Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Paulina Neuding

Paulina Neuding

Ibland undrar man vad den oberoende liberala pressen sysslar med egentligen. I förra veckan var det DN:s ledarsida som tyckte att det var relevant och smakfullt att jämföra den svenska monarkin med hedersvåld. Att Victoria inte får gifta sig utan Kungens tillåtelse skulle enligt ledarsidan jämföras med tjejer i hederskulturer som inte får gifta sig med vem de vill för sina pappor. Och som till skillnad från Victoria riskerar att flyga från en balkong om de gör det ändå.

I dag skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen att så kallade mödomshinnerekonstruktioner ”förstås” ska vara skattesubventionerade. Hon konstaterar:

”Aborter, kejsarsnitt och estetisk plastikkirurgi kan genomföras av sociala eller psykologiska skäl – med andra ord på ’svensk, kulturell indikation’. Nu är Sverige mångkulturellt.”

Däremot är det lätt att hålla med Johan Ingerö i dag: ”Fan, detta gör mig förbannad. Varför bygga upp en upplyst civilisation om ingen sedan vill försvara den?”

Arkiv

Sanna Rayman

En del av ledarskribentens jobb är att på ett spetsigt vis kommentera och peka på politikens och politikernas klantigheter. Det brukar vara roligt att göra de där iakttagelserna. Men ibland träder verkligheten in och spetsar till det alldeles av sig själv. Kvar sitter såna som jag och undrar vad vi är till för, egentligen.

För vad kan jag någonsin formulera som överträffar verkligheten?
Pär Nuder, med en månadslön på 52 900 kronor, har inte deltagit i en riksdagsdebatt sedan i november, han har inte suttit i något utskott sedan i januari och han har inte skrivit under en enda motion sedan i oktober.

Under denna period av, eh, avlönat utanförskap har Pär Nuder nämligen ägnat sig åt att skriva en bok. Den heter Stolt men inte nöjd.

Nej, det finns inget jag kan tillägga som toppar det här.
Jag ger upp.

Paulina Neuding

Replik från Ulf Kristersson, socialborgarråd (m):

När vi i socialtjänsten i Stockholm nu för första gången gör en systematisk kartläggning av det hedersrelaterade våldet och förtrycket, väcker vi flera rätt svåra frågor. En av dem handlar om ”oskuld” och mödomshinneoperationer. Idén är som SvD påpekar (30/7) att den nygifta bruden ska blöda på bröllopsnatten och därmed bevisa att hon inte redan tidigare har haft sex.

Vår undersökning visar att bara i Stockholm (inte i många landsting som SvD uppgav) utför minst 11 av 49 granskade kliniker dessa kirurgiska ingrepp. Priset varierar från 260 kronor till 25.000. Fokus hamnar lätt på vem som utför ingreppen och vad de kostar. Ska det offentliga subventionera kränkande ingrepp på unga kvinnor, lyder en rimlig fråga. Ska privata kliniker tjäna grova pengar på utsatta flickors bekostnad, frågar sig andra.

De ekonomiska frågorna i all ära, men de skjuter bredvid målet. Mödomshinneoperationer är inte i dagsläget olagliga. Men de är orimliga. Ingen vill prata om ingreppen, allra minst de kliniker som socialtjänsten har kartlagt. Den riktigt svåra frågan handlar istället om hur Sverige ska garantera även unga invandrarkvinnors rätt till sina egna liv – och sin egen kropp. Det är inte upp till enskilda föräldrars tycke och smak: Individuella rättigheter och skyldigheter – skilda från familjen, släkten, klanen och gruppen – är fundamentala i svensk lagstiftning. Om dem ska vi inte kompromissa.

Ytterst handlar det om haveriet för svensk flyktingmottagning och ”introduktion”. Nyanlända lär sig helt enkelt bara halva sanningen om Sverige. Och då kan vi i Stockholm inte bara skylla på staten. Den frågan ansvarar vi för själva. Vår stora utmaning ligger i att helt göra om ”vägen till Sverige”. Att vi slutar acceptera att många i praktiken själva väljer vilka svenska regler man gillar för egen del. Och samtidigt kränker individuella rättigheter som de egna döttrarna har. Som rätten att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Sverige må i vissa delar vara ett udda land i världen. Om vi fortsätter se mellan fingrarna när familjer utövar privat rättskipning, sviker vi inte bara viktiga svenska ideal. Vi göder också dem som tror att Sverige mår bäst av att slippa mötet med det främmande.

