Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Abrahamsson

Maria Abrahamsson

I dag bjöd Grundlagsutredningen in till seminarium i Finlandshuset på Snickarbacken. Det var en ruggig upplevelse.
Men gissa om radikalfeministerna skulle jubla om ett tjockt lager könsperspektiv kunde smetas över både regeringsformen och vallagarna. För så kan det gå om man följer utredningens direktiv. Sådana kan skrivas om, men det har regeringen inte gjort.
Alltså satt jag på det där seminariet och lyssnade på den av utredningen anlitade forskaren Lenita Freidenvall.
Freidenvall redovisade bland annat hur kvinnorepresentationen ser ut i olika parlament, däribland Rwanda som toppade listan med 48,8 procent. Men inte ett ord om att Rwanda har utsatts för folkmord där framför allt män mördades. Den upplysningen hade varit mer på sin plats än berömmande tal om kuriösa system för kvotering till parlamentet.

Arkiv

Paulina Neuding

Varför är så många svenskar kritiska till den muslimska
slöjan? Under rubriken ”Slöjar hotar ingen” konstaterade DN:s huvudledare i
torsdags att orsaken är en utbredd rasism mot muslimer. Det är nu bara halva
sanningen.

Det finns en mängd olika orsaker till att muslimska kvinnor
väljer – eller tvingas – att bära slöja. Vissa gör det därför att de anser att
deras religion kräver det, medan andra vill visa stolthet över sitt kulturella
ursprung i en omgivning som inte sällan är fientligt inställd mot muslimer och
islam.

En annan, icke försumbar, anledning att bära slöja är
grumliga föreställningar om kvinnlig dygd. Tanken är att en hedervärd kvinna
ska täcka sig och därmed ligger det också nära till hands att betrakta icke
beslöjade kvinnor som slampor – en linje som just nu drivs av den iranska
staten i en informationskampanj med syfte att få kvinnor att dölja håret
ordentligt. Iran är dessutom – liksom bland annat Somalia och talibanernas
Afghanistan – ett utmärkt exempel på att våldsamt kvinnoförtryck i den
muslimska delen av världen ofta går hand i hand med rigorösa krav på
beslöjning.

I världens mest jämställda land är idén om sambandet mellan
täckande klädsel och dygd provocerande. Detta förutsatt att man är beredd att
mäta allt kvinnoförtryck med samma måttstock – oavsett om det drabbar svenska
eller invandrade kvinnor.

Per Gudmundson

Man kan inte låta bli att skratta när man hör Ekots rapportering i dag. Nyheten är den att jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni inte har gjort av med alla pengar i sin budget.

”Jämställdhetsdepartementet har inte hunnit göra av med alla miljoner de
har till förfogande i år för att främja jämställdhet mellan män och
kvinnor.”

Man kan tänka sig ett parallellt universum där det är något bra att en minister inte bränner alla pengar. Där utgångspunkten för kritiken är att staten slösar bort för mycket pengar – inte för lite. Men dit är det långt.

Per Gudmundson

Det är naturligtvis djupt orättvisande att koka ner socialdemokratisk ungdomspolitik till en fråga om folköl, nu när de faktiskt tänkt en (1) intressant tanke: om inrättande av lärlingsplatser. Men det är för svårt att motstå. Folkölet är den kulinariska inkarnationen av välfärdsstatens paternalism: ett särskilt effektsvagt öl som ställts till förfogande i byggandet av den nya bättre människan, precis som -hygien, -bildning, -gemenskap och andra institutioner som förärats prefixet folk. Att inte redan Myrdalarna tänkte på det!

Men även goda företeelser kan kapitalisterna vrida ur folkgemenskapens grepp och använda till att förleda ungdomen. Därför föreslår socialdemokraterna att folkölet endast ska få säljas i licensierade butiker. Det är alltså en av de frågor som som anses viktiga nog att lyftas i den ungdomspolitiska motion som presenterades klockan 10.00 i går.

