Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Nej, jag hade inte trott att SVT skulle fatta beslutet att direktsända Englas begravning. Faktiskt inte.

Men, som jag skrev tidigare i dag. Englas föräldrars önskan är begriplig. Hela det fruktansvärda förlopp som de tvingats genomgå har i någon mening skett i offentligheten. De flesta av oss delar inte våra anhörigas död med andra på det viset och följaktligen delar vi inte heller våra avskedsriter med allmänheten. Att det känns naturligt att göra så här för dem är en sak, men SVT:s bevekelsegrunder är svårare att begripa.

I Studio Ett i går, innan SVT fattat sitt beslut, drogs paralleller till det faktum att Fadime Sahindals minnesstund både tv-sändes och besöktes av ärkebiskopen, kronprinsessan Victoria och talmannen. Likheterna finns där, men ändå inte. Fadime Sahindals död blev startpunkten för ett slags uppvaknande inför hedersmorden, som hon själv försökt belysa och talat om i riksdagen. Hedersmordet på Fadime blev politiskt.

Naturligtvis kan allt vara politiskt. Kritik har riktats mot polisen i fallet Engla och i åter andra fall finns brister i socialtjänst eller någon annanstans.

Men har just Englas begravning allmänintresse? Jag kan inte se det. Hennes öde har engagerat många, men allmänhetens sorg är inte föräldrarnas.

Överlag borde vi kanske engagera oss mer i varandra på närmre håll, snarare än att betrakta varandras öden på TV. Skärmen emellan är tjockare än man kan tro.

Arkiv

PJ Anders Linder

Finansministern vill ha högre pedagogiska ambitioner och mer av inlärning i förskolan. Det säger han i en intervju med Lärarnas tidning. Inget konstigt med det: Vi är väl många som har undrat om man inte skulle ha kunnat ägna sig lite mer åt till exempel lästräning under året före årskurs ett.

Men Anders Borg talar inte bara om sexårs. När Lärarnas tidning (LT) börjar fråga om obligatorium svarar Borg på ett sätt som gör att man svårligen kan dra någon annan slutsats än att han vill ha skolplikt från tre år ålder:

LT: Regeringen har ju redan aviserat att den allmänna förskolans regler för fyra- och femåringar ska utvidgas till att omfatta även treåringar.

AB: Sverige har väldigt bra barnomsorg, vi tillhör absolut världsklass. Men om man ska förbättra den, då tror jag det handlar om att förtydliga de pedagogiska inslagen. Fortsätta med inlärning under lekfulla former, utnyttja styrkan i hur förskolan i dag fungerar men förstärka möjligheterna till ett pedagogiskt inslag.

LT: Om syftet är att skapa bättre förutsättningar för barn från socioekonomiskt svaga miljöer – innebär det att den allmänna förskolan blir obligatorisk?

AB: Ja, det måste ju vara så att den pedagogiska delen, förskoledelen så att säga, är obligatorisk. De exakta formerna vill jag vara försiktig med. Men för att få den eftersträvade effekten måste man säkra att alla har lika möjlighet till de pedagogiska delarna.

Anders Borg hänvisar till utbildningsdepartementet när det gäller planeringen av reformer men konstaterar i nästa andetag att: Den pedagogiska inriktningen och kvalitetsförstärkningen i förskolan är en prioriterad sak inför den kommande budgeten som vi ska ta i höst och som träder i kraft från årsskiftet.

Här är det nog ändå läge med ett förtydligande från Jan Björklund och/eller Fredrik Reinfeldt? Arbetar regeringen med ett förslag som ska göra förskola från tre års ålder obligatorisk inte bara för kommunerna (att tillhandahålla) utan också för medborgarna (att sätta sina barn i). Och hur rimmar i så fall det med valfrihetslinjen som regeringen annars står för?

