Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Olika varianter av legitimationer för lärare diskuteras nu sedan regeringens utredare i tisdags lämnade sitt förslag. Och visst är det väl bra med olika åtgärder för att höja lärarnas status och kvalitetssäkra deras duglighet. Men allt beror förstås på vad det är legitimationen avser. En genomgången lärarutbildning, till exempel – skulle det kunna vara nog för att bli legitimerad?

Titta på studenttidningen Lundagårds artikel Ska det gå att bli godkänd utan att plugga? Här illustreras bristen i tanken att förlita sig på själva examensbeviset som kvalitetsstämpel (snarast är det väl i stället lärarnas själva kompetens som måste avses med en legitimation).

Tidningen Lundagård
skickade ut sin reporter att tentera femtonpoängskursen Pedagogik A. Förutsättningen var att hon inte fick gå på en enda föreläsning, och heller inte öppna kursböckerna innan tentan skrevs.

”– Jag blev väldigt förvånad att jag klarade tentan, jag använde ju bara
hälften av kursböckerna, säger Isabelle Beckman, journaliststudent och
reporter på Lundagård.

Att skriva godkänt på en tenta utan att plugga visade sig inte vara så
svårt. Isabelle Beckman fick fem timmar på sig att skriva den första
hemtentan i Pedagogik A. Hon fick inte lov att gå på någon föreläsning
eller öppna böckerna innan tentan skrevs. Ändå lyckades hon bli godkänd.
Att hon skulle klara tentan så lätt var inget Isabelle Beckman hade räknat med:

– Jag blev väldigt förvånad. Frågorna var avancerade, man skulle ta upp
flera aspekter av ämnet och jag hade inte ens alla böcker. Mina svar
var dessutom för korta och inte särskilt utförliga, säger hon.”

Arkiv

Maria Abrahamsson

I Sydsvenskan skriver m-riksdagskvinnan Cecilia Widegren klokt och uppfordrande om spelmissbruk. Med tydlig adress till finansminister Anders Borg.

För nog är det hyckleri på hög nivå av såväl tidigare s-regeringar som nuvarande alliansregering krampaktigt kramar det svenska spelmonopolet med den skenheliga motiveringen att statens inblandning är bästa garanti mot att människor går ner sig i spelmissbruk.

Var det därför som regeringen förra året avsatte löjligt låga 0,5 procent av Svenska Spels vinst på över fem miljarder till insatser mot spelmissbruk?

Läs förresten gärna mitt eget opus om regeringens allt besynnerligare spelpolitik på dagens ledarsida.

PJ Anders Linder

Under rubriken ”Vem kan växa när Björklund bräker?” går Dagens Arenas Björn Elmbrant till rasande angrepp mot skolpolitiken och skolministern. Elmbrant var intill nyligen opolitisk kommentator i public serviceradion.

Inger Björk

Claes Arvidsson påstår i sin ledare 26 maj att Sida och Forum Syd ägnar sig åt ”Operation Skademinimering” istället för att ”ta åt sig av den synnerligen grava kritiken” med anledning av Riksrevisionens granskning av en knapp procent av biståndsprojekt genom enskilda organisationer.

Sidas granskning utfördes på rekommendation av Riksrevisionen för att utreda de indikationer på oegentligheter som Riksrevisionen hittat. Två av fem fall visade sig stämma men bedömdes inte vara av den omfattningen att en polisanmälan behövdes. Dessa fall har alltså inte varit föremål för någon förundersökning hos åklagare, en felaktig uppgift som SvD beklagligtvis sprider vidare. Mellan raderna lyser budskapet klart: oavsett resultat av granskning är vi och våra samarbetsorganisationer fortsatt misstänkta för korruptionsbrott!

Att 30 000 kronor blir felaktigt bokförda som en kostnad i ett projekt ( ett av de två konstaterade fallen av oegentlighet, det andra fallet gällde en jävig revisor som f.ö. avpolletterades redan 2005 ) är naturligtvis ett oegentligt agerande. Det är inget vi försvarar, inte slarv och brister heller.

