Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Abrahamsson

Maria Abrahamsson

Statsministern räknar kallt med att stormen kring hans statssekreterare bedarrar. Alltså vidhöll han i dag att hon var tillräckligt klar i huvudet för att fullgöra sina plikter under den famösa krogkvällen.

Om det sedan betyder att Ulrica Schenström också hade jour för regeringskansliets krisberedskap samtidigt som hon enligt sin dryckesbroder på TV4 ”var jävligt glad i hatten”, vägrar statsministern att tala om.

En slutsats som även moderatledningen borde dra efter att ha orsakat en förtroendekris kring statsledningens krishanteringsförmåga, är att regeringskansliets krisledningsfunktion bör avpolitiseras i stället för att ligga på statsministerns närmaste medarbetare. Detta har inget att göra med Schenströms bristande omdöme utan är en principiell fråga.

Krisledningen bör vara riggad och ha befogenhet att kunna agera omedelbart utan att invänta klartecken från statsministern eller hans stab. Då riskerar bara dyrbar tid att gå förlorad, det om något lärde oss den bedrövliga hanteringen av Tsunamikatastrofen.

Arkiv

Per Gudmundson

I Sveriges Radios program Medierna (27/10) berättar förre statsministern Göran Persson varför han, och andra i socialdemokratins toppskikt, bytte morgontidning till Svenska Dagbladet.

En hel del verkar hänga ihop med Perssons fixering vid DNs utmärkte politiske kommentator Henrik Brors, en fixering som ju tidigare kom i dagen i tv-serien Ordförande Persson. Men man kan inte undvika intrycket att Persson motvilligt erkänt för sig själv att SvD faktiskt är en bra tidning.

”Därför att jag har vant mig vid att läsa DN, och de har haft politiska krönikörer, som har stått ett snäpp över den inrikespolitiska diskussionen – Åke Ekdahl till exempel – och sen när DN då plötsligt skaffar sig Henrik Brors som den här krönikören, då tycker jag att DN föll så kraftigt i klass. Jag bytte DN då mot Svenska Dagbladet.

Du läser inte bägge två?

Nej, det kan man inte göra…”

”Det var en period då DN partipolitiserades, också i bevakningen, och inte bara på ledarsidan. Och det gjorde att många av oss som fanns i socialdemokratin och regeringskansliet plötsligt tyckte att Svenska Dagbladet, hur hemskt det än kunde låta, var en bättre tidning, hade en sjysstare skildring av verkligheten…”

Vi i ledarredaktionen är naturligtvis oroliga. Har vi varit för snälla? Det ska inte upprepas.

Ledarredaktionen

Idag är det sista dagen att delta i ledarbloggens tävling och skicka in förslag på namn till centerpartiets nystartade tankesmedja. Chefen för denna nya gröna liberala tankesmedja, Martin Ådahl, har varit mycket angelägen att få ta del av tävlingsbidragen, så det finns verkligen chans att inte bara vinna ett bokpaket utan också kanske att skriva historia.

Bakgrunden är alltså denna: I oktober lanserade centerpartiet en framtidssatsning. En tankesmedja där partiet ska samverka med utomstående parter och publicera vetenskapligt och liberalt grundade idéer om framtidens hållbara lösningar ska inleda sin verksamhet efter nyår. Som chef rekryterades förre chefredaktören för veckomagasinet Fokus – Martin Ådahl. Men vid lanseringen hade man inget namn på verksamheten. Ledarbloggen vill hjälpa centern med namnvalet, och har anmält sig frivilligt att vaska fram förslag. Därav tävlingen.

Läsekretsen har naturligtvis
redan bombarderat med förslag: elaka, putslustiga, inställsamma eller bara begåvade. En läsare tar sikte på energifrågan och föreslår Tankekraft, flera vill spegla partiets historia och vill att tankesmedjan ska heta Bondförnuft, en annan parafraserar vänstern och föreslår Agrara.

