Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Lisa Bjurwald

Lisa Bjurwald

Gorba-chic. Pere-strojka a pose. Det är svårt att inte dra till med moderelaterade ordvitsar när man läser om Sovjetunionens förre president Michail Gorbatjov och dennes nya karriär: fotomodell för Louis Vuitton.

Att stjärnfotografen Annie Leibovitz, som nu senast haft äran att fotografera drottning Elizabeth II, står bakom kameran är förstås en förmildrande omständighet, liksom att de övriga modellerna i kampanjen heter saker som Catherine Deneuve och Andre Agassi.

Dessutom är det ett steg i rätt riktning; Gorbatjovs senaste modelljobb – Pizza Hut, c:a 10 år sedan – hade inte direkt samma sofistikerade känsla.

Men ser han inte lite obekväm, till och med rädd ut?

Kanske har han polonium i lyxväskan, skämtar man i bloggvärlden…

Arkiv

Patrick Krassen

Den som var på Sergels Torg i Stockholm igår kan svårligen ha undgått att beröras av glädjescenerna. Svenska irakier av olika etnicitet och religion firade tillsammans, med sång dans och glada miner – Irak slog Saudiarabien i finalen i de asiatiska fotbollsmästerskapen med 1-0 och vann därigenom mästerskapen för första gången.

Om fotboll och annan idrott är politik eller ej har debatterats länge. De som menar att det är så brukar oftast också anse att idrotten har en instrumentell betydelse för politiken – den kan användas som propaganda för det ena eller andra budskapet.

När fotboll kan skapa enighet och förståelse mellan grupper som annars har stridit är det naturligtvis bra och fint. Tyvärr finns det också exempel på hur fotboll kan så split.
I regionen Sydossetien, på gränsen mellan Ryssland och Georgien, är det sedan en tid spänningar mellan den rysslandstillvända regeringen och den mer georgienvänliga oppositionen. Oppositionens senaste drag är att bilda ett fotbollslag, som ska delta i den georgiska ligan – och laget har klyftigt nog fått namn efter Sydossetiens huvudstad, där regeringen har sitt säte. 1969 utlöstes ett krig mellan El Salvador och Honduras efter
fotbollsmatcher mellan länderna i kvalet till 1970 års FIFA-cup (kriget
har blivit känt som 100-timmarskriget eller fotbollskriget).

Kanske är det lika bra att låta fotboll förbli fotboll och inte göra politik av det – såväl för fotbollens egen skull som för politikens.

Patrick Krassen

I går inföll den så kallade skattefridagen – den dag på året när normalinkomsttagaren kan sägas börja få behålla sin lön. Med löneskatter, inkomstskatter och indirekta skatter inräknade betalar en person som tjänar drygt 20 000 kronor i månaden om året 57 procent av sin lön i skatt.

En genomsnittlig löntagare arbetar således fortfarande mer för andra än för sig själv. Men det är på väg åt rätt håll. I år inföll skattefridagen tio dagar tidigare än förra året, främst på grund av det förvärvsavdrag som började gälla vid årsskiftet.

Än är det en bit kvar till hälften kvar-gränsen. Men med fler vettiga skattesänkningar och utgiftsbesparingar kanske vi snart kan få fira midsommar och skattefridag samtidigt.

Patrick Krassen

TCO hävdar i en rapport som presenterades idag att det inte finns något samband mellan andelen akademiker i ett land och akademikerarbetslösheten, vilket ibland antyds.

Bland andra SACO har poängterat att kvaliteten måste ligga i fokus, till skillnad från den kvantitativa expansion som skett de senaste tio åren.

Inom gruppen akademiker finns det dock skillnader i framtidsutsikter, vilket SACO pekade på i en rapport (pdf) förra året. Detta missar TCO att uppmärksamma, utan hyvlar alla akademiker över ett snitt.

”En utbildning på universitet eller högskola innebär förbättrade livsmöjligheter” och ”Högre utbildning är ett löfte om en bättre framtid för den enskilde”, skriver TCO i rapporten. Visst är det så, och visst är det sant både att Sverige har förhållandevis låg akademikerarbetslöshet och att arbetslösheten bland akademiker är lägre än för hela befolkningen generellt. Men man får inte glömma att akademiker har investerat i sin framtid – såväl tid, arbete och utebliven inkomst som lånade pengar – på ett sätt som gör det extra illa att vara arbetslös. Därför är det också intressant att se på hur många av akademikerna som arbetar inom det område de är utbildade i.

