Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Apropå den bloggpost jag skrev tidigare i dag om Fru Gårman fick jag ett mail från en läsare som tyckte att jag missar den stora bilden. Naturligtvis, menar brevskrivaren, gör inte nya vägskyltar Sverige ”jämställt i ett nafs”, men han menar ändå att man bör ha ”kunskap och ork att tänka lite längre, att se genusmekanikerna, att fundera över normskapande och dess betydelse för ett samhälle”.

Och se, jag hade lite ork kvar i bakfickan, så jag ägnade en stund åt att fundera över normskapandet och kom fram till ungefär det här. Enligt Nationalencyklopedins förklaring betyder ordet ”norm” något som är: Det ”normala” eller godtagna beteendet i t.ex. en social grupp.

Det är väl ungefär så som vi alla förstår begreppet. Men därefter verkar min och många andras syn skilja sig åt. För medan många andra verkar anse att normbrytande är en statlig uppgift så tänker jag att normbrytande i statlig regi är ett rätt meningslöst företag.

Normerna är ju skapade och inbyggda i något större. Normerna har förstahandskontrakt och majoriteten är dess hyresvärd. Staten må prata vitt och brett om att värna marginalerna och minoriteterna, men den kommer aldrig kunna göra några verkliga normbrott. I alla fall inte sådana som skulle kunna reta statens chef – majoriteten.

Nej, normer är i första hand något som finns mellan människor. Därför är det också människor som måste överraska varandra genom att ”begå normbrott” – ogenerat och i fullt i dagsljus.

Dessvärre har civilsamhället gått och blivit en lat och sorglig sälle. Förorättade av världen kräver vi att staten curlar vår livsbana fri från hindrande normer, utan att för ett ögonblick fundera på om det inte skulle göra dubbelt så stor nytta om vi lyfte på benen och helt sonika klev över dem.

Det må vara en tjatig vinkel från högerhåll – detta tjat om individers ansvar och civilsamhällets fördelar. Men om det är någon gång som staten är helt fel spelare så är det i det här.

Staten är helt enkelt ingen trovärdig normbrytare. Staten är inte avantgardet och ska heller inte vara det. Den kan låtsas, till exempel genom att smälla upp skyltar med Fru Gårman, men bara för att detta är harmlöst, okontroversiellt och för att den i sin väljartillvända slösaktighet kan tillåta sig att tänka att ”Det går ju bara på några miljoner hit eller dit”.

—-

Serveretur är för övrigt en ny vinjett på Ledarbloggen under vilken du hittar funderingar som föranletts av läsarnas mail till oss. Helt enkelt, vi skriver, ni hör av er och vi funderar ett varv till.

Arkiv

Maria Abrahamsson

Självklart kunde jag inte låta bli att fråga om den var förgiftad.
Lunchfrallan alltså, som den ungsocialistiska tidskriften Tvärdrag bjöd på i dag tillsammans med LO och ABF. Träffen på Sveavägen skulle handla om arbetets värde.
Och tror mig, det var plågsamt jobbigt att höra LO:s Irene Wennemo utmåla Alliansens jobbpolitik som en stor­satsning på skitjobb. Själv var Wennemo löjligt petnoga med att hennes nya titel – ARBETSMARKNADSPOLITISK CHEF – blev rätt i presentationen.

Jag gick hit på grund av den underliga rubriken, upplyste da­m­en bredvid i stolsraden. Jag nickade. Mina ungdomar, fortsatte hon, säger inte skitjobb utan att de har skaf­fat sig ett kneg. Jo, mina passerade just i snabb revy.

Där var brickflickan på Domus som blev kollektivansluten till SAP i samma ögonblick som hon anställdes. Sedan butiksbiträdet, och diskaren på krogen med avancemang till servicen. Därefter åldringsvård och städning av ­hotellrum. Följt av påhugg som vårdare på Allmänna häktet och juridikstudier varvat med fredags­inhopp på Systembolaget.