Patrick Krassen

I Dagens Industri finns idag en debattartikel (ej på nätet) av Lena Wirkkala, utredare på TCO, som hävdar att ett slopande av lagen om anställningsskydd, LAS, skulle leda till ökat utanförskap.

DI har förvisso satt en missledande rubrik – ”LAS minskar inte rörligheten på arbetsmarknaden”, vilket Wirkkala inte säger uttryckligen – men försvaret av LAS är ändå underligt. Att verksamheter som stimulerar efterfrågan på arbetskraft och möjlighet till vidareutbildning är viktigt för röligheten, vilket Wirkkala framför, är inte något kontroversiellt, och inte heller något som är ett argument för att behålla rigida turordningsregler.

Både bland företagen och i forskningen pekas på problemen med anställningsskyddet för tillväxt, hälsa och minskat utanförskap. Argumenten för att inte reformera LAS håller föga i empirin. Gärna vidareutbildningsmöjligheter, men LAS måste också tas i tu med.

Per Gudmundson

I dagens text på ledarsidan om Barack Obamas kampanjspråk hänvisas till kolumnisten Gerard Baker i The Times, vars evangelieparodi He ventured forth to bring light to the world rekommenderas varmt. Texten har också lästs in i ett tv-inslag, som går att se på YouTube.

Sanna Rayman

I sin krönika den 27 juli skrev Sanna Rayman om sitt möte med kalven Putte. Putte var en kalv som Rayman blev vän med en sommar. Putte var också en kalv som senare, i bitform, troligtvis hamnade på hennes tallrik. Precis som Rayman skrev finns det en tydlig självmotsägelse mellan att å ena sidan kräva ett etiskt förhållande till djur för att senare ta deras liv och äta upp dem.

Rayman har delvis rätt i sitt påstående om att djur aldrig kommer att bli samhällsvarelser på de premisser som vi människor sätter upp för varandra. Det ligger inte heller i deras intresse att bli det. För djurens del handlar det om att få leva liv i enlighet med deras individuella intressen och behov.

Djur har nämligen också egenskaper som är moraliskt relevanta. De har förmåga att uppleva, känna smärta och lust. Och deras liv är viktiga för dem. Djuren har sina egna premisser. När man väl har insett det duger det inte att döma individer till en sämre tillvaro bara för att de råkar lägga ägg eller går på fyra ben. Det duger inte heller att gömma dömandet bakom att de skulle vara rättighetsomedvetna.

Rayman anser att rättigheter för djur måste ses som välgörenhetshandlingar som understryker att vi skiljer oss åt, eftersom vi inte vet vad de tycker om våra rättighetskataloger. Raymans resonemang undantar inte bara djur från att kunna ha direkta rättigheter utan även alla de människor som inte heller har en aning om ”katalogerna”. Om man ansluter sig till Raymans teser skulle vårt värnande om senildementa och nyfödda barn inte heller kunna ses som något annat än välgörenhetshandlingar.

Jag och Djurens Rätt argumenterar för något annat. Vi anser att djur liksom människor är kännande varelser med intressen och behov som måste tillgodoses. Förmågan att uppleva, känna smärta och lust, är gemensam för djur. Det är denna förmåga som gör att en varelse har intressen och att den dessutom bör ha moralisk status. Rättigheter för djur blir då inte några välgörenhetshandlingar som visar att vi skiljer oss åt. De har istället sin självklara plats bland de individuella rättigheterna.

Avslutningsvis, självmotsägelsen mellan att ha ett etiskt förhållande till djur för att sedan äta upp dem är enkel att råda bot på. Det handlar om att vi måste respektera djurens individuella rättigheter.

Putte var inte mat utan en individ med moraliskt relevanta egenskaper.