Sanna Rayman

I ett sekulärt samhälle blir de gemensamma riterna färre. Alla barn får inte besök av tomten, inte heller gifter sig alla med löften inför Gud. Barn döps på allehanda sätt. En god vän snickrade ihop en egen liten namgivningsceremoni hemma med den närmsta familjen. I brist på tro eller misstro inför religionerna måste nya riter till. Vi ansöker om att strö aska i havet och gör dödsannonserna personliga med fotbollar i stället för kors. Vi går och tar en öl och skålar tyst i luften med en saknad vän.

I går rapporterades det att Englas föräldrar vill att SVT direktsände dotterns begravning. Inför en sådan begäran är det lätt att haja till.

Varför vill de det? Varför vill man göra något så personligt som det avsked begravningsritualen innebär till en offentlig angelägenhet?

Tja. Kanske för att hela skeendet, fram till att föräldrarna slutligen underrättades om att de förlorat sin dotter, har kunnat följas ingående i medierna. Precis allt har delats med allmänheten. Då känns det sannolikt nästan följdriktigt att låta också begravningen vara offentlig.

En annan tanke som ligger nära till hands är att deras önskan går hand i hand med en stundtals väldigt sorglig samtidstrend, där skeenden utanför mediernas strålkastarljus verkar rangordnas något lägre än det som bevakas och rapporteras. Som om saker händer lite mer när de dokumenteras och återberättas.

I själva verket är det tvärtom. Dokumentation är fint, men verklighet är ändå alltid verklighet. Även om föräldrarnas ingivelse är förståelig så är den inte rätt – vare sig för dem eller för SVT. Det kanske känns så just nu, men risken är nog överhängande att Englas föräldrar efter avklarad direktsändning står där med en stark känsla av att inte ha tagit farväl ännu.

De kommer ändå att behöva ett eget adjö. Sådana är riterna.

För SVT:s del vore ett beslut att sända begravningen inte heller klokt. Omedelbart skulle vi få en debatt om varför inte Bobbys begravning direktsändes. Eller varför inte Arbogabarnens dito lagts i tablån.

En sådan debatt behöver ingen, men den skulle troligtvis såra många.

Sanna Rayman

Lovorden haglar inte heller från det egna lägret. Peter Akinder, Göran Perssons före detta pressekreterare och numera politisk redaktör på Kalmartidningen Östran, avger i Studio Ett följande omdöme om dagens skuggbudget från socialdemokraterna:

– En avslagen ljummen öl.

Inte så smaskens.

Maria Abrahamsson

Tvärstopp för övertidsarbete, tjänstledighet, nyanställningar samt order om att på stört göra sig av med arvoderad personal.

Nej, det är inte ÖB som än en gång har dragit i nödbromsen och skickat ut ett larm till sina befäl. Det är Riksåklagare Anders Perklev som i ett skarpt formulerat brev till åklagarväsendets anställda i dag förklarar vad som hädanefter gäller.

Några nya pengar är inte att vänta inskärper Perklev som något chockartat måste ha upptäckt att verksamheten han nyligen sattes att leda är underfinansierad.

Jämfört med försvarets miljardbesparing handlar det om löjligt lite pengar, närmare bestämt om ett minus på 26 miljoner kronor.

Å andra sidan är det åklagarna som ska se till att misstänkta brottslingar åtalas vid domstol. Trots regeringens satsning på fler poliser lär det nu bli lugnare på den fronten. För brottslingarna, alltså.

Frågan är Perklev har en dold agenda med sitt utspel. Genom att framkalla bilden av ett katastrofscenario, där allt fler grova brottslingar får gå fria i samhället, kanske regeringen trots allt skjuter till de nödvändiga pengarna?

PJ Anders Linder

Jag vet inte vad Barack Obama har gjort sin församlingspräst Jeremiah
Wright för ont, men något verkar det vara. Wright gör i alla fall sitt
yttersta för att skapa svårigheter för demokraternas blivande
presidentkandidat.