Det var varken anställningstrygghet eller höjdarlöner precis, men varför skulle jag kalla det skitjobb? Det gjorde inte ABF:s lunchgäst, författaren Lotta Elstad, heller. Hennes bok En såkalt drittjobb har jag bara hunnit ögna igenom. Men vad som stör Elstad mest är inte minst den norska arbetar­rörelsens ned­låtande syn på vissa jobb.

Jodå, Wennemo höll med. Även svenska LO undervärderar kvinnojobb. Ändå vill inte LO låta arbetslösa kvinnor utan utbildning få tillgång till arbetsmarknaden ge­nom att exempelvis utföra hushållsnära tjänster.

Ty skattereduktion är enligt ­social­demokratin en fördärvlig jobbskaparmetod. Givet att det inte handlar om skatteavdrag för repa­ration, ombyggnad och tillbyggnad. Sådana tjänster utförs ju av män.

Sist ett medskick till riksdagskvinnan Helene Pettersson som berättade om livet som hotell­städerska:
Det är inte bara överklassen som smetar avföring på badrumsväggarna. Jag vet.

Per Gudmundson

SSU arbetar aktivt med att ta fram nya former för politiska kampanjer. Ambitionen är imponerande, förstås, men man undrar om förbundet inte drabbats av lite väl mycket brain drain på grund av medlemsraset för att kunna mäkta med allt nytänkande.

Häromdagen tyckte SSU Stockholm att det är berömvärt att förgifta näringslivets representanter, vilket väckte berättigat fördömande.

I dag är det SSU Solna som tillverkat Youtubefilmen Ta ingen skit!. Filmen beskriver de äckliga toaletterna i skolorna. En representant för SSU Solna säger i pressmeddelandet:

”Det är så äckligt. Om någon vuxen skulle ha det så här äckligt på toaletten på sitt arbete skulle det nog bli strejk.”

Och det är ju ett budskap som kanske skulle kunnat fungera om det inte var just SSU som nyligen ertappades i den skandal som fick Expressen att använda följande ord som ingress:

”Det tog 2,5 timme för städerskan på hotellet i Bryssel att få bort
avföringen från heltäckningsmattan, stolen, dörrarna och väggen. I rummet hade högt uppsatta SSU:are bott natten innan. De betalade städerskan knappt 500 kronor för besväret.”

Men det kanske är därför rubriken på pressmeddelandet lyder som den gör. Där står ”Ta igen skit!”, vilket man lätt kan tro är en felstavning. Men snarare tycks det vara precis vad som händer. Det är den egna skiten som kommer igen.

Sanna Rayman

Vägverkets förslag till Fru Gårman-skylt är färdigt, vilket innebär att vi är ett steg närmre ett nytt vägmärke med en kjolbeklädd donna på. Om regeringen slutligen säger ja till skyltreformen det vill säga.

S-bloggen Alliansfritt Sverige ironiserar över det hela och vänder udden mot Nyamko Sabuni.

Well, nu kanske vi ska lugna oss lite här. Jag delar till fullo åsikten att en Fru Gårman knappast är en reform vi behöver och hoppas därför att regeringen hoppar över skyltreformen. Men vi hade inte haft den här pseudodebatten på halsen om det inte vore för miljöpartiet. De begåvade oss med en motion i frågan 2005 och sedan dess har Fru Gårman sprungit benen av sig mellan blockgränserna.

Nu senast var det en moderat i Hässleholm som önskade sig kjoltyg på stadens vägmärken, men dessförinnan har även socialdemokrater i Mariestad velat pryda kommunen med samma sak

Med andra ord. Fru Gårman är en fråga för politiker som har för mycket tid över och för få verkligt kreativa idéer. En fråga den som gillar, eh, charmiga frågor. Sådana som definitivt blir en artikel eller tre, som som går att bildsätta på ett trevligt vis. Frågor som är roliga att småtjafsa om runt fikabordet och i bloggosfären.

Bekvämt nog stannar det också vid tjafs. För tanken är ju det som räknas och tanken här är god. Därför stannar frågans inneboende dumhet vid att vara på sin höjd milt irriterande, den når aldrig graden upprörande.