Två timmar senare
svarade ungdomarna med att peka ut vad de själva anser är ett av de viktigaste problemen. Det handlar knappast om olaga folkölsinnehav.
Kollektivavtalen diskriminerar systematiskt ungdomar, säger Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU). Och fackförbunden negligerar sina unga medlemmar till förmån för de äldres och etablerades intressen.

LSU är paraplyorganisation för drygt 90 av landets stora ungdomsföreningar. Här samsas allt från Sveriges hundungdom och Svenska scoutförbundet till de politiska ungdomsförbunden (utom Moderata ungdomsförbundet). Tillsammans räknar föreningarna in 700 000 medlemmar. Så det är inte vem som helst som kommer med kritiken.

LSU har granskat 10 av kollektivavtalen i de branscher som har många unga i arbetskraften. Alla utom ett ger unga, enbart på grund av ålder, sämre löne- eller semestervillkor. Undantaget, SIF, tillämpar nästan enbart individuell lönesättning.

”En nyanställd tjej eller kille på 16 år får i Handels detaljhandelsavtal 28 kronor lägre lön varje arbetad timme jämfört med dess två år äldre nyanställda och oerfarna kollega. I april 2007 var avtalad minimilön i detaljhandeln 15 279 kronor per månad för den över 19 år men bara 11 077 för en 17-åring. Från och med 1 april 2007 har Handels dessutom valt att öka minimilönen med ett belopp som är dubbelt så högt för 18-19 åringar som för 16-17 åringar.”

Man kan säga goda saker om kollektivavtalen. De underlättar lönebildningsprocessen när företagaren slipper förhandla enskilt med varje anställd. De resulterar i fred på arbetsmarknaden. Men i nuvarande utformning institutionaliserar de också åldersdiskriminering. Det är rimligt att erfarenhet premieras. Men när detta formaliseras till en lönetrappa baserad på ålder förlorar individen sin rätt att bedömas för vad hon kan.

LSU pekar ut boven, och det är inte handlaren på hörnet. ”Facken sviker unga”, skriver de. Det är därför allt färre unga är med i facket och partiet.

De har fattat att systemet är riggat till deras nackdel, och att det där folket som folkrörelserna talar om syftar på någon annan.

Maria Abrahamsson

Genom att uppmana företagare och idrottsföreningar i valkretsen att bojkotta
ett dansställe utanför Värnamo med motiveringen att ägaren är
sverigedemokrat, har s-riksdagskvinnan Carina Hägg grundligt gjort bort sig inför de egna partikompisarna.

Socialdemokraternas fastlagda sd-policy signerad Mona Sahlin är nämligen att
”ta debatten”. Enligt partiordförande Sahlin ska inte socialdemokraterna
genom bojkotter, debattvägran och annan stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet,
bjuda sverigedemokraterna på den martyrroll som det främlingsfientliga
partiet så hett eftertraktar. Och det är så klart det enda rimliga bemötandet av ett parti som har full rätt att agitera för sina olustiga värderingar och som väljarna har röstat in i flera av våra politiska församlingar. Dock inte i Värnamo kommun.

Det var förmodligen inte Carina Häggs avsikt att bussigt agera
draghjälp åt sverigedemokraterna inför nästa val. Men nu är skadan skedd,
och i bästa fall är minnet långt hos Häggs väljare.

Claes Arvidsson

Det tycker inte jag. Fallet med Anders Finström och hans fru Simzar visar att lagstiftningen är alltför fyrkantig. Om detta kom ett brev som jag själv skulle ha kunnat underteckna

Anders Finström har under lång tid kämpat för att hans fru inte ska utvisas från Sverige, och hans kamp förtjänar en reaktion. Ärendet är redan omskrivet i media, bl a har SvD’s ledarblogg tidigare tagit upp frågan, och vi har alla följt hans arbete för att hustrun Simzar Parvandi inte ska avvisas till Azerbajdzjan, för att därifrån ansöka om uppehållstillstånd här i Sverige.

