Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Abrahamsson

Maria Abrahamsson

Inget brott bakom den nyfödda flickans död, läser jag på SVT:s hemsida. Om denna rysare skulle ha undgått någon handlar det om den blott sex dagar gamla flickan som i förra veckan var död när hon kom in till Karolinska sjukhuset i Solna.

Av de första nyhetsrapporteringarna fick åtminstone jag för mig att det döda spädbarnet hittades av sjukhuspersonalen mer eller mindre utanför entrén. I en påse eller något. Men så gick det alltså inte till.

Väl hemkommen från BB mådde barnet inte bra. Utan framgång sökte föräldrarna kontakt med sjukhuset, man åkte in med barnet två gånger, men fick det lugnande beskedet att flickan mådde bra.

Det gjorde hon inte det. I torsdags på väg till akuten tredje gången gillt avlider flickan innan man hinner fram till sjukhuset. Samma kväll anhålls pappan misstänkt för att ha dräpt sitt barn.

Häktningsförhandlingen i lördags i Sollentuna tingsrätt mynnar ut i att pappan släpps. Han är inte misstänkt för något brott.

I dag kom resultatet av obduktionen:
-Det finns ingenting som indikerar att något brottsligt inträffat, säger kriminalinspektör Ingmarie Multén till SVT.

-Jag tänkte begå självmord i cellen, säger pappan till Expressen.

Tack och lov gjorde han inte det. Sällan har det väl varit mer på sin plats att svenska staten ber om ursäkt, och det omgående.

Arkiv

PJ Anders Linder

De borgerliga vann valet därför att det för första gången i modern tid fanns ett tydligt, enat och begripligt alternativ till vänstern. Genom Allians för Sverige visade de fyra partierna att det fanns en genuin vilja att regera gemensamt och lägga småttiga gräl åt sidan. Man tog fram mycket gemensam politik före valet, och det blev klart att Fredrik Reinfeldt var den gemensamma statsministerkandidaten.

Partiaktivister känner till tusen argument för att det måste finnas fyra olika partier i borgerligheten. För väljarna är det däremot ett mysterium.

Ett halvår efter valsegern är Alliansen putz weg. All borgerlig debatt handlar om soloturer med abortgräl i kd och partiledarvåndor i fp som färska exempel. Det här leder käpprätt åt skogen.

Att slå ihop partierna är inget bra alternativ. Fusioner suger kopiöst med energi och skapar massor av konflikter. Att fördjupa samarbetet, däremot, är en helt annan femma. Klart att de borgerliga ska gå till val under gemensam partibetecknin 2010, och klart att de ska inleda processen dit så snart som möjligt. Det är inte fp:s och kd:s ågren för fyraprocentsspärren som ska definiera borgerlighetens hållning utan viljan att fortsätta på den nuvarande regeringens reformspår. Göteborgs-Posten ställer sig tydligt på denna linje i dagens tidning, SvD har funnits där länge och det är angeläget att långt fler i det i vid mening borgerliga Sverige gör samma sak. Regeringspolitiken är viktigare än partiorganisationerna, väljarna viktigare än partifunktionärerna.

PJ Anders Linder

Ökad mångfald i Sverige betyder inte bara mer marknad utan också större utrymme och betydelse för den tredje sektorn – frivillig verksamhet som inte har kommersiella motiv. Inget ont om privata företag i välfärdstjänsterna, de har massor att erbjuda, men även föreningar, stiftelser och kyrkor kan spela stor roll, inte minst genom att ta vara på människors ideella engagemang.

Regeringen vill öka möjligheterna för privata organisationer som inte är företag att agera i vård och omsorg. Det är utmärkt.

Det är också utmärkt att enskilda personer, i det här fallet finansmannen Sven Hagströmer, engagerar sig för att stärka vården i Sverige. Det går att göra saker redan innan regeringen har reformerat – och när den så småningom har reformerat går det att göra ännu mer.

Maria Abrahamsson

LUF:s förre pressekretare Per Jodenius har erkänt att han surfade runt på socialdemokraternas Sapnet och försåg fp med känsligt material i valrörelsen. Därför dömdes han också i går av Stockholms tingsrätt till böter för dataintrång. I likhet med Expressens förra reporter Niklas Svensson som också erkänt delaktighet i härvan.

Politiskt har tingsrättens avgörande begränsad betydelse. Fp har redan betalat med förlorade riksdagsmandat, vikande opinionssiffror och interna konvulsioner. Kulmen nåddes i veckan när Lars Leijonborg meddelade sin avgång.

