Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Har någon i Alliansen ork att skjuta när socialdemokratin lämnar öppet mål? Snart vet vi. En arbetsgrupp under ledning av Ylva Johansson vill att partiet ska satsa på tvångdelad föräldraförsäkring. S-ledningen är övertygad om att de flesta familjer gör fel och har bestämt sig för att rädda de små barnen undan sina föräldrars okloka beslut. Det är så viktigt att bägge föräldrarna är hemma just under det första levnadsåret att staten måste använda bidragssystemets hela tyngd för att se till att det blir rätt.

Vilken politiker i Alliansen blir först med att ta upp den kastade handsken? Vem törs gå i takt med folkopinionen – som i mätningarna alltid säger tvärnej till tvångslösningar – och gå medievänstern emot? Vem är intresserad av att få ta initiativet? Om det inte blir ädel tävlan om att försvara familjernas rätt att själva välja, då är det inte mycket bevänt med svensk borgerlighet 2008.

Arkiv

Sanna Rayman

Fredagens hearing om FRA, arrangerad av CenterUppropet, CUF, Stockholmscentern, Stureplanscentern och Centerpartiet fördjupade FRA-debatten på dess tre huvudområden – utrikes- och säkerhetspolitik, integritet och juridik samt teknik. Ett flertal namnkunniga experter utfrågades och hjälpte på så vis diskussionen vidare.

Inom c och fp finns det mest aktiva och konstruktiva motståndet mot FRA-lagen i sin nuvarande utformning. De motsträviga centerpartisterna har ägnat sommaren åt att leta tekniska möjligheter och funnit några möjliga lösningar. Att tekniskt separera inhemsk trafik från annan går alltså. Förvisso inte med hundraprocentig säkerhet, men tillräckligt för att ta udden av argumentet om massövervakning.

Dock ger det, om man får tro Telias Håkan Kvarnström, en dyr prislapp för integriteten. Än så länge vet vi heller inte om CenterUppropet är i samklang med sitt parti. Av riksdagsledamoten Staffan Danielssons uttalanden att döma lutar man fortfarande åt en lösning där FRA genom tillstånd får sin lovliga trafik begränsad. Den vägen duger inte. Den generella tillgången är knuten som måste lösas.

Andra knutar är ett litet dokument vi kallar Europakonventionen. Centrum för rättvisas chefsjurist Clarence Crafoord satte huvudet på spiken när han under utfrågningen poängterade att konventionens skydd för integriteten faktiskt är ett minimikrav. Vill en stat framstå som någorlunda intresserad av integriteten är det inte på – eller under – minimigränsen man ska balansera.

– Fälls vi i Europadomstolen ska vi förstås ändra, försäkrade Håkan Jevrell, statssekreterare på Försvarsdepartementet, men i övrigt föreföll han orubbligt nöjd med balansakten.

Tanken som folkpartiets sex motståndare dryftat om att använda krav på brottsmisstanke som lösning fick ganska litet gehör bland experterna, annat än som god påminnelse om vikten av rättssäkerhet. Däremot verkar förre Säpochefen Anders Eriksson dela den idé som fp-riksdagsledamöterna Agneta Berliner och Camilla Lindberg luftade i Expressen häromdagen, alltså en variant där FRA:s sökmaterial snävas genom att låta tillståndsgivningen gälla de faktiska sökbegreppen.

Eriksson konstaterade även att det finns ett problem med de förbättringspunkter som regeringen fått i uppdrag att komplettera med i höst. Riksdagen bad regeringen att meddela dessa nya föreskrifter ”i förordningsform”, vilket enligt Eriksson kolliderar med grundlagen. Allvarliga ingrepp som dessa måste ske i lag, inte förordning. Inte heller Europakonventionen accepterar annat än lagar på dessa områden.

Det är många kockar i FRA-soppan, men den fas vi nu går in i är intressant. Att bara vara emot är inte svårt, men att finna vettiga alternativ är knepigare. Det är inget mindre än imponerande vilket enormt grupparbete frågan har utvecklats till.

Flitens lampor brinner hos jurister och teknikkunniga samt hos ideologiskt brinnande och säkerhetspolitiskt intresserade. För en gångs skull har en integritetsdebatt passerat ”rent mjöl i påsen-stadiet”. Det är välkommet. Så snart mjölet kommer på tal brukar integriteten få stryka på foten inför samhällskontraktets utlovade trygghet. Den här gången blev det omförhandling.