Anders och Simzar har öppet och klart redogjort för sina skäl. Det mesta är redan sagt och mycket behöver inte tillföras. Men för läsarens skull gör vi här en liten sammanfattning av de skäl som finns för att Simzar Parvandi inte skall behöva avvisas. Det är främst fyra skäl som anförs:

1. Simzar Parvandi är gift och vigd med den svenska medborgaren Anders Finström. Enligt 5 kap. 3 § utlänningslagen (UtlL) skall uppehållstillstånd ges till en utlänning som är maka till någon som är bosatt i Sverige.

2. Simzar Parvandis blott 21-åriga dotter bor här i Sverige, och dottern födde den 10 september sitt andra barn. Enligt 5 kap. 3 a § UtlL får uppehållstillstånd ges till en utlänning som på något annat sätt är nära anhörig till någon som är bosatt i Sverige, om hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet.

3. En ansökan om uppehållstillstånd kan inte behandlas i Azerbajdzjan. Vid en eventuell avvisning till Azerbajdzjan måste Simzar Parvandi åka vidare till Turkiet. Detta förfarande är både krångligt och dyrt. I proposition 1999/2000:43 säger statsrådet: ”Även i andra fall kan omständigheterna vara sådana att det inte framstår som skäligt att sökanden återvänder till ett annat land för att ge in en ansökan om uppehållstillstånd därifrån. Det kan exempelvis vara fråga om återvändande till ett land där det inte finns någon svensk utlandsrepresentation och där det är förenat med stora praktiska svårigheter och betydande kostnader att resa till något grannland för att ge in ansökan där. I dessa fall är svårigheterna att ge in ansökan inte sällan förenade med att det är fråga om ett avlägset land och därmed stora kostnader för att återvända till Sverige sedan tillstånd beviljats.” (sid. 57)

4. Simzar Parvandis före detta man, som befinner sig i Azerbajdzjan, har hotat att döda henne nästa gång de möts. Enligt hans och hans familjs synsätt har Simzar skämt ut familjen genom sin skilsmässa och sitt nya äktenskap. Att Simzar tidigare blivit allvarligt misshandlad av sin före detta man, har hon själv berättat i en skriftlig inlaga, och i en annan inlaga berättar dottern att mamman blivit misshandlad. Den 19 juli i år beslutade regeringen om en stor satsning för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Drygt tretton miljoner kronor avsattes till länsstyrelser för stöd till insatser för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. ”Att bekämpa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck är en prioriterad fråga för mig och för regeringen”, sa jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Samma syn på behovet av hjälp bör vi väl ha oavsett var den hotade kvinnan för tillfället är skriven?

Visserligen skall en utlänning enligt huvudregeln (5 kap. 18 § UtlL) ha ansökt om och beviljats ett uppehållstillstånd innan inresan till Sverige. Vi anser dock att det i det här specifika ärendet, vid en samlad bedömning, måste kunna göras undantag.

Nu ligger ärendet hos Migrationsöverdomstolen. Trots att mycket pekar på att hon återigen får ett avslag på sin ansökan önskar vi att Simzar Parvandi inte tvingas återvända till Azerbajdzjan.

Barbro Westerholm, riksdagsledamot (fp)
Betty Malmberg, riksdagsledamot (m)
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot (fp)
Bodil Ceballos, riksdagsledamot (mp)
Anne Ludvigsson, riksdagsledamot (s)
CajsaStina Åkerström, artist
Helena Leander, riksdagsledamot (mp)
Hillevi Larsson, riksdagsledamot (s)
Kalle Larsson, riksdagsledamot (v)
Kurdo Baksi, invandrarpolitisk samhällsdebattör
Sara Muhammad, riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime
Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (m)

Per Gudmundson

Den femtonde september hotade Islamiska staten i Irak, som är en paraplyorganisation för al Qaida i Irak, flera svenska företag, konstnären Lars Vilks, och chefredaktören för Nerikes Allehanda. I nyhetsförmedlingen publicerades dock enbart utdrag ur vad som sades i det inspelade talet (på arabiska) som innehöll hoten. Nu har NEFA Foundation publicerat hela talet i engelsk översättning (pdf). Nedan följer det avsnitt som berör Sverige, ord för ord.