Desto större anledning att fira har Leijonborgs tidigare medarbetare, partisekreteraren Johan Jakobsson och presschefen Niki Westerberg. Båda frias från misstankarna om inblandning i dataintrången. I fallet Jakobsson finns det inte ”något som helst stöd” för åklagarens påstående, slår rätten fast. Westerberg hade visserligen minnessvårigheter men ord står mot ord och, som domstolen skriver, sanningsplikt åvilar inte en tilltalad.

Partisekreteraren Erik Ullenhag menade i går att det ”inte var viktigt” för folkpartiet att Jakobsson och Westerberg frikändes.
Så angelägen är Ullenhag om att distansera sitt parti från dess skandalösa närhistoria.

Per Ericson

Göran Hägglund noterar i sitt veckobrev att det
spekuleras om att ett partiledarskifte i fp kan skada regeringen och Allians
för Sverige. ”Det är jag övertygad om att det inte gör”, skriver han i en
kommentar till detta. ”I folkpartiet, liksom i alliansens övriga partier, finns
en bred uppställning omkring Allians för Sverige. Det kommer inte förändras på
grund av ett partiledarskifte. Alliansen lever vidare.”

Det var ju betryggande besked. Fast orden måste förstås
också omsättas i handling. En gemensam bussturné då och då är inte fel. Men samarbetet
bör ha mer substans än så.

Maria Abrahamsson

Lars Danielsson har sökt sitt nionde ambassadörsjobb, rapporterar Ekot. Denna gång i Thailand. Det får mig osökt att tänka på Christina Palm.

Hon på UD:s konsulära enhet som gjorde sig känd för svenska folket genom att på annandagen 2004 aktivt bidra till att försena Räddningsverkets
hjälpinsats till flodvågsdrabbade svenskar i Thailand. Därefter upphöjdes Palm av regeringen Persson till konsul i Phuket. Så var det problemet ur vägen.

Men något ambassadörsjobb i Thailand kommer Danielsson alltså inte att få, vet Ekot att berätta. Jag hoppas SR har rätt.

Ingen kan rimligen ha väntat sig att Carl Bildt skulle ta emot Göran Perssons lojalaste medarbetare med öppna famnen när han återinträdde i UD-tjänst efter socialdemokraternas valförlust? Än mindre belöna honom med ett toppjobb. Nej, det klokaste Bildt kan göra är att köpa ut Danielsson.
Om nu inte Bildt i tänker göra Danielsson till Sveriges ambassadör i Brasilien, efter Margareta Winberg. Hon väntas hem redan i höst.

Kristian Karlsson

Bertil Repfennigs replik i gårdagens SvD (pdf) var lika egendomlig som indignerad. Han bekräftar faktauppgifterna i min artikel (22/4), men gör ett tappert försök att fluffa upp sina röda siffror.

Han medger till exempel att KPA varit sämre än jämförbara konkurrenter över den längsta möjliga tidsperioden. Sedan vill han mycket hellre jämföra över en kortare period, när KPA gick relativt bra. Och det kan man ju förstå. Men i sak är det ju faktiskt exakt det jag skrev: 2001 och 2002 var KPA bättre än snitt, 2003, 2004, 2005 och 2006 sämre. Sammantaget är KPA sämre än alla jämförbara bolag.

Större delen av repliken handlar om att KPA minsann inte alls kunnat lägga 2,3 miljarder på hög mellan 2001 och 2005. Men det påstod jag inte heller. Jag påstod att kommuner och landsting förlorade 2,3 miljarder på att KPA utnyttjade sin monopolställning och tog ut ett pris som var högre än marknadspris. Så om Repfennig vill beslå mig med felaktiga uppgifter måste han svara jakande på dessa frågor:

1. Är det falskt att KPA tar ut 0,4 procent av lönen för TGL?
2. Är det falskt att branschens standardpris är ett fast styckepris på ca 50 kronor i månaden?

Att utnyttja sin monopolställning till att ta ut högre priser än vad som erbjuds på marknaden kallas överprissättning. Jag tror inte att Bertil Repfennig är någon dumbom, och jag tror inte att han missförstod min ganska raka kritik. Han låtsas helt enkelt som att han inte förstår vad överpriser är för något.

Att sedan KPA inte lyckas göra vinst ens när man med monopolmakt tar ut överpriser, ja, det är faktiskt KPA:s sak. Och bolagets tvångsanslutna sparares.

Kristian Karlsson

Abdel Karim Nabil Suleiman är en frispråkig 22-åring. Som så många andra har han en blogg där han han luftar åsikter om den ena och det andra. På nätet kallar han sig Kareem Amer.

Problemet är att han (1) är kritisk mot islam (2) är demokrat och (3) bor i Egypten. Där är inte kritik mot islam eller stat tillåten, så tidigare i år greps, åtalades och dömdes Kareem till fyra års fängelse.