För en tid sedan blev det känt att Wright – som varit Obamas
församlingspräst i 20 år , som vigt honom och som givit inspiration
till titeln på Obamas kampanjbok – hade hållit ytterst radikala och
kontroversiella predikningar där han bland annat manat Herren att
fördöma snarare än välsigna Amerika.

Obama blev förstås ordentligt besvärad av uppmärksamheten, men han tog
inte avstånd från Wright utan lät anfall bli bästa försvar och höll ett
stort linjetal. Det gick sådär. Talet väckte gehör som retoriskt
kraftprov, men det räckte inte till för att skingra alla frågetecken.

Och nu har Wright bestämt sig för att tacka för Obamas lojalitet med
nya svavelosande utfall. Han lägger fortfarande en del av skulden för
9/11 på USA självt – ”You cannot do terrorism on other people and
expect it not to come back on you” – och han vill inte ta avstånd från
påståendet att USA:s regering har skapat hiv-viruset för att skada de
svarta.

Jonah Goldberg i Los Angeles Times och George Will i Washington Post kommenterar.

Obamas anhängare försöker nu hävda att det är otillbörligt
smutskampanjande att dra upp Wright, men den linjen kommer inte att
hålla. Han har varit en nära allierad till Obama, och det är klart att
republikanerna kommer att hamra hem temat: patrioten McCain mot firma
Obama&Wright. Hur skulle de kunna avstå från det?

De demokratiska superdelegaterna måste svettas floder. Det blir allt
tydligare att de inte kommer runt valet av Obama som kandidat – och det
blir allt tydligare att han kommer att få det förfärligt besvärligt.
Och höstens val är valet som demokraterna bara MÅSTE vinna.

Sanna Rayman

I Uddevalla tingsrätt dömdes i dag två män till fängelse för grovt dobbleri. Ytterligare två fick 80 dagsböter var. De hade nämligen anordnat en pokerturnering på ett hotell i Grebbestad. Och det får man helt enkelt inte.

Poker har blivit stort. Spelet har i någon mening gjort en resa från spel till sport. Världsmästerskap arrangeras och sportsidorna skriver om det. Jag kan inte säga att jag förstår varför, personligen finner jag pokern urtrist, men stort är det och antalet intresserade verkar växa stadigt. Det finns definitivt underlag för pokerturneringar. Men, som sagt. Man får inte.

Även staten tillskriver pokern sportstatus. På statliga Casino Cosmopol anordnas sedan 2006 Poker-SM varje år, men i år har en strid utbrutit kring detta.

– Precis som idrottsförbund anser vi att vi har rätt till namnet ”Poker-SM” eftersom vi och vår föregångare har arrangerat SM i 33 år, säger Svenska Pokerförbundets ordförande, Peder Månsson i DN.

Reaktionen är begriplig. Och att statliga Casino Cosmopol tar sig rätten att sno namnet rakt av förvånar egentligen inte heller. Har man monopol är ångvältens väg fram oftast den enklaste.

Angående fallet i Grebbestad har Lotteriinspektionen sagt att det aldrig hade gått att få tillstånd för en sådan turnering. Här finns lite för Margareta Winberg och Anders Borg att grunna på. När pokern nu växer som sport, är det då rimligt att staten är den enda möjliga arrangören av tävlingar?

Och om schack är kultur, ja rentav sådan kultur som (med all respekt för Ulf Anderssons storhet!) kan avlönas med statlig inkomstgaranti, kunde då inte pokern åtminstone få vara en sport?

För övrigt undrar jag varför Casino Cosmopol är ett av de få utvalda ställen här i stan som har öppet till fem. Jag kan tänka mig betydligt nyttigare saker att göra klockan fem en utekväll än att hålla på och sporta…

Sanna Rayman

Det är inte länge sedan världen och inte minst Österrike chockades av Natascha Kampuschs öde. Nu rullas en ny ”källarhistoria” upp och österrikarna frågar sig hur det kunnat ske.

