Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Ledarsidans Maria Abrahamsson kommenterade i går det faktum att Wanja Lundby-Wedin är lite putt över att hon inte har tillträde till statsministern närhelst hon önskar. LO-basens reaktion visar tydligt hur vant LO är vid att ha egna vip-ingångar till makten.

Lundby-Wedins klagan över att inte ha Alliansregeringens öra är förstås inget ärligt menat utspel. Alliansregeringen i allmänhet och Sven Otto Littorin i synnerhet har ägnat stor möda under de senaste två åren åt att försöka flörta in sig hos LO.

Många är de borgerliga väljare som misstroget beskådat försöken att närma sig LO, som regelmässigt svarat med örfilar i pressmeddelandeform. Det har varit uppenbart för alla att LO:s önskan att föra konstruktiva samtal med regeringen går lika djupt som en plaskdamm ungefär.

Denna insikt förefaller nu ha sjunkit in fullständigt hos regeringen, vars ton gentemot LO har skärpts på sistone. Fredrik Reinfeldt kommenterade således LO:s missnöje med orden:

”Jag har inte heller suttit ned i överläggningar med andra ledamöter i socialdemokraternas verkställande utskott…”

Men den förändrade tonen från Alliansens håll började redan för några veckor sedan med debaclet i tv-studion, då Wanja Lundby-Wedin skällde ut Littorin efter noter för att ha kallat henne socialdemokrat. Littorin var förstås inte sämre än att han gjorde om detta onämnbara bara någon vecka senare.

Så jo. Alliansen verkar ha insett att med LO går det tyvärr inte att prata med på riktigt. Det må vara glädjande för alla oss som lite sorgset har beskådat flörtförsöken, men än mer intressant är detta då det visar att LO inte fullt ut har förstått vad Mona Sahlin faktiskt redan har begripit, dvs att socialdemokraternas dagar som regeringsparti i ensamt majestät är över.

Medan Sahlin, förvisso med ett kylskåps osmidighet, har fått sitt parti att förstå att man måste dela makten med flera, så agerar LO som om det fortfarande bara är s man egentligen behöver ha relationer med.

Det är tydligt inte bara beteendet gentemot Alliansen, utan också i hur LO har kommenterat oppositionens snåriga väg fram till det rödgröna samarbete som nu finns.

När s och mp tillkännagav sitt samarbete kastade Wanja Lundby-Wedin genast ut ett välkomnande pressmeddelande. När kartan så småningom ritades om och ett trepartisamarbete deklarerades kom ett lika glatt tillrop.

Detta kan förstås betyda att Wanja Lundby-Wedin bara är en himla glad och positiv tjej, men av någon anledning är detta inte slutsatsen jag drar. Snarare handlar det om att LO verkligen inte fattar att s numera är ett parti bland andra, utan fortfarande inbillar sig att allting kommer vara precis som vanligt om s skulle vinna och bilda koalitionsregering 2010.

Vi må kritisera s för att inte ha kommit särskilt långt med förnyelsen, men tittar man på parhästen LO är läget etter värre.

Där har den inte ens börjat.

Arkiv

Maria Abrahamsson

Låt oss lite helgslappt blunda för den låga svarsfrekvensen i Ekots undersökning om vem som är regeringens mest dugliga minister. För att i stället gratulera Anders Borg till att 71 procent av de 744 borgerliga lokalpolitiker som svarat på Ekots enkät, anser att finansministern har gjort ett särskilt bra jobb. Vi talar om samma Borg som fick den förra försvarsministern att avgå på grund av ett lika överrumplande som orimligt utspel om miljardbesparingar på försvaret.

Hoppsan, nu blir det kortslutning i enkätsvarandet. På frågan om några ministrar bör lämna sin post är det försvarsminister Sten Tolgfors som råkar mest illa ut. Var femte (22 procent) menar att han bör kasta in handduken.

Partisekreterare Per Schlingmann låter hälsa att han inte tror att gräsrötternas avoga inställning beror på att Tolgfors skulle ha misskött sitt jobb. Utan det är sakfrågorna.
Tolgfors pressekreterare är inne på samma spår. Förutom FRA-debaclet handlar det om försvarsnedskärningarna. Och vem var det nu som drev igenom dem?

Patrick Krassen

Tidigare i december skrev Per Gudmundson på ledarsidan om antologin ”Från smedja till tankecentral”, utgiven av socialdemokratiska studentförbundet. Det genomgående draget i inläggen i boken är bristen på idédebatt inom socialdemokratin; ”Alltför få personer som söker sig till arbetarrörelsen hittar idag den spännande idédebatt, politiska och kulturella verksamhet man behöver för att tycka att det är relevant att komma tillbaka”, skriver till exempel S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs.