”Ni har alla hört talas
om den hedersamma och sant muslimska kvinnan Dua [Khalil Aswad] som blev brutalt mördad mitt på blanka dagen av ett gäng djävulsdyrkare. Som svar svor en grupp muslimska lejon att hämnas hennes död – särskilt efter att man [kurdiska yazidier] vägrat att överlämna mördarna till rättvisan. Vi ska fortsätta att slå mot dem tills dess att deras sataniska ledare går med på att yazidier kan konvertera till islam. Världen har bevittnat våra handlingar – har vi hämnat din död, Dua? Jag föreställer mig, Dua, att du viskar till mig att det inte riktigt ännu är dags att sätta stopp, eftersom de som mördade dig fortfarande går fria på jorden. Jag lovar dig, syster, att vi inte ska upphöra med våra aktioner förrän dina mördare överlämnas.

Andra som tidigare påstått
sig vara neutrala har också attackerat oss muslimer. Ett utmärkt exempel på detta är det degenererade korsfararlandet Sverige, där de har publicerat teckningar där profeten Muhammed avbildas som en hund. Vi bevittnar hur varje enskild skurk attackerar oss – allt från dem som dyrkar korset till dem som tillber kor. Vi bevittnar hur vårt blod tappas, och hur vår heder tas från oss. Vi huggs i ryggen varje gång vi försöker stå rakryggade och slåss för att återta våra förfäders arv. Vi säger nu till alla er, korsets och de jordiska tillgångarnas slavar, att vi är en nation välsignad av islam. Ni kommer att få lära er att huka i förödmjukelse. Ni kommer att lära er att officiellt be om ursäkt för ert brott mot vår profet Muhammed. Vi vet hur man bäst får er att retirera och be om ursäkt för era handlingar. Vi förbehåller oss rätten att straffa brottslingarna. Om ni inte ber om ursäkt kommer era industrijättar att anfallas. Företag såsom Ericsson, Skandia, Volvo, Ikea, Electrolux och andra kommer att anses som legitima mål. Ni har blivit varnade.

Från och med nu
uppmanar vi till att döda tecknaren Lars [Vilks] som utförde dessa avskyvärda handlingar mot vår profet Muhamed. Vi utlyser en belöning på 100 000 dollar till den som dödar denne otrogne brottsling. Belöningen är 150 000 dollar för den som dödar honom genom att skilja hans huvud från hans kropp. Vi utlyser också en belöning på 50 000 dollar till den som dödar chefredaktören för tidningen. O, muslimer: eftersträva belöningarna, be om förlåtelse, och döda dessa två hedningar!”

När man nu kan läsa
hotet i sin helhet framträder en lite större bild. Hotet mot Vilks, Nerikes Allehanda och de andra svenska företagen inryms i en större frågeställning. Som illustreras med historien om Dua ses varje attack på en muslim som en attack på alla muslimer. I historien om Dua illustreras också att det är islamisk rätt (eller al Qaidas tolkning av den) som gäller – att inte utlämna förövarna till de muslimska hämnarna innebär i sig en handling som berättigar straff.

Parallellen till Sverige
blir således: Vilks ”attack” på profeten Muhammed skall straffas. Om vi inte utlämnar honom är vi alla brottslingar – och potentiella måltavlor.

Uppdatering:

Ett översättningsfel smög sig in i texten som nu korrigerats: ”alla yazidier konverterar till islam” har ändrats till ”yazidier
kan konvertera till islam”, vilket ju är en avgörande skillnad, men som inte har betydelse för övriga resonemang. Beklagar det ursprungliga felet.

Maria Abrahamsson

På måndag meddelar Stockholms tingsrätt beslut om åklagaren gjorde rätt eller fel när hon lät polisen göra husrannsakan och beslagta den nu avstängde TV4-journalisten Trond Sefastssons dator. Att rättsstaten griper till ett tvångsmedel mot en journalist, har skakat om kollegerna i kåren.