En oförarglig liten snackis, som nu är på vippen att bli verklighet.

Och det är någonstans här jag faktiskt blir upprörd. Redan nu har Vägverket lagt ner tid och mankraft i frågan för att ta fram ett förslag, det vill säga pengar. Och vad kommer det månne kosta skattebetalarna när denna oförargliga, meningslösa idé sätts i verket? Om vi nu, som mp föreslog 2005, byter ut hälften av alla Herr Gårmän till deras tilltänkta frugor?

Visst. Lite vägmärken hit och dit är en rännil i gängse infrastrukturpropp, men ändå. Why oh why??

I sitt Almedalstal i somras lovade statsministern att han och regeringen inte ämnade spendera en enda skattekrona för mycket.

Fru Gårman bjuder på skarpt läge för det löftets uppfyllelse…

Sanna Rayman

Finanskrisen sätter sprätt också på den inhemska debatten. Än så länge är det mer väsen från Pär Nuder än från hans efterträdare Thomas Östros, men säkert lär den senare låta höra av sig under dagen.

Under tiden hörs snart sagt inte ett ljud från Lars Ohly, vilket måste anses en smula underligt. Borde inte finanskrisen vara vänsterpartiets egen julafton? Är det inte nu Ohly ska ta till orda och med besked skåpa ut allt vad kapitalism och marknadsekonomi heter?

På Axess blogg ges en tänkbar förklaring till Ohlys ”dånande tystnad”:

”I ett läge där kapitalismen visar sina blottor, framstår det som märkligt att tystnaden från Lars Ohly är lika dånande som hos nyliberaler och laissez-faire-ekonomer. Orsaken är att Mona Sahlin gjort klart för Vänsterpartiet att det är en fientlig handling mot socialdemokraterna att gå till generalangrepp mot kapitalet.

(…)

Att Ohly är osynlig i ett läge när man förväntar sig att han ska stå på barrikaderna beror på krass maktpolitik: han vill hålla sig väl med sossarna. Mona Sahlin har gjort klart att vänsterpartiets motstånd till utgiftstak och överskottsmål i statsfinanserna inte är förhandlingsbart. Om partiet vill vara med vid köttgrytorna, det vill säga vid utdelningen av statsrådsposter, gäller det att anpassa sig till realiteter.”

Per Gudmundson

När man tittar på några gamla upplagor av SVT:s trotjänare Anslagstavlan blir det tydligt hur nära det gamla Östtyskland Sverige befann sig för bara 20 år sedan.

I årsskiftet mellan 1987 och 1988 började Jan Stenbecks mediebolag att sända kommersiell tv in i Sverige från utlandet. Ett par år därefter började Sverige likna övriga världen – men dessförinnan hade vi det som i ett mini-DDR.

Två statsstyrda tv-kanaler som fungerade som kraftfulla megafoner för statens överideologi. Den paternalistiska synen på medborgarna genomsyrade all programproduktion, men det var i det särskilda reklamblocket för staten som kontrasten mot den fria världen blev som tydligast.

I Anslagstavlan gjorde myndigheterna propaganda för sin verksamhet. Det uttalade syftet var naturligtvis att folk borde få god och saklig upplysning om nyheter inom statsförvaltningen och lagstiftningen. Men reklamfilmerna utgick oftast från idén att staten vet bättre än medborgarna, och kunde snarast ses som uppfostringsansträngningar.

Det är fascinerande tidsdokument. Tittarens ålder avgör sannolikt om vederbörande drabbas av nostalgi (eller kanske snarare Ostalgi), skrattkramper eller äckel.

Titta exempelvis på inslaget 1,17 in i denna Anslagstavla (från 1988), där Arbetarskyddstyrelsen berättar om hur små investeringar ett företag behöver göra för att skapa bättre förhållanden för arbetarna.

Eller beskåda första inslaget här, där information om den nya plan- och bygglagen (från Bostadsdepartementet 1987) illustreras med ett monopolspel, och där nyfikna grannar oroat utbrister ”men tänk om det är ett svartbygge!”