Alexandra Leijonhufvud

Förbundsordförande

Djurens Rätt

Paulina Neuding

Paulina Neuding har naturligtvis rätt när hon påstår att det inte är för min skull någon ska hjälpa en medmänniska i nöd (SvD 29/7). Men att det därför inte skulle behövas en ”civilkuragelag” är ett underligt resonemang. Vilka andra lagar omfattas i så fall? I många europeiska länder finns sedan länge lagstiftning som innebär att någon kan ställas till svars för försummande av räddningsåtgärd. Regeringen har gjort bedömningen att det behövs också i Sverige och ska därför utreda frågan. Konstigare än så är det inte. När svenska folket har tillfrågats säger en bred majoritet att de gärna ser en sådan lag och att den skulle göra att de kände sig tryggare. Troligen för att det skulle uppmuntra till gemensamma tag om någon behöver hjälp. En lag förändrar inte allt men kan medverka till en välbehövlig attitydförändring när det gäller ansvarstagandet för våra medmänniskor.

Inger Davidson (kd)
Vice ordförande i justitieutskottet

Patrick Krassen

På dagens DN Debatt skriver två ekonomiprofessorer om de ökande sjukvårdskostnaderna när fyrtiotalistgenerationen blir äldre. Med deras beräkningar skulle kostnaderna till 2040 öka med 270 procent jämfört med idag. Tre modeller för att lösa detta problem skissas på: att dra ned på andra offentliga utgifter, höja skatterna kraftigt eller hitta andra finansieringsvägar för sjukvården (främst större egenavgifter). Alla dessa tre lösningar är politiskt nästintill otänkbara.

På denna kostnadsökning på grund av ett ökat antal brukare ska man lägga det som kallas Baumoleffekten, eller Baumols kostnadssjuka (efter ekonomen William Baumol). I korthet går den ut på att branscher där produktionen inte kan effektiviseras – särskilt tjänsteproduktion, och särskilt i offentlig sektor – kommer att ha kostnadsökningar på grund av ökande löner som inte följer produktivitetsutvecklingen, utan istället följer löneutvecklingen i andra sektorer – främst privata, främst varuproduktion – där löneutvecklingen tydligare följer produktivitetsutvecklingen.

Kostnaden ökar alltså med tiden för att producera en konstant mängd. Om mängden därtill ökar samtidigt förstärker det Baumoleffekten – vilket är något som inte framgår av debattartikeln om författarna tagit hänsyn till i sin modell. Det kan alltså röra sig om ännu större kostnadsökningar.

Helt klart är dock att läget kan bli problematiskt om ingen lösning finnes.

Paulina Neuding

Det vore dumt att bli förvånad. Sverige har en stor invandring från länder där hederstänkandet innebär att kvinnors rättigheter kränks systematiskt, och det vore naivt att tro att förtrycket inte skulle fortsätta här. Men det är inte detsamma som att det svenska samhället ska lägga sig platt för medeltida häxerier.

När det kom rapporter tidigare i sommar om att mödomshinneoperationer förekommer i Sverige var budskapet att Sverige till skillnad från Danmark inte utför operationen i offentlig regi. Den förekommer även här, men i Sverige utförs de av privata plastikklininker, sade man då. Det visade sig vara fel.

En kartläggning ledd av Kickis Åhré Älgamo för Stockholms stad visar nu att flera svenska landsting utför det som kallas för ”mödomshinnerekonstruktioner”. Elva av de 49 vårdinrättningar som svarade på frågan sade att de utför ingreppet, och resten hänvisade patienterna vidare till privata plastikkliniker. Och det kan ju låta rimligt att blivande brudar får hjälp att känna sig skinande nya inför bröllopsnatten.

Men nu finns det förstås ingen mödomshinna. Fixeringen vid blodfläckar på lakanen bygger på en myt. Och ”rekonstruktion” av mödomshinnan är bara ett annat ord för att skrapa upp eller framkalla ett litet sår i kvinnans underliv som börjar blöda vid samlag. Låt mig upprepa det: man skapar sår i kvinnors kroppar med själva syftet att de ska blöda i underlivet när de har sex.

Samtidigt är det svårt att klandra vårdgivare som utför ingreppet. De kvinnor som är beredda att genomgå en operation är förmodligen i desperat behov av att kunna bevisa att de är oskulder. En kvinna som har haft sex före bröllopet har som bekant ingen heder, vilket i sin tur kan spilla över på mannen och rentav hela familjen. Och vi vet att det finns de som är beredda att gå långt för att återupprätta sin skadade heder.

Men när operationen subventioneras av offentliga medel är budskapet att samhället ställer upp på hederslogiken. Så kan vi inte ha det. Vad vi däremot ska finansiera offentligt är satsningar på information om mödomshinnemyten.