Situationens allvar bekräftas av att kammaråklagaren Malin Palmgren vid Åklagarmyndighetens Riksenhet för korruption i en skrivelse till tingsrätten intygar att Sefasston behöver en advokat.

Det vore lättsinnigt att bara krasst avfärda de upprörda känslorna i mediekåren. Därmed inte sagt att jag håller med. Särskilt svårsmält är Agneta Lindblom Hulthéns argumentation. Journalistfackets ordförande har inte utmärkt sig för att vara en hejare på juridik. Det må vara ursäktat om det inte vore för att hon i debatten om åklagarens beslut att beslagta Sefastssons dator har visat sig okunnig även om det mest grundläggande inom tryck- och yttrandefrihetsrätten. Lindblom Hulthéns uttalanden är så pinsamma att förbundets medlemmar borde fundera på om hon alls är lämpad att föra deras talan.

Journalistfacket har med hänvisning till grundlagens bestämmelser om källskydd begärt en lagändring som ska undanta brottsmisstänkta journalister från husrannsakan, beslag och andra tvångsmedel. Samtidigt förnekar Lindblom Hulthén att en sådan lagändring underlättar för journalister att begå brott i sin yrkesutövning. Intressant, men med förlov sagt både korkat och kortsynt. De flesta inser nog vilket nederlag det skulle vara för rättssamhället om innehållet i en journalists dator aldrig skulle kunna granskas i en brottsutredning. För att inte tala om vad en sådan ordning skulle betyda i förlorat förtroende för hela journalistkåren.

En som till skillnad från Lindblom Hulthén inte talar i nattmössan är medieprofessor Hans-Gunnar Axberger. I senaste numret av Journalisten framhåller han att det inte finns något stöd i lagen som säger att journalisters datorer är skyddade mot tvångsmedel. Däremot ska tvångsmedel alltid användas proportionellt. Det vill säga: polis och åklagare ska ta hänsyn både till intresset av att få brottet utrett och till de skador som till exempel ett beslag kan orsaka.

Det är den sidan av fallet Sefastsson. Den andra gäller Justitiekansler Göran Lambertz. Efter anmälningar från bland annat en av Sefastssons kolleger har JK inlett en undersökning om åklagaren har brutit mot anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet genom att beslagtaSefastssons dator.

Det ingår i JK:s roll att vaka över tryck- och yttrandefrihetens gränser, och därför är JK rätt mottagare av en anmälan mot åklagare Palmgren. Vad som gör det hela klart olustigt är att Göran Lambertz och Trond Sefastsson har haft affärer ihop. Jag talar om den livstidsdömde Veija Borg som lyckades övertyga Lambertz om att han var oskyldigt dömd. Högsta domstolen avslog Borgs resningsansökan, som Lambertz hade författat efter att ha blivit uppvaktad av TV4:s reporter Sefastsson. Den inbokade segermiddagen fick ställas in. Ändå menar JK fortfarande att han och Sefastsson har rätt och att Riksåklagaren och HD ingenting har begripit.

Claes Arvidsson

En vanlig stockholmsfamilj kan känna sig blåst på 2 500 kronor om Carin Jämtins skattehöjarkoalition skulle få bestämma. Det är nämligen grundbulten i den budget som socialdemokraterna i Stockholm har lagt fram (v och mp vill också plocka av skattebetalarna mer).

Det där med att hushålla med skattemedel är inte Jämtins melodi, utan oppositionsborgarrådet gör det som socialdemokrater är bäst på. Och, finns det skäl att fråga, om skatten höjs i högkonjunktur hur blir det då när ekonomin vänder. Räcker den nu föreslagna höjningen med 50 öre, d v s en återställare till Annika Billströms kommunalskattenivå?

Med skattehöjningen i fickan vill s satsa 421 miljoner kronor mer på skolan än Stadshusalliansen. Det är huvudnumret. Och visst är det bra att s har upptäckt skolan. Synd bara att man inte rosar marknaden för goda idéer.