Om TCO:s slutsatser stämmer är det självklart goda nyheter. Däremot innebär det inte att kvalitetsarbetet i den högre utbildningen får avstanna, eller att man inte ska fortsätta vara uppmärksam på akademikernas framtida möjligheter.

Per Gudmundson

Apropå konstnären Lars Vilks, teckningar av profeten Muhammed och konstkritikernas uppdrag, som behandlas på ledarplats i dagens tidning, har även Sydsvenska Dagbladet skrivit. Konstktitikern Tor Billgren tar där bladet från munnen och anklagar sina kollegor för att försöka tiga ihjäl frågan trots att den minst sagt är relevant.

”Är vi alltså tillbaka i den ändlösa diskussionen om yttrandefrihet
kontra respekt nu? Ska vi sucka av leda? Blev inte allt sagt förra
gången? Är det inte dags att gå vidare?

Jo, absolut. Och det här kan vara ett bra sätt. Jyllandspostens
teckningar var nämligen inte konst, utan karikatyrer. Vilks är konstnär
och har således helt andra utgångspunkter. Hans Muhammedbilder handlar
om konstvärlden och dess beskyddande hållning gentemot islam, och den
ofta förstående attityden till islamismen. Vilks påpekar på sin blogg
att konstvärlden lutar åt vänster på den politiska skalan, och där står
ofta USA som den stora fienden. Islamisterna blir fiendens fiende och
således något konstvärlden känner gemenskap med och ogärna kritiserar.
Detta framgår på ett fullkomligt övertydligt sätt på Venedigbiennalens
Arsenaleutställning som dräller av slentrianmässig och politiskt naiv
USA-kritik.

Denna omhuldande hållning gentemot islam och Muhammed är alltså ett
resultat av västerländskt självhat och delvis befogad
postkolonialistisk skuld. Men när man tillämpar självcensur på det här
sättet ligger det också något annat i bakgrunden. En människosyn som
inte är mycket bättre än rasismen, nämligen att ”de” – muslimerna –
måste skyddas från sina egna primitiva instinkter. Den värsta formen av
nedlåtande vänlighet.

”Hos en del finns inställningen att eftersom islam inte hunnit så
långt i sin utveckling så ska den behandlas som ett barn”, sade Vilks i
en intervju i Svenska Dagbladet i lördags.

Trots att det råder värsta nyhetstorkan i medierna har det
rapporterats ytterst sparsamt om saken. Aftonbladet och Dagens Nyheter
har inte skrivit alls. Kultursidorna tiger.”

Per Gudmundson

Magasinet Neo verkar inte ta sommarlov, i alla fall inte när det gäller skriverier på webben. Nu senast skriver förre chefredaktören för Expo, Richard Slätt, om Sverigedemokraterna och deras plågsamt aktuella historia som de försöker skaka av sig.

”För bara en mandatperiod sedan lät det annorlunda. Göran Hagberg satt
för Sverigedemokraterna i Kristinehamns kommunfullmäktige. Han tog
bladet från munnen i en skrivelse till Kulturdepartementet.

”Där
satt i höga positioner mestadels judar och halvjudar som utplånade det
Rysska [sic!] folket, dom rev ner kyrkor plågade kvinnor och barn,
skall man sedan tycka synd om judarna, jag bara undrar?””

Lisa Bjurwald

”Ingenting dramatiskt spännande har hänt”, gäspade Beatrice Ask på morgonens sommarfika med regeringen på Rosenbads innergård. En stor mängd journalister från hela landet hade samlats för att, av försnacket att döma, höra det senaste i försvarsdebatten.

Men först skulle de samlade ministrarna – Beatrice Ask, Lars Leijonborg, Åsa Torstensson, Gunilla Carlsson och Cristina Husmark Pehrsson – alltså redogöra för morgonens nyss avklarade regeringssammanträde.