Det finns dock ett par ställen där idésmidande pågår inom eller i närheten av socialdemokratin. Ett exempel är inrättningen med det något generiska namnet Arbetarrörelsens Tankesmedja; ett annat den kvalitativa men aningen svårtillgängliga tidskriften Fronesis. Från tankesmedjan Agora, som är en del av Arenagruppen, kom det nyligen – i en händelse som, med tanke på budskapet i ”Från smedja till tankecentral”, ser ut som en tanke – en antologi med titeln ”Agenda 2010+”. Boken är en del av ett projekt inom Agora med syfte att utröna ”hur den framtida radikala och progressiva politiken kan och bör se ut” och innehåller inlägg av 22 debattörer som alla tillhör ”vänstern”, i bred bemärkelse.

En del av inläggen är intressanta. America Vera-Zavalas kritik av vänsterns avsaknad av en politik för städer är välformulerad och andas av ett intresse för det urbana som sällan formuleras politiskt. Förre biståndsministern Jan O Karlsson målar en bild av en migrationspolitik långt ifrån den krassa och offermentalitetsdominerade syn som präglat den socialdemokratiska under längre tid. Vänsterförnyaren Johan Lönnroth och Göteborgs kommunstyrelseordförande Göran Johansson ger båda credit till Alliansen för dess reformer på ett idémässigt självkritiskt sätt.

Målsättningen med ”Agenda 2010+”, att ”se med nyfikenhet på vår tids problem” och inte ”betrakta framtiden som given, utan möjlig att påverka, styra och förändra”, leder dock i föga utsträckning till någon givande idédebatt. Antologins inlägg säger ytterst lite om vilka idéer och värden som är intressanta för vänstern i det kommande. Agora uppges verka utifrån ”värderingar baserade på jämlikhet, jämställdhet, social rättvisa, demokrati och frihet” – vilket sammankokat blir en soppa av allt och inget.

Föga tas upp om långsiktiga målsättningar eller strategier, metoder eller ens prioriteringar mellan de olika värderingarna (att det finns motsättningar mellan till exempel frihet och jämlikhet borde vara känt även för socialdemokratiska tankesmedar). Det är just avsaknaden av dessa perspektiv som leder till ett ständigt klafsande i pragmatismens träsk. Dogmatiskt testuggande är förvisso sällan en framkomlig väg, men som skrivits om på ledarsidan tidigare saknar ”De Rödgröna” en sammanhållande idé, en gemensam vilja. Alliansen vill, och det är grundbulten för samarbetet, öka valfriheten och det egna ansvaret för Sveriges medborgare. Om det fanns en motsvarande tanke hos socialdemokratin röstades den bort med Göran Persson 2006 – och ännu har inget framträtt för att ersätta den. Den idémässiga ökenvandringen till vänster synes fortsätta ett tag till.

Per Gudmundson

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) utser årligen ‘årets folkbildare’. Samtidigt utnämner de den mindre smickrande ‘årets förvillare’. I dag kom årets upplaga.

Till årets folkbildare utnämns Expressens medicinreporter Anna Bäsén, för att hon ”i flera omfattande grävande reportage visat hur utövare av alternativmedicin använder verkningslösa metoder”. Till detta kan man bara tillägga att hon även är gammal skolkamrat med undertecknad, vilket ytterligare understryker kvaliteten.

Årets förvillare blev ”Vidarkliniken i Järna och dess verksamhetschef Ursula Flatters för att under en följd av år ha använt pseudovetenskapliga behandlingsmetoder”.

VoF har massor med läsning om på vilket sätt.

Maria Abrahamsson

Det var så skönt att i morse höra statsministern vänligt men bestämt tacka nej till erbjudandet att få hålla enskilda överläggningar med LO:s ordförande. Reinfeldt nobbar visserligen även TCO:s Sture Nordh, som om möjligt lät mer förnärmad än vanligt. Men priset tog ändå Wanja Lundby-Wedin, vars surhetsgrad närmar sig citronens.

-Jag representerar ändå 1,7 miljoner löntagare, utbrast en indignerad
LO-ordföranden i Ekot.

Jovisst, men hur meningsfullt är det för en moderatledd regering att lägga dyrbar tid på en organisation som till och med har kongressbeslut från i år på att man ska bidra ekonomiskt och samverka med det socialdemokratiska partiet?

Kanske har Lundby-Wedin fått en släng av minnessvaghet. För ett par
veckor sedan applåderade hon triumfatoriskt de rödgrönas utspel om att bygga en gemensam regeringsplattform till 2010. Ja, som alternativ till den högerregering som står handfallen i finanskrisen, lät det då (12/7).