Det blåste in nya vindar i socialdemokraternas skola när Morgan Johansson presenterade partiets pågående omtänk i förra veckan. Han lät som fp-ledaren Jan Björklund i beskrivningen av skolans misslyckande. Carin Jämtin verkar inte ha samma krisinsikt, utan nöjer sig mest med att dela ut pengar i klump. Skatteklasspolitiken fortsätter.

Per Gudmundson

Jag skulle gärna se att svenskarna slutade bära jeans av märket Cheap Monday. Cheap Monday har gjort för den svenska rumpan vad romarna gjorde med Kartago, bortsett från att man denna gång inte strött salt i fårorna efter utjämnandet. Men, som alla kan se, mitt ogillande är inte någon bra grund för lagstiftning.

Vi människor upplever ofta en magkänsla av rädsla eller skepsis inför företeelser omkring oss i samhället. Ibland är känslan befogad, men oftast inte. Magkänslan är dock ingen god grund för lagstiftning. Där använder vi principer.

Demokratin vilar på
ett par grundprinciper. Religionsfrihet är en av dem. Utan religionsfrihet ingen demokrati. Religionsutövning tar sig olika uttryck, där klädval är ett. Laestadianska kvinnor bär huckle, Hare Krishnas bär sari, vissa judiska pojkar bär kippa, och många muslimska kvinnor bär slöja. Kristna bär inte sällan ett kors som smycke runt halsen. Den som vill förbjuda slöja måste också fråga sig vad man ska göra med de andra religionernas uttryck.

Nu förs visserligen en diskussion inom islam om slöjan är ett religiöst eller ett politiskt uttryck. Men oavsett svaret på den frågan måste det vara upp till de troende själva att definiera vad som är religiöst eller inte. Det kan näppeligen vara statens uppgift.

I Frankrike har man förbjudit slöjor i vissa offentliga sammanhang med hänvisning till åtskillnaden mellan kyrka och stat. Det är viktigt att separera kyrka och stat. Men det leder inte
automatiskt till slöjförbud. Tvärtom. Det betyder att staten inte ska
lägga sig i vilken religion medborgarna väljer. Staten ska inte uppmana
till den ena eller andra.


Slöjan ifrågasätts
också på feministisk grund. Med all rätt – religiösa auktoriteter har i alla tider företrätt kvinnoförtryck. Men om man säger sig vilja förbjuda plagg på kvinnopolitisk grund, vilket plagg kommer då efter slöjan? Stringtrosan? Det starkaste feministiska argumentet är istället att kvinnor själva ska få avgöra hur de klär sig – inte staten.

Religionens förhållande till staten resulterar i många svåra gränsdragningsfrågor. Konflikten mellan barnets rättigheter och religiösa föräldrars syn på uppfostran är en. Vissa sekters barnuppfostran gränsar till vad vi normalt skulle tycka vara barnmisshandel, eller åtminstone det olämpliga.

Det är svåra frågor, men den utbredda viljan att förbjuda slöjor handlar om något annat. Den handlar om främlingsfientlighet och rädsla för den andre.

För några år sedan presenterade Integrationsverket en undersökning
om medborgarnas inställning till invandring. 46 procent svarade att de
vill stoppa all invandring på stubben. Man häpnade. Hur har vi kunnat
hamna där?

Det är en djupt deprimerande tanke, men jag vill
påstå att den siffran – att halva befolkningen inte gillar främlingar –
inte är en anomali. Jag tror den representerar naturtillståndet.

Så här är det. Människan uppstod för cirka 200 000 år sedan. För cirka 10 000 år sedan
började människan övergå från att vara jägare och samlare till en mer
agrar tillvaro. För ungefär 6 000 år sedan uppstod de första
statsbildningarna. För 2-3 000 år sedan uppkom grunderna till den
civilisation vi har idag – de stora världsreligionerna grundlades och
några av de stormakter vi ser än idag formades. För några hundra år
sedan tillkom nationalstaten. På senare år har vi fått demokrati,
upplysning och frihandel.