Claes Arvidsson utgår från att Forum Syd inte har tagit åt sig av kritiken, vilket är både osant och insinuant. Vi hela tiden tydligt och offentligt deklarerat att bristande hantering av bokföring och verksamhet inte är acceptabelt. Vi har prioriterat och lagt mycket tid på att skärpa rutiner och tillsammans med Sida åtgärda systemet för kontroll och uppföljning. De organisationer det gäller har fått genomföra en rad åtgärder, bland annat återbetalning. Vi har alltså agerat, något annat hade varit befängt med tanke på vår verksamhet och det ansvar vi har.

Vi tycker däremot att det är viktigt med en någorlunda sansad diskussion och det har vi försökt föra fram. Stundtals har debatten tagit orimliga proportioner där det talats om miljoner och miljarder som bara försvinner. När det i själva verket har handlat om jämförelsevis mindre summor. I SvD:s ledare görs samma koppling, den här gången till Jan Mosanders på många sätt vällovliga granskning av företrädesvis budgetbiståndet och stöd till stora näringslivssatsningar. Vilket ligger på en helt annan nivå än biståndet via enskilda organisationer.

Riksrevisionens resa var på många sätt äventyrlig, det har vi förstått inte minst av deras egen intressanta dokumentation. Revisorerna verkar heller inte haft det så lätt med planeringen. Budgeten på nära 2,9 miljoner kronor blev 4,4 miljoner innan allt var klart. Det man kan undra är – vem granskar Riksrevisionen? Svenska Dagbladet?

Claes Arvidsson

Stockholmstrafiken kommer att präglas av mötet mellan svensk idyll och en grymmare verklighet i Irak. I den ena filen kör ekipage med flak fyllda av hurrande studenter. I det andra körfältet rullar svarta limousiner med svärtade rutor – åtföljda av ljudet från tjutande polissirener. Det är Irakkonferens i stan.

Men kanske några av passagerarna i de svarta bilarna också nynnar på ”Den ljusnande framtid är vår”.

Trots att Iran i samband med Iraq Compact Annual Review Conference (ICI) har fått ta emot kritik från flera håll, inklusive Fredrik Reinfeldt, ändrar det inte bilden. Det är islamisterna i Teheran som hittills är de största vinnarna i det storpolitiska efterspelet till störtandet av Saddam Hussein. Tyvärr. För det innebär trubbel för Irak.

Som brukligt på internationella konferenser har det varit mycket snack på ICI, men det som skulle ha kunnat bli den verkliga snackisen hände aldrig. Det blev inte något direkt möte mellan USA:s och Irans utrikesministrar. Förr eller senare är det dock ett måste att lyfta kontakterna till den nivån. Hur gärna man än vill går det inte att tänka bort Iran.

Iraks premiärminister Nuri al-Maliki tar med sig hem glada hejarop blandade med beskare bedömningar. Det är långt kvar och för att nå fram är det viktigt att huvudansvaret läggs på irakierna själva. Om inte annat demonstrerar dock ICI styrkan i det internationella engagemanget för Irak, men det återstår förstås att se hur mycket av stödet som materialiseras. Det vore till exempel inte helt fel, om jag säger så, om USA verkligen tog emot fler flyktingar.

Ska man tala om brist på engagemang så hittar man det bland arabstaterna, Iraks grannar. Det gäller skuldavskrivning, men också sådant som inte kostar mer än politiskt mod. Kontakter och samarbete med Irak är knappt halvljumna, ambassader saknas, och så vidare. Det är varken det rätta sättet att möta hotet från Iran eller stödja en bättre framtid i Irak; det speglar bara rädslan för att utpekas som spelare i det USA-ledda laget.

När Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Gunilla Carlsson har pustat ut efter ICI kan de svalka sig med att räkna ytterligare utrikespolitiska poäng. Det är kul för dem och bra för Sverige. Sverige har också genom den stora flyktingströmmen hit ett direkt intresse av att Irak utvecklas på ett sätt som gör återvändande till mer än en dröm.

Det känns säkert också bra att ha fått besked om att socialdemokraterna vill köra med könskvotering i utrikespolitiken (DN 29/5). Kompetens ska inte heller vara avgörande för vem som ska bli utrikesminister utan könsbalansen ska fälla avgörandet. För det är ju kontentan av socialdemokraternas jämställdhetspolitiske talesman (eller ska jag skriva talesperson för att inte bli anklagad för att kränka någon) Claes Borgströms könsdiskrimineringskritik av Bildt och Reinfeldt.