”Nej, ingenting viktigt”, instämde Leijonborg, som efter några minuter ville säga sitt om den senaste tidens försvarsdebatt.

”Det är väl bra att vi har en finansminister som håller ett vakande öga på stora statsutgifter”, menade han. Men ”försvarsdiskussionen har ju knappt börjat”.

Det var pinsamt uppenbart hur gärna regeringen ville tona ned debatten. Borgs Almedalental om miljardbesparingar för försvaret var alltså ingenting annat än en ”preliminär synpunkt, hans uppfattning”, försökte Leijonborg. Om det är “möjligt eller lämpligt” är en annan fråga.

Vågar man hoppas på att övriga i regeringen därmed tycker att strypsnaran kring Sveriges försvar är både omöjlig och olämplig?

Patrick Krassen

Cecilia Wikström (fp) ondgör sig på DN Debatt över att finansminister Anders Borg är den som har mest makt över kulturen i Sverige. Att det är finansdepartement som håller i stålarna och att andra departement snällt får förhandla med finansen om hur budget och utgifter ska utformas torde förvisso inte vara någon nyhet.

Det Wikström vill är att även kultursektorn ska tas med i den sänkning av socialavgifterna som (eventuellt) kommer ske för en handfull branscher den 1 januari 2008 (däribland restauranger, taxirörelser, hudvårdssalonger och bilverkstäder). Hon må ha rätt i att de inte finns några goda skäl till varför just kultursektorn ska utelämnas. Däremot finns det inte heller några goda skäl till att just den, och inte andra sektorer ska inkluderas.

Så som bland andra Företagarna och Saco påpekat bör man se upp med särregleringar, och i synnerhet skatteregler bör vara så generella som möjligt för att försäkra neutralitet.

Det man i alla fall kan säga är att det är bättre om socialavgifterna sänks även för andra företagssektorer framöver, än att de förblir onödigt höga för alla.

Lisa Bjurwald

I dagens ledare, ”Varför ska mord straffas lindrigare?”, skriver vi om
domstolarnas kontroversiella nya praxis: endast de ”mest extrema” morden ska
ge livstids fängelse.

Nu rapporterar TT att den 25-årige man som stod åtalad för mordet på en
20-årig kvinnlig au pair i Göteborg har dömts till elva års fängelse.

Den unga kvinnan hade våldtagits, fängslats med handklovar, och kvävts till
döds.

Tingsrätten ansåg dock att även om offret känt smärta och dödsångest ”kan
gärningen inte vid en samlad bedömning anses innefatta en sådan särskild
grymhet eller andra sådana kvalificerade moment att den förskyller livstids
fängelse”.

I Kalmarmordet var inte den ”stora brutalitet och hänsynslöshet” som mördaren enligt
kammaråklagaren visat sitt offer tillräckligt för livstid. Den mördade
65-åriga kvinnan hade utsatts för 22 knivhugg.

Varför inte säga det rätt ut: numera krävs det något alldeles extraordinärt
(utdragen tortyr? Flera mordoffer?) för att en mördare ska få sitt
rättmätiga straff.

Vad är det egentligen som händer i de svenska domstolarna?

Per Gudmundson

Så otroligt mycket har gått fel i Irak att det nästan är omöjligt att låta bli att bli tårögd när irakierna får något att glädjas över.

När Uday Hussein, Saddams son, var chef för landslaget i fotboll hotades spelare med avhuggna ben om de inte gjorde bra ifrån sig på planen. Spelare som missade träningar sattes i fängelse. När laget förlorade blev spelarna piskade med elkablar och tvangs bada i avloppsvatten.

I dag besegrade Iraks fotbollslandslag Sydkorea i Asiatiska Cupen, och kvalificerade sig för första gången till final i densamma. Matchen, som spelades i Kuala Lumpur, Malaysia, vanns efter straffar med 4 – 3. Minst silver blir det alltså för det etniskt blandade irakiska laget, utan hot och tortyr.

Nyhetstelegrammen rapporterar att skottsalvorna ljuder kraftigt i Bagdad – men den här gången är det för att man firar den historiska fotbollssegern.

Finalen spelas på söndag, mot antingen eller Japan eller Saudiarabien.