Under hela mänsklighetens historia har
det rått krig. De senaste 6 000 åren, alltså efter att rudimentära
statsbildningar uppstått, har krigen sett ut ungefär som de gör idag.
Två armeer drabbar samman, den ena har ihjäl den andra. Men det gäller
förstås bara de delar av jordklotet som levt under statsbildningar. De
andra har levt kvar i urtillståndet.

I den absoluta merparten av
historien har människan varit jägare och samlare. I ungefär 195 000 av
200 000 år, närmare bestämt. Och ni kan glömma det där ni fick höra i
skolan om ”den ädle vilden”. Som jägare och samlare levde människan i
sin flock, eller stam, i grupper om ungefär 50 till några hundra. För
att försörja sig krävde de ett antal kvadratmils territorium. Varje
inbrytning på detta territorium från grannflocken eller grannstammen
innebar ett direkt hot mot överlevnaden. Varje chans som togs att ha
ihjäl en människa från grannflocken innebar en direkt bonus för den
egna. Varje grannkvinna som kidnappades och våldtogs var en vinst för
den egna stammen.

Som jägare och samlare levde människan i ett
tillstånd av konstant krig. Lågintensivt, men konstant, krig. Räder,
bakhåll, överfall och våldtäkter var grunderna för de mellanfolkliga
relationerna.

Vi tycker att vårt senaste sekel var blodigt. Och
visst var det så. Aldrig har så många miljoner människor slaktats som
under första och andra världskriget. Men om man börjar mäta i procent
av de deltagande folkstammarna så framstår inte siffrorna som så galna
(utom för judarna förstås, som nästan utplånades). Få av de deltagande
länderna förlorade mer än fem procent av sin befolkning.

Det
normala – urtillståndet för människan som jägare och samlare – är
mycket värre. Vid varje givet tillfälle i historien, i varje givet
folkslag, har omkring 20 eller 25 procent av befolkningen fallit offer
för våld. Så ser det ut. Drygt en femtedel, eller en kanske rentav en
fjärdedel av befolkningen har alltid dött i det ständiga kriget mot grannstammen.

I
nästan två hundra tusen år. Och mer ändå. Fem miljoner år bakåt i tiden
skiljer vi oss i det evolutionära trädet ifrån dem som skulle bli våra
bröder schimpanserna. Vi kan alltså sluta oss till att dessa fem
miljoner år har inneburit en tillvaro som varit en blandning av
mänskliga villkor och schimpansens. Schimpanser är heller inga ”ädla
vildar”. Räder, bakhåll, överfall och våldtäkter är normen i
schimpansflockarna. Precis som för människan.

Det säger sig
självt
att det evolutionära trycket har varit ganska hårt på att
utveckla människan till en varelse som misstror människor från
konkurrerande flockar – något som ger perspektiv på främlingsfientlighet. Det är först de senaste hundratalen år som vi ens börjar se på
främlingsfientligt våld som något annat än en samhällelig tillgång.

Men när mänskligheten lämnat urtillståndet är rädsla för främlingar inte längre rationell. Tvärtom. Vårt välstånd och vår civilisation bygger på öppenhet gentemot främlingar.

Det finns naturligtvis problem
. Invandrare är idag överrepresenterade i brottslighet och bidragsutnyttjande, och underrepresenterade i egenförsörjning. Men det främlingsfientliga tankesättet riktar inte in sig på problemen, utan på främlingen. Det är fel väg att gå.

Islam måste debatteras. Ifrågasättas. Alla religioner mår bra av att deras dogmer stöts och blöts i samhället. Det finns en välgrundad oro, efter alla terrordåd, och efter att religiösa företrädare krävt politiskt inflytande, för vad islam egentligen står för.

Men önskan att vilja förbjuda slöjor är inte ett uttryck för denna högst legitima religionskritik. Det handlar istället om en magkänsla. Och magkänsla är ingen bra grund för lagstiftning.