LO:s alla medlemmar till trots, hur begåvat vore det av en borgerlig statsminister att lita på vad LO-toppen säger när den har som rättvisefilosofi att förmå förbunden lokalt att avstå sex kronor per medlem och år till den socialdemokratiska partiapparaten? Utöver det mångmiljonstöd som LO direkt och indirekt skjuter till partiets kampanjkassa i valtider. Tala om hån mot de över 400 000 medlemmar som röstade på ett alliansparti i senaste valet.

En borgerlig statsminister kan knappast heller rycka på axlarna åt att LO:s ordförande sitter i socialdemokraternas högsta organ och är djupt involverad i framvärkandet av partiets politik.

Så varför i hela fridens namn skulle Fredrik Reinfeldt över huvud taget överlägga enskilt med Wanja Lundby-Wedin? Någon – Mona Sahlin? – får gärna svara på den frågan.

Sanna Rayman

I dag skriver jag om Fredrik Härén och hans nyligen utgivna bok Vad som händer i världen – och varför det är viktigt att förstå. Som en inkörsport till Häréns budskap om nyfikenhet och kreativitet i globaliseringens tidevarv rekommenderas hans föreläsning på samma tema. Om du tröttnar på Kalle Anka är det bara att trycka på play i del ett och två av föredraget här nedanför!

Och förresten. I morgon finns inga papperstidningar. Men på SvD.se hittar du dagens nätledare. God Jul!

Claes Arvidsson

Länsrätten har gett en 90-årig kvinna rätt att få bo tillsammans med sin sjuke man på ett vårdhem i Malmö. Kommunen hade nekat paret den möjligheten och i stället erbjudit ökad hemtjänst till kvinnan.

Att gamla vägras den möjligheten att fortsätta bo tillsammans är verkligen ett underbetyg för kommunernas åldringsomsorg. Och nog kan undra också undra över vad som sker i rätten. Vid en samlad bedömning ansåg Länsrätten att man inte kunde bortse från den långa tid makarna hade levt ihop.

Efter att ha varit gifta i 69 år är det omänskligt att inte längre få bo och leva tillsammans, säger hon till Skånska Dagbladet.

Ja, så är det. Så kan vi inte ha det.

Hade paret fått nej om de bara hade varit gifta i 40 år?

Sanna Rayman

Du kanske trodde att din helgläsning skulle begränsa sig till en mysig deckare eller några jultidningar som dina barn eller grannars barn har sålt till dig? (Säljs fortfarande jultidningar förresten?)

Nå, du hade fel. Enligt klassiskt strategiska regler smyger regeringen nu fram promemorian som innehåller ändringsförslagen till signalspaningslagen.

Två dagar före jul. När de vet att varenda kotte oroar sig långt mer för julklappar, gran och matarrangemang än för statens spaningsambitioner.

Nåja. Allt annat hade förvånat. Det är ändå bra att förändringarna hann tecknas ned före årsskiftet. Då läser vi.

Ledarredaktionen

I går söndag gjorde SVT:s samhällsprogram Agenda ett längre inslag med anledning av Ledarbloggens Youtubiana. Några av de roligare klippen visades, och kommenterades av Göran Rosenberg, Katrine Kielos, Johan Norberg och ledarsidans Per Gudmundson.

Inslaget ligger uppe på SVT:s webb, för den som har en kvart över och vill roa sig med tanken på det nya kretsloppet för rörliga bilder: film blir tv, som blir hemvideo, som blir YouTube, som blir tidning – som slutligen blir tv igen! Det roliga ligger mellan 26.10 och 41.05, men även med ett kortare inslag precis i programmets början.

Sanna Rayman

Horace Engdahl lämnar sin post som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Det är med visst vemod jag tar emot det beskedet. Horace Engdahl har varit en utmärkt frontfigur för en instans vars valspråk är ”snille och smak” inte minst i meningen att han inte skämts för bildning, snille och smak.

Tvärtom. Med en provocerande arrogans och elitism, som stundtals gjort mig salig, har han dragit ner rubriker när han uttalat sig på sätt som går långt över jantelagens gränser. ”Ett kväkande från okunnighetens träsk” är ju faktiskt numera ett klassiskt citat som refereras och travesteras titt som tätt.

Engdahl har lyckats med något som är ganska svårt. Det vill säga att skapa diskussion, mycket diskussion, utan att så småningom förlora sin trovärdighet. Han har placerat Svenska Akademien – som sämre förvaltad lätt skulle kunna bli en institution med dammig känsla – mitt i flera intressanta debatter och har på det sättet låtit Akademiens angelägenheter bli självklart stoff för kvällspressen. Utan att han för den sakens skull blivit publikfriare, tvärtom.

Ny innehavare av stolen blir Peter Englund som intervjua sig själv om saken på sin blogg. Sekreteraren må vara ny och kvällstidningarna är ersatta av bloggosfären. Men traditionen att hålla Akademien i debatternas mittpunkt fortsätter således. Snille och smak.