Och för oss andra är det bra att veta.

Sanna Rayman

Björkskatan är en stadsdel i Luleå som bebos bland annat av riksdagsledamoten Stefan Tornberg. Häromdagen fick hans grannar ett brev som började så här:

Du som är granne med riksdagsledamot Stefan Tornberg (c).

Ledamoten tänker försämra din sjukförsäkring.

Avsändaren är LO, som sedan gör en längre utläggning om hur elak regeringen är. Naturligtvis berättar inte LO någonting om att flera av regeringens förslag liknar LO:s egna tankar för ett år sedan, men detta förvånar mig inte särskilt.

LO:s metoder förvånar desto mer. Att man kliver in i en folkvald persons privatsfär och aktivt försöker ställa till med grannfejd.

Vad är nästa steg? Att höra av sig till hans barns dagispersonal eller lärare? Kanske så lite split mellan Tornberg och personalen på hans lokala Konsum? Möjligheterna är oändliga om man inga skrupler har.

Nej, LO. Detta är en milt sagt pinsam grälsjuka. Jag tror bestämt att det är dags att kalla in Robert Aschberg.

Sanna Rayman

I dag berättar socialdemokraten Claes Borgström att han håller med socialdemokraten Lena Ag om att Carl Bildt träffar för lite kvinnor. Ja, Borgström tycker att Bildt träffar så få kvinnor att det faktiskt är både en politisk skandal och ett aktivt kränkande av de mänskliga rättigheterna.

Tror Claes Borgström på fullaste allvar att rätt sätt att uppnå jämställdhet är att räkna antal tassar en utrikesminister skakar när han besöker utlandet? Är det allt jämställdhet är – att räkna?

Om Claes Borgström tror det, ja då begriper jag verkligen inte varför han behövde chefa över en egen myndighet. Då behövs ju bara en miniräknare.

Nej, det mest skandalösa med dagens DN Debatt är tanken att den här mannen drev en svensk myndighet i åratal.

Ledarredaktionen

Det svenska försvarets kvalitet är hög. Den operativa förmågan ökade mellan 2006 och 2007, enligt Försvarsmaktens egen värdering byggd på internationell standard. Det finns inte fog för den negativa bild av försvaret som SVD ger. Riksdagens utvärdering av försvarsbeslutet 2004 visar också att målen för verksamheten nås, problemet är Försvarsmaktens förmåga att hålla i ekonomin.

Risken är dock att det snabbt uppkomna underskottet på förbandsanslaget följt av snabba inbromsningsåtgärder kommer att sänka den framtida operativa förmågan. Det är skälet att ekonomin måste fås under kontroll nu och strukturella åtgärder vidtas för att balansera budgeten. Jag har därför bett om förslag på mer långsiktiga åtgärder istället för Försvarsmaktens tidigare förslag till snabbstopp, som exempelvis var inställd pilotutbildning.

Utan att stärka den ekonomiska planerings-, prognos- och uppföljningsverksamheten är nya pengar ingen lösning. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2008 var i balans, men förvandlades på nio månader till ett underskott på 1,5 miljarder kronor. Regeringen har varken sparat på förbandsverksamheten eller tillfört nya uppgifter.

Försvarspolitiken kommer i år genomgå en genomgripande förnyelse. Vi har redan levererat tvåbefälssystem, grunden för rekrytering på frivillig grund, deltagande i samarbete för strategisk lufttransportförmåga, dubblering av anslagen för internationella insatser, en ny krismyndighet, fördjupat nordiskt försvarssamarbete, samarbete med USA om allt från Kustbevakning till hantering av fjärrstyrda bomber, och en försvarsberedning med uppdrag att förbereda senhöstens nya försvarsinriktning.

Det finns ingen aktör som har ambition och förmåga att utgöra ett hot mot Sverige av den gamla typen. Östersjön är helt inklädd av Nato- och EU-länder, med Kaliningrad och St. Petersburg som undantag. Sveriges säkerhetspolitiska miljö är fundamentalt förändrad.