Ni förstår. En dag återstår i tävlingen. Mejla bidrag (ledarsidan@svd.se) senast i kväll. Vinnaren, som ledarbloggen enhälligt utser när det blir en stund över, belönas med ett bokpaket. Och kanske, kanske tycker också centerns nya tänkarchef att förslaget är värt att överväga.

Claes Arvidsson

Socialdemokraterna säger reflexmässigt nej till varje förändring av de offentliga välfärdssystemen som regeringen föreslår med jobbpolitiken som ledstjärna. Det är korkat så det förslår.

Att döma av opinionssiffrorna fungerar dock nejsägeriet – trots att Alliansens politik faktiskt är framgångsrik. Men även oppositionspolitik av sämsta märke kan faktiskt leda rätt i en sak och det gäller beräkningsgrunden för pensionen för förtidspensionärer – som regeringen har sänkt.

Det är bra att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson förklarat sig villig att backa. Felet med förtidspensionerna är inte att pensionen har varit för hög, utan att tröskeln har varit för låg. Det är ett exempel på att välfärdssystemet har löpt amok.

Tyvärr hörs det inte någon applåd från s efter regeringens helomvändning, utan reaktionen styrs mer av maktfantasier än omsorg om människor som verkligen behöver en hjälpande hand. Som vanligt handlar det om att väsnas så mycket som möjligt.

Claes Arvidsson

I en ledare 25/10 om oppositionens alliansproblem skrev jag att Lars Ohly grät när muren föll. Det var fel. Lars Ohly har påpekat att han har dementerat uppgiften som härrör från en intervju med de grönas Peter Eriksson i SvD 9/10.

Per Gudmundson

Får vi en rättvis bild av det amerikanska valet? Skulle inte tro det. I USA har Pew Research Center och dess Project for Excellence in Journalism kartlagt hur medierna hittills klarat av att hålla balans i bevakningen av primärvalen. Inte, visar det sig. Medierna gynnar de demokratiska kandidaterna.

Mätningen, som granskat 1 742 nyhetsinslag mellan januari och maj i 48 olika nyhetsmedier (radio, tv, press, webb), behandlar många aspekter. Skiljer de olika medierna sig åt när det gäller fokus på kampanjfinansiering, taktik och politiskt innehåll? Har alla primärvalskandidater fått utrymme?

Pew konstaterar att demokratiska kandidater bevakats mer än republikanska, men finner att detta till viss del beror på att de demokratiska kandidaterna annonserat sina kandidaturer tidigare.

Demokratiska kandidater
har också behandlats i en mer positiv ton. 35 procent av nyheterna om demokraterna var positiva, men bara 26 procent av nyheterna om republikanerna var det. Vidare var 35 procent av nyheterna om republikanerna negativa, medan bara 26 procent av nyheterna om demokraterna var det. Men Pew finner att denna skillnad mest berott på hur två specifika kandidater bevakats: Barack Obama och John McCain. Obama har fått mycket positiv press (47 procent av nyheterna om honom hade positiv ton), och McCain tvärtom. Om dessa inte räknas skiljer sig rapporteringen inte så väldigt mycket mellan demokrater och republikaner.



Är alla lika dåliga?
I kapitlet som avhandlar hur de olika medieslagen klarat balansen framstår stora skillnader. Dagstidningarna har gynnat demokraterna extremt. 58,8 procent av dagstidningarnas nyheter om demokraterna var positiva (26,4 procent för republikanerna). Tv klarar sig bättre. Syndikerade nyheter, alltså de som sänds av de stora nätverken, var positivt inställda till demokraterna i ”bara” 39,5 procent av fallen (18,6 för republikanerna). Public service skiljer ut sig genom att ha markant lägre grad av positiv ton över huvud taget, till skillnad från pratradio, som betonade det negativa.

I kabeltv, däremot, får republikanerna en något så när sjysst behandling. Fox News, så klart, är anledningen. De har haft en negativ bevakning av Barack Obama, och en positiv av Rudy Giuliani, vilket gör stor skillnad.