Aftonbladets söndagsbilaga publicerade ett läsarbrev för några veckor sedan (29/6) från en kvinna med rötterna i Mellanöstern som inte hade blött på bröllopsnatten. Hennes man misstänkte henne för att ha haft sex före äktenskapet, och hon var förtvivlad. Och Malena Ivarsson gjorde sitt bästa för att förklara att man inte behöver blöda för att man är oskuld. Det folkbildningsansvaret kan inte bara ligga på tjejtidningarnas sexrådgivare.

Med den invandring vi har i Sverige har vi nämligen ett val: vi kan acceptera att Sverige inte är det jämställda samhälle som vi ville att det skulle vara. När vi ställs inför medeltida kvinnoförtryck kan vi diskutera och relativisera, blunda, titta bort och bortförklara.

Eller så står vi fast vid våra värderingar även i mötet med hederskulturer. Att ta strid för idén att en kvinna är hedervärd även om hon inte blöder i underlivet vid sex, vore en början.

Sanna Rayman

Vi börjar med det positiva. Det är bra att försvarsministern Sten Tolgfors höjer sin stämma i FRA-diskussionen. Efter utspelet (DN 14/7) där sex folkpartister krävde brottsmisstanke för att Försvarets radioanstalt skulle få spana i kabel var det FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson som fick förklara (SvD 24/7) att brottsmisstanke förutsätter koppling till svensk lag, vilket är en dålig grund för spaning mot yttre hot.

Visst var det intressant att se FRA lätta lite på förlåten till verksamheten (SvD 23/7), men egentligen är det inte alls särskilt rätt att försvaret av nya lagar lämpas över på en generaldirektör. Tolgfors välkomnar i gårdagens debattartikel att FRA givit konkreta exempel signalspaningens nytta, men själv bidrar han dessvärre inte till att föra debatten framåt, utan följer redan upptrampade stigar.

FRA:s spaning har enligt Åkesson ”stoppat ett politiskt mord i Sverige, påverkat svenska beslut om flyktingar från Tjetjenienkriget och dämpat militära kriser mellan Stockholm och Moskva.” En del av exemplen som Åkesson anför är relevanta, medan andra inte känns lika träffande. Flyktingsituationen i Tjetjenien var till exempel ingen stor hemlighet. Och att man avlyssnat rysk kommunikation från båtar och flygplan bör sannolikt handla om radiospaning, inte kabeldito. Det är som bekant inte den som debatteras.

FRA spanar inte på enskilda svenskar, skriver Tolgfors och förklarar senare att Sverige måste kunna byta information med andra länder. Jomen det låter ju praktiskt, då kan Sverige fixa information om britter och britterna hålla koll på svenskarnas förehavanden. Informationsutbyte förnöjer.

”Säger man nej till den nya signalspaningslagen säger man ja till en återgång till en oreglerad situation för signalspaning i luften, med avsaknad av integritetsskydd”, menar försvarsministern vidare.

Det låter förstås obehagligt, men lugnet infinner sig ganska snabbt. Bara ett par rader ner skriver försvarsminisern att ”95 procent av all kommunikation över gränsen nu sker via kabel”. Den oreglerade, integritetslösa tillvaro han skräms med gäller med andra ord bara de återstående fem procenten av kommunikationen. För radioamatören innebär en teknikneutral lagstiftning alltså ett lyft för integriteten. För övriga 95 procent är den fortfarande en försämring.

Det viktiga är över huvud taget inte att konstatera att det behövs underrättelseverksamhet. Få bestrider detta. Det är fortfarande lagens utformning som skapar motståndet. Nu höjs allt fler röster som menar att motståndarna borde komma med alternativ. Och jo, det vore bra om de motståndare som har den tekniska kunskapen för att kunna ge alternativ hjälpte till att föra debatten framåt. Regeringen kommer inte att servera alternativen åt FRA-motståndarna.

När jag var i Almedalen och samtalade med en borgerlig riksdagsledamot lyfte han, liksom Tolgfors, behovet av den teknikneutrala lagstiftningen och anförde bland annat att det redan görs i många andra länder. Jag frågade honom då huruvida dessa länders motsvarigheter till FRA också hade en generell åtkomst till all kommunikation.

Svaret?

– Ja, där har du något för er journalister att gräva i!

Är detta underlaget för riksdagsledamöternas beslut? Nå då så. Må FRA-debatten fortgå.