Det är inte konstigt att de frågorna ställs. Och kanske finns det en kultur av att ”inte lägga sig i”. Samtidigt var både Nataschas fångvaktare, liksom den 73-årige mannen i Amstetten så noggranna att det är svårt att skylla ens de närmsta grannarna för att det ingenting har sett.

Däremot är det svårt att förstå hur mormodern, den inspärrade 42-åriga dotterns mor, lyckats förbli okunnig om vad som pågått i hennes eget hus och i hennes makes regi.

Alltihop är så sjukt och så osannolikt att skräckromaner förbleknar. Obegripligt ont är det och obegripligt ont gör det att läsa om det.

I det aktuella fallet har en kvinna varit inlåst i 24 år. Det är ofattligt länge.

Hon har fått sju barn med sin far sedan han förgripit sig på henne oräkneliga gånger. Det är information som knappt går att ta in.

Samtidigt ska man inte bara stirra på siffrorna. Den här gången är det 24 och sju. I andra fall finns inga år av inlåsning, inga födda barn men likafullt sker övergrepp och lika förfärligt är det i de fallen.

Hur kunde österrikarna missa det här?

Tja. Hur kunde vi missa fallet Louise? Hur kunde Bobby få leva i den misär han gjorde?

I Amstetten har myndigheterna låtit sig luras tre gånger och ombesörjt tre adoptionsärenden utan vidare frågor kring de barn som enligt uppgift bara lämnats på trappan. Säkert rutinenligt, men så här i efterhand ändå underligt att ingen reagerade.

I fallet Louise blinkade varningssignalerna frenetiskt, men ändå stängdes myndigheternas ögon och öron inför obehaget.

Vi kan skapa nästan heltäckande rutiner. De kan vara nära nog vattentäta, men ändå aldrig helt – om vi vill ha kvar någon spillra av privat sfär, och det vill vi.

Otäcka öden kommer alltid ha ett litet spelrum. I slutändan handlar det, rutinerna till trots, om att enskilda måste ta hand om andra enskilda människor. Möjligen tänker vi ibland så mycket på rutiner att vi glömmer att påminna varandra om den saken.

Per Gudmundson

Nyss hemkommen från en tiodagarsresa på Kuba noterar jag att det blir ganska stora rubriker för de reformer som kommit under den nyare Castro. Idag meddelas exempelvis att Kuba ämnar ändra dödsstraff till livstidsstraff. Det är naturligtvis bra, precis som att det var bra att tillåta mobiltelefoner.

Men de kubaner jag träffat under resan, och detta var nu inga borgerliga ledarskribenter utan oberoende journalister som vill leva i ett fritt Kuba där de kan utöva sina yrken lagligt, var nästan alla skeptiska till reformernas egentliga betydelse. En vanlig uppfattning är att Kommunistregimen genomför dessa smärre reformer för att putsa på sitt rykte utomlands, vilket tyvärr är en god förutsättning för fortsatt diktatur.

De riktiga reformerna, som på ägandeområdet, eller frihet för de politiska fångarna, betraktas som avlägsna. Då känns möjligheten att köpa och sälja cd-skivor, som nyligen infördes, som en ganska knapp tröst.

Sanna Rayman

Det är uppenbarligen socialdemokraternas vecka. För no(s)talgiker känns det kanske nästan ”som förr i tiden”. S-budget, Monaintervju och första maj. Till och med Göran Persson har figurerat med aktuella analyser.

di.se varnar Persson för att Sverige kan hamna i den globala konkurrensens bakvatten ”om vi skapar fel sorts tjänstejobb”. Med fel sort avses regeringens skattelättnader för hushållsnära tjänster.

Nu är de hushållsnära tjänsterna knappast regeringens vapen mot en global konkurrens. Snarare ett sätt att låta den inhemska tjänstemarknaden växa. För si, folk som bor här behöver hjälp ibland.

Det borde väl Persson veta. Han har ju själv nyttjat avdraget.