Men roligast blev det när staten skulle informera bort dåliga matvanor. Den uppräkning av korvar, 1,22 in i det här klippet från 1988, som berörs av det nya regelverket är underbar.

”Det gäller wienerkorv… … och prinskorv som minst måste innehålla 45 procent kött. Minst 40 procents kött måste finnas i fläskkorven… … i köttkorven… … och i frukostkorven… … i medisterkorven… … och falukorven.”

Anslagstavlans uppräkning av korvar får alltså plats 28 i Ledarbloggens listning av Youtubiana. Vi tänker visa de bästa klippen som finns därute – och litar på läsarnas tips.

Sanna Rayman

I maj lovade Maria Wetterstrand att konkretisera miljöpartiets tankar om mer ”barntid” till hösten. I går uppfylldes det löftet och det ser i stora drag ut så som resonemangen gick i våras. Summan, 2500 kronor, är densamma och tanken bakom likaså: mer barntid, gärna för båda föräldrarna samtidigt om de så vill.

När mp då presenterade sin idé var Maria Wetterstrand noga med att påpeka att deras barntid inte hade ett dugg gemensamt med regeringens vårdnadsbidrag.

– Vi utgår ju från att man har en fot kvar på arbetsmarknaden, sade språkröret och glömde tydligen att det faktiskt går bra att jobba deltid även med vårdnadsbidraget.

Enligt de förutsättningar som gäller för det kommunala vårdnadsbidraget, så får en kommun dela ut bidraget till ett barn som ”inte har en plats i förskoleverksamhet som avser heltid”.

Det vill säga: Du kan kombinera deltid med en förskoleplats på deltid och ett mindre vårdnadsbidrag. (Detta kan dock variera. Det är frivilligt för kommunerna huruvida de vill införa reducerat vårdnadsbidrag eller inte.)

Dock. I stora drag liknar nuvarande vårdnadsbidrag mp:s förslag. Mp vinner dock poäng på att de faktiskt håller arbetslinjen högre än vad regeringen gör i den meningen att de inte verkar vilja ge något bidrag alls för barntid på heltid.

Å andra sidan ska miljöpartiets 2500 kronor beskattas, medan Alliansens vårdnadsbidrag utgår skattefritt. Och å tredje sidan låter mp sitt bidrag bli pensionsgrundande, vilket är en tilltalande gest såtillvida att den ger en signal om att alla medborgares insatser vad gäller uppfostran och omsorg om alla små framtidshopp är någonting som verkligen värdesätts. Att det inte bara är en del av det där osynliga arbetet som ”bara händer”.

I alla händelser är det bra att fler partier intresserar sig för behovet av mer barntid. Hela året har faktiskt kretsat kring de här frågorna genom alltifrån P1:s sommarserie Heliga familjen till diskussionen nu under hösten föranledd av PM Nilssons uttryckta önskan att ägna mer tid åt sina barn och mindre åt att vara chef.

Uppenbart finns det ett behov av mer tid för barn hos båda könen och sammantaget kan de olika diskussioner om familjen som pågått ändå ses som ett genombrott mot förut. Länge har den familjepolitiska diskussionen präglats mestadels av storleken på barngrupper och maxtaxor. Förvisso viktiga frågor, men betydligt mer instrumentella än de diskussioner vi nu ser.

Det är ju faktiskt långt mer än en fråga om praktikaliteter.

Maria Abrahamsson

Anders Eriksson höjde på ögonbrynen när opuset landade på skrivbordet dagarna före jul 2006. Eriksson var generaldirektör för Kammarkollegiet, med ett för­flutet som rättschef i justitie­departementet. Formuleringen att partiledarna hade gjort upp hade han inte tidigare stött på:

”Härmed delas förslag till lagrådsremiss En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet. Delning sker mot bakgrund av att de frågor om vilka full enighet inte nåtts under den gemensamma beredningen varit föremål för samordning hos partiledarna.”