Årets viktigaste avtalsrörelse, definitivt.

Claes Arvidsson

Man behöver inte vara expert för att förstå att Stockholm både behöver fler nya bostäder och ett bättre fungerande bostadsmarknad. Man behöver inte heller vara expert för att för att se de politiska låsningar som blockerat nytänkande bland Stockholms socialdemokrater.

Mona Sahlins rådslag visar att partiet vill låsa upp en del dörrar som tidigare tyckts omöjliga att rubba. Det handlar bland annat om att öka rörligheten och friköp. Frågan är om det är för bra för att vara sant.

Det kan Carin Jämtin ge besked om. Kristina Alvendal, tillträdande stadsbyggnadsborgarråd, har nu i ett öppet brev bjudit in oppositionsledare till förhandlingar om en ny bostadspolitik. Kommer, kommer inte…

Per Gudmundson

Man ska komma ihåg att Mona Sahlin inte precis var förstahandsvalet när socialdemokraterna skulle utse ny partiledare. Tvärtom var det snarare så att många insåg att hennes tvivelaktiga förflutna och hennes bristande resultat som minister skulle utgöra en för partiet skrämmande motvikt mot det som är hennes positiva sidor (fräschören och könstillhörigheten).

Mycket riktigt. När det kommer till opinionens förtroende för hennes eventuella regeringsduglighet ser det ut precis som väntat. Många socialdemokrater, och ännu fler i andra partier, betraktar inte Mona Sahlin som en trovärdig kandidat till statsministerposten.

I dag presenterade pr-byrån Westander en ny förtroendemätning, där siffrorna ges svart på vitt.

”46 procent av svenskarna känner störst förtroende för
Fredrik Reinfeldt som statsminister, medan 35 procent känner störst
förtroende för Mona Sahlin. 19 procent är tveksamma eller vet inte. Det
framgår av en ny Sifoundersökning beställd av pr-byrån Westander.

När motsvarande förtroendefråga ställdes i maj hade Reinfeldt störst
förtroende hos 49 procent av väljarna och Sahlin hos 33 procent, medan
18 procent var tveksamma eller inte visste. Reinfeldts övertag har på
tre månader minskat från 16 till 11 procentenheter.

– Reinfeldt
behåller sitt överläge mot Sahlin, trots att en annan nyligen gjord
Sifoundersökning pekar på att FRA-lagen lett till minskat förtroende
för regeringen som helhet, säger Patrik Westander, vd på Westander.

12
procent av dem som anger att de skulle rösta på vänsterblocket känner
störst förtroende för Reinfeldt, medan 7 procent av de borgerliga
väljarna känner störst förtroende för Sahlin.

– Den stora
skillnaden är att bara 4 procent av alliansens väljare svarar att de är
tveksamma eller inte vet, medan 21 procent av de socialdemokratiska
väljarna inte kan ange vilken av de två statsministerkandidaterna de
har störst förtroende för, säger Patrik Westander.”

Observera alltså: bland socialdemokrater kan var femte väljare inte avgöra om de anser att Sahlin egentligen vore bättre än Reinfeldt. Och tolv procent av vänsterblocksväljarna tycker helt säkert att Reinfeldt är bättre. Det säger en del.

Sanna Rayman

Vladimir Putin vet hur en propagandaslipsten ska dras. Peka i riktning Washington och mycket är redan vunnet. Således hör jag på Ekot att Putin hävdat i en TV-intervju att USA låg bakom Georgiens anfall. Så underligt. Jag sitter här med ett block framför mig, nyss hemkommen från Finland där jag bland annat lyssnat på Markku Laukkanen, vice ordförande i riksdagens utrikesutskott samt medlem i de finska delegationerna i Europarådet och i OSSE:s parlamentariska församling med mera.

En av de saker som jag antecknat är att Laukkanen tvärtom har hört raka motsatsen till vad Putin säger – att Condoleezza Rice upprepade gånger försökt avstyra, avråda och avstyrka Michail Saakasjvili från att utmana Ryssland, men att denne inte velat lyssna på det örat. Så konfrontation blev det och utfallet kan svårligen kallas annat än en förlust för Saakasjvili.