Per Gudmundson

I februari 2004, när landstingsstyrelsen under det socialdemokratiska landstingsrådet Ingela Nylund Watz beslöt om en ny it-strategi för länets hälso- och sjukvård, budgeterade man 200 miljoner för utveckling av ett system för patientjournaler. Projektet, som av revisorerna särskilt utpekades som ekonomiskt riskfyllt, skulle vara klart tre eller fyra år senare. Men efter många förseningar lades det hela i somras på is. I höstas uppgavs att kostnaden hittills hamnat på 300 miljoner. Utan att något journalsystem setts till.

Tidningen Computer Sweden säger sig ha tagit del av en intern rapport om hur projektet egentligen löpt, och avslöjar att notan hittills ligger på 400 miljoner, och att den beräknade slutkostnaden kommer att hamna på 1,6 miljarder. Enligt vad Computer Sweden erfar har externa konsulter fakturerat 80-timmarsveckor för en timkostnad på 1 100 kronor. I flera år.

Kanske är det dags
att klargöra en sak för socialdemokraterna. När utgifter på 200 miljoner växer åtta gånger så är det inte vad som menas med tillväxt, ens i ett landsting.

Per Gudmundson

Det ska fan vara ledarbloggare en dag som denna, då landets största morgontidning på nyhetsplats förklarar att politiska bloggar är ”en flopp” och på debattplats för fram ståndpunkten att ledarsidorna är ”en publicistisk blindtarm”.

Men det är såklart kul att det inte bara tycks vitt och brett, som i det nya medielandskapet, utan också lågt och smalt, som på Bertil Torekulls och Kent Asps tid.

Ledarbloggen har ett par tusen läsare om dagen, och är ett utmärkt forum att ge läsarna tillgång till det som inte får plats i papperstidningen, och tipsa om allt vettigt som finns på annan plats. Och allt dumt, som morgonens text med 4 500 tecken om Socialistiskt Forum, komplett med länkar till bakgrundsinformation och utpekade organisationer, visar. En sådan text hade inte gått att göra på papper.

Kanske borde man vara nedslagen denna dag, men Ledarbloggen låter sig inte, som sagt, tryckas.

Per Gudmundson

Revolutionsåret 1917 tog socialdemokratin avsked från den totalitära delen av arbetarrörelsen, och Sverige fick ett demokratiskt arbetarparti. Kommunisterna har därefter fungerat som stödparti för socialdemokratiska regeringar, men misstron gentemot dem har gjort att socialdemokraterna aldrig hittills plockat in dem i regeringen. Så stark har rädslan för kommunistiskt inflytande varit att socialdemokraterna och staten länge bedrev en hemlig spionorganisation enkom för att övervaka kommunister. Men avståndstagandet i realpolitiken motsvaras inte av ett avståndstagande i idépolitiken. I socialdemokratin tittar man fortfarande nyfiket på det kommunistiska tankegodset. Det är som om att man tycker att det ändå fanns något vettigt hos Stalin.

Den 24-25 november arrangeras i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, som brukligt de senaste åren, Socialistiskt Forum. Arrangörer är LO och ABF. I dagarna har programmet (pdf) presenterats. Som vanligt kryllar det av inslag från den totalitära vänstern.

Det första som händer när Socialistiskt Forum startar, faktiskt innan själva öppningskonserten, är programpunkten ”Kubas hälsovård – ett föredöme”, arrangerat av Medicinare för Kuba (ett nätverk grundat 2004 av läkare i Svensk-Kubanska Föreningen). Sedan går det utför.

Föreningen Unga Socialister håller föredrag om Thomas Sankara och ”revolutionen i Burkina Faso 1983-1987” – en revolution som snarast var att beteckna som kommunistisk statskupp. Tidskriften Socialistisk Debatt och Centrum för Marxistiska Samhällsstudier arrangerar ett seminarium som skriver om historien. ”Arbetarrörelsen har under de senaste hundra åren åstadkommit en hel del. Välfärdsstaten, socialistiska experiment, feministisk kamp och miljökamp. Men inte socialism.” De som flydde hit från Ryssland, Baltikum, Polen etcetera håller nog inte med. Nog var det socialism vi såg i vårt närområde under stora delar av det förra århundradet.

Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) arrangerar föredraget ”Nepal – ett val efter folkkriget”. Med folkkrig (”den folkliga kampen mot feodalismen”) menas antagligen det inbördeskrig som bedrivits av den maoistiska gerillan mellan 1996 och 2006, och som dödat över 12000 personer och skickat hundra tusen nepaleser på flykt. RKU, för övrigt, är ungdomsorganisationen under Kommunistiska Partiet, tidigare känt som KPMLr, som fortfarande verkar för revolution i Sverige, en revolution de tror kommer att kräva vapen. Partiets tidning Proletären finns också representerad på Socialistiskt Forum, och arrangerar ett samtal som ställer frågan om det finns någon ”Revolutionär rörelse på 2000-talet”.

Svensk-Kubanska Föreningen arrangerar ett seminarium som hyllar Kuba som ekologiskt föredöme: ”Kubas gröna revolution” tar avstamp i att Kuba ”utsetts till Världens mest hållbara samhälle”. Självfallet hyllas också 40-årsminnet av Kuba-revolutionären Che Guevara. Röda Rummet, Internationalen och Solidaritet utan gränser (alla kopplade till Socialistiska Partiet) håller seminariet ”Latinamerika – 40 år efter Che”.

Även mer bisarra virrpannor är med när den socialistiska idédebatten ska vidgas. Konspirationsteoretikerna Vaken.se och Alhambra förlag visar film som ”ifrågasätter den officiella versionen av terrordåden i WTC 2001”, och ställer frågan om 11 september var ett ”insidejobb”, och kriget mot terrorismen ”en bluff”.

Mitt i allt detta finns också den demokratiska arbetarrörelsen. Organisationer som Anna Lindhs minnesfond, Arbetarrörelsens tankesmedja, Olof Palmes internationella center, Socialdemokratiska studentförbundet, SSU och Unga S-kvinnor Rebella står alla som arrangörer. Vad har de möjligen att lära sig av antidemokraterna de ska samtala med?

Nittio år har gått. 1917 bröt socialdemokraterna med kommunisterna. Detta kunde ha varit ett utmärkt tillfälle att fira jubileum. På Socialistiskt Forum sker snarast det omvända. En av huvudpunkterna är ”Revolution 90 år”, ”en heldag om revolutionerna 1917/18”, som också bjuder på en ”Vandring i Lenins Stockholm”.

Varför då denna samverkan mellan socialdemokraterna och de mest extrema kommunisterna? Svaret kanske ges i ABF-seminariet om Enhetsfronter.

Men frågan är värd ett svar. Samordnaren av Socialistiskt Forum, Daniel Suhonen, skriver i programbladet att ”Vänstern måste återfå självförtroendet i att man företräder en politik som är det bästa för mänskligheten.” Den som skummar igenom programbladet kan inte tvivla på att Suhonen med detta menar att det finns mycket intressant tankegods att hämta i blodiga statskupper, diktaturer och revolutionskrig. Så mycket viktigare är frågan eftersom Suhonen nyligen anställdes som chefredaktör för SSUs idépolitiska tidskrift Tvärdrag, en tidskrift som ofta är läsvärd och som med rätta uppfattats som demokratiskt trovärdig.

PJ Anders Linder

Partiedningen förlorade debatten om spelmonopolet på m-stämman. Till sist fick ändå ombuden nog av säga ja och amen till alla u-svängar. Märkligast är dock inte att det gick som det gick i den här voteringen utan att Anders Borg var uppe och vevade i frågan med argumentet att man inte skulle ”falla för den enkla nyliberala retoriken”.

Jag vet inte vad som är mest beklämmande. Att en moderat minister anser att det är nyliberalism att vara mot att staten och staten ensam ska syssla med spel och dobbel, eller att en medlem av m-ledningen använder ”nyliberalism” som allmänt nedsättande skällsord på samma sätt som vänstern har gjort i decennier?