Utvecklingen i omvärlden analyseras regelbundet, självklart gäller det även utvecklingen i Ryssland. Vi delar dock inte den alarmistiska bilden av Ryssland som den framställs av SvD.

Sverige vill verkligen se mycket mer av demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland, men Ryssland är inte ett existentiellt hot mot Sverige eller EU. Vägen framåt går inte via isolering utan genom ett bredare engagemang.

Morgondagens hot i vårt närområde kommer att vara annorlunda än de gamla. Den stora faran är inte en återgång till en tidigare säkerhetspolitisk situation, med invasionshot riktade mot Sverige, utan nya och bredare hot. Kring detta var den parlamentariska Försvarsberedningen entydig, i sin säkerhetspolitiska rapport i december. Den nya sortens hot är i hög grad gränsöverskridande och kan bara förebyggas och bekämpas genom internationellt samarbete.

Jag hade gärna velat kunna ägna mig helt åt arbetet med försvarets framtida uppgifter, inriktning och dimensionering. Tyvärr tvingar dagens underskott departement och Försvarsmakt att ägna betydande tid åt att hantera de omedelbara ekonomiska problemen för att skapa en stabil grund för framtiden.

Sten Tolgfors

Försvarsminister

Claes Arvidsson

Det kommer att svärma av svarta limousiner när Upplands Väsby nu hamnar i världspolitikens centrum. FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon är på plats för att delta i Iraq Compact Annual Review Conference (ICI). Det är också Iraks premiärminister Nuri al-Maliki. Den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice kommer, liksom Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki. Fast säkerligen i olika bilar. Totalt rör det sig om ett hundratal regeringar och internationella organisationer som möts i syfte att ge stöd för uppbyggnaden av ett stabilt, säkert och demokratiskt Irak (att alla inte delar målen komplicerar förstås saken).

Irakkonferensen är den största internationella konferens som Sverige stått värd för sedan FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Den gången använde Olof Palme scenen för att kritisera USA för kriget mot det av Sovjetunionen och Kina understödda Nordvietnam. När det återförenade Vietnam sedan blev en kommunistisk diktatur frånsvor sig Palme allt ansvar.
Nu hörs tongångarna igen i samband med Irakkonferensen. Sverige ska inte vara städpatrull för USA skäller socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin och ordförande i Broderskapsrörelsen Peter Weiderud och efterlyser i stället hård svensk kritik av USA på dagens konferens (Brännpunkt 28/5). Städpatrull. Smaka på den formuleringen om Sveriges engagemang för det lidande Irak.

Det s egentligen kräver är att Sverige ska gå en egen väg i EU – trots att de tidigare så splittrade EU-länderna nu har enats kring en linje. Det är knappast det mest effektiva sättet att föra utrikespolitiken på, fast förstås det mest högljudda. Så långt som till att kräva statsministerns deltagande i Nätverket mot krigs manifestation på Sergels torg går man dock inte, kanske ska Ahlin och Weiderud göra en Palme och gå dit.

Ska man tro Ahlin och Weiderud bär USA ensam skulden till tragiken i Irak. Det är bara på USA (-koalitionen) som man ställer krav när det gäller huvudfinansiering av återuppbyggnaden och minskad våldsanvändning. Ett annat krav är att USA ska påbörja ett trupptillbakadragande. Att det förbättrade säkerhetsläget bland annat beror på en amerikansk truppförstärkning spelar liksom inte någon roll. Inte heller tas någon hänsyn till betydelsen av andra aktörers, till exempel Irans, roll i den våldsamma konflikten.

I stället är utgångspunkten USA-koalitionens krig mot diktatorn Saddam Husseins totalitära Irak. Och man kommer aldrig längre.

ICI handlar om motsatsen – om hur man ska komma vidare.

Rapporten A New Beginning är både uppmuntrande och nedslående. Lite elakt kan man säga att det har varit många work-shops, men att det verkliga arbetet framskrider under ett långsamt kaos. Till framstegen hör att en del fundamental lagstiftning kommit på plats, men att samtidigt de delar som avsaknas återspeglar hur långt olika grupper står från varandra i synen på vad Irak ska vara. Irak har ett slags svag demokratisk grund att stå, men är fortfarande en ”misslyckad stat” som – trots förbättringar – varken kan garantera människor säkerhet eller grundläggande välfärd.