Det är tunga veckor för den georgiske presidenten. För någon vecka sedan florerade en YouTube-film på nätet där han pratade i telefon och tuggade på sin slips. Klippet föranledde genast kommentarer i Moskvatidningen Pravda om att Saakasjvili var mentalt instabil. Nu, några ödesdigra veckor senare, lär det inte vara mycket kvar av den där slipsen. I tyska tidningen Bild (27/8) berättade Saakasjvili i onsdags att han inte kommer till krismötet om konflikten som EU har utlyst till på måndag. Han vågar inte lämna landet, eftersom han tror att ryssarna ska försöka hindra honom att komma hem igen efteråt.

Om vi i Sverige tycker att det är lite läskigt när ”ryssen” skramlar med vapen, så är det förstås ingenting mot vilken orolig tankeverksamhet sådant föranleder i Finland. Här är relationerna med Ryssland högsta prioritet – och det handlar långtifrån bara om rysskräck. I stort sett alla finska företag har affärer med Ryssland och en betydande del av stormaktens export går genom Finland. Och affärsförbindelserna bara växer och växer. Mer bilar passerar genom landet, mer varor, mer pengar.

– Grundhållningen i den finska politiken gentemot Ryssland, säger Laukkanen, är att Ryssland ska känna att den finska gränsen är den tryggaste gräns Ryssland har. Finland ska inte vara ett problem – och på så vis ska inte heller Ryssland bli ett problem för Finland.

Visst innebär Georgienkrisen att en hel del saker måste tänkas igenom när det gäller relationerna med grannjätten, men Laukkanen ser ändå inte några avgörande eller aktiva förändringar i den finska säkerhetspolitiken framför
sig.

– Jag tror att vi måste vara mycket försiktiga och inse att ryssarnas utrikespolitik verkligen har förändrats, det har den. De är redo att använda militära medel. Fast, frågar du mig om jag tror att Georgienkrisen innebär en förändrad hotbild gentemot Finland så tror jag inte det.

Och på måndag? Vad kan vi hoppas på, blir det någon gemensam linje från EU:s krismöte?

– Tja. Det måste det ju bli. Något ska sägas. Men, det lär bli neutralt. Det är ju en sorglig del i detta.

En av många sorgliga delar, skulle man kunna tillägga.

Per Gudmundson

Ledarsidans kolumnist Elise Claeson har ju i en serie artiklar försökt påvisa behovet av ett borgerligt positionsförflyttande när det gäller värdefrågor, och argumenterat för att solidaritet, omsorg och ansvar är begrepp som hör hemma på högerflygeln.

I dag skriver Expressens Sakine Madon intressant på ledarsidan om hur det kommer sig att unga kvinnor i sådan hög grad röstar med vänstern, trots att den ju inte tar kvinnors slit på allvar. Claeson apostroferas.

”Enligt
Elise Claeson
är förklaringen att borgerligheten har fastnat i
ekonomismens siffertrixande, där människan reduceras till
skatteunderlag och arbetskraftsutbud. Under graviditet och småbarnsår
är kvinnor mer beroende av samhälles skydd och stöd; vi är också
beredda att ge andra utsatta stöd och skydd.

Därför röstar kvinnor på partier som förstår och pratar om solidaritet,
ansvar, rättvisa, omsorg, trygghet, vård. Men sådant behöver inte vara
vänster. Kvinnor i andra länder röstar i större utsträckning på
borgerliga kandidater, säger Claeson.”

Sakine Madons text slutar i en fråga, och den kan verkligen vara värd att fundera över. Unga kvinnor är, som alla som har ett hum om PR vet, en viktig grupp att nå. Varför ser blocksympatierna ut så här?

PJ Anders Linder

Apropå det här med Jan Björklund, P1:s granskande program och läget i
skolan letade jag upp en artikel jag skrev i SvD den 27 mars 2005. Där
går jag igenom en del av de kritiska rapporter som då hade kommit:


”Under det senaste halvåret har det kommit en rad utvärderande
skolrapporter. Deras gemensamma nämnare är att kunskapsförmedlingen
inte fungerar.

• Tre av fyra elever lämnar grundskolan utan fullständigt betyg, och
var tionde elev uppfyller inte de beskedliga formella kraven för att få
söka vidare. Av dem som börjar gymnasiet är en fjärdedel inte klar ett
år efter utsatt tid, och en stor andel tar över huvud taget aldrig
examen. Många av dem som går vidare till universiteten är illa rustade
för akademiska studier.

