciellt känsliga för företagandets
villkor. De har svårare än företagare i allmänhet att handskas med
regleringar och arbetsmarknadslagstiftning. Dessa regelverk är dessutom
striktare i Sverige jämfört med de två andra länderna i studien.

Med andra ord är en av de viktigaste vägarna till integration på
arbetsmarknaden i Sverige blockerad av krångliga strukturer för dem som
vill starta eget eller få sina existerande företag att växa.”