Sedan årsskiftet 2008 är Eriksson chef för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN). Nämn­dens uppgift är att oberoende efterhandsgranska Säpos och den vanliga polisens användning av hemliga tvångsmedel, som telefonavlyssning, kamera­övervakning och buggning.
­Hittills har SIN inte stött på några olagligheter. Gör vi det överlämnas ärendet till Riksåklagaren, inskärper Eriksson. Är statens övertramp skadeståndsgrundande ska även Justi­tie­kanslern kopplas in.

Efter regeringens uppgörelse i förra veckan med de FRA-oppositionella i Alliansen kunde jag så klart inte låta bli att ta upp det ämnet med Eriksson.

I punkt 15 på regeringens förslagslista spikas att den intrikata frågan om FRA:s verksamhet har bedrivits på ett etiskt riktigt sätt ska avgöras av kontrollorganen vid en kontrollstation 2011.

Här blir Anders Eriksson bekymrad över vad som menas med ”kon­troll­organen”. Själv basar han över ett – SIN – medan FRA:s verksamhet ska granskas av – hur många då?
Jag söker svaret i försvars­utskottets betänkande från den 18 juni.

För att hindra en svidande prestigeförlust för regeringen uppfann alliansfolket under stor tidspress ett sammelsurium av kontrollfunktioner. Till sin häpnad fick Data­inspektionen ett särskilt uppdrag att följa FRA:s verksamhet, plus en referensgrupp med riksdagspolitiker på halsen.

Förutom Försvarets underrättel­se­nämnd (FUN) som redan finns, inrättades som garnering på tårtan ett integritetsskyddsråd, en domstolsliknande nämnd samt ett integritetsombud som utses av en särskild kommitté under
regeringen.

Eriksson övertygade mig bums om att det vore bra om regeringen överlåter hela efterhandskontrollen av FRA:s signalspaning på FUN. Efter samma raka modell som SIN har ansvar för att Säpos och polisens användning av tvångsmedel går rätt till.

Så länge som regeringens ut­lovade förbättringar inte presenteras i propositionsform förhåller jag mig avvaktande skeptisk. Det gör inte Thomas Bodström. Han underkänner totalt regeringens agerande.

Är Bodström konsekvent i sin kritik bör han försöka få med sig s-riksdagsgruppen på att skjuta upp de aviserade integritetsförbättringarna i ett år. Grundlagen ger den möjligheten.

Förhoppningsvis begriper Mona Sahlin bättre. Om riks­dagen vilandeförklarar förbättringsförslagen kommer automatiskt den ursprungliga FRA-lagen som pressades igenom i riks­dagen i juni att vara i kraft ett år längre. Och det går inte alls ihop med Sahlins tal om ökad rätts­säkerhet.

Claes Arvidsson

Världens blickar kastas nu på finanskrisens USA. Men det kunde vara värre. Mycket värre.

Människor flockades när bankerna på måndagen öppnade i Zimbabwe. Det var efter regimens beslut att höja uttagsgränsen från 1 000 till 20 000 zimbawedollar. Och det är klart att man vill försöka rädda sina sparpengar även om det bara handlar om 300 kronor.

Det gäller att var kvick, eftersom regimens sedeltryckeri är blixtsnabbt. Inflation är det enda som Zimbabwe inte lider brist på. Och så är det ju för mycket Mugabe förstås.

Någon samlingsregering har ännu inte samlats.

Claes Arvidsson

!00 platser stod på spel i söndagens parlamentsval i Vitryssland. Oppositionen vann inte något mandat. Så fungerar demokratin under den auktoritäre presidenten Alexander Lukashenko.

Före valet såg regimen till att de mest kända oppositionskandidaterna inte fick ställa upp. Det förekom dessutom trakasserier och misshandel. I samband med valet rapporterar OSSE att rösträkningen var dålig eller mycket dålig i nästan hälften av vallokalerna.

Som sagt, det blev 100 – 0. Demokratin förlorade.

Men visst, förra gången det var val fick oppositionen inte ens ställa upp.