• I slutet av oktober 2004 konstaterade Skolverket att kunskapsnivån i
grundskolan försämras i läsförståelse, matematik och kemi.

• I början av december [2004] kom OECD:s så kallade Pisastudie. Den
visar att svenska 15-åringar gör dåligt ifrån sig i matematik och
naturvetenskap. Sammantaget ligger de strax över medel i OECD, men det
imponerar måttligt mot bakgrund av att det bara är två länder som
satsar större resurser på grundskolan än Sverige.

• I december [2004] kom även Timms. Denna internationella jämförelse
visar att resultaten i matematik och naturvetenskap för svenska
åttondeklassare 2003 ligger på samma nivå som för sjundeklassarna 1995
… Försämringstakten var större i Sverige än i något annat land,
vilket fick Skolverkets generaldirektör att tala om utvecklingen som
”fruktansvärt oroande”.

• Under våren 2005 har Högskoleverket publicerat en rad
ämnesutvärderingar. Vad gäller moderna språk talar pressmeddelandenas
rubriker för sig själva: ‘Sämre förkunskaper problem på utbildningar i
engelska; ‘Tyskstudenten – snart ett minne blott?’; ‘Franska – ännu ett
språk i kris’.

• Och i måndags kom så Högskoleverkets utvärdering av den nya
lärarutbildning som Thomas Östros forcerade fram. Utbildningen har
redan fått kritik, inte minst från studenterna själva, och bristerna
visar sig också vara avsevärrda … Utvärderingen [visar] att det på
många högskolor inte är obligatoriskt att lära sig göra prov och sätta
betyg, eller ens att lära sig undervisa i läsning och skrivning.
Prestationskraven är genomgående låga, och det avspända arbetssättet
gör ‘fältet fritt att begränsa sin studieinsats till ett minimum och
ändå få betyget godkänt.'”

I snabb sammanfattning:

• 1/4 faller igenom i något ämne i nian, 1/10 kör i engelska, svenska eller matte;
• 1/4 är inte färdiga med gymnasiet när de är 20;
• nivån sjunker i läsning, matte och kemi;
• trots stora resurser är vi medelmåtttiga i matte/naturvetenskap inom OECD;
• mellan 1995 och 2003 har åttornas kunskapet i ma/natvet sjunkit en årskurs;
• Skolverkets gd tycker att det är ”fruktansvärt oroande”;
• lärarutbildningen ger varken ämnes- eller didaktikkunskap

Lägg märke till att det ingenstans ovanför talar om att vi är sämst i världen på någonting. Men betyder det att vi ska vara nöjda och belåtna?

Icke.

Man kan säga mycket om Jan Björklund, men har mer eller mindre på egen hand lyckats ändra svensk skoldebatt så att den handlar om kunskap och kvalitet i stället för diverse vaga sociala mål.

Det finns mycket engagemang i svensk skola. Inte minst mindre barn har det mycket trevligare i skolan än förr. Men alldeles för många lär sig alldeles för lite – och det finns högvis med studier, jämförelser och utvärderingar som belägger den saken. Jan Björklund och regeringen förtjänar vår högaktning för att de lagt om kursen för att åtgärda problemen – och socialdemokraterna förtjänar försiktigt beröm för att de börjat lyssna och ta ut en ny kurs.

Att motarbeta den här förändringen är att motarbeta såväl unga människors framtid som vårt lands förmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen. För att inte tala om vad fortsatt kunskapsfientlighet skulle betyda för Sverige som kulturnation.

PJ Anders Linder

I morse var jag med i P1 Morgon
och diskuterade situationen i Georgien. Ja, eller rättare sagt den
svenska regeringens sätt att reagera på hur Ryssland har uppträtt mot
Georgien.

Ingen vettig människa vill förstås ha ett nytt kallt krig – även om
Rysslands president Medvedev har sagt att han inte räds det – men det
vore alldeles orimligt att inte skarpt reagera mot vad Ryssland har för
sig. Carl Bildt har rutit till rejält, och det har han gjort rätt i. Om
EU-ledare hade varit så här tydliga under den ryska upptrappningen och
provokationerna mot Georgien före kriget är det inte säkert att kriget
– och avskiljandet av georgiskt territorium – haade behövt inträffa.