I morgon fredag är det återigen dags att demonstrera utanför Egyptens ambassad och kräva att Kareem ska friges.

Samling sker framför ambassaden klockan 12. Adressen är Strandvägen 35.

Talare: Johan Norberg, Henrik von Sydow, Mattias Svensson, Henrik Alexandersson, Jonas Virdalm och Stefan Geens.

Läs mer på www.freekareem.org

Förra gången vi demonstrerade för Karim var det 11 minusgrader på Strandvägen. SMHI lovar att det blir varmare än så i morgon. Väl mött!

Claes Arvidsson

Det var en påtagligt nöjd Carl Cederschiöld som igår presenterade den avsiktsförklaring om Citybanan som undertecknats av företrädare för staten, kommuner och landsting. Statens förhandlingsman har gjort ett bra jobb, som har lyckats få med alla passagerare på tåget.

Problemet är att Citybanan – även kallad Sverigebanan – är en dålig lösning. Den bör inte byggas.

Helt klart är att det behövs ökad spårkapacitet. Men med den sex kilometer långa tunneln är Citybanan ett högriskprojekt, som kan sluta på samma sätt som Hallandsås – med ett fiasko.

En invändning är att Citybanan är dyr – den beräknade kostnaden har redan stigit till 13 miljarder och mer är att vänta. Ett annat skäl är att byggtiden är lång medan behovet av lösningar är mer pockande. Den ska vara klar 2013, men det kan ta längre tid. Häromdagen stoppade Miljöverdomstolen byggandet av en planerad tillfartstunnel med hänvisning till att underlaget till ansökan inte höll måttet. En ny ansökan väntas försena bygget ett till två år. Mer av juridisk prövning är att vänta.

Men det är också viktigt att ta hänsyn till de boende, framför allt i Vasastan, som får se sina kvarter förvandlade till en gigantisk byggarbetsplats med en strid ström av tungt lastade lastbilar. För stadsdelens barnfamiljer väntar orosfylld vardag i många år.
Slutsatsen är att alliansregeringen bör stå fast vid det trafikpolitiska ställningstagande som gjordes förra året (DN Debatt 1/10). Då sade man nej. Det är inte detsamma som att slå sig till ro. Tvärtom måste infrastrukturen prioriteras: det handlar om stockholmarnas livsmiljö och Stockholm som ekonomisk motor för hela Sverige.

Försyndelser i stället för framsynta satsningar präglade den förra regeringens Stockholmsfientliga infrastrukturpolitik. 50 miljarder kronor under perioden fram till 2020: Det är, enligt en analys från Nutek, den samhällsekonomiska kostnaden för att de infrastruktursatsningar i Stockholmsregionen som fanns i början av 1990-talet, inte förverkligades.

Ett annat sätt att åskådliggöra kostnaden för att investeringarna har släpat efter, är att behovet av nysatsningar i väg- och spårnätet uppskattades av Stockholmsberedningen till 120 miljarder kronor. Vid sidan av uteblivna samhällsekonomiska vinster finns alltså en infrastrukturskuld. Under det kommande decenniet beräknades dock kanske en tredjedel av det beloppet kunna skrapas ihop.
Vad som väntar kan illustreras med att Vägverket i början av april varnade för att ökade kostnader för redan beslutade projekt kan leda till att byggen försenas. Det gäller bland annat den så viktiga propplösaren Förbifart Stockholm.

Om Citybanan skrotas till förmån för billigare alternativ kan medel frigöras för andra satsningar som innebär mindre risk och sammantaget ger mer valuta för pengarna. Banverket kommer att sura, men Stockholmarna blir glada. Och framöver bör valet av trafiklösningar ske i perspektiv av hela Stockholm som levande stad.

Claes Arvidsson

Inför den avgörande omgången i det franska presidentvalet den 6 maj har både Nicolas Sarkozy och Ségolène Royal sökt den utslagne mittenkandidaten Francois Bayrous välsignelse. Nu har Bayrou sagt nej till båda. Han tar inte ställning. Utmärkt. Det är bra om det finns två tydliga politiska alternativ att välja mellan.

Mindre bra är att den svenske EU-kommissionären Margot Wallström inte förstår att hålla sig utanför fransk politik, utan tvärtom har tagit ställning för en kandidat. Det är en sak – tveksamt men mindre tveksamt – att Wallström ingår i en av Mona Sahlins arbetsgrupper och något helt annat att hon offentligt och på Kommissionens hemsida hyllar Royal.

Wallström har missförstått innebörden av att ha ansvaret för kommunikationen med medborgarna. EU-kommissionen ska vara opartisk.