Det kommer att ta tid att lyckas. Ja, det är inte ens säkert att det går. Så visst kan man ha olika uppfattningar om det förflutna, men det borde vara enkelt att enas kring viljan att ge irakierna framtiden tillbaka. Synd att socialdemokraterna i stället väljer att hacka på regeringen.

Sanna Rayman

I dagarna två har Stefan Jonsson ägnat sig åt akrobatiska ordkonster i DN:s kulturdel. Han verkar lida av stor trötthet på många ord och begrepp och distanserar sig aktivt och frenetiskt.

Ingressen till dagens artikel hävdar att texterna har handlat om svensk integrationsforskning. En rättare beskrivning är att de fortsätter att mala i den svenska integrationsdebattens invanda hjulspår. Jonsson menar att regeringen struntar i forskningen. Med forskning avses bland annat Masoud Kamalis utredning ”Integrationens svarta bok” och alla dess delrapporter.

Avståndstagande från begrepp i text sker lättast genom att man behänger dem med citattecken. Således skriver Jonsson ”integrationspaket”, ”utanförskap”, alliansens ”nya” integrationspolitik, ”Sverige” och ”västerländsk humanism”, som om detta vore påhittade begrepp utan verkligt innehåll.

Fler än Jonsson härjas av begreppsledan. Även i Kamalis forskning syntes samma sak. Integration skåpades ut, av ungefär samma anledningar som vi tidigare förvisat ordet assimilation. Visst bär de båda orden delvis olika betydelser och visst kan man läsa in krav i dem, men man kan samtidigt fråga sig hur avgörande de där nyanserna är i den vardagliga politiska samhällsdebatten. Oavsett vilket ord som används brukar poängen hos användaren sällan vara krångligare än att han eller hon önskar uppnå ett samhälle där alla medborgare är med. En sådan vilja förtjänar knappast avståndstagande och avsky.

Uppgivet konstaterar Jonsson att regeringen har lagt ner Integrationsverket. Att så har skett är ännu en pusselbit i den bild han målar upp – bilden av ett samhälle vars makthavare tyst ger sitt bifall åt rasism och diskriminering.

Jonsson har visst glömt, men faktum är att Integrationsverkets nedläggning var ett av de viktigare förslagen från Kamali när han överlämnade sin slutrapport till den dåvarande – och föga förtjuste – integrationsministern Jens Orback (s).

Denna önskan har alltså nuvarande regering uppfyllt. Visserligen ville Kamali i stället att ett Introduktionsverk skulle startas och något sådant har vi inte fått, men introduktionen finns ju ändå, nedflyttad från den statliga nivån till bland annat Länsstyrelserna.

Jonsson räknar upp delar av regeringens ”integrationspaket” och menar att ambitionen att flytta invandrare från ”utanför” till ”innanför” är ihålig (Han frågar sig även vad ”innanför” är…) och att ”socialdemokratiska morötter byts mot folkpartistiska piskor”. Han förklarar inte närmre varför han betraktar det som en piska att till exempel sätta in stöd för invandrares företagande eller kompletterande högskoleutbildning.

Nästa steg är att låta påskina att det är någon sorts mörka illvilliga stråk som gör att merparten av Masoud Kamalis förslag har ignorerats.

Så enkelt är det nu inte. ”Kamali betonade social ingenjörskonst”, förklarar Jonsson troskyldigt, som om det begreppet vore det mest okontroversiella i världen.

Det är det inte. Kanske bör vi påminna om vad Kamali själv menade med social ingenjörskonst:

”Sverige behöver en ny politik vars främsta mål måste vara att skapa lika möjligheter och lika utfall för alla oavsett etnicitet, kön och andra andrafierande orsaker. ”

Lika utfall. Det är stor ingenjörskonst det.

Integrationspolitiken har förvandlats till en ideologisk stridszon där fakta och kunskap står sig slätt, skriver Jonsson.

Det har han fullständigt rätt i.