Ryssland har nu inte bara övervåld mot Georgien att svara för. Man har
också erkänt de båda utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien som
självständiga stater och inlett en process som med stor sannolikhet
slutar med att de blir delar av Ryssland. Speciellt Sydossetien har en
geografi, en folkmängd osv som gör landet omöjligt som självständig
stat och de sydossetiska makthavarna har också redan talat om vikten av
att Ryssland bygger ett rejäl militärbas på plats – dvs på territorium
som rätteligen tillhör Georgien, men varifrån många georgier har jagats
bort.

Ryssland håller i realiteten på att annektera delar av ett demokratiskt
grannland. Det är förfärligt att skåda, och man kan bara ana hur
nyheten upplevs i länder som Estland och Ukraina.

Kritik av Ryssland, EU-ryska samarbetsprojekt på is, stöd till
Georgien, stöd till Ukraina, mycket tydlig uppbackning av EU- och
Natomedlemmarna i Baltikum: allt detta är nu utomordentligt angeläget.

Sanna Rayman

LO sågar jobbskatteavdraget i en ny rapport där de bedömer att reformen ”bara” ger uppemot 100 000 nya jobb, vilket anses för lite givet kostnaderna. Och visst, förvisso kostar jobbavdraget en rund slant, men den kostnaden är ju faktiskt de pengar som alla som jobbar, LO:s medlemmar till exempel, får behålla i sin plånbok. Statens kostnad, arbetarens förtjänst.

Men Wanja Lundby-Wedin gillar ändå inte jobbavdraget, kanhända för att det som lönelyft betraktat utklassar en långdragen avtalsrörelse med råge.

LO-basen vill alltså avskaffa jobbavdraget, men konstaterar samtidigt att det vore ”politiskt omöjligt att gå till val på att det ska bli 1000 kronor mindre i plånboken”.

Inget jobbavdrag, men ingen höjd skatt.

Frågan inställer sig. Betyder detta att Lundby-Wedins föredragna recept är sänkt skatt för den som inte arbetar?

Sanna Rayman

Jag är alldeles nyligen hemkommen från Spanien där jag omgavs av fotbollströjor. De satt inte så mycket på spanjorerna, men dock på de många röd- och rosabrända britter som befolkade den spanska solkusten. Och där många britter finns utformas också souvenirer som behagar dem. Således fanns både solfjädrar och tändare med Chelsea FC- eller Manchester United-tryck att tillgå för turisten med spendershortsen på.

Den kanske mest iögonfallande fotbollsprylen jag såg i krimskramsbutikerna längs stranden var dock slagträn målade i olika klubbkulörer och loggor.

Jag tänker att när man säljer slagträn som fotbollsaccessoar, ja då är huliganismen liksom klappad och klar, införlivad i kulturen. Du kan ta med dig ditt fula gamla brännbollsträ hemifrån, eller också sportar du en behändig klubba som matchar tröjan.

Än säljs inte denna accessoar här i Stockholm (vad jag vet), men nog börjar det kännas som om stök och bråk är en integrerad del av fotbollen. I går bröts matchen mellan AIK och Hammarby efter att det flugit in smällare och fyrverkerier på planen och på dagens sportsidor beskrivs derbyt och fotbollen återigen i termer av huliganism och läktarvåld.

I ett pressmeddelande skriver polisstyrelsens ordförande Kristina Alvendal (m) att huliganerna borde nekas tillträde till matcherna och föreslår elektroniska personliga biljetter jämte legitimation vid inträdet, men hon konstaterar också att klubbarna äger frågan. Det gör de – och det blir allt mer uppenbart att de inte klarar av att lösa den.

Borttagna ståplatser har varit en del av bekämpningen av läktarvåldet i England och titt som tätt lyfts denna strategi även här, men bland supportrarna är det inte välkommet. Det är begripligt. Livekänslan försvinner förstås lika mycket där som när man på konsert i Globen blir tillsagd av vakter att sitta still i stolen. Men det är dessvärre uppenbart att detta problem inte kommer att försvinna av sig självt. Förr eller senare lär snarare ståplatserna försvinna.

Bäst vore förstås om huliganerna själva insåg att deras beteende i längden kommer att ha ihjäl den fotboll de bokstavligen slåss för, men chanserna att detta inträffar är nog små. Att på något sätt neka de våldsamma supportrarna tillträde vore därför en smidig lösning.

Vill man prompt slåss får man väl stämma träff ute i